Permalink

Kors i tv-taket

Att jag har haft lite mer tid för annat etter att jag lämnade in Virus-manuset har nog mina kollegor på TVdags-redaktionen märkt. Efter att i princip nästan inte ha skrivit en rad där under hela hösten, har jag den här veckan fått ur mig tre texter. Två om HBO Nordics fortgående problem med att få ordning på sin tjänst, och en om mina barns åsikter om årets julkalenderJakten på tidskristallen, där Ejda dessutom avslöjar sin kärlek till R Kellys “I believe I can fly”. God läsning!

Permalink

Några tankar från Bastuträsk

På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.

När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.

Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.

Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.

När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.

Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.

Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.

Permalink

Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa “svenska” läsplattan hittills

I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!

(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).

Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.

Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.

Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. “Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.

Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.

Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.

Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …

… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.

Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.

Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.

Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.

Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.

Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:

Vad skiljer den nya versionen från den gamla?
– Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter.
Letton fyller fem år i år. Ska ni fira?
– Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.

Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.

Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.

Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.

Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.

Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.

Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.

En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.

På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.

Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.

Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.

Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.

Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.

Permalink

Augustpriset inga ljudböcker har

Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.

Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.

Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.

För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.

Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?

Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.

Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.

Men sådana segrare räknas ju också.

Permalink

E-bokens haltande i Sverige – nu kartlagt av forskare

För tre och ett halvt år sedan blev jag kontaktad av ett forskarlag från Bibliotekshögskolan i Borås och Institutionen för journalistik och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet som arbetade med ett projekt med den klatschiga titeln E-bokens framväxt i ett litet språkområde: media, teknologi och effekter i det digitala samhället. Eftersom jag några år tidigare hade genomfört ett lyckat (ja, jo, det tycker jag nog att det var) självutgivningsprojekt av min roman Vi har redan sagt hej då där mycket av mitt fokus låg på de digitala kanalerna, så blev jag intervjuad till det här projektet.

Och nu har projektet gått i mål i form av en monografi, som därtill fått den något mer insäljande engelskspråkiga titeln Books on Screens – Players in the Swedish e-book market. Svensk Bokhandel skrev om forskningsrapporten i slutet av förra veckan och nu när det i eftermiddags damp ner ett mejl från en av forskarna där hon tackade för min medverkan, så påmindes jag om att blogga om det hela.

Frågan som ställs i monografin av de sex forskarna är varför e-boken inte blivit den framgång i Sverige som den blivit på många andra ställen. Några av slutsatserna som summeras i Svensk Bokhandel-artikeln är: De traditionella förlagen håller hårt om den tryckta boken, priserna är för höga och e-boksformatet uppfattas som besvärligt – främst för att det i Sverige saknas en aktör som Amazon och deras Kindle som drivit på samt gjort tekniken lättanvänd i (främst) de anglosaxiska länderna.

Hm, låter ungefär som det jag hävdat här i bloggen sjuttiotolv gånger genom åren.

Rapporten går att ladda ner fritt som pdf och ePub hos Nordicom. De personer som har intervjuats till projektet är i rapporten anonymiserade, men då jag mig veterligen inte skrivit under något sorts kontrakt som säger att min medverkan är hemlig, kan jag avslöja att jag i rapporten benämns som Peter. Jag förekommer i kapitlet The authors and e-books.

Mycket har så klart hänt sedan intervjun gjordes i maj 2014 (och även då låg ju mina insatser på området egentligen tre, fyra år tillbaka i tiden), inte minst har jag ju publicerat mig digitalt på helt nya sätt via Virus hos Storytel. Samtidigt är det intressant att så lite egentligen har hänt på den svenska e-boksmarknaden sedan de år då jag mest intresserade mig för den.

Högskolan i Borås går det att läsa mer om projektet, och det finns även en liten Youtubefilm om resultaten.

Permalink

Inskickad! Och färdigplogad.

Det tog ju minst sagt sin runda stund – ursprungligen tror jag att jag hade sagt till min förläggare att manuset skulle vara klart vid september månads utgång, men i dag instagrammade jag hur som helst ut följande bild:

Nu innebär ju inte detta att det nödvändigtvis är klart, exempelvis är manusets längd ganska exakt ett avsnitt för långt (Storytel Original-manus ska enligt kontraktet ligga på 10 x 50 000 tecken, vilket ska resultera i tio timslånga avsnitt vid inläsning). Jag hoppas dock att min förläggare ska låta det passera, de lyssnare/läsare som tagit sig ända till säsong fyra orkar nog med att få lite extragodis i skålen. Jag hade helt enkelt så himla mycket jag ville få in.

Nu då? Tja, först ska jag ta mig an några journalistiska grejer jag bokat upp mig på, sedan får vi se. Jag har ju dels ett annat romanmanus som ligger och väntar på hårddisken, och sedan har jag börjat försöka få fatt i en tanke jag ibland leker med, som har med miljöförstöringen att göra och dess konsekvenser i närområdet. Extremt oprecist oformulerat ännu, men ändå, en begynnande tanke.

Och snöskottningen jag firade med? Två timmar och en kvart tog det att ploga hela gården. Bra träningspass antar jag, men låt det nu vara uppehåll ett tag, tack.

Permalink

Boken som Årets julklapp? Låt oss i alla fall drömma

I morgon bitti presenterar HUI Research vad som blir Årets julklapp 2017. Händelsen till ära skrev jag i min litteraturkrönika på Västerbottens-Kurirens kultursida i helgen om bokens chanser att välsignas med utmärkelsen.

Jag har inte haft för vana att publicera mina krönikor här i bloggen tidigare (jag skriver dem var tredje lördag), men eftersom den här med stor sannolikhet blir inaktuell om mindre än ett dygn, så gör jag ett undantag. Håll till godo!

Kan boken få bli årets julklapp?

Kan det äntligen få bli dags att med Handelns Utredningsinstituts officiella välsignelse lägga en bok under granen i år? På tisdag den 21 november presenterar HUI Research, som institutet numera heter, Årets julklapp 2017. Vore det inte härligt om vi i dessa digitala tider kunde få något så analogt som en enkel bok att drämma till med?

Chansen är tyvärr liten, kriterierna som ska uppfyllas är bland annat att det ska vara en nyhet (eller ha fått ett nyväckt intresse under året som gått) samt representera den tid vi lever i, och frågan är väl på vilket sätt pappersboken passar in där, med sina tusenåriga anor som en black om foten. Inte ens om vi snävar in begreppet “bok” till “en roman” kan det bli tal om nyhetens behag, romanformen som vi känner den började ju populariseras redan för 250 år sedan.

Å andra sidan är ett annat kriterium att produkten ska ha ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Och nog har man ibland stått i bokhandeln och svurit över att en volym man vill åt är alldeles för dyr, och ingen kan ju säga att exempelvis Camilla Läckberg, David Lagercrantz eller Dan Brown inte säljer i stora antal. Så helt hopplös är tanken inte.

Historien talar dock emot även utöver att boken som konstform är gammal. För “Boken” har faktiskt blivit Årets julklapp, år 1999 ansågs den av någon anledning vara särskilt nyhetsvärdig och fick HUI:s utmärkelse, ett faktum som ledde till vissa problem tre år senare när momsen på pappersböcker sänktes från 25 till 6 procent och boken för ett tag blev het på riktigt. För att undkomma nesan att tvingas utse den igen valde man då mellanvägen att para ihop boken med de då så populära tv-kockarna, och utsåg “Kokboken” till Årets julklapp.

Men om vi inte kan få den fysiska boken, hur ser det då ut med exempelvis ljudböcker, som är så i ropet? Tja, just “Ljudboken” blev faktiskt utsedd år 2006 i samband med att intresset för inlästa böcker på cd-skivor började växa. De digitala app-tjänster vi i dag nästan uteslutande använder för att lyssna på litteratur har däremot inte prisats och skulle kanske kunna vara en kandidat, men frågan är om de inte faller på att de är så knöliga att rubricera. För vad skulle man kalla det – “En tjänst för streamad ljudbokslyssning”? Inte så rubrikvänligt. Möjligen skulle “En streamingtjänst” kunna komma på tal, men då skulle nog tv- och filmtjänster som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stjäla rampljuset, och de svenska ljudboksaktörerna hamna ohjälpligt i skuggan.

E-boken då, eller läsplattan? Det senare är inte helt omöjligt eftersom utredningsinsitutet gillar att premiera fysiska objekt – och gärna inom hemelektroniksektorn.

Men tyvärr finns väl inget som talar för att just 2017 skulle vara året då en läsplatta lyfts fram. Visserligen har Sveriges ledande läsplatteförsäljare Adlibris lanserat en ny version av sin Letto-platta under hösten som är rätt mysig med ett greppvänligt, inbjudande gummihölje, men den har fört en relativt anonym tillvaro till och med på Adlibris egen sajt, så jag skulle inte satsa pengar på det. Dessutom blev “Surfplattan” utsedd till Årets julklapp i Sverige redan år 2010 (och fick även elektronikbranschens alternativa Årets julklapp-utmärkelse 2011, 2013 och 2014) så även det tåget har nog gått, även om en läsplatta i mina ögon inte riktigt är samma sak som en surfplatta – en läsplatta är en pryl utvecklad särskilt för läsning och inget annat.

Det är nog bara att inse faktum – inte i någon form blir boken Årets julklapp. En tröst är dock att HUI:s utmärkelse sällan speglar vad som verkligen hamnar under julgranen. För vad tror ni vid en jämförelse – vad sålde bäst av VR-glasögon och böcker under fjolårets julhandel?

Knappast den av de två som utsågs till Årets julklapp.

Permalink

Knyter ihop trådar

Ja herregud, jag tragglar ännu på om dagarna och kvällarna.

Något jag har lärt mig av det här – om jag nu får chansen att göra ett liknande projekt igen framöver – är att det är ren idioti att inbilla sig att delen som ska knyta allt samman tar lika lång – eller kort beroende på hur man ser det – tid att skriva som de tidigare delarna, då jag i princip bara kunde kötta på och ta infallen som de kom, vilket jag ju var inne på redan i förra inlägget.

Att nu tvingas komma på hur de där infallen ska hänga ihop, och presentera resultatet i en rafflande final, tar visst mycket längre tid och tankearbete i anspråk än jag anade.

Men snart nu så. Tre, kanske fyra arbetsdagar till, peppar peppar ta i trä.

Permalink

Upploppet

Angående gårdagens något uppgivna inlägg gällande Virus 4.

I dag inledde jag dagen med att skicka över avsnitt 8 till min redaktör, och ägnade därefter dagen åt att gå igenom korrekturet jag fått på avsnitt 1-7, och jag tyckte – möjligen helt inbillat – att det kändes som att ändringsförslagen och anmärkningarna var färre jämfört med de tidigare säsongerna.

Möjligen inbillat, som sagt.

Två avsnitt återstår alltså att få ihop, och på det stora hela handlar det om att skriva ut det som måste in, pusselbitarna behöver läggas på plats och säcken knytas ihop och utrymmet för de infall jag älskar att komma på minskar därmed för varje ord jag skriver.

Fullt möjligt är det därför jag släpat benen efter mig så mycket den här säsongen, eller att det åtminstone känns som att jag gjort det, i verkligheten har jag nog hållit nästan samma tempo som med de tidigare tre. Men när jag skrivit dem har jag när som helst kunnat låta berättelsen snirkla iväg och ta nya, helt oplanerade vägar, vilket gjort arbetet oförutsägbart och roligt. Men ju närmare det oundvikliga slutet jag kommer, desto mer stängs de fönstren – storyn måste ju gå ihop.

Så egentligen vill jag väl bara säga: Kom igen nu Daniel, kämpa!

Permalink

Stockholm och livsfarliga bokhyllor

Ett dygn av resande har passerat, jag åkte ner till Stockholm i går förmiddag för att gå på releasefesten för Peters nya, mycket fina roman Julia & Paul. Trevlig tillställning, även om mitt huvud i dag är lite upprört på Peter eftersom han stack åt mig så fasligt många drinkbiljetter. Inte vad den här kroppen behövde i denna intensiva period där jag gång efter annan verkar behöva skjuta fram deadlinen för Virus 4. Hade utlovat en första leverans till min redaktör i går, och lyckades resandet till trots få ner de 10 000 tecken som saknades för att kunna sända iväg avsnitt 1-7 innan det var dags att dra på sig festkavajen, alltid något.

På tal om böcker, så vaknade tre fjärdedelar av vår familj (Tage sov som en stock) med ett ryck natten till söndagen, om den slitna klyschan tillåts. Bokhyllan i vardagsrummet, som gissningsvis härbärgerade runt 500 volymer, släppte helt enkelt från väggen och rubb och stubb brakade ner i golvet. Vill inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om det hänt på dagtid, golvytan där allt hamnade är en plats där barnen regelbundet leker. Bättre plugg innan den får komma upp igen, på min ära.

Åter i norr nu, har promenerat från flygplatsen ut till E10:an och hoppat på bussen hem.

Permalink

Bokmässa, löv och en mystisk general

En inte direkt avslappnad helg, men ändå en på det stora hela bra sådan.

In till Kiruna i går morse för medverkan på Kiruna Bokmässa å Norrländska Litteratursällskapets vägnar, vi hade ett bokbord och jag höll ett kort anförande om vår verksamhet ute i cafésalen. När det mycket välbesökta och lyckade arrangemanget stängde vid klockan 16 hade jag och ordförande David (jag är vice ordförande i sällskapet) ett strategimöte eller vad man ska kalla det, och vid 19 när vi var klara styrde jag kosan (bilen) åter mot Vittangi via en storhandling på Coop Forum. Väl hemma blev Ejda speedad galore av att jag åter fanns vid hennes sida, med rejält bökig och utdragen läggning som resultat. Vid klockan 22 kunde jag i alla fall få glida ner i soffan för två avsnitt av Halt and catch fire.

Upp vid halv åtta i morse för frukostbestyr följt av utgång i trädgården, lövräfsning stod på schemat. Knappt fyra timmar och fem fullproppade sopsäckar löv senare fick det vara nog för i år. Eftermiddagen gick i tvättens tecken, två maskiner kördes och hängdes, och jag lyckades även peta in en liten vila när första maskinen snurrade, följt av att jag var tvungen att rasta Ejda, som den senaste veckan mestadels lekt att hon är en hund (hon är mycket förtjust i att leka apport). Därefter bistod jag i att städa undan röran som uppstod när en tvåliters påse med frysta blåbär sprack och hela innehållet rann ut över köksgolvet (hunden Ejda var mycket förtjust, hennes husse och matte inte fullt likaså). Därefter var det dags att hasta iväg till bion på Folkets Hus (Snömannen stod på schemat) och sköta cafét, innan jag gick hem och städade köket och vardagsrummet som vovven Ejda gått bärsärk i. Efter lite trugande accepterade hon sänggång, och nu (klockan 21.45) har hon äntligen trynat in för kvällen. Glöm inte att generalen ska komma i morgon, var det sista hon sa innan hon somnade, ska bli spännande att se vad han har för ärende.

Det som grämer mig är att jag inte har skrivit en rad på Virus i helgen. Hade behövt ta mig åtminstone 10 000 tecken närmare målsnöret för att dämpa det dåliga skrivsamvetet.