Olle Ljungströms död gör mig mycket ledsen. Jag var aldrig någon som lyssnade på David Bowie och Prince särskilt frekvent, men Olle Ljungström var mina sena tonårs eviga soundtrack, den självbetitlade debuten från 1993 och Världens räddaste man året därefter – jösses vad vi har umgåtts, Olle och jag.
Jag såg honom live ett par gånger i Uppsala, jag var på samma efterfest som honom en gång och tyckte även att han var lite jobbig någon vecka vid millennieskiftet när en tjej jag hade en historia med hade träffat honom på en fest och därefter fick sms av honom stup i kvarten. Eller ja, några gånger i alla fall.
Har jag intervjuat honom en gång också tro, i telefon under TT Spektra-åren? Det känns plötsligt så. Men jag kan ha fel.
Så här skrev jag i bloggen för tre år sedan:
Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.
– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?
Vi borde ha åkt.