Permalink

Easy as riding a bike

Tage håller på att lära sig cykla. Egentligen lärde han sig redan förra våren, hittade balansen och cyklade runt på prästgårdsparkeringen nästgårds och tog även en tur bort till kusinen Ville, men sedan kom det av sig, han var liksom inte intresserad, och det kändes inte rätt att tvinga honom, han var trots allt bara fyra år.

I år har vi dock bestämt att han verkligen ska lära sig, inte minst eftersom han mer och mer börjat uttrycka önskningar om att få börja hänga med de barn i sex- och sjuårsåldern som rör sig i byns centrala delar, och som allihop cyklar. Så nu är det stenhård disciplin som gäller, cykling till och från dagis varje dag, och gärna en tur därutöver senare, för att han ska få upp självförtroendet och inse att han faktiskt kan, samt inse vilken enorm befrielse det innebär att ha kapacitet att transportera sig själv.

Förra veckan snubblade jag över ett mycket fascinerande videoklipp, om en man som försöker “avlära” sig kunskapen att cykla på vanliga cyklar, genom att i stället lära sig att använda en cykel där styrningen fungerar tvärtom, det vill säga där vänstersväng av styret ger utslag åt höger och vice versa. Det visar sig vara lättare sagt än gjort (åtta månaders träning!), och scenen där han utmanar kaxiga försökspersoner som tror att uttrycket “easy as riding a bike” även gäller tvärtomställda styren är obetalbar.

Permalink

Från Övik till Wien (2)

Jag skrev om min särskilda schlagerrelation till Måns Zelmerlöw redan efter vinsten i Melodifestivalen i mars, och egentligen vill jag bara upprepa det jag uttryckte då – att Måns går och vinner hela tjottaballongen känns lite extra inombords. Jag kunde inte undgå att uppleva rätt rejäla doser av nervositet här hemma i soffan när jag följde omröstningen i natt, när den väl kom igång vill säga – jösses vilken maratonlång och seg sändning, det hann ju bli midnatt innan de började ringa runt till jurygrupperna.

Intressant hur oerhört tydligt man kunde avläsa sympatierna och antipatierna för Ryssland under redovisningens gång också. Skämten som haglade på Twitter om hur Putin nu beordrade bombplanen upp i luften när Litauen som första land gav den forna ockupatören noll poäng och såg till att pendeln började svänga till Sveriges fördel, det fanns lite för mycket verklig botten i de tweetsen för att det skulle kännas bekvämt. Dock får jag medge att jag skrattade högt när den ryska juryuppläsaren avgav den ryska juryns röster, och han skämtade till det genom att säga att de beslutat ge sin tolvpoängare till Ryssland. Såg att en del reagerade starkt mot “kuppen” i Twitterflödet, men jag tyckte det levererades betydligt bättre än när komikern Björn Gustafsson gjorde samma grej när han läste upp de svenska rösterna i Eurovision 2008 (just den enda ESC-upplaga som Ryssland för övrigt lyckats vinna).

Med facit i hand är det lätt att konstatera att jag ur resultatmässig synpunkt valde att hoppa av mitt liv som nöjesjournalist på TT vid helt fel tillfälle. Åren 2007-2010, då jag jobbade som mest intensivt med Melodifestivalen och Eurovision fick Sverige de föga imponerande ESC-placeringarna 18, 18, 21 samt 0 (vi nådde ju inte ens final 2010), bara för att direkt efter att jag sagt upp mig från jobbet 2011 nå platserna 3, 1, 14, 3 och nu 1 igen.

Olika falla ödets lott.

Permalink

Bara ben

Ignorerade min småförkylda näsa och hals på lunchen, och drog ut på årets första shortsjogg på de här breddgraderna. Det var till och med nästan torrt på skogsstigarna, bara där stigen gick över en myr blev det en del klafsande i (väldigt kallt) vatten.

Har verkligen inte pressat joggingskorna till några stordåd den här våren. Två veckor kvar till 6 juni-loppet nu, hade gärna klarat av de 15 kilometrarna utan att kollapsa.

Hade här tänkt publicera en bild på mina bleka, delvis shortsprydda ben, tagen när jag pustade ut efter förrättat värv. Men jag har haft stora problem med att ladda upp bilder via WordPress iPhoneapp på sistone, så ni får klara er utan detta.

Permalink

Se bussen röra sig i realtid

Det här har redan snurrat på alla större tekniksajter de senaste dagarna men orka bry sig om att vara sen på bollen:

Otroligt fascinerande karttjänst för visualisering av kollektivtrafik som det schweizisktyska företaget GeOps tagit fram. Zooma in på kartan i världens större städer, och se pendeltåg, tunnelbanetåg, spårvagnar och bussar röra sig i realtid. Klicka på en av dem, och få upp dess linjenummer och sträckning. En del positioneringar bygger på verklig gps-data, andra på simuleringar av tidtabeller.

Okej, det här kanske är extra spännande för oss som både råkar vara svaga för kartor och kollektivtrafiksystem, men jag tror att vem som helst kan imponeras av tjänstens utförande, plus att den faktiskt har potential att vara verkligt användbar. Visst kan du vid exempelvis busshållplatser redan i dag ofta se på en skärm vilka bussar som är i antågande, men om du exempelvis är på tillfälligt besök i en stad säger egentligen inte information som 55 Hjorthagen 3 min särskilt mycket. Men skulle du även på en karta enkelt få upp den ankommande 55:ans linjesträckning, och se att den under sin färd mot slutstation Hjorthagen faktiskt passerar rätt nära platsen du är på väg till – ja, då är mycket vunnet.

Södermalms kollektivtrafik

Nu får jag erkänna att jag faktiskt inte har stenkoll på om någon av landets kollektivtrafiknät redan har en sådan här tjänst, men om inte – ring GeOps!

Permalink

Test: Adlibris Letto Frontlight

Efter en hel del förseningar har jag äntligen hittat tid att sammanställa min recension av Letto Frontlight. Enjoy!

Adlibris nya läsplatta Letto Frontlight lanserades på allvar av nätboksjätten i mitten av mars. Letto Frontlighet är i grunden en Cybook Muse Frontlight från det franska företaget Bookeen, med har fått en svensk logga samt egen programvara från Adlibris. Priset är satt till 995 kronor (när de introducerade original-Letton sommaren 2012 var startpriset 1395 kronor).

I kartongen ingår utöver plattan en micro-USB-laddare och en kort pamflettmanual på svenska. Vill du ha en mer utförlig instruktionsmanual finns en sådan som pdf förinstallerad i plattans bibliotek, där det även finns ett par romaner samt ett gäng noveller förinlagda.

Användare av den förra generationens Letto får här möta en lite kantigare variant, måtten och vikten (190 gram) är snarlika föregångaren, men jag upplever den nya versionen som mer obekväm att hålla i, där föregångaren hade en avrundad form har Letto Frontlight vassare kanter, vilket inte känns helt lyckat.

Adlibris Letto Frontlight

Därtill irriterar avstängningsknappens placering mig rejält, den sitter på nedsidan av plattan och behöver ett rejält tryck för att förpassa Letton till viloläge, något som flera kvällar när jag läst i sängen lett till att jag fumlat plattan ur mitt grepp när jag tryckt till, detta eftersom jag håller den lätt vilandes i mina båda handflator (och bläddrar framåt med tummen på den högra sidoknappen). Nu har jag lärt mig att jag måste ta ett lite hårdare grepp om plattan innan jag trycker på viloknappen, men i början föll den i golvet ett par gånger. En detalj förvisso, men ergonomin är viktig i hur en produkt upplevs.

Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.

Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.

Hantering av böcker så. Ska du föra över titlar till plattan som inte kommer från Adlibris egen Lettobutik förordar Adlibris sladd. Hanterar du titlar med kryptering (exempelvis biblioteksböcker) måste du auktorisera plattan, vilket endera sker genom Adobe Digital Editions (ADE) på datorn eller direkt vid köp i plattan av en DRM-skyddad bok. Enligt Adlibris manual ska du alltid lägga till eller ta bort böcker via ADE på datorn, men det går även att hantera böcker direkt i Utforskaren/Finder om du valt att tillåta datorn att hantera filer på plattan (det poppar upp en sådan fråga vid inkoppling i en usb-port), åtminstone fungerar det med titlar utan kopieringsskydd.

Letto Frontlights startsida, med boken du just nu läser visad överst.

Letto Frontlights startsida, med boken du för tillfället läser visad överst.

Inte heller berättar Adlibris i manualen att du faktiskt kan ladda ner böcker direkt till plattan även från andra sajter, så länge dessa inte är kopieringsskyddade. Klickar du exempelvis på nedladdningslänkarna till mina romaner, så frågar Letton snällt om du vill ladda ner och börja läsa direkt (det vill du så klart).

Detta gäller dock inte biblioteksböcker, lyckas du efter sju sorger och åtta bedrövelser ta dig fram till den rätta sidan på ditt lokala bibliotek samt logga in (Lettons webbläsare och textinmatningsfunktion är verkligen usel, mer om det senare), så möts du bara av beskedet Nedladdningsfel när du väl ska ladda ner ditt e-boksbibliotekslån. Detsamma gällde för övrigt även den förra versionen av Letton.

Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet.

Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet. Molnikonerna visar att det är e-böcker jag köpt hos Adlibris som endera finns på eller kan laddas ner till plattan.

När det gäller själva läsningen har Letto Frontlight något högre upplösning än föregångaren, den bjuder på 758×1024 pixlar jämfört med 600X800, något jag tyvärr inte direkt tycker märks vid praktisk användning. Jag upplever också att Letto Frontlight lider mer än den förra versionen av e-bläcksteknikens stora brist att redan lästa sidor “bränns in” i skärmen efter bläddring. Grundinställningen är att Letton tömmer skärmen vid var femte bläddring, men jag störde mig så mycket på hur text stannade kvar efter att sida bytts att jag ändrade till att den tömmer vid varje bläddring, vilket drar ner batteritiden en del.

Läsning i vanligt dagläge.

Läsning i vanligt dagläge.

Den stora fördel som Letto Frontlight ståtar med jämfört med sin föregångare från 2012 är just dess frontlight. Den inbyggda skärmbelysningen gör att det äntligen går att läsa med Letton i ett nedsläckt sovrum, något jag som sover med en tvååring vid min sida finner oerhört praktiskt eftersom hon vaknar om jag har sänglampan tänd mer än någon minut. Jag stänger för den delen aldrig av belysningen (som räcker att ha inställd på lägsta nivån för att läsa i mörker), jag upplever skärmen som en aning för mörk annars, bortsett från i direkt dagsljus.

Prestandamässigt är inte Letto Frontlight någon höjdare, allt går åååh så långsamt, den som är van vid hur en smartphone eller surfplatta responderar när du rör skärmen – och vem är inte det i dag? – drivs snart till vansinne av en så till synes enkel sak som att skriva in namnet på en författare vid en sökning i den inbyggda e-boksbutiken. Glöm att kunna skriva i normal hastighet, tangenttryckningar måste väntas in, jag testade att ta tid då jag skrev Louise Boije af Gennäs och klockan hann passera 24 sekunder innan jag var klar. Processorn är helt enkelt hopplöst seg, och programvaran extremt yxig jämfört med hur vår skärmvardag i iOS- och Androidvärlden normalt ter sig.

Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.

Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.

Samtidigt går det att argumentera för att det kanske ska vara knöligt att surfa på och interagera med en platta som Letto Frontlight, ett skäl för att använda läsplattor som är dedikerade just åt läsning är att de inte inbjuder till andra sysslor under läsningen, Facebook finns inte blott en app bort och du störs inte i läsningen för att notifieras om att ett nytt mejl inkommit eller att du fått en like på din senaste Instagrambild. Den argumentationen kan jag köpa, men det ursäktar inte att upplevelsen när det gäller att lyckas hitta nya böcker att läsa i Lettons inbyggda butik blir så undermålig på grund av kackig prestanda.

Butiken i sig lämnar dessutom tyvärr en hel del att önska. Som om inte svårigheterna att botanisera bromsades nog av hårdvarans begränsningar, är e-boksbutiken i sig allt annat än inbjudande. Så här sorglig ser butikens startsida ut:

Startsidan i Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.

Startsidan i Adlibris Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.

Därtill verkar Adlibris inte bry sig om butiken nämnvärt. Eftersom det här testet utvecklades till en rejäl långbänk, har jag haft förmånen att se hur butiken förändrats över tid, eller mer korrekt uttryckt tyvärr tvingats se hur den inte gjort det. Bilden ovan tog jag redan den 19 mars när jag ursprungligen tänkt publicera det här testet, men när jag nu äntligen fått rumpan ur står det 18 maj i kalendern, och då ser Lettobutikens förstasida ut så här:

Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer som två månader tidigare.

Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer på startsidan som två månader tidigare.

På två månader har inte rekommendationslistan i topp uppdaterats överhuvudtaget – det är alltjämt Stalker, Utan personligt ansvar, Liv till varje pris samt Lejontämjaren som det puffas för. Med tanke på att Adlibris är en av Sveriges största och mest erfarna nätbutiker alla kategorier känns det väldigt slappt hanterat.

Att prata om batteritid när det gäller en e-bläcksläsare som Letto Frontlight blir nästan akademiskt, det är en extremt strömsnål teknik. Adlibris själva uppger “upp till en månad”, en uppgift jag varken kan verifiera eller avfärda, i och med att jag under testets gång har haft plattan så ofta kopplad till datorn när jag fört filer fram och tillbaka, med resultatet att min Letto fått sig små mellanmål då och då. Jag har dock inte upplevt några problem med batteriet trots att jag ställt in den att rensa skärmen vid varje bläddring, och ser heller inte riktigt hur det vid praktisk användning skulle spela någon roll om batteriet behöver laddas varannan eller var tredje vecka – så himla offline från elnätet tror jag vi sällan befinner oss. Och i och med att det bara krävs en micro-usb-kabel för att tanka den torde det vara lätt ordnat var vi än i världen befinner oss, även om den egna laddsladden glömts hemma.

Med denna kritik nämnd, betyder det att jag avråder från köp av Letto Frontlight? Nej. Det finns tveklöst bättre läsplattor på marknaden än den Adlibris saluför, men är du en medelkonsument som vill ha en dedikerad läsplatta som kommunicerar med dig på svenska och har direktkoppling till en svensk nätbokhandel där chansen är stor att du redan har ett kontokort registrerat – då är Letto Frontlight i mina ögon det givna valet. Är du mer kräsen när det gäller tekniken eller föredrar utbudet i någon internationell e-boksbutik finns det bättre plattor att tillgå från exempelvis Amazon, Kobo eller Tolino, bara för att nämna tre av de stora aktörerna.

Är det värt att köpa nytt om du har förra versionens Letto? Det beror på. Vill du åt skärmbelysningen – ja. Annars – nej.

Själv fortsätter jag dock att förfäkta mobilens överlägsenhet som e-boksläsare. Hur många dedikerade läsplattor jag än tar mig an, och hur många surfplattor jag än bestämt mig för att använda för läsning, slutar det ändå med att jag efter några dagar börja läsa boken på min iPhone 5S i stället, eftersom den bästa prylen för läsning i slutänden är den pryl jag alltid bär med mig. Ja, min iPhone 5S har bara en fyratumsskärm, men det räcker gott för mig. Därtill är mobiler (och surfplattor för den delen) överlägsna dedikerade läsplattor på allt bortsett från det eventuella problemet med läsfokusering – de är användarvänliga, rappa och accepterar alla sorters filer utan att behöva konverteras (även om du kan tvingas använda olika läsappar beroende på var du införskaffar e-böcker).

Men tillhör du dem som gillar tanken på en platta som enkom ska användas till att läsa på, då är Letto Frontlight i dagsläget det enklaste valet.

Avslutningsvis: Varför fortsätter Adlibris att kalla sin läsplattesatsning för Letto, när deras e-boks- och ljudboksplattform sedan ett par år tillbaka bär namnet Adlibris Mondo? Vad är poängen med att ha två namn att förhålla sig till när det gäller digitala böcker? Tycker inte användarna att det är krångligt nog att ge sig på det här med e-böcker ändå?

Permalink

Hej vår

Vi reste åter till norr. När vi dök ner under molnen under inflygningen mot Kiruna och världen där nere till stora delar ännu var vit, får jag erkänna att modet sjönk en smula. Men när vi väl landat, packat in oss i bilen, styrt kosan mot sydost och kommit fram till Vittangi, var läget ändå betydligt bättre på snöfronten än jag trott. På vår gård hade all snö försvunnit, bortsett från en minimal fläck vid lekstugan. Jag passade på att ta en bild.

Åter i norr upptäcker vi att våren, om än försiktigt, även hunnit hit. Hann precis plåta gårdens sista snöfläck.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Permalink

Dagens radioprat

Min PP3-medverkan gick bra! Jag var inbokad för två ingångar – det vill säga prat, paus för låt, prat – men det fanns så mycket att säga att det slutade med att vi gjorde tre ingångar i stället. Du pratade ganska mycket, men du sa bara intressanta saker så jag slutade inte lyssna en enda gång, löd omdömet från programledarsidekicken Sara Kinberg efteråt, vilket jag antar ska tolkas som beröm.

Vi pratade om hur produktionsbolagen satsar på säkra kort när de gör tv av långfilmer som Minority Report, Rush Hour, Uncle Buck och Limitless, att upfrontveckans lyster till viss mån har falnat i takt med att network-tv tappar mark i USA, jag nämner nya serier som Blindspot, The Grinder, Oil och The Player, vi snackar om att Supergirl verkar bli bra, konstaterar att en tv-era är på väg att gå i graven när CSI nu läggs ner efter 15 säsonger och spekulerar kring vad som krävs för att en tv-serie baserad på en långfilm ska bli bra (här fick jag en chans att prata om Parenthood, vilket gladde mig).

Här finns programmet i sin helhet, och klippet finns även inbäddat nedan, med start från där jag kommer in i sändningen, om någon nu skulle vara intresserad av att lyssna när jag i princip sammanfattat hela pratet ovan.

Permalink

Prat om tv i radio

En gång är ingen gång men två gånger är en tradition, vill jag minnas att vi sa i Uppsala gällande årligt återkommande fester och hur lätt det är att skapa traditioner på en plats där människor byts ut så snabbt och minnet är så kort. Om så gäller även i P3 låter jag vara osagt, men i dag – ett år och två dagar sedan förra gången – medverkar jag i dag i kanalens program PP3 och pratar nya, gamla och nedlagda amerikanska tv-serier med anledning av de upfronts som pågår i veckan i New York. Cirka klockan 14.15 är det tänkt att jag ska vara med. Tune in!

Till skillnad från i fjol då jag var med över telefon sitter jag i år dock i studion, samma studio som jag brukade göra nöjesspaningar i varje måndagsmorgon för P4 Stockholm back in the day.

Permalink

Här bor ju Pippi Långstrump. Eller inte.

Ejda älskar Pippi. Så inför att vi i dag besökte Junibacken hade vi låtit henne veta oräkneliga gånger att vi skulle åka till Pippis hus, som ju vid sidan av Sagotåget är en av Junibackens stora attraktioner.

Väl på plats var hon så uppspelt att hon bokstavligt talat studsade in i Villa Villekulla. Men väl därinne saktades hennes yviga rörelser, stannade närmast av, och efter några minuter kom hon ut till mig med ledsen blick.

Var … är … Pippi? frågade hon med darr på rösten. Var … är … Pippi?

Ja, vad är ett hus värt, om den avgudade som bor där inte finns i det?

Permalink

Att avsluta stilfullt

Två nya dagar av bloggtorka, damn it. Jag skyller på att stockholmslivet tar ut sin rätt, lekparker lekparker lekparker, ingen tid för förströelser.

Men jag har skrivit långt på TVdags. En text om en spännande teori gällande Mad men, hur Don Draper kan komma avsluta sina dagar som stjärnreklamman med att bli berömd flygplanskapare. Juicy stuff!

Permalink

Parklek

Vi tog tunnelbanan till Aspudden, tänkte oss ponnyridning och korvgrillning på 4H-gården, något halva söderort också tänkt på visade det sig, vårbasar stod på schemat och köerna ringlade sig således långa.

Nåväl, eftersom vi packat egen korv, festis och kaffe gick den halvan fint i alla fall, bortsett från att en 2,5-åring muckade gräl med Ejda för att … tja, vem vet, de hade snarlika jackor eller något, kan ju vem som helst fatta att smockan ligger i luften då.

Ponnyköandet gick också länge bra, men vi gjorde misstaget att sätta på Ejda ridhjälmen för tidigt, och några minuter före hennes tur slet hon av den och vägrade sedan sätta på den igen så … ja, endast Tage fick vara ryttare i dag.

Därefter följde minigolf för den stora med hans älskade moster Maria medan den yngre ställde sig och fruktlöst trånade genom renoveringsstängslet mot den stora parklek de håller på och iordningställer bredvid 4H-gården. Hon älskar verkligen lekplatser, den unga Pejdon. Därför följde senare på eftermiddagen besök såväl i Fruktparken vid Liljeholmen som Skånegläntan här nästgårds. Det sista hon yttrade innan hon övertrött slutligen nannade in vid 21-tiden: Gå till lekparken.

Permalink

Prisjakt

Åter i Stockholm, nu med hela familjen. Vi levde söderklyschaliv efter ankomsten, kastade i princip bara in väskan, bytte blöja och drog till Nytorget, där vi först åt middag på Urban Deli och sedan hängde på lekplatsen tills Ejdas händer hotade förfrysa. Eftersom vi rest 125 mil söderut räknade vi nämligen … ja, kallt med att det skulle vara varmt här och tog alltså varken på barnen vantar eller mössor när vi begav oss ut. Bad parenting.

Vardagsdetalj jag upptäckte i kväll: Trots att det omvända rimligen borde gälla med tanke på hur långt varor måste transporteras till Konsum i Vittangi, så är vår lokala Konsum-butik (och med Konsum menar jag i båda fallen Coop Nära) här på Blekingegatan på Södermalm dyrare än sitt nordliga syskon. En förpackning av Tages favoritpålägg Lördagskorv kostar två kronor mer här nere, ett stort paket blått Bregott likaså.

Storstadsbor. Bara dräller pengar omkring sig.