Permalink

Vi skulle ju bara bygga ett tåg

Det visade sig vara planeringsdag för personalen på förskolan i dag. Det hade vi helt lyckats missa. Så det blev bara att dra Ejda hem igen med ogjort ärende, och låta hemmadagen börja. Så här slutade den, ett tag efter att Tage kommit hem från skolan:

img_0149

Förklaringen: Vi skulle ju bara bygga ett tåg.

Nåväl. Det mesta går ju att städa.

img_0152

Permalink

Story of your life

Vadan detta – blogginlägg fyra dagar i rad! Ja, jag tänkte att jag i avsaknad av julkalendersliknande utmaningar i dagarna 24 (som jag ägnat mig åt ett par år) bara i all enkelhet skulle få ur mig ett inlägg om dagen fram till jul.

Vi visade Arrival på bion i kväll. Maken till drabbande avslutning har jag sällan skådat. När jag kom hem sov Tage sin vana trogen sedan länge i soffan men Ejda skulle absolut inte gå till sängs. En vanlig kväll hade jag troligen blivit irriterad på henne när försökte sig på vartenda trick som finns i boken för att inte behöva somna och tappert stretade emot ända till klockan tio.

Jag ville bara ha henne nära, tillåtas insupa varje möjlig stund av hennes liv som jag kan få mig till del.

Filmen är baserad på Ted Chiangs kortroman Story of your life, och även om jag nu vet vari sorgen ligger, måste jag nog läsa den.

Permalink

Urladdad

När jag sent omsider landade i Kiruna i går vid halv tolv på kvällen och kom till långtidsparkeringen, var bilen först så nedisad att jag inte höll på att få upp dörrarna, bara för att sedan mötas av ett tvärdött batteri när jag väl tagit mig in. Jag fick gå tillbaka och prata med flygplatspersonalen, och när de avslutat sina sysslor ute vid landningsbanan körde en kille ut och hjälpte mig med någon sorts laddbooster för att få bilen att hosta igång. Klockan var därför närmare halv två när jag rullade in på gården hemma i Vittangi. Livet kändes lagom härligt de där två timmarna.

I dag har kylan fortsatt att hålla sitt grepp om oss, kvicksilvret var nere på –34 när vi körde skogsvägen hem från mommon och moppon tidigare i kväll. Vår egen väderstation här hemma ligger dock och knastrar stadigt strax under 30-strecket. Eller blir det ovanför när man talar om minusgrader? –29,6 i detta nu i alla fall.

img_0113

Permalink

Mellanlandning

Åkte ner till Stockholm en kort sväng, gick på Storytels julmingel i går kväll och är således mycket matt i lacken i dag. Hann trots denna omständighet få in inte mindre än tre möten i dag, bara för att därefter genast löpa mot flygbussen. Kanske inte min smartaste idé i livet att i rusningstid en fredagseftermiddag tänka att det är bra marginal att välja en buss som enligt tidtabell ska ankomma 40 minuter före flygets avgång.

Om vi säger så här: När min buss efter megaköer på E4:an stannade utanför terminal 4 klockan 17.33 var det 12 minuter kvar till avgång och det stod “final call” sedan länge i Swedavias app. Men skam den som ger sig, klockan 17.41 satt jag i mitt säte i flygplanskabinen, med rejält söndersprungna lungor.

Nu mellanlandning ett par timmar i en mycket öde avgångshall i Umeå, det blev billigare att resa så. Med facit i hand hade jag gärna bytt de hundralapparna mot möjligheten att ta en tupplur.

Permalink

Min möjlighet att skriva

Det här året har inneburit en del förändringar i mitt skrivande liv. För första gången har jag kunnat lägga merparten av min tid på att skriva skönlitterärt, utan att för den sakens skull behöva göra avkall på mina månatliga inkomster. Mitt författande har tidigare alltid varit en ren hobbyverksamhet som dragit in löjliga summor sett till hur mycket tid jag lagt ner på det, men med de två säsongerna av Virus har det förändrats.

Kontraktet jag har skrivit med Storytel är belagt med viss sekretess så några exakta summor kan jag inte delge, men de två böckerna/säsongerna har hur som helst gett mig möjlighet att skriva på heltid i ungefär sex månader. Hade jag varit mer disciplinerad i hur jag arbetar och kombinerat med att ha ett jämnt journalistiskt frilansflöde som motsvarar ungefär 25 procents arbetstid, hade jag kanske kunnat dryga ut det ytterligare 2-3 månader.

Med traditionella bokkontrakt får författaren i regel inte en krona förrän ett färdigt manus har lämnats in till förlaget (förskottet eller garantihonoraret som det kallas ses då som ett ej återbetalningsskyldigt förskott på framtida försäljning och inte som en ersättning för arbetet som lagts ner under skapandets gång), men här har jag kunnat fakturera kontinuerligt samtidigt som jag skrivit, vilket inneburit en enorm lättnad ur monetär synpunkt. Förskottet har dessutom varit rejält mycket större än vad traditionella förskott brukar vara (en normal debut- eller mid list-roman får man vara glad om man får ett förskott på 40 000 kronor för, och det är pengar man sedan måste skatta och betala sociala avgifter på själv, så räkna bort åtminstone hälften).

Med de större pengarna följer även att Storytel har större rättigheter till Virus än vad som är brukligt i branschen, något de fått en del kritik för. Jag höjde också på ögonbrynen gällande ett par saker i kontraktet när jag fick det tillsänt mig, men kom fram till att möjligheten att faktiskt få betalt för tiden jag lägger ner vägde rejält mycket tyngre. Och som en parentes kan nämnas att Storytel en tid efter att jag skrivit på avtalet återkom och bad mig riva det ursprungliga kontraktet och därefter sände ut ett nytt, där ett par detaljer gällande rättigheterna hade ändrats till min fördel.

Men visst, skulle någon vilja göra actiondockor av Amanda och Iris, då är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren och inte jag. Den chansen bedömer jag dock som rätt liten.

Vad jag vill säga är att jag gillar den här skrivartillvaron betydligt mer än den tidigare. Visst är det till viss del frustrerande att det jag skrivit ligger bundet hos en specifik tjänst och inte är allmänt tillgängligt, men återigen – för mig bleknar nackdelarna i det här fallet eftersom det faktiskt ger mig lön för mödan. Dessutom är Virus, trots att Storytel “bara” har cirka 220 000 svenska abonnenter, redan den av mina böcker som har nått flest lyssnare/läsare.

Och det om något är väl ett skäl att känna sig nöjd.

Permalink

Hej då pappers-DN

Så hade vi den sista helgen med pappers-DN, och den avslutades som de alltid gör här uppe, genom att tidningen inte kom.

Nu är det egentligen inte Dagens Nyheters fel – i och med att de lokala tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren inte ges ut på söndagar, finns därför ingen tidningsdistribution på söndagar. Söndags-DN kommer med måndagstidningen.

Men nu är det alltså slut. Jag tror att jag har varit pappersprenumerant på DN ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1995, möjligen med något uppehåll i samband med någon flytt och under året i Berlin var den på uppehåll i fysisk form, men i övrigt har vi följt varandra genom halva livet.

Jag hade egentligen gärna fortsatt. Men en prenumeration på DN här uppe kostar numera 660 kronor i månaden, och det är helt enkelt inte värt det längre, särskilt inte eftersom de varje gång priset höjts har skickats ut ett mejl där det motiverats med någon floskelmening i stil med Vi jobbar ständigt med att höja kvaliteten på vår produkt och därför kommer vi med start från … och så vidare. Vad den där kvalitetshöjningen består i har dock varit svårare att se.

I ärlighetens namn har vi det senaste året “bara” betalat 362 kronor per månad, eftersom jag i ett försök att sänka månadskostnaden gick ner på en weekendprenumeration. Det innebar visserligen nästan en halvering av kostnaden, men samtidigt fick vi bara tidningen på rätt dag två dagar i veckan i stället för sex – söndagstidningen får vi ju som sagt på måndagen – så det har i ärlighetens namn känts en smula meningslöst.

Jag kommer att behålla en digital prenumeration, och läser också pappersvarianten som pdf säkert fyra dagar i veckan redan nu, så någon större skillnad i hur jag tar till mig DN kommer inte detta att innebära i praktiken.

Men visst är det ändå något som går förlorat. Säga vad man vill om internet, men en direkthet försvinner när papperstidningen inte ligger där på köksbordet, och man i brist på tid åtminstone snabbt kan bläddra sig igenom DN:s A-del och få sig en överblick och sammanfattning och kanske fastna vid något man inte förväntade sig. Nyhetsläsning på nätet fungerar inte så, vem klickar sig exempelvis fram till och går igenom rubrikerna på en notisspalt där? Hur användarvänlig man än gör en nättjänst är det svårt att trumfa enkelheten i att förstrött dra till sig DN:s kulturdel och börja bläddra. En fysisk tidning på ett bord uppmanar till att bli läst bara genom sin existens, en app i en iPhone eller iPad gör inte det.

Ett ytterligare skäl att pappersupplagan av DN inte är så lockande här uppe är så klart den tidiga trycktiden. Ibland väljer jag aktivt den digitala pdf-upplagan i DN:s app även när papperstidningen ligger bredvid mig, om jag vet med mig att det finns stora nyhetshändelser jag vill läsa om som fortgått under kvällen efter att landsortsupplagan gått till tryck. Sportdelen läser jag i princip aldrig på papper här, den består nästan uteslutande av införartiklar i stället för de resultatartiklar som de senare upplagorna hinner få med.

Så bye bye pappers-DN, we had a good run och det smärtar mig helt ärligt rätt mycket att ta det här steget. Men 660 kronor per månad för att få en fullgod produkt – nej, det är för mycket.

En tur till brevlådan om morgnarna blir det dock fortfarande, prenumerationen på NSD behåller vi. De 252 kronor vi lägger på den i månaden känns i sammanhanget nästan gratis.

Permalink

Virus 2 är klar!

Eller – jag hoppas att Virus 2 är klar i alla fall, jag skickade i alla fall in den till Storytel i fredags. Att påstå att det blev svettigt i slutet är en underdrift, jösses vad jag slet de sista två, tre veckorna. Må jag aldrig vara så seg upp ur startblocken igen.

För i ärlighetens namn borde det inte ha behövt bli så stressigt som det i slutändan blev. Visserligen var tidsschemat redan från start tajt – men det berodde främst på att jag beslutade mig för att ha semester ordentligt innan jag började, och sedan när jag väl drog igång den 1 augusti nådde jag till en början sällan upp till mitt uppsatta mål om 10 000 tecken per arbetsdag. Följden blev att jag till slut blev tvungen att dels förhandla till mig några extra skrivveckor samt skriva betydligt mer än tänkt vissa dagar – några gånger blev det 17 000, och den allra sista dagen när säcken skulle knytas ihop skrev jag över 22 000 tecken.

Jag var ganska mör i skallen efter det.

524 669 tecken blev det till sist, och från måndag den 1 augusti till fredag den 18 november hann det passera 80 arbetsdagar. Det ger cirka 6250 tecken per dag.

Inför framtiden – för jo, det lutar kraftigt åt en tredje Virus-säsong också, får jag nog anpassa schemat redan från start så att det räcker att jag skriver någonstans uppåt 7000 tecken/dag, och sedan väljer att se de dagar när inspirationen flödar och orden sprutar ur mig som ren bonus.

Nu ska jag ta tag i de 2638 andra saker som blivit liggande de här veckorna…

Permalink

Förlag masslånade sina egna e-böcker

Intressant bedrägeri som Boktugg och Sydsvenskan skriver om i dag – ett litet familjeförlag i Skåne har satt i system att låna sina egna e-böcker i stora mängder för att komma åt e-boksersättningen som biblioteken betalar ut. E-bokslån är extremt mycket mer lukrativa för förlagen än traditionella pappersbokslån, och här har det rört sig om 30 kronor per lån som biblioteken betalat ut, varav den största delen gått direkt tillbaka till förlaget (en mindre del har hamnat hos distributören Axiell Media, som Elib bytt namn till sedan en tid tillbaka).

Flera bibliotek i Skåne har nu helt stoppat utlåningen av e-böcker, för att få kontroll över situationen.

Jag sitter alldeles för djupt nere i min Virus-deadline för att skriva någon långrandig analys, men oavsett vad man anser om e-böcker som sådana är det tydligt att vi fortfarande är långt ifrån att hitta en vettig lösning på hur man ska hantera det i grunden omöjliga att låna ut digitala filer.

Permalink

Järtecken

Jag borde ha förstått vartåt det barkade hän redan när Ejda utan förståelig orsak bökade runt drygt en timme längre än vanligt vid läggningen i går kväll. Men jag förstod inte ens när vi någon timme senare nådde säsongens hittills lägsta temperatur med -21 grader.

Jag följde valet nästan uteslutande på CNN, växlade över några gånger till BBC News och ABC News men jag får erkänna att jag fann det bombastiska anslaget hos CNN tilldragande, dramatiken i deras vinjetter och det eviga upprepandet att det var historia som skrevs den här kvällen, oavsett vilken utgången skulle bli.

Framåt klockan halv tre på morgonen började jag känna mig illa till mods, och en knapp timme senare orkade jag inte se mer. Jag gick upp och lade mig bredvid Tage, gömde mig under täcket för att han inte skulle vakna av skenet från min mobil – han är extremt lättväckt under gryningstimmarna – och följde New York Times liveuppdateringsflöde tills det var dags att gå upp. Jag tror jag sov en orolig knapp timme någonstans där i mitten under täcket också, när hoppet i princip redan var ute.

USA klarade inte av att välja en av de politiskt mest erfarna kandidaterna någonsin – hon var ju kvinna. Bättre då att välja en man med total avsaknad av erfarenhet, men som däremot visat sig besitta närmast oändliga mängder negativa karaktärsdrag.

Folket ville i det här valet främst ha change, enligt CNN:s exit polls. Ja, nog lär vi få rejält av den varan de närmaste åren.

Egentligen vill jag för den delen inte peka finger åt USA, vi som mänskligt kollektiv är inte bättre någon annanstans – vi har sett samma sjuka tidigare i år med Brexit, det lär ske igen nästa år i Frankrike med Marine Le Pen och året därpå med Sverigedemokraterna här hemma.

Människor vill klänga sig fast vid hatpropaganda och förenklade skrämselbilder, och tyvärr går det väl inte att komma ifrån att internet är en viktig faktor i att det här har blivit möjligt. Det bästa redskapet som någonsin uppfunnits för informationsspridning och faktainhämtning har blivit desinformationens och faktaförvanskningens bästa vän.

Och det gör ont att inse.

Permalink

Kallt och bart

Det ryktas att ni har fått vinter söderut. Här i nordligaste norr har vi ännu i princip barmark, om inte ett två centimeter tjockt pudertäcke ska räknas som snö.

Dock har vi rätt kallt, i lördags kväll kröp kvicksilvret ner till -16 och jag tvingades bomma igen Karlssons kattlucka för säsongen, kylan den orsakade i källaren blev ohanterbar. Nu acklimatiserar han sig för vinterliv genom att låtsasjaga dammtussar och vira in sig i hallmattan i stället för att jaga näbbmöss under förrådshuset.

img_0005

Permalink

Den frågeteckensblinkande dokumentmappen

Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.

Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.

Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.

Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.

Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.

Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.

Trodde jag ja.

Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.

Och så var fallet denna gång, med besked.

Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.

Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.

Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.

Permalink

Kvantitet och kvalitet i Kiruna

Det börjar bli riktigt bråttom med Virus 2 nu, och följaktligen tog jag 06.40-bussen in till stan i morse för en heldag i skrivandets tecken. Och bortsett från tio minuter då jag gick till biblioteket och snackade lite med Tage som också hade Kirunadag med sin förskoleklass, tjugo minuter när jag åt lunch på Spis och en kvart då jag gick och snackade med Tora på Kiruna Bokhandel, så jobbade jag i princip nonstop med boken från 07.45 till 17.45, då bussen hem angjorde Vittangi busstation.

Trodde först att jag skulle landa på cirka 15 000 tecken eftersom det var vad jag hade nått när jag slog igen datorn för att gå till bussen, men väl på plats i mitt säte tänkte jag att vafasiken, slumra kan jag väl göra i kväll, och skrev 2 300 tecken till på ipaden jag tagit med som batteribackup ifall jag skulle hamna på caféer där jag inte kunde ha sladden i och riskerade soppatorsk i datorn.

Så 17 300 tecken, det är banne mig personligt rekord. Jaja, jag vet att författeri handlar om kvalitet och inte kvantitet, men just i detta läge är faktiskt kvantitet det som behövs.

Lyckas jag nu bara nå uppåt 12-13 000 tecken i fortsättningen varje arbetsdag, så ska nog det här ordna sig.