Jag har varit telefonlös i 40 timmar, min iPhone stendog i måndags kväll när jag skulle uppdatera till den senaste versionen av operativsystemet. Efter tung hackning och uppbackning från Johannas idoga supergooglande lyckades vi dock vid 14-tiden i dag få igång den igen. Tror det kommer ett Lilla Gumman-inlägg om de dramatiska timmarna vad det lider.

En slutsats kan dras: Eftersom jag nästan hela tiden befann mig i närheten av min dator och mammas eller pappas trådlösa nätverk, hade jag hela tiden tillgång till mitt vanliga internet. Att jag inte kunde ringa eller bli ringd till brydde mig nästan inte alls. Lustigt hur fort det går att vänja sig av med telefonisamhället.

Nu har vi nått pappa, som är sista anhalten på vår tvåveckorssemester, på fredag bär det hemåt igen i några dagar. Farfar Åberg har i princip haft sitt barnbarn i famnen konstant sedan vi kom. Tack för det.

Väldigt fin recension av “Vi har redan sagt hej då” hos Boktoka i går. Dock skriver hon att hon stört sig på mitt marknadsföringsarbete av romanen, något som nästan verkar ha fått henne att inte läsa den.

Det är en svår balansgång det där. Hade jag inte jobbat aktivt med att marknadsföra romanen genom att få mitt självutgivningsprojekt omskrivet i bloggvärlden – det är främst där det har fått uppmärksamhet, traditionell media har inte alls skrivit lika mycket – hade jag troligen inte lyckats nå ut alls. Samtidigt är det så klart inte lyckat att skapa en antikänsla inför romanen heller. Själv tycker jag dock att den väg jag valde var den rätta, och egentligen den enda möjliga i och med självutgivningen. Att en del skulle ogilla det var nog oundvikligt.

Samtidigt vill jag understryka att alla de blogginlägg jag själv har skrivit om “Vi har redan sagt hej då” nästan uteslutande har handlat om projektet, och inte om romanen i sig. Förutom när jag dristade mig till att reflektera över recensioner, så har jag verkligen försökt låta romanen som sådan tala för sig själv. Det är möjligt att jag inte alla gånger har lyckats, men det har ändå varit min ambition. Jag har en hel del grejer jag gärna skulle vilja dela med mig av gällande själva romanen, detaljer jag är sprickfärdigt stolt över, några saker jag kanske inte tycker blev fullt så lyckade och ett gäng allmänna reflektioner kring varför romanen blev som den blev, men jag håller dem för mig själv. Åtminstone ett tag till.

Är det färdigskrivet om självutgivningsprojektet här samt hos andra nu då? Jag hoppas inte det. Det ska ju för bövelen komma en ljudbok vilken dag eller vecka som helst, samt en pocketupplaga vad det lider också.

Vadå industrisemesterstiltje? Under vår vistelse på Åland beslutade vi oss för att strunta i dåsigheten och spela in ett rykande färskt tv-avsnitt. Och vad passar väl bättre än att diskutera de böcker vi passat på att läsa under sommarledigheten. Eftersom vi numera är tre i familjen blir det även tips och omdömen gällande Tages läsning. Ledtråd gällande hans favoritbok: En god bok kan ha flera betydelser.

Böcker som vi pratar om i veckans avsnitt:
Sara Stridsberg: “Darling River”
Lena Sundström: “Världens lyckligaste folk”
Patricia Cornwell: “De dödas bok”
Carsten Jensen: “Sista resan”
Sofi Oksanen: “Utrensning”
Joar Tiberg: “Vad säger fågeln?”
Tove Jansson: “Mumin – Var är lilla My?”
Eric Sörling (red): “Ålandsboken”
Jan Guillou: “Ordets makt och vanmakt”

Johanna har även bloggat på Bokhora om inköpen i Mariehamns bokhandel på lördagen.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Nästan exakt på dagen två år efter att jag gjorde det senast, gick jag igår till Mariehamns stadsbibliotek och ställde saker och ting till rätta i det vackra biblioteksrummets hyllor.

Och jodå, de hade även tagit in “Vi har redan sagt hej då”, men den var tyvärr – eller ja, det är ju bra för egot men dåligt för skyltningen – utlånad till den 23 augusti.

Minns ni mitt Hallå bokbranschen, har ni internet?-inlägg förra sommaren, som kanske inte direkt skakade förlagsvärlden men åtminstone var en av startpunkterna till att branschen började diskutera framtidsfrågor på ett lite mer aktivt sätt under andra halvan av 2009? Något liknande har jag väl inte tänkt bidra med just nu, men jag tycker ändå att det är intressant att notera hur den amerikanska förlagsvärlden yrvaket och bestörtat nu tvingas se hur en del författare ratar deras tjänster och går direkt till Amazon för att sälja sina e-böcker, alltså en variant av det som redan skett i musikbranschen och som man hade kunnat räkna ut med lillfingret att det skulle ske även inom bokvärlden.

I Sverige tror dock inte Förläggareföreningen att något liknande kommer att ske, säger Kristina Ahlinder till DN, för här finns ett större samförstånd mellan författare och förlag. Well, tillåt mig vara skeptisk. Den svenska förlagsbranschen har nog bara sett starten på en våg av förändringar som kommer att ske de närmaste fem-sju åren. Visst kommer nätets påverkan på marknaden att ta längre tid här än i USA eftersom vi är ett så mycket mindre land, men att förändringen sakteliga kommer är jag tämligen övertygad om.

Hur som helst – det här inlägget var egentligen bara till för att tala om att Anders Mildner skrivit ett bra blogginlägg hos SvD om just det här med författarna, Amazon och de försmådda bokförlagen. Läs vetja.

Hepp!

En väldigt fin recension av “Vi har redan sagt hej då” på bloggen Bokbiten.

På tal om ingenting annat: Så här ser lastbryggan ut där Brändös wifi-hotspot finns. Eller, det är inte riktigt sant, det finns faktiskt uppkoppling på bybiblioteket också, men vi lyckades inte tajma deras något sparsmakade öppettider med Tages mat- och sovschema. Så det fick bli lastbryggshäng.

Bara gula Blend som saknades för att göra det hela riktigt klassiskt.

Jag skrev ju i går att vi skulle resa till det riktiga Finland över dagen. Vad jag menade var så klart Egentliga Finland, som är namnet på landskapet där Åboregionen ligger.

Besöket blev trevligt, om än relativt kort. Vi åt pizza, kollade in domkyrkan, promenerade och fikade längs den idylliska Aura å samt bytte blöja på Tage i Apoteksmuseets park.

Spädbarnslivet i en liten ask.

Jag gillar verkligen det här skärgårdslivet i teorin, Brändö är väldigt vackert och vår stuga ligger fint till med fantastisk utsikt mot viken. I praktiken går dock ensligheten mig på nerverna en smula, och avsaknaden av internet äter på mig. Det här skrivs från lastbryggan bakom Brändös matvarubutik, där de av någon anledning har valt att placera öns enda fritt tillgängliga wifi-nät. Synd bara att det är en och en halv kilometer att gå hit.

Nu börjar Tage skrika i vagnen. Gotta go.

Vi lever vårt skärgårdsliv. Inrutar tillvaron i Tages mat- och sovperioder. Ror ut med ekan på dagen, besöker en kobbe vi tror att ingen någonsin kanske satt sin fot på tills vi hittar en tom ölburk med utgångsdatum först i början av nästa år, sitter på altanen om kvällen, Johanna läser bok efter bok och jag sliter med ljudboken, redigerar mitt evighetsprojekt som jag påstått närmar sig målgång så många gånger att jag inte ens orkar räkna men nu tror jag kanske att det faktiskt är sant, målet är klart och tydligt i sikte – en vecka, kanske tio dagar, sedan så.

Vad fan är det som tar sådan jäkla tid, frågade någon nej okej då några. Säg det. En tidstjuv utan dess like är dock det här projektet, tur att jag inte skrev en tegelsten. Jag vill inte ens tänka på hur mycket tid jag skulle ha tvingats lägga ner om romanen varit 500 sidor istället för 240. Skulle jag göra det igen skulle det dock gå fortare, jag har lärt mig mycket under redigeringsresans gång och det finns säkerligen finesser i redigeringsprogrammet som hade kunnat snabba upp processen som jag inte har lärt mig. Nästa gång så.

Om jag nu orkar genomföra en nästa gång.

Vi har fått klart med en lägenhet i Berlin, en tvåa i Friedrichshain med inflyttning den 1 september. Fyra trappor utan hiss, vilket jag verkligen ser fram emot med barnvagnen, men i övrigt verkar det nästan overkligt bra. Vår hyresvärd verkar dock finnas på riktigt, så det ska nog ordna sig.

I dag tar vi en bilfärja över till det finska fastlandet och reser till Åbo en sväng. Jag har aldrig varit någonstans i det riktiga Finland förutom i Helsingfors, så jag ser fram emot resan.

Läsningen då? Som väntat har jag väl hunnit … 40 sidor i den första boken, skulle jag tro.

Vi är på Brändö, den östraste av de åländska större öarna, betydligt närmare det finländska fastlandet än “huvud-Åland” i brist på bättre ord i min vokabulär.

Vi har hyrt en stuga med tillhörande roddbåt, i går kväll satt vi på altanen och åt åländskt svartbröd och drack … eh, Tuborg Grön men hey vi är ju alla vänner här i Norden. Faktum är att det var ännu mer danskt, jag satt i min stol och lyssnade på syrsorna och läste Carsten Jensens “Sista resan”. Har även tänkt läsa Sofi Oksanens “Utrensning” – when in Finland! – samt Jan Guillous “Ordets makt och vanmakt “. Alla som känner mig inser att jag aldrig kommer att hinna med ens hälften den kommande veckan, dock tar jag mig friheten att drömma.

Nu ska jag byta blöja på Tage. Han är en jäkel på det här med att kissa.

Sista dagen. Halva redaktionen är ledig. Semesterlugnet ligger tungt över hela TT. Måste väl städa skrivbordet senare, det kommer ju att användas av andra under överskådlig tid. Inte för att jag är särskilt stökig av mig, snarare tvärtom, men vissa spår har jag ju trots allt lämnat efter mig. Ska fira in ledigheten med att använda en timme av den återstående arbetstiden till att gå till tandläkaren.

Vi fick ett väldigt intressant lägenhetserbjudande i Berlin i går, håller andan för att tongångarna ska vara lika positiva över mejlen i dag. Gör det ni också vetja En minut vardera borde räcka.

Jag är inte mycket för att säga hej då. Drar mig hellre undan när det ska göras, någon sorts blyghet som kommer fram och väl tyvärr ibland misstas för dryghet. Vet inte varför, har alltid varit sådan.

Och nu är det säga hej då-dags på jobbet. Gick iväg för en biovisning nyss, min kära kollega Sara kommer att ha hunnit gå för dagen innan jag är tillbaka, och i morgon är hon ledig. Hej då-läge.

Genast kommer den där känslan, jag slår ned blicken och mumlar något om att ingen ju riktigt behöver säga hej då längre eftersom vi fortsätter att ses på Facebook, där livet fortgår som om inga föräldraledigheter i världen fanns. Det stämmer så klart.

Men ändå.

Jag överkommer den där jäkla känslan och vi kramas hej då. Det känns bra.

Vi har ju tänkt omlokalisera oss en smula under den stundande föräldraledigheten. Grundplanen var New York under hösten och därefter Berlin framåt våren, men nu har olika omständigheter gjort att vi har gått och snöat in oss på Berlin fullständigt, och ämnar dra dit så fort det bara går att ordna ett boende, i princip.

Så därför: Om ni har koll på någon som vill hyra ut en tvåa med start rätt så snart för en längre tid framöver, i någon av stadsdelarna Prenzlauer Berg, Mitte eller Friedrichshain, tveka inte att höra av er.

Hepp!

Satt och surfade runt bland de större landsortstidningarnas kultursidor i jakt på notismaterial i går seneftermiddag, och vad stötte jag på om inte en finstämd artikel om “Dannyboy & kärleken” i UNT? De kör artikelserien Uppsala i litteraturen i sommar, och vem hade efter inledande Elsie Johansson och Karin Boye förärats den tredje delen? Joråsåatt, yours truly minsann.

I texten skriver Sebastian Johans, för övrigt samme person som recenserade “Vi har redan sagt hej då” i UNT tidigare i somras, om upptakten i romanen, den frackbeklädda flykten över Uppsalas kullerstenar mot tågstationen och vidare mot Stockholm. Han ser språngmarschen och resan bort som ett tecken på att Uppsala är en stad man inte stannar i, blott en hållplats på vägen. Högtalarrösten ekar, tåget kvider igång, du ser en rätt förglömlig stad passera och du tänker: hur kom jag hit, egentligen? Och vart är jag på väg? Både uppgiven och full av tillförsikt.

Uppsala blev utan tvekan en stad jag valde att inte stanna i, även om jag ständigt tenderar återvända. Förglömlig däremot, nej, staden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt sinne – Du och ditt älskade Uppsala som en gammal flickvän en gång sade till mig med humoristisk men samtidigt lätt uppgiven stämma, en fras som med tiden blivit en långkörarserie här i bloggen.

Men förglömlig. Jag gillar ordet, så klart finns det förglömliga ting när det finns oförglömliga, även om det är ett ord jag nästan aldrig tidigare sett och jag kunde så klart inte hålla mig från att googla dess vanlighet, 1320 träffar bara, att jämföra med 280000 för dess o-syskon. Lustigt nog var den näst högst placerade träffen en annan nyligen publicerad text i UNT, kanske är staden förglömlig trots allt.

Texten gladde mig. Jag tycker om att figurera i ett sammanhang, att min roman plockas upp som en del av något, sätts in i ett större helhet, att litteratur som jag skrivit exemplifierar ett tillstånd, en plats, en rörelse.

Tack för det.

——

Fast just det ja: Varning. Artikeln innehåller en spoiler gällande en av de två saker man helst inte ska veta när man inleder läsningen av “Dannyboy & kärleken”. Bara så att ni vet.

Huvudfokus under alla de här månaderna kommer så klart att ligga på att vara med Tage. Det är lätt att glömma bort det när tanken rusar åstad, att det här med föräldraledighet knappast är ett rättvisande ord, att engelskans parental leave i det avseendet ligger närmare sanningen då det blott konstaterar att man lämnar arbetet till följd av föräldraskap, utan att för den sakens skull påstå att man blir ledig.

Under den här tiden kommer Tage att lära sig krypa, gå och tala. När jag återvänder till jobbet någon gång kring årsskiftet 2011-2012 kommer han att börja på dagis.

Tanken svindlar.