Permalink

Det är dags att ge ljudboken en riktig topplista!

Den officiella rapporten Boken 2018 har släppts av Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen, och Boktugg har dissekerat rapporten på längden och tvären i ett par läsvärda artiklar om man vill gå på djupet. Kort kan man väl säga att det digitala fortsätter plocka andelar och de streamade ljudböckerna är lokomotivet, ökningen på just detta område var under förra året över 47 procent jämfört med året innan. Totalt omsätter nu de digitala streamingtjänsterna bestående av Storytel, Bookbeat och Nextory över en halv miljard kronor per år. Värt att notera är dock att detta totalt “bara” utgör 14 procent av de totala intäkterna inom bokbranschen, som landar på knappt 4,2 miljarder kronor. All ökning sker dock på det digitala området, den fysiska försäljningen stod sammantaget helt stilla under fjolåret (lite minus för fysiska bokhandlare, lite plus för nätbokhandlare).

När man kollar tabellerna i rapporten slår en detalj mig plötsligt – nämligen hur bisarra de officiella digitala topplistorna inom bokbranschen numera är, och faktumet att de blir mer bisarra för varje dag, och det beroende på att Storytel, Bookbeat och Nextory håller hårt i sin respektive statistik och inte låter den inkluderas i listorna.

På ljudboksområdet blir detta som mest absurt. Under 2017 låg försäljningen av fysiska och digitala styckeköpta ljudböcker på totalt 41 miljoner kronor – och det är endast denna försäljning som topplistans statistik baseras på. Samtidigt uppgick intäkterna för ljudböcker hos streamingtjänsterna till 473 miljoner kronor.

Ljudbokstopplistan baseras alltså på det som utgör 8 procent av de totala ljudboksintäkterna. Det är självklart inte hållbart.

Visar inte direkt hela sanningen.

Även bland e-böckerna är problemet växande. 2016 utgjorde styckesförsäljning 55 procent av av e-boksintäkterna, det som e-bokstoppen baserades på utgjorde alltså då fortfarande en majoritet. I fjol däremot landade siffran på 37 procent eftersom allt fler läser sina e-böcker i streamingtjänsternas appar. Nästa år lär den vara ännu lägre.

Visserligen kan man argumentera för att de här topplistorna på ett sätt trots allt är korrekta – det är helt enkelt topplistor över sådant som säljs. Hos streamingtjänsterna handlar vi inte enstaka titlar, utan köper oss tillgång till en katalog att välja ur. Det gör att streamingtjänsternas topplistor i regel ser helt annorlunda ut än den officiella, vi är mycket mer benägna att testa sådant vi inte känner till när det inte kostar oss något extra, medan vi satsar på de säkra korten om vi måste betala säg 150 kronor för en enskild ljudbok.

Men ärligt talat – vore det inte mer intressant med en topplista som faktiskt baseras på vad folk faktiskt lyssnar på?

Vems fel är det här då? Tja, jag utgår ifrån att Svensk Bokhandel som publicerar listorna väldigt gärna skulle vilja ha mer korrekta listor, så skon klämmer nog hos streamingaktörerna, att de av någon anledning inte vill släppa sin data, helt enkelt. Och det är synd! För det går att skapa vettiga topplistor där streamat, abonnerat innehåll finns med – musikvärlden gör det, den officiella Sverigetopplistan inkluderar såväl fysisk som digital försäljning samt streamad statistik från aktörer som Spotify och Apple Music, och detsamma gäller hos internationella topplistor som amerikanska Billboard.

Så kom igen Storytel, Bookbeat och Nextory – släpp sargen, eller ännu hellre siffrorna.

——

PS. Skriver jag inte bara det här för att jag vill att Virus ska kunna hamna på en officiell topplista? Nej, så futtig är jag inte, och jag tvivlar på att Virus 4 när den kommer skulle ta sig särskilt högt ändå, trean nådde en tiondeplats på Storytels egen topplista och jag tror inte att fyran tar sig högre, och inkluderar man då statistik från övriga tjänster och försäljare där Virus ju inte alls finns att tillgå, så … ja, vad kan man hoppas på gällande den här imaginära listan? Plats 13? Det är väl inte så mycket att skrika sig hes efter, eller hur? DS.

Permalink

Fiktionen behövs för att förstå allvaret i klimathotet

Slet sent i går kväll med de sista formuleringarna för att i tid få in min litteraturkrönika som ska gå i morgondagens Västerbottens-Kuriren. Här är den förra, som publicerades i VK i slutet av januari (ja, jag vet att jag har länkat till den tidigare, men ärligt talat är det rätt få som klickar på länkar).

——

Fiktionen behövs för att förstå allvaret

Jag har på sistone kommit att fundera över klimathotets frånvaro i den breda, svenska skönlitteraturen. Är det inte ett givet ämne att ta sig an med avstamp i de dystra rubriker vi närmast dagligen ser om de miljökatastrofer världens forskare med enig röst säger att vi är på väg mot?

Jo, självklart är det så. Och ändå är det så tyst.

I den engelskspråkiga världen med sitt större befolkningsunderlag är situationen lite annorlunda, här finns begreppet cli-fi, en förkortning av climate fiction, sprunget ur den större och närbesläktade genren sci-fi, science fiction.

Men även här saknas den riktiga braksuccén – den stora, brett anslagna romanen med potential att göra det här ämnet till det vi pratar om mest, en sådan framgång att det sedan blir en Hollywoodfilm som gör frågan än mer omdiskuterad och lyft.

Jag är knappast den första att fundera över varför det inte verkar ske. I en artikel i Sydsvenskan i november 2016 ställde skribenten Daniel Rydén ungefär samma fråga – kan romanförfattare få oss att rädda klimatet genom att skriva den stora berättelsen som får alla människor att börja bry sig? Han fann inget definitivt svar men hittade tre forskare vid Lunds universitet som då inlett ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om just den här frågan (som i skrivande stund fortfarande pågår).

En sak som forskarna pekade på bör nog inte underskattas – den som ger sig på att skriva cli-fi måste veta vad hen skriver om, klimatet är komplicerat och det krävs rejäl research för att på ett någorlunda korrekt sätt skildra dess sammanbrott. Jag har själv flera gånger knutit nävarna och tänkt att vad fasiken, jag är ju författare och skulle inget hellre vilja än att skriva en drabbande, spännande och samtidigt viktig roman och tänkt att det är väl bara att sätta i gång, men sedan blivit alldeles kallsvettig av tanken på den inhämtning av vetenskaplig fakta som måste föregå skrivandet och därför låtit tanken bero.

En som inte skyggat tillbaka och som jag just nu sätter i princip allt hopp till är den skellefteåbördige författaren Mats Söderlund, som i dagarna ger ut romanen Hotet, första delen i en planerad trilogi kallad Ättlingarna som på papperet – jag har inte hunnit börjat läsa den än – ser ut att vara både ambitiös och spännande.

Den saluförs som en “drabbande klimatfantasy” och utspelar sig i norra Sverige i en snar framtid där klimatförändringarna fått vatten att bli en bristvara. Visserligen är målgruppen unga vuxna så risken finns att många fyrtioplussare missar den, men å andra sidan är det ju inom YA-genren (young adult) som flera av de mest läsvärda svenska romanerna kommit ut på sistone – som Sara Bergmarks Elfgrens utmärkta Norra Latin strax före jul – så det är bara att hoppas att Söderlund lyckats med något lika infångande.

Hur vi ska agera när vi möter den stundande katastrofen verkar enklare att sätta på pränt, de senaste månaderna har åtminstone två faktaböcker med snarlikt tema getts ut – journalisten Anna-Maria Stawrebergs Prepping – att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta och folkbildaren Herman Geijers Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Strawrebergs bok är mer praktisk med gott om punktlistor över exempelvis vilka konserver som är bäst att lagra och instruktioner om hur man gör en enkel kompass av nål och tråd och tar sina första steg inom självförsörjning, medan Geijer i större utsträckning tacklar psykologin och försöker visa hur vi människor fungerar i pressade situationer, såväl som individer samt i grupp.

Men praktiska och mentala förberedelser i all ära – vi kan nog alla skriva under på att det bästa vore om vi aldrig hamnade i det där katastrofscenariot. Och då tror jag paradoxalt nog att verkligheten behöver ta fiktionen till hjälp, för att vi på allvar ska förstå vad som annars väntar.

——

Mats Söderlunds Hotet har för övrigt mötts av oerhört fina recensioner, och precis i dag släpps den som ljudbok hos Storytel. Jag har lagt den överst i min lyssnalista.

Permalink

Arbetstakt, Rotary och filmutbud

Har väl denna vecka åtminstone någorlunda fått upp farten på det som ska komma efter Virus 4. Inte helt säker på vilken väg berättelsen ska ta ännu, men det brukar jag ju sällan ha när jag sätter igång, så det stör mig inte så mycket. Men jag skulle verkligen behöva få upp antal tecken per dag-räknaren mot 10 000 nu, deadlinen är satt till sista april och pengarna räcker väl inte ens så långt egentligen. Då funkar det inte att ligga och skvalpa på 5 000-7 000.

Arbetsveckan i övrigt, då? Tja, har grejat med lite saker å Norrländska Litteratursällskapets vägnar gällande stipendier och årets sommarmöte samt har hållit ett anförande om mitt författande och yrkesliv hos Rotary i Kiruna. Hade satt ihop en anspråkslös men ändå rätt fin Keynotepresentation, men efter inkoppling och testkörning med felfri teknik slog jag igen datorn i väntan på start, och när locket sedan öppnades igen var kopplingen till projektorn stendöd, inte ens Scandic Ferrums tekniker kunde få fart på den igen.

Projektorteknik, alltid lika roligt. Nåväl, här är ett par av slajdsen, en tänkt att illustrera vår flytt till Vittangi och livet där och en om Virus.

Medverkade med ett par citat i en artikel hos Dagens ETC om filmutbudet hos svenska streamingtjänster i början av veckan. Jag var tyvärr lite otydlig i det avslutande citatet, vad jag menade var så här (den fetade meningen är vad jag borde ha sagt):

Att det fortfarande oftast kostar 39 kronor att hyra en film – trots att bolagen inte längre har kostnader för fysisk distribution – tycker Daniel Åberg ändå är rimligt.

– Priset på hyrfilm har i princip legat still sedan mitten av 90-talet, samtidigt som priset för en biobiljett nästan dubblats. Och bild- och ljudkvaliteten på de digitala hyrfilmerna vi har i dag går ju inte att jämföra med en sönderkollad VHS-kassett.

Permalink

Äntligen autoplay för Storytel Original-serier

En av de mest efterfrågade funktionerna i Storytels app sedan satsningen på Storytel Original-serier drogs igång sommaren 2016 är möjligheten att automatiskt spela upp nästa avsnitt i serien, så att man inte ska behöva krångla upp sin telefon varje gång de timslånga avsnitten tar slut, och manuellt dra igång nästa. I mitten av januari meddelade Storytel att det här var på gång, och i går upptäckte jag att den uppdaterade versionen av appen landat i Apples App Store. Och det fungerar, utifrån vad jag hittills kunnat se, precis som utlovat.

Jag hade Arianna Bommarcos Storytel Original-serie Mörkt arv ännu olyssnad i min bokhylla, har tänkt ta mig an den ända sedan den släpptes i slutet av november men inte hunnit ännu. Nu spolade jag fram till de sista skälvande sekunderna av första avsnittet (ändå till “outrot” så jag inte skulle spoila cliffhangern i förväg tills den riktiga lyssningen) och släckte sedan skärmen så att telefonen blev låst – det är ju oftast så man lyssnar på böckerna. Och utan att göra något väsen av sig klingade avslutningsmusiken för första avsnittet ut, och ett par sekunder senare drog introt för andra avsnittet igång. Äntligen!

Om det här är tänkt att fungera enbart med Storytels egna Storytel Original-serier eller även med andra förlags böcker som lanseras som serier verkar lite oklart. I beskrivningen för appuppdateringen i App Store står bara att nu “introducerar vi Autoplay för Storytel Original-serier”, men det verkar fungera åtminstone med vissa andra serier. Jag provade först ett par avsnitt av Michelle Millers serie Maktspelet som Bokfabriken ger ut (som försökte lanseras under originaltiteln The Underwriting redan för några år sedan om någon minns det) och med den fungerade det inte, appen stannade efter avsnittet och bad mig sätta betyg, precis som den alltid gör med vanliga ljudböcker. Däremot hoppade den genast till nästa avsnitt med serien Sektionen av Ingrid Elfberg, som också getts ut av Bokfabriken. Oavsett om Storytels tanke varit att det ska fungera med andra utgivares serier eller inte, så tycker jag som lyssnare så klart att det bör fungera för alla, oavsett vem som gett ut en specifik bokserie.

Då jag ju själv är Storytel Original-författare antar jag nu att Autoplay-funktionen får effekten att antalet betyg och lyssnarrecensioner av Virus kommer att sjunka dramatiskt utom för det avslutande tionde avsnittet av säsongerna. Jag hoppas att de har tänkt till lite gällande det här, för i nuläget är det exempelvis så att enbart första avsnittet i SO-serierna syns på Storytels topplistor, för att undvika det som skedde i början när de lanserade satsningen och listan svämmade över av SO-avsnitt (vilket jag skrev om i juli 2016). Dessa förstaavsnitt kommer nu rimligen att få extremt få betyg och kommentarer – om ens några – eftersom nästa avsnitt börjar direkt utan att man får möjlighet att plita dit några stjärnor. Jag vet inte hur stor andel av Storytels användare som baserar sin lyssning på andras kommentarer och böckers medelbetyg, men min gissning är att rätt många nog gör det. Jag hoppas att de har en lösning på detta.

Vad jag kan se i Google Play Store har appen för Android-telefoner inte uppdaterats med den här funktionen ännu, men jag utgår ifrån att även detta är på gång inom kort.

Så ni (iPhoneägare) som vägrat serier hos Storytel på grund av att den här funktionen saknats (och jag vet att det har funnits en hel del sådana) – nu har ni inga ursäkter längre. In och lyssna!

Permalink

Snöknockad

Självklart fick jag stryk av vädergudarna. Vid tvåtiden stannade tåget i Vännäs, och där står det kvar än, efter att Trafikverket gett nya direktiv om att även trafik på inlandsspåret via Ånge ska stoppas åtminstone fram till fredag lunch. I och med detta har jag ingen möjlighet att hinna ner till begravningen. Trist.

Så jag får vända blicken norrut igen, och hoppas att Norrtåg står mig bi. Deras facit är inte direkt lysande när det kommer till inställda avgångar, men här uppe är vädret relativt fint och temperaturen måttliga -15, så förutsättningarna finns att turerna Vännäs-Umeå, Umeå-Boden och Boden-Kiruna ska gå enligt tidtabell så jag är åter vid Kiruna station och kan ratta bilen hemåt vid klockan halv tre.

Håll tummarna.

End of the line.

Permalink

Snösmockan

Så jag trotsade vädergudarna, åker nattåg ner mot Gästrikland, rakt genom stormens öga, för att gå på begravning i Hofors i morgon.

Eller, inte riktigt i ögat, tåg och bussar har ju portats längs kusten i Västernorrlands län och norra Gävleborg såväl i dag som i morgon. Vi ska tydligen ta en väg genom inlandet, snirkla oss fram längs ovädrets utkanter och smyga ner via Sollefteå, Ånge, Ljusdal, Bollnäs och Ockelbo innan vi når mitt slutmål i Gävle, förhoppningsvis någorlunda i tid.

Sedan samma väg fast omvänt på kvällen när jag ska upp igen, antar jag.

Än så länge har vi dock inte ens nått ner till Boden, och nederbörden lyser med sin frånvaro. I avsaknad av ruskväder bjuder jag på en bild från min skidtur i går hemma i Vittangi i stället.

Permalink

Bokus satsar på ljudboksstreaming – men har de något att vinna?

Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.

Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här “kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.

Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.

Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera “ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.

Ordet “strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.

I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att “Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.

Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.

Permalink

Skriverier om Arkiv X och klimathotet

Skrev en recension i början av veckan hos TVdags om de första två avsnitten av senaste (sista?) säsongen av Arkiv X. In och läs!

Och i dag har jag skrivit min första litteraturkrönika för året i Västerbottens-Kuriren, där jag efterlyser den stora, breda romanen som kan få oss att börja ta klimathotet på verkligt allvar. In och läs! (För ovanlighetens skull ligger krönikan – åtminstone just nu – inte bakom betalvägg.)

Rubriken på VK Kulturs förstasida i detta nu bjuder för övrigt på en härligt spetsig dragning. Men hey, ger det lite extra klick så är jag helt med på tåget:

Permalink

Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Permalink

Året i bloggen 2017

Att jag gillar siffror är ingen hemlighet, så det är hög tid att summera 2017 års bloggstatistik! Av någon outgrundlig anledning verkar jag inte ha gjort någon sammanställning i fjol (däremot för 2015), så jag bjussar på lite siffror från det året också som ren bonus.

Under 2017 publicerade jag 165 inlägg på bloggen, vilket var ett rejält tapp jämfört med 2016, då jag lade ut 194 inlägg (och redan detta var något av ett bottennapp antalsmässigt) . Trots detta ökade fjolårets trafik jämfört med 2015 med nästan 4 procent. Att jag inte jämför med 2016 beror på att det måste ha hänt något med tekniken kring juni och juli där, det anges att jag bara har ungefär en fjärdedel av den normala sommartrafiken vilket jag inte tror stämmer med verkligheten, så årstotalen dippar betänkligt. 2017 blev dock bästa året sedan 2013 trots de färre inläggen, så jag hyser ändå hopp om framtiden. Det brukar medialt hävdas att bloggen är död, men jag vet inte, bara för att färre människor bloggar på traditionellt sätt verkar publiken fortfarande finnas i stadig utsträckning för oss som kämpar på.

Populäraste inlägg så. Som vanligt är det mina texter om teknik i allmänhet och de där jag testat Adlibris Letto-plattor i synnerhet som drar mest publik överlag, men i år har de konkurrerats ut av testet av plattan Tolino Vision 2, dock helt beroende på att det finns ett antal användare av Tolinos produkt som använder kommentarsfältet under mitt test för att diskutera en bugg i mjukvaran som dök upp under året (inlägget har i skrivande stund 292 kommentarer…).

Ur författarsynpunkt är det så klart kul att mitt inlägg från juni 2016 när jag presenterade Virus för världen fortsätter lockar publik, det betyder ju att folk faktiskt googlar på min bokserie och hittar hit. Över 20 kommentarer har inkommit under året på det inlägget där de flesta undrat om när nya säsonger ska komma (och det trillar in en del “skriv mer nu!”-kommentarer på andra Virus-fokuserade inlägg också), vilket så klart är roligt.

Att många undrar om Storytel har något familjeabonnemang att erbjuda tyder också sjätteplatsen på (svaret på frågan är än så länge nja, man kan lyssna på barnutbudet parallellt med vuxenutbudet, men två kan inte lyssna på vuxenutbudet samtidigt – åtminstone ska det inte gå, jag vet att det funkar för en del), och mitt snart tio år gamla inlägg om hur många tecken och ord det går in på en normal boksida fortsätter också att locka googlande författaraspiranter.

Mest spännande är att ett snart tolv år gammalt inlägg från bloggens första levnadsår letat sig in på tio i topp-listan. Jag skriver fortfarande under på varje ord om det jag då skrev om slumpen kontra ödet, men så här sju år efter att jag sade upp mig är av förklarliga skäl inte TT en lika dominerande del av mitt liv som när jag skrev inlägget (faktumet att jag bor 120 mil norr om deras kontor spelar så klart också in i att kontakterna med min gamla redaktion blivit mindre intensiva). Men vad som gjort att så många hamnat på det där inlägget just under 2017 vet jag faktiskt inte, har slumpen och ödet spelat viktiga roller i någon bok, tv-serie eller film under året som gått?

2017 års mest lästa inlägg:
1. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
2. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
5. Min nya bok: Virus (juni 2016)
6. Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljen – typ (augusti 2017)
7. Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa “svenska” läsplattan hittills (december 2017)
8. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
9. Författande är bara ren matematik (november 2008)
10. Slumpen kontra ödet (oktober 2006)

Finns det något övrigt att säga? Tja, 88 procent av bloggens besökare satt i Sverige, 4 procent i USA och därefter kom Finland, Norge och Tyskland. Totalt har det registrerats besök från 140 länder under året som gått. Globalist javisst.

Avslutningsvis: Målet för 2018? Fler inlägg! Och fler bra inlägg.

Permalink

Fina omdömen för Virus hos Bibliotekstjänst

Det har ju varit ytterst sparsmakat med recensioner i traditionell media av pappersupplagorna av Storytel Original-böckerna, vad jag själv sett är det endast min första Virus som fått en “riktig” recension, den kom i Arbetarbladet i augusti.

Därför är det fint att se att Bibliotekstjänst tar sitt ansvar, de har vad jag förstår i princip recenserat alla serierna som hittills kommit i pocketform. BTJ-recensionerna är en tjänst för bibliotek som är tänkta att guida bibliotekarier gällande inköp av böcker, deras recensioner är rätt korta, nästan i notisform. Men omdömena är överlag fina för SO-böckerna! Om Virus-utgåvorna säger de bland annat så här:

Läsaren slipper den klassiska manliga hjälten som slåss för att överleva; här är det i stället Amanda och Iris som försöker få grepp om en ny tillvaro … Och det som brister i innovation tas igen i tät, darrande spänning. Virus 1

En mycket spännande berättelse, som slutar i en lika lockande cliffhanger som del ett. Jag har svårt att se hur man inte skulle vilja läsa nästa del. Virus 2

Permalink

Sju dagar i södern

Så vi reste alltså söderöver.

Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.

Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.

Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.

Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.

Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.

Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.

I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.

I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.

Men det finns ju tvättmaskiner.