Permalink

Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.

Permalink

Nu även lärare i ljudboksskrivande på riktigt

Det blev ju en del uppståndelse i media angående min debut som lärare på Skrivarakademin tidigare i höstas, bland annat hos Boktugg, Kulturnytt i P1, Svensk Bokhandel och finlandssvenska Ny Tid. Det var lite småknasigt när de här intervjuerna gjordes, eftersom kursen då ännu inte hade genomförts, och jag helt enkelt fick spekulera fritt kring hur det skulle bli.

Men nu kan jag med gott samvete säga att ja, jag är lärare i ljudboksskrivande, eller kanske ännu snarare har varit, då delkursen jag höll i nu har hunnit såväl genomföras som avslutas för den här årskullen. Dock ska jag åka ner och hålla en föreläsning i ämnet för en annan utbildning på Skrivarakademin i vår, så helt klar med läsåret 19/20 är jag inte.

Så hur var det då? Jo, tack – väldigt kul! En smula överväldigande dessutom, eftersom det var första gången jag på ett systematiskt sätt fick sätta mig ner och rätta skrivövningar. Eller, rätta är väl fel ord, det var ju inte direkt som att kursdeltagarna kunde göra rätt eller fel – litteratur är knappast en exakt vetenskap – men utvärdera efter eget huvud. Och jag har ärligt talat alltid varit lite rädd för att bedöma andras texter, eftersom jag tycker mig ha rätt svårt för att formulera varför jag tycker en text är bra eller dålig (ja, man kan sannerligen utifrån detta fråga sig varför jag på åtminstone några gånger per år agerar litteraturkritiker i Västerbottens-Kuriren, men världen är inte sällan ologisk).

Jag får erkänna att jag var lite osäker på hur min respons på elevernas skrivövningar skulle tas emot, som sagt, jag är ju ny på det här. Och jag har inte fått se någon officiell elevutvärdering av min insats ännu, men jag bad i alla fall utbildningens huvudlärare gå in och läsa några av de responser jag gett, och hennes återkoppling löd, mer eller mindre i sin helhet otroligt bra respons, uppmuntrande men tydlig och konstruktiv i din kritik och väldigt ambitiös, vilket man väl får gissa innebär att jag har en åtminstone relativt god chans att få förnyat förtroende nästa år. Och det känns fint!

(Ovanstående pressbild togs samtidigt som de jag oftast brukar använda, där jag står framför vår färgglada bokhylla i Stockholmslägenheten. Just den här är jag dock inte så förtjust i, då jag ser synnerligen dryg ut. Men det var den enda jag hade som gick i någorlunda samma mörka färgton som Skrivarakademin har på de andra personalporträtten på lärarsidan.)

Permalink

Storytels årslista för barn: Hur står sig Björn Kjellman på lyssningstoppen?

Jag skämdes ärligt talat litegrann i går, när jag av tidsbrist valde att bara fokusera på vuxenlistan när jag publicerade och kommenterade Storytels årslista här i spalterna. Ärligt talat gjorde väl alla andra som rapporterade om listorna det också (Boktugg hade dock en bra totalanalys), men det är ingen ursäkt. Visserligen valde jag medvetet att döpa listan jag publicerade till ”2019 års mest lyssnade vuxenböcker” och inte bara årets mest lyssnade böcker som Storytel själva skrev i sitt pressmeddelande, men det är ju en klen tröst.

Hur som helst, rättning i ledet i dag! Lista och analys följer.

2019 års tio mest lyssnade barnböcker hos Storytel:

1. Kaninen som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin, inläsare Lars ”Lisa” Andersson och Gabriella Mellergårdh (Ehrlin Publishing)
2. Handbok för superhjältar del 4: Vargen kommer av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
3. Harry Potter och de vises sten av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
4. Handbok för superhjältar del 1: Handboken av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
5. Sune i Ullared av Anders Jacobsson och Sören Olsson, inläsare Anders Jacobsson (Barnbolaget)
6. Elefanten som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin, inläsare Lars ”Lisa” Andersson (Ehrlin Publishing)
7. Harry Potter och Hemligheternas kammare av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
8. Handbok för superhjältar del 2: Röda masken av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
9. Harry Potter och fången från Azkaban av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
10. Handbok för superhjältar del 3: Ensam av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)

Reflektioner:

• Hur står sig barnmaterialet hos Storytel i antalet lyssningar i förhållande till vuxenmaterialet? Svårt att säga utan att ha tillgång till reda siffror. JK Rowling angavs exempelvis i gårdagens pressmeddelande från Storytel till den mest lyssnade författaren totalt hos dem under året, vilket rimligen borde göra Harry Potter-inläsaren Björn Kjellman till en av landets allra mest lyssnade inläsare. Hur står han sig mot Stefan Sauk, som Storytel (och även Bookbeat och Nextory) säger är den mest lyssnade inläsaren i Sverige? Beror faktumet på att han sällan nämns bland ”de stora” inläsarna att han främst läst in barn- och ungdomsböcker, eller räcker mängden böcker han läst in helt enkelt inte till när man summerar på totalen? Stefan Sauk har ju exempelvis en hel drös populära bokserier på sitt samvete, som exempelvis David Lagercrantz tre Millennium-böcker, Öhrlund & Buthlers böcker om Silfverbielke, Öhrlunds deckarserie om kommissarie Truut, Jussi Adler Olsens deckare och Storytel Original-serierna Svart stjärna och 1986, för att bara nämna några. Kjellman har kanske helt enkelt inte samma långa svans av titlar (även om han på tal om avsaknad av svans borde få en hel del hjälp av den smått bisarra mängd av hans Pelle Svanslös-inläsningar som min sexåriga dotter lyssnat på om och om igen).

• Även Frida Hallgren borde stå sig rätt bra på en lista över de inläsare som lyssnats på mest. Samtliga fyra hittills utgivna Handbok för superhjältar-böcker återfinns på topp tio, vilket så klart är mumma för Storytel-ägda förlaget Rabén & Sjögren (min dotter står för en hel del av dessa lyssningar också, jädrar i min lilla låda vad hon tycker Agnes och Elias Våhlunds bokserie om den mobbade superhjälten Lisa är spännande).

• En faktor som ofta förbises när det kommer till Storytels dominans på den svenska ljudboksmarknaden tror jag ärligen är just barnmaterialet. De har en mycket mer ambitiös satsning på barnmaterial än konkurrenterna när det gäller ljudböcker med ett tydligt barnläge i appen, och deras Kids Original-satsning är faktiskt jättebra, tycker jag. Jag inbillar mig även – utan att riktigt ha på fötterna, ska medges – att det är på barnområdet som integrationen gått bäst mellan Storytel och den anrika förlagsverksamheten hos Norstedts/Rabén & Sjögren. Och att de skaffat sig evig (har jag för mig?) egenrätt till de oerhört populära Kaninen som så gärna ville somna-böckerna ska nog inte heller underskattas som unique selling point.

• Hur skulle en total lista som inkluderar såväl vuxen- som barnböcker se ut? Hade varit roligt att se! Visst, det slår kanske lite fel eftersom barn och vuxna lyssnar på olika sätt – barnböcker är ofta korta och lyssnas på flera gånger av samma barn, ska det viktas på något sätt då, eller bara räknas rakt av? Exempelvis är barnettan Kaninen som så gärna ville somna bara 32 minuter lång, jämfört med vuxenvinnaren Hon som måste dö som är 11 timmar och 17 minuter, ska en hel lyssning på dessa båda vara lika mycket värd eller ska de viktas på samma sätt som de gör när förlagen får ersättning för dem? Jag vet inte. Å andra sidan baseras ju inte topplistor i den fysiska bokvärlden på om boken är 150 eller 870 sidor lång, där är en såld bok en såld bok, punkt slut.

Permalink

Storytels årslistor: Tungt för Bonniers, backlisten allt viktigare

I dag publicerade Storytel sin lista över 2019 års mest lyssnade böcker genom ett pressmeddelande. Så här såg det ut, svart på vitt:

2019 års tio mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläsare Stefan Sauk (Norstedts)
2. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf (Bookmark Förlag)
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläsare Stefan Sauk (Lind & Co)
4. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläsare Gunilla Leining (Harper Collins Nordic)
5. Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, inläsare Marie Richardson (Norstedts)
6. Morden på Mörkö av Samuel Karlsson, inläsare Gunilla Leining (Lind & Co)
7. Silvervägen av Stina Jackson, inläsare Marie Richardson (Bonnier Audio)
8. Lazarus av Lars Kepler, inläsare Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
10. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläsare Katharina Cohen (Natur & Kultur)

Några reflektioner:

• På den här listan syns tydligt att Bonniers drabbades rätt hårt när de bojkottade Storytel gällande sina nya titlar mellan april-augusti. Visserligen är Bonnier Audio bäst i klassen med tre titlar på topp tio, men av dessa är det bara Camilla Läckbergs En bur av guld på nionde plats som är utgiven under 2019, såväl Silvervägen som Lazarus kom redan 2018 och berördes aldrig av bojkotten.

• Att Camilla Läckberg bara når niondeplatsen måste vara en rejäl missräkning, det här är ju första delen i en ny bokserie, och att Storytelpubliken inte lyssnat på den i större utsträckning sedan den dök upp i månadsskiftet augusti-september när Bonniers öppnade kranen igen är dåliga nyheter inför fortsättningen. Visst, hon har bara haft tre månader på sig att klättra på listan, men det har ettan på listan Hon som måste dö också, den gavs ut i slutet av augusti.

• Marie Richardson lyfts sällan fram bland de mest populära inläsarna, men här har hon faktiskt en titel mer på listan än Katarina Ewerlöf, som brukar nämnas som ettan bland kvinnliga inläsare. Faktum är att Ewerlöf även får se sig slagen av Gunilla Leining, som också har två placeringar. Av männen är det bara Stefan Sauk som har två titlar på listan, men de är å andra sidan etta och trea. Utan Bonniers bojkott hade Ewerlöf antagligen haft åtminstone en titel till bland de tio, Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig gavs ut i början av juni och tappade hela sommarperioden hos Storytel, men hade troligen nått listan annars.

• Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig nådde topp tio på årslistan tycker jag är oerhört roligt, och det visar att det faktiskt går att nå framgångar på ljudområdet med annat än det bredaste och mest lättuggade. Visst, för att vara en biografi är den väldigt publiktilltalande och bred, men det är trots allt något annat än det övriga på listan. Jag hoppas vi får se fler liknande framgångar framöver.

• Storytel publicerade även en lista över de tio mest lyssnade författarna totalt under året. Dessa är i fallande ordning: JK Rowling, Laila Brenden, Dag Öhrlund, Margit Sandemo, Anders Jacobsson och Sören Olsson, Jan Guillou, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Nora Roberts samt Lee Child. JK Rowling och Jacobsson/Olsson återfinns på årets barntopplista med Harry Potter– och Sune-böcker, men fem av de tio mest lyssnade författarna på Storytel 2019 återfinns inte alls med någon enskild titel på topp tio-listorna, utan hamnar bland de mest lyssnade författarna enbart genom en stor och populär äldre utgivning. Att ”backlisten” i allmänhet och långa bokserier i synnerhet blir allt viktigare i ljudbokstjänsterna har rapporterats flera gånger, men här ser vi det svart på vitt. Att sitta på rättigheter till gedigna kataloger är en nyckel till framgång i den digitala bokvärlden.

Fotnot: Att sådana här listor ofta publiceras när det återstår rätt mycket av året de sägs spegla är ju lite problematiskt. Vad händer med decemberlyssningarna, räknas de in i 2020, eller går de bara upp i rök? Trist för dem som är stora i juletid i sådant fall.

Permalink

Bokhandlarna gråter kanske, men Osebol är en värdig vinnare

I min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren, som jag glömt att publicera här i spalterna, skrev jag om bokhandelns förhoppningar inför årets julhandel. Fjolåret blev ju för dem en besvikelse när det kom till draghjälp från Nobel- och Augustpriset, det ena blev inställt och i det andra valdes för första gången på 23 år en lyriksamling ut, som dessutom var tegelstenstjock och således sålde väldigt dåligt med Augustprismått mätt (men oerhört bra för att vara ett poesiverk, nota bene).

Så här skrev jag bland annat:

Låt oss vara ärliga – hur fin och inte minst viktig jag än personligen tycker att Linnea Axelssons Augustvinnare ”Aednan” var, så såg betydande delar av Bokhandelssverige juryns val som en katastrof ur försäljningssynpunkt. När branschtidningen Svensk Bokhandel nyligen lät några bokhandlare reflektera över fjolårets pris lät det allt annat än glatt – ”kidnappat av finlitterära kretsar”, ”jag sålde tre ex av den – t r e” och ”för mitt företag vill jag gärna ha något som vänder sig till en lite större publik”.

Vill man peka ut en ”riskvinnare” i år är det nog Marit Kaplas ”Osebol”, en tegelsten som med sina 810 sidor till och med slår fjolårsvinnarens 760 på fingrarna. Kritikerna har fullkomligt älskat ”Osebol” – Göran Greider verkade i sin recension i Expressen närapå villig att gifta sig med boken – och likt den i fjol prisade ”Aednan” som belyste statens diskrimineringspolitik mot samer använder även ”Osebol” prosalyriken som form när den tar sig an ämnet att skildra samhällets nedmontering av glesbygden och de följder det får, här exemplifierat av de fyrtio boende i den värmländska byn Osebol där författaren växte upp.

Missförstå mig inte, även jag är villig att gifta mig med ”Osebol” då det är ett strålande vackert och drabbande litterärt reportage uppbrutet i lyrisk form, men årets folkliga bokjulklapp är det inte. Prisas den vid Augustgalan den 25 november lär bokhandlare som drömmer om att få sälja bred, Augustprisad epik i hundratusental gråta sig till sömns för andra året i rad.

Och så går Marit Kapla och ”Osebol” och plockar hem det. Och eftersom jag inte är bokhandlare utan bara en helt vanlig litteraturälskare som också gärna lyfter glesbygdens utmaningar, kan jag bara applådera valet. Jag vill till och med säga – jösses vad fint. Och jösses vad glad jag blir för Marit Kapla och Anders och Jonas Teglund på förlaget Teg Publishing, som vi på Norrländska Litteratursällskapet ofta delar monter med på bokmässor och dylikt. Genuint fina människor, som verkligen brinner för det de gör, och som nu alltså inte bara fått sin första Augustnominering i år, utan även sin första vinnare. En jätteskräll!

När det gäller försäljningen tror jag dessutom att ”Osebol” har bredare försäljningspotential än ”Aednan”. Orter likt Osebol finns över hela Sverige, boken belyser en problematik som oerhört många svenskar har en närhet till.

Nej, det är inte bred epik, men det är så brett som prosalyrik kan bli.

——

Fotnot: I morse skrev jag ju om Augustpriset och ljudböckerna. Bara fyra av arton nominerade fanns utgivna som ljudböcker, men nu kan vi konstatera att två av tre vinnare visade sig göra det. Inte ett så illa ljudboksfacit, ändå.

Permalink

Fortsatt skralt med ljudböcker bland de Augustnominerade

Att Augustpriset och ljudboksformatet inte direkt är en match made in heaven är ingen hemlighet, och även i år är det likt de tidigare två åren jag undersökt saken skralt: Dagen för Augustprisgalan finns totalt fyra av de arton nominerade i de tre vuxenklasserna utgivna som ljudböcker. I fjol var siffran tre, och 2017 var det precis som i år fyra.

I år har det mest talats om Steve Sem-Sandbergs W i förhandsspekulationerna, en roman som inte finns utgiven som ljudbok. Det finns däremot titeln som det talats näst mest om, Nina Wähäs Testamente, i inläsning av henne själv. Även Marit Kapla har gjort en författarinläsning av sin Osebol, som också förekommit i en del förhandssnack.

De andra två ljudbokstitlarna återfinns i fackklassen, och utgörs av Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf i inläsning av Anna-Maria Käll och Patrik Svenssons Ålevangeliet, inläst av Hannes Meidal.

Två i skönlitterära klassen, två i fackboksklassen och noll i barn- och ungdomsklassen är faktiskt exakt som 2017. Värt att notera är att Jenny Jägerfeld, som för andra året i rad är nominerad i barn- och ungdomsklassen, fick fjolårets nominering Comedy Queen inläst men inte årets Mitt storslagna liv, trots att de är utgivna i samma ålderskategori (9-12 år) och kommer ut på Storytelägda Rabén & Sjögren.

Faktum är att Storytelkoncernen som i år har sex Augustnomineringar – tre från Norstedts och tre från Rabén & Sjögren – hittills bara har valt att göra ljudbok av en av dem – Nina Wähäs Testamente. Det finns en del kvar att jobba på gällande integrationen i Norstedtshuset…

Kommer någon av kvällens vinnare att vara en ljudbok? Chansen är åtminstone god att så sker i fackboksklassen, jag skulle gissa att Ålevangeliet plockar hem statyetten. I den skönlitterära däremot ser det väl mörkare ut i det avseendet, Steve Sem-Sandberg har visserligen plockat hem Augustgubben en gång förut men det var (exakt) tio år sedan vilket inte borde ligga honom i fatet, och ser man till det mönster som gällt sedan 2014 med män och kvinnor som plockat hem det vartannat år, är det i år dags för en man. Och den enda killen som har en sportslig chans att ro hem det i år är just Sem-Sandberg.

(UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Det blev hela två ljudboksvinnare. Mer om det i det här inlägget.)

Är det här någonstans vi kommer att landa varje år? Ja, det ser inte bättre ut. Åtminstone inte förrän en av två saker sker:

1 – Det sker en breddning i ljudbokslyssnandet så att fler finlitterärt intresserade tar till sig formatet, vilket skulle möjliggöra att det blev ekonomiskt försvarbart att göra ljudbok även av smalare litteratur.

2 – Augustjuryn går i den riktning bokhandeln skulle önska att de gjorde, och börjar nominera bredare titlar överlag.

Är någon av punkterna trolig? Ettan, hoppas och tror jag. Att alla Augustnominerade blir ljudböcker är så klart en utopi, alla böcker passar helt enkelt inte att göra ljud av. Men fyrtio procent – det vill säga cirka sju av arton – hade väl inte varit en hopplös målsättning?

Permalink

Porträtterad på bibblosajten Norrbottensförfattare

I samband med att jag tilldelades årets Rubus Arcticus-stipendium, blev jag även föremål för ett porträtt på den regionala bibliotekssajten Bibblos avdelning Norrbottensförfattare, för just författare med koppling till Norrbotten. Fint att få vara med i ett så illustert sällskap!

Fotnot för den geografiskt förvirrade: När man pratar om Norrbotten här uppe, pratar man i regel om länet/regionen Norrbotten, inte landskapet. Större delen av länet ligger ju i landskapet Lappland, bara kust- och tornedalskommunerna tillhör landskapet Norrbotten.

Permalink

Jag är en av årets Rubus Arcticus-pristagare

Så jag tilldelades ett stipendium. Därtill ett av Sveriges största! Varje år delar Region Norrbotten ut stipendiet Rubus Arcticus till fyra personer, som tilldelas 100 000 kronor vardera. Och i år blev jag litteraturstipendiaten – oerhört roligt och inte minst hedrande!

Rubus Arcticus (åkerbär på latin och Norrbottens landskapsblomma) har delats ut sedan 1995, och kan förutom till författare även ges till skådespelare, dansare, konstnärer, fotografer och musiker. I år var det förutom jag musikern Anna-Sofia Monroy, konstnären Anders Sunna och skådespelerskan Charlotte Lindmark som tilldelades utmärkelsen. Här kan man läsa mer om pristagarna.

Från vänster i bild: Charlotte Lindmark, Anders Sunna, Anna-Sofia Monroy, Roland Jansson (som fick idrottsledarstipendiet som också delades ut) och så lilla jag då. Foto: Anders Alm

Själva ceremonin ägde rum i samband med regionfullmäktiges öppnande i dag tisdag nere i Luleå, och var en rätt så pampig ceremoni med trumpetfanfarer och tal av regionfullmäktiges ordförande. Förutom ett kort pristal läste jag sedan inledningen av första Smittad-säsongen, där Kiruna på allvar presenteras i min nutidsdystopiska svit, och avslutade enligt känt Storytel Original-manér handlingen mitt i berättelsens första cliffhanger. Förhoppningsvis tecknar i kväll ett gäng fullmäktigeledamöter upp sig på ljudboksabonnemang, ivrigt febrandes efter fortsättningen.

Förutom penningsumman fick jag ett fint diplom, ett bordsstandar och en rejäl blomsterkvast, som jag så klart glömde på fiket jag besökte under eftermiddagen i väntan på tåget, och raskt fick jogga tillbaka och hämta. Därefter blev det ståndsmässig ersättningsbuss sträckan Luleå-Boden innan det slutligen blev tåg resten av sträckan.

Genom åren har ett helt pärlband av fina kulturutövare med koppling till Norrbotten prisats, och bland de mer rikskända märks Mikael Niemi, Katarina Kieri, Mattias Alkberg, Britta Marakatt-Labba, Anna Vnuk, Sofia Jannok, Ann-Helén Laestadius och Nicolai Dunger, och inte minst min Johannas forna Bokhora-kollega Johanna Lindbäck och min Norrländska Litteratursällskapet-partner in crime David Väyrynen (som förutom Johanna samt mina och Johannas föräldrar var den enda jag avslöjade hemligheten för i förväg, var ju tvungen att få veta vad som väntade mig).

Att få Norrbottens finaste kulturpris känns så klart väldigt fint för en inflyttad sörlänning, och gratulationerna trillade in under hela dagen från vänner och bekanta som hört och sett nyheten på de lokala nyheterna på P4 och SVT.

Nu är bara frågan vart jag ska ställa standaret. Ett diplom är ju enkelt att sätta upp på väggen, men vart ställer man ett bordsstandar om man saknar ett prisskåp? Spiselkransen? Arbetshörnan? Köksbordet?

Permalink

Fråga Kulturradion om att skriva specifikt för ljud

Fick ett mejl där jag uppmärksammades på att ljudbokskursen jag ska hålla på Skrivarakademin var ett ämne för Fråga Kulturradion i P1 i fredags kväll. Inringaren som hade hört inslaget i Kulturnytt tidigare i veckan verkade gärna vilja höra att de i panelen skulle baxna inför den här nymodigheten, men glädjande nog svalde inte panelen bestående av Jenny Maria Nilsson, Sven Hugo Persson, Göran Everdahl och Ulrika Knutson betet, utan gav i stället ett väldigt nyanserat och långt svar, som innehöll såväl historielektioner som framtidsspaningar. Jag är inte övertygad om att den framtid som Ulrika Knutson målade fram kommer att bli verklighet – ljudbokspubliken har än så länge visat sig vara rätt konservativ, är min erfarenhet – men det var hur som helst väldigt intressant att höra.

Om jag hållit tungan rätt i mun ska den inbäddade spelaren starta vid rätt tidpunkt (26.20 in i programmet). Enjoy!

Permalink

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Permalink

Tydligen expert på lite allt möjligt just nu

Jag har figurerat en del i public service-medier de senaste dagarna.

I går hade Kulturnytt i P1 ett par inslag om att Skrivarakademin nu startar en kurs i ljudboksskrivande (som jag ska hålla i), där bland annat jag intervjuas. Själva intervjun gjordes redan under bokmässan, så jag hade nästan hunnit glömma bort den när inslaget plötsligt sändes i går morse samtidigt som jag och kidsen satt och åt frukost. Nämen, nu är ju jag på radion, sa jag, varvid Ejda sänkte ljudet på Youtubeklippet om Minecraft hon tittade på i exakt fem sekunder, innan hon tyckte att det fick vara nog utrymme för mig, och höjde ljudet igen. För er som tror att ni kan hålla uppe intresset något längre, så finns inslaget och en tillhörande artikel här.

I fredags hade jag satt på mig TVdags-hatten, och medverkade via Skype i SVT:s Morgonstudion och agerade tv-streamingexpert och pratade om premiären av Apples tv-tjänst Apple TV+. Lagom till att jag plockat undan den ytterst provisoriska kamerarigg jag byggt av ett nattduksbord och bokkartonger, ringde de från Rapport och ville ha med mig där också, så det var bara att rigga fram igen och byta ut t-shirten mot skjorta för andra gången. Inslaget i Rapport var med i 18-sändningen som återfinns här (inslaget börjar lite drygt 11 minuter in, dock ligger det bara ute på SVT Play tre dagar till).

Permalink

Fram för fler lokala författarstjärnor!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 oktober.

——

I min förra krönika siade jag om att Bokmässan i Göteborg i allt större utsträckning kommer att tvingas dela sin position som Litteratursveriges tummelplats med andra arrangemang. Bortsett från att publiktillströmningen börjat dala – toppsiffrorna på över hundratusen besökare var det länge sedan Bok & Bibliotek kunde ståta med – har antalet utställare också blivit färre, detta trots att det aldrig funnits så många som velat ge ut litteratur som nu, med en rik flora av egenutgivare och småförlag vid sidan av den traditionella branschen.

Vart tar då dessa vägen?

I växande utsträckning satsar de där de bor och verkar. I helgen som gick besökte jag den lokala bokmässa som inleder den nästan veckolånga Kiruna Bokfestival, och fick orsak att ytterligare fundera över det här.

Jag var där för att representera Norrländska Litteratursällskapet, där jag sedan några år är med i styrelsen. Men på mässgolvet i Folkets Hus i Kiruna framstod jag och min Norrlitt-kollega David Väyrynen som närapå riksrepresentanter med tanke på vårt sällskaps massiva upptagningsområde – Norrland utgör ju närmare 60 procent av Sveriges yta.

För i övrigt var utställarna – som i år var rekordmånga 42 till antalet – i regel superlokala. Självklart fanns undantag, men de allra flesta författare och förlag på plats är helt okända utanför Norrbottensregionen i allmänhet och Malmfältsregionen i synnerhet. Trots det frodas de i högsta välmåga i sin lokala mylla.

Med det menar jag inte att de kan livnära sig som heltidsförfattare eller har sitt förlag som sin huvudsakliga sysselsättning – men hur många av oss ”riksförfattare” som varje år reser ner till Göteborg och vimlar runt på Bokmässan kan det heller, ärligt talat?

Nej, vad jag menar är att de har en lokalt stor – och tydligt växande! – publik som gärna kommer och lyssnar på dem och köper deras böcker. En tydlig trend i år var därtill att flera författare valt att tajma utgivningen av nya titlar lagom till bokmässan i Kiruna, för att få maximalt genomslag för sin litteratur under den välbesökta dagen.

Att författare i allt större utsträckning väljer en närodlad väg går hand i handske med att de lokala bokfestivalerna blir allt fler, att försöka utröna vem som drar mest nytta av vem blir lite som att diskutera hönan eller ägget.

Bara i norra Norrland finns ett stort antal sådana här evenemang utspridda över året. Just nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå, nästkommande helg är det Bok & Bild i Luleå och häromveckan arrangerades nya Gränslös Litteraturmässa i Haparanda. Flerdagars litteraturevenemang som tar sig delvis andra former blir också vanligare, uppe i Jäckvik sex mil norr om Arjeplog arrangerades i somras för andra året Bok & Vandring, där besökarna och de inbjudna författarna – de flesta med regional koppling – vid sidan av att prata om litteratur även fjällvandrade tillsammans i dagarna tre.

Är det bra eller dåligt att vi får fler lokala författarstjärnor? Jag tycker att det är toppen. Det visar på ett engagemang för litteraturen bortom titlarna som ”alla” talar om och som vi ser i det nationella nyhetsflödet eller på topplistorna.

Dessutom ligger det en spänning i vetskapen om att det finns lokala ”scener” där författarskap jag aldrig hört talas om läses och älskas.

Vem är exempelvis stor i Östergötland? Kanske borde jag resa ner till LitterArt Gästabud i Nyköping till helgen och kolla.

PS. Littfest i Umeå då, är inte det också ett bra exempel på en lokal bokbegivenhet? Både ja och nej. De utställande förlagen har visserligen delvis regional prägel och det finns alltid ypperliga Norrlandsguldkorn i programmet, men som helhet är Littfest en litteraturfestival med nationella – och internationella! – ambitioner. Och det ska de fortsätta ha. DS.