Permalink

Pet Shop Boys (och jag) till Dalhalla

Vi misslyckades med fjolårets tanke om att åka till London och se Pet Shop Boys på Royal Opera House, biljetter fanns inköpta, men det blev för dyrt och omständligt.

Men denna juli, ett år och en vecka efter det misslyckade Londonförsöket, ska vi lyckas ta oss till Dalhalla för att se dem, Pet Shop Boys gör en spelning där torsdag den 28 juli, och kvällen efter bevistar de Storsjöyran, där jag tidigare sett dem en gång, tror det var 2004. Det var också enda gången (för jag antar att jag inte får fler chanser) jag intervjuat Neil Tennant, en telefonintervju som genomfördes medan de åkte bil från Stockholm upp till Östersund, en intervju som ursprungligen skulle ha skett ansikte mot ansikte, men som fuckades upp av deras svenska presskontakt, något jag gnisslade tänder över rätt länge när det begav sig.

Oh well, vatten under broarna och så vidare. Mot Dalhalla!

Permalink

Är böcker för dyra eller för billiga?

Intressant replik hos Svensk Bokhandel i dag från bokhandlaren och ordföranden i Bokhandlareföreningen Mats Ahlström, angående Johan Kleberg på Adlibris debattinlägg från häromdagen, då han utvecklade sitt resonemang om mjuka kontra hårda böcker och att priserna på nya utgåvor måste sänkas, och att det kan ske genom billigare, mjukare format. Jag kommenterade Klebergs artikel här.

Ahlström håller föga förvånande inte med, eller snarare är det så att han håller med om problemanalysen i det att prisglappet mellan originalutgivning i inbundet format och pocketformat är för stort, men menar i stället att lösningen är att få upp priserna på pocketformaten, inte att sänka dem på originalutgåvorna.

Jag kan absolut se logiken i detta ur bokhandelns och förlagens synvinkel, men jag tror att verkligheten sakteliga allt mer talar emot dem. I takt med att boken blir allt mer digital – må så vara om det sker genom streamingtjänster där vi lyssnar på böcker eller läser dem i e-boksformat – tror jag inte att det går att försöka hålla dagens marginaler uppe. Litteraturen må ha visat sig vara mer motståndskraftig mot digitaliseringen än musik- och film/tv-världen, men den äter sig onekligen hela tiden sakta in, och för att överleva tror jag att bokbranschen måste försöka ta sig ner till de prisnivåer som är mer i paritet med vad övriga digitaliserade marknader stabiliserat sig kring, snarare än att envist fortsätta ligga kvar ett eller till och med två snäpp ovanför.

Visst, det må framstå lite som att jämföra äpplen och päron, men i dag betalar vi cirka en hundralapp i månaden för tjänster inom musik och film/tv – som Spotify, Apple Music, Netflix, Viaplay, HBO Nordic och så vidare, oavsett vad vi anser om detta så är det en nivå som blivit standard. Och med mina konsumentglasögon på mig tror jag att det är ner mot de nivåerna bokbranschen måste ta sig även för ny litteratur för att boken – i vilken form den än må komma – inte ska tappa mark.

Permalink

Ja till mjuka böcker

När jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Bokförlaget Forum 2004 stred jag en fruktlös kamp för att den skulle ges ut i ett så billigt format som möjligt från början – gärna mjukband eller åtminstone ett litet inbundet format, vad som helst som skulle få ner priset. Mitt argument var att det var en bok som riktade sig till en ung publik – högskole- och gymnasiestudenter, människor någonstans mellan arton och trettio, troligen i en urban miljö eller med en inneboende längtan att ta sig dit. Priskänsliga köpare.

Men det var en kamp som var omöjlig att vinna, det blev en helt vanlig inbunden utgåva i ett stort, otympligt format omöjligt att få ner i en ficka med ett rekommenderat försäljningspris på 248 kronor. Resten är, skulle man väl kunna säga, historia.

Nu säger jag så klart inte att det var enda orsaken till att min debutroman inte blev en kommersiell dundersuccé när den gavs ut, men det är klart att det inte hjälpte. Den har med tiden hittat sin publik ändå i andra format, och om en månad börjar ett nytt kapitel i dess historia, mer om det senare.

Hur som helst – jag kan inte låta bli att känna glädje över Adlibris vd Johan Klebergs debattartikel hos Svensk Bokhandel i dag, där han går till storms mot den traditionella bokbranschens förkärlek för det inbundna formatet och de strukturer det formatet upprätthåller. Låt mig citera ett par avsnitt:

När det gäller faktaböcker, barnböcker, kurslitteratur och pocket är onlinebokhandeln framgångsrik. När det gäller nyutgiven bred skönlitteratur måste vi dock vara självkritiska och konstatera att våra kunder sedan länge har genomskådat vår bransch utgivningsstruktur och prisbild. Vi motiverar en hög prissättning på nyreleaser, inte med en stark berättelse, inte med ett spännande författarskap utan med att läsaren vid utgivning endast kan köpa boken i ett otympligt format.

Och sedan blir vi förvånade när kunder väljer att vänta i sex månader och köpa exakt samma berättelse i ett smidigare format till ett lågt pris.

Hur vill han då ha det? Jo, han eftersöker en svensk satsning på det format jag skrivit om här i spalterna rätt många gånger, det i England och USA vanliga trade paperback-formatet.

Lösningen är enkel. Gör som i England och släpp en häftad version på utgivningsdagen. Ett produktionseffektivt format som passar utmärkt för läsning i såväl sängen som på bussen. Sätt ett avsevärt lägre f-pris än det på dagens inbundna bok men ett högre än dagens storpocket. Sitt sedan lugnt i båten. Om det finns skäl att ge ut boken i pocket efter något år gör det till ett högre f-pris än idag.

Självklart måste man ta i beaktande att Johan Kleberg skriver detta för att han ser att Adlibris i dag är svagare inom försäljning av nya böcker än de önskar vara, han strider knappast för detta enbart för kundernas väl och ve.

Men det betyder ju inte att han måste ha fel.

Permalink

Tiden

Mindre än en månad kvar tills vi åker till New York. Det betyder att jag borde ha kommit cirka 65 procent in i Virus 3 om jag ska hinna klart i tid.

Har jag det? Självklart inte.

Kommer det att bli brådis, särskilt med tanke på att det är påskhelg innan vi åker och bokföring och deklaration och sådant också måste hinnas med – saker som äter upp skrivtiden? You bet.

Hinner jag? Det måste jag.

Permalink

Tröttheten

Åter i norr. Trött som … ja, någon passande liknelse, jag är för trött för att komma på den. Lång dags resa, som föregicks av kort natts sömn.

Det blev en riktigt bra festival, det enda som grämer mig är att jag var för trött mellan föredragen jag ville se för att få ur mig de textlängder jag hade hoppats på. Jag skrev varje dag, men alls inte enligt plan, satt för ofta och bara stirrade ut i intet med worddokumentet framför mig. För lite sömn och för mycket förkylning, kanske.

Permalink

I styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet

Jag valdes in som ledamot i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet i torsdags då årsmöte hölls på Bokcafé Pilgatan. Efteråt var det samtal mellan några av sällskapets tidigare ledare – bland annat min Sandvikenkollega Bernt-Olov Andersson – och därefter släppfest för tidningen Provins nya nummer (numret som släpptes i samband med Littfest i fjol medverkade jag i och höll uppläsning från vid samma tillfälle då).

I går var det en bra artikel i Norrbottens-Kuriren om Norrländska Litteratursällskapet, som i år även fyller 60 år. Ska bli kul att dra mitt strå till Norrlandsstacken.

Permalink

Torgny Lindgren och att ta sig tid

Jag minns den gång jag skulle intervjua Torgny Lindgren. Det bör ha varit 2005 när han gett ut Dorés Bibel, det skulle ske över telefon till hemmet i Tjärstad i Östergötland, jag hade gjort upp om tid med presskontakten på Norstedts och fått telefonnumret, jag vill minnas att jag skulle ringa klockan ett.

Det var hustrun Stina som svarade tror jag, jag presenterade mig och bad att få prata med Torgny, som snart kom till telefonen. Det var ett enormt liv omkring honom med barn som tjoade, de hade stått i hallen, han och hustrun och barnbarnen, på väg ut, skulle åka någonstans, det hade blivit någon miss i kommunikationen, han var helt ovetande om att jag skulle ringa. Jag föreslog att vi skulle göra upp om en ny tid, så att de skulle få ge sig av. Nej, svarade Torgny stillsamt, vi kan prata ett tag, det går bra.

Så vi gjorde intervjun, han med barnbarn som drog i benen och ytterrocken redan på. Jag vill minnas att jag blev lite stressad, försökte beta av frågorna snabbt, men han hade ett sådant lugn i sina svar, var eftertänksam och engagerad, trots omständigheterna. Jag minns att jag nämnde vid något tillfälle att jag verkligen njöt av den underfundiga, men samtidigt väldigt allvarligt bottnade humor som ofta präglade det han skrev, och han lät genuint glad när han sa att han uppskattade att jag tyckte det.

Samtalet varade väl inte i mer än en kvart, men det har stannat i mitt minne.

Jag pratade med Gunnar Ardelius vid hotellfrukosten i dag om honom, de var ju förlagskollegor på Norstedts, och han sa att hans bild av Torgny Lindgren var att han var den typ av författare som alltid värnade om de nya på väg upp, att han förmådde se sig själv i de nervösa debutanterna, något jag såg att Therese Bohman också skrev om på Instagram i går, just ett sådant möte när hon för första gången höll sin debutroman i handen och stötte på Torgny Lindgren i förlagskorridoren, och han tog sig tid att titta på romanen, berömde omslaget, berättade en liten anekdot och önskade lycka till.

I går när jag bevistade Norrländska Litteratursällskapets årsmöte på Bokcafé Pilgatan brann ett ljus på den stol som bar Torgny Lindgrens namn. Det var fint.

Permalink

Flygskatt, avstånd och Norrbottniabanan

Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.

Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.

Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till “Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.

På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.

Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.

Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.

Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.

Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.

Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.

Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?

Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.

Permalink

Southbound

Åker ner mot Littfest i Umeå i arla gryningen. Eller ja, gryning och gryning, jag har tänkt påbörja resan strax efter klockan sex, då är jag i regel ändå redan vaken och det är numera även dagsljus vid den tiden, så låt oss kalla det tidig morgon.

Det ska hur som helst bli kul, även om jag i sedvanlig ordning ligger i sängen nu med rejäl separationsångest från kidsen redan innan separationen inletts.

I fjol tog jag bilen ner, men i år ämnar jag använda kollektiva färdmedel, för att jag ska få skrivtid under resan.

Mer om det i morgon.

Permalink

Avbruten självömkansharang

Håhåjaja.

Det går för sakta med skrivandet. För många saker som kräver tankeverksamhet, detaljer som måste kollas upp, kliniska undervisningsklipp på Youtube som måste gås igenom och förfasas över, scener som blir spektakulära i mitt huvud men som är svåra att bildsätta i ord och cliffhangers som kanske är bättre på papper än i verkligheten.

Men jag

Där blev jag väckt av Ejda, hon var ledsen för att hon hostar, men en sked Bisolvon, två gånger Bockarna Bruse-sången och en “Sommaren” – det vill säga Idas sommarvisa – senare sover hon sött igen.

Det borde även jag göra. Bokjäveln får anstå till i morgon.

Permalink

Allt jag inte visste om Instagram

Jag är på intet sätt något Instagramproffs utan ser mig som glad amatöranvändare. Jag har ständigt en ambition att variera mina bilder, men drar i praktiken mestadels strån till “föräldrar som lägger ut bilder på sina barn i sociala medier”-stacken.

Däremot ansåg jag mig kunna appen som ett relativt rinnande vatten, men boy oh boy var jag ute och cyklade. I helgen skrev Elin Häggberg på teknikbloggen Teknifik ett härligt matigt inlägg om Instagrams alla funktioner, och jag måste säga att jag imponerades av vidden av detaljer jag inte kände till om appen, men som jag i flera fall nu känner att jag kan bli en bättre instagrammare av att ha koll på.

Nu måste jag bara komma på något mer att plåta förutom kidsen. Katten, månne?