Permalink

En liten uppdatering gällande Aednan som ljudbok

Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:

Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.

Tre dagar senare, den 28 januari, publicerade de dock en artikel om utgivningen på sin sajt.

Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.

Nåväl. Fint att det skedde till slut i alla fall.

Permalink

Killar kontra tjejer på bio, Hemmafru och en gränsälv

Några fredagskortisar:

• Jag skrev en liten text häromkvällen till TVdags om den första trailern till kommande Frost 2, där jag i slutet påtalade den sjuka könsfördelningen inom barnfilmens värld (av totalt 19 aktuella barn/familjefilmer som listas på Filmstadens sajt i detta nu har 17 en kille som yttersta frontperson, medan 2 har en tjej). Texten har skapat lite Facebookdiskussioner här och där har jag sett. Bra det i alla fall, även om jag hellre sett att detta överhuvudtaget inte skulle ha behövt påtalas. Någon gång ska jag ta mig tid att fördjupa mig i det där ämnet.

Ser i Norrbottens-Kuriren att det nu är klart att Teg Publishings utmärkta podd Hemmafru med författaren Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund får en andra säsong under våren, avsnitten har spelats in under ett par intensiva dagar nu i början av februari. Jag är stolt Patreondonator till Hemmafru (och även till förlagets andra podd Norrlandspodden). Donera du också!

• I går körde jag omkring nere i trakterna kring Pajala och finska Kolari i researchsyfte. Ska inte säga mer än så ännu, men det ska nog kunna bli riktigt bra! En bild från gränsövergången vid Kolari kan jag väl dock i alla fall bjuda på.

Gränsen mellan Sverige-Finland över Muonioälven vid finska Kolari.

Permalink

Stordalen plockar stjärnor från Bokförlaget Forum

Onekligen intressant utveckling i dag när den norske affärsmannen Petter Stordalen, som i fjol började vända upp och ner på den norska bokbranschen, nu på allvar ger sig in i Sverige med sin förlagsgrupp Strawberry Publishing genom att rekrytera tre av bokförlaget Forums mest välprofilerade förläggare och medarbetare i form av Karin Linge Nordh, Anders Sjöqvist och Sara Lindegren.

Särskilt Karin Linge Nordh är i dag förläggare till en hel drös storsäljande författare hos Forum som Camilla Läckberg, Viveca Sten, Mons Kallentoft, Lina Bengtsdotter, Ninni Schulman och Mattias Edvardsson, och det finns väl en uppenbar risk att det nu sker ett visst dränage från detta Bonnierägda förlag till Strawberry Publishing, eller att hon som ny förlagschef där lyckas locka över en del andra välkända, storsäljande namn.

Jag började ju faktiskt själv som författare till Linge Nordh en gång i tiden, det var hon som antog Dannyboy & kärleken till Forum. Med ekonomiskt facit i hand skulle jag kanske efter debuten ha följt hennes råd och tagit mitt författarskap i en lite mer kommersiell riktning, men det stämde helt enkelt illa med det jag ville skriva då, så jag gick min egen väg i stället med Vi har redan sagt hej då. Och resten är historia!

Eller, öhm – ja, kanske inte.

Men strunt i mig – ett spännande drag är det! De flesta branschbedömare har bara spekulerat i vilka svenska förlag Stordalen eventuellt kunde tänkas komma att köpa upp. I ärlighetens namn kan det så klart fortfarande också ske, enligt det senaste avsnittet av Förlagspodden finns det fyra svenska förlag av varierande storlek och form som norrmannen mest intresserat sig för.

Med tanke på att främst Albert Bonniers förlag plockat till sig en hel del författarnamn från andra förlag de senaste åren och ökat sin makt över branschen, känns det som att Stordalen kan komma in och förändra balansen en aning. Spännande, som sagt!

Svensk Bokhandel har skrivit flera artiklar i ämnet i dag på förmiddagen, så in och läs, det är åtminstone inte ännu låst bakom betalväggen.

Permalink

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris

I dag offentliggörs vilka som har chansen att plocka hem Norrlands litteraturpris 2019. De totalt tio nominerade är:

Vuxenlitteratur:
Aednan av Linnea Axelsson (Albert Bonniers förlag)
Allting växer av Lyra Koli (Modernista)
Mördarens mamma av Ida Linde (Norstedts)
Nordisk fauna av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Robert Smith och jag av Peo Rask (Black Island Books)

Barn- & ungdomslitteratur:
Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark (Wibom Books)
Jag heter Beata av Katarina Kieri (Lilla Piratförlaget)
Vilma och skolan/Vilma ja koulu av Lina Stoltz (Barents Publisher)
Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark (Natur & Kultur)
Ättlingarna – Hotet av Mats Söderlund (Rabén & Sjögren)

Titlarna har tagits fram av en särskild nomineringsjury, och nu är det upp till oss i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet att läsa, bedöma och rangordna individuellt så att vi i slutänden kan nå ett gemensamt konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets stora sommarmöte, som i år arrangeras på Hola Folkhögskola i Ångermanland mellan 5-7 juli.

Kul att läsa ska det bli! Ett par av titlarna hade jag redan tagit mig an tidigare, och nu är det bara att gå loss på resten.

Permalink

En lovsång till den lokala bibblan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 januari.

——

Att jag vurmar för digital litteratur såväl i min vardag som i den här spalten är ingen hemlighet, större delen av den skönlitteratur jag tar mig an läses endera på min läsplatta eller lyssnas på i min mobil.

Ändå går jag med dårens envishet till byns bibliotek varje tisdag eftermiddag, och njuter av varje sekund.

Jag går inte ensam, min femåriga dotter är alltid i släptåg och ofta även min åttaårige son, men eftersom byns bibliotek är inrymt i skolan betraktar han det inte längre som samma högtidsstund som sin lillasyster, utan mer som en del av vardagen.

Biblioteksfilialen i Vittangi är inte spektakulär, öppettiderna stannar på 12,5 timmar per vecka fördelat på måndagen och tisdagen, och antalet aktiviteter i bibliotekets regi är lågt, under de sex år vi bott här kan jag bara minnas en handfull arrangemang av arten författarkvällar eller liknande.

Men det är familjärt och mysigt, bibliotekarien känner oss – känner framförallt mina barn – vet vad de gillar och har inte sällan på eget initiativ lagt undan en nyinkommen hästbok till femåringen eller tagit med som fjärrlån från biblioteksfilialen i grannbyn, där hon också arbetar.

När vi flyttade hit hade jag kluvna känslor för byns bibliotek av två orsaker – öppettiderna och placeringen. Två dryga halvdagar öppet per vecka kändes snålt, van som jag var från många år i större städer med daglig tillgänglighet såväl på vardag som helg. Och att biblioteket låg mitt i skolan – gjorde inte det att det blev oerhört anonymt? Jag ville ha en lokal med inbjudande skyltfönster där en öppetskylt på gatan lockade till spontanbesök, men vem råkar gå igenom skolans huvudkorridor för att upptäcka biblioteksdörren stå öppen?

Med tiden har jag dock omvärderat mina ståndpunkter.

Dels har den begränsade öppettiden gjort att vi går dit med obscen regelbundenhet. Tisdagar ÄR biblioteksdag – jag hämtar femåringen på förskolan, vi går gemensamt till fritids, plockar upp åttaåringen och går vidare genom korridoren till bibblan, där vi sedan slår oss ner i soffan i barnrummet och högläser en trave böcker som femåringen valt ut. På en större ort där vi kunnat välja dag och tid fritt tror jag faktiskt att vi hamnat där mer sällan – en regelbunden aktivitet är enklare att skapa en rutin kring.

Och placeringen i skolan, ja – även där har jag svängt. Ska biblioteken fortsätta vara centrala i våra medvetanden, måste de unga lära sig förstå dess betydelse. Att grundskoleelever möts av en öppen biblioteksdörr i korridoren åtminstone några dagar varje vecka känns viktigare än att en vuxen som driver runt på byn gör det (och i vilken utsträckning sker det ens, om jag ska vara ärlig?).

I den bästa av världar erbjuds så klart både bra skolbibliotek och fina “vanliga” bibblor – centralt placerade i samhället. De senaste åren har också skolbiblioteken fått öronmärkta, extra resurser i regeringens nationella budget, vilket förbättrat tillgängligheten, men trots detta fortsätter de totala staplarna för utlån och besök på våra offentliga bibliotek att långsamt men stadigt minska.

Men varför vurmar jag ens för fysiska bibliotek, om jag nu själv oftast sitter med näsan i en läsplatta när jag läser?

Det är inte krångligare än att jag tror att fysiska möten i ett varmt, ombonat och offentligt rum är viktiga. Vi har inte så många sådana kvar i samhället, faktum är att jag inte kan komma på ett enda utöver biblioteken.

Så därför fortsätter vi gå, jag och kidsen. Gör det ni också.

Permalink

Smittad 2 är klar! (Well, i alla fall ivägsänd till första instans)

Postade just följande på Instagram:

Arbetet med Smittad 2 har gått extremt segt. Jag vet inte riktigt vart skon har klämt, men det har varit en riktig surdeg. Och slutet satt verkligen långt inne, det sista avsnittet var ursprungligen 85 000 tecken (de ska alla vara cirka 50 000 om man följer Storytel Original-mallen slaviskt (vilket jag i ärlighetens namn inte alltid gör)), men nu har jag åtminstone skalat ner det till 65 000 innan det sändes iväg till högre instanser. Dessutom har jag nu för andra säsongen i rad skrivit ett avsnitt för mycket under resans gång, precis som i fallet med Smittad 1 kände jag dels att anrättningen såsade ihop sig för mycket i mitten, och dels att det fanns för lite plats och för mycket berättelse kvar när jag närmade mig avsnitt tio, så jag drog ihop det som tidigare var avsnitt fem och sex till ett nytt avsnitt fem genom att kapa, kapa, kapa. Det tog också en hel del tid i anspråk.

Återstår bara att ta sig an den tredje och avslutande säsongen, då…

Men först och främst – hur ska detta firas? Tja, det är inte som att arbete saknas ändå, men efter att kidsen somnat cirka 21.30 om jag har tur kanske jag unnar mig att använda solov-tv-kvällen (Johanna är på vift nedåt Piteå någonstans) åt att se TVÅ avsnitt av Counterpart, i stället för bara ett plus en timmes kvällsskrivtid.

Så spännande är mitt liv.

Permalink

Även Bookbeat satsar på barnen

Nu har även Bookbeat gått samma väg som Storytel och lanserat ett barnläge i sin app, så att familjens yngre medlemmar slipper de vuxnas böcker (och vice versa!) i sina bokhyllor och rekommendationspuffar i appen.

För oss har barnläget hos Storytel – eller “Kids mode” som de kallar det – blivit en superhit, jag kör in till ridskolan i Kiruna varje onsdag eftermiddag med Ejda (dags om ett par timmar!), och det som tidigare var en rätt trist resa för henne har nu blivit en högtidsstund i stället, hon lyssnar i nuläget på de totalt sjutton Pelle Svanslös-inläsningar som finns hos Storytel gång på gång på gång och stämningen i bilen har blivit mycket högre.

Jag har inget aktivt Bookbeatkonto just nu, så jag kan inte kolla funktionaliteten, men jag hoppas att de har fixat en grej som Storytel inte har ordnat ännu i sitt Kids mode, nämligen möjligheten att på ett enkelt sätt starta om en bok från början igen när man lyssnat klart på den. Det här är ju något som vuxna inte särskilt ofta gör, men som åtminstone vår femåring ägnar sig åt HELA TIDEN. Som det är nu måste man “scrubba” sig tillbaka till start via tidslinjen, och den där tidslinjen har en bisarr tröghet när man drar med fingret, som gör att man måste scrubba i det oändliga för att få tillbaka en bok till början. Det finns också någon konstig funktionalitet när man i stället ska dra fingret nedåt över skärmen för att spola bakåt snabbare som jag ärligt talat aldrig ens förstått hur den fungerar, trots att jag ändå tycker mig vara rätt haj på gränssnittslösningar.

Nåväl, det var en utvikning (och ett tips till Storytel om att fixa det där pronto).

Kul att Bookbeat satsar mer på barnen också, hur som helst! Dock kan det vara värt att poängtera att man hos dem måste ha ett familjekonto om en vuxen och ett barn ska kunna använda appen samtidigt, medan man hos Storytel får Kids mode “på köpet” i grundabonnemanget så att en vuxen och ett barn kan använda det samtidigt (dock är Storytels grundabonnemang tjugo kronor dyrare än Bookbeats).

Permalink

Varför smyga med en Augustvinnare?

Nej, min förhoppning infriades inte, det blev inte något slå på stora trumman alls från förlagshåll när det gällde ljudboksutgivningen av Linnea Axelssons Aednan. Vad jag kunnat se har det från Bonnierförlagens eller Bonnier Audios håll överhuvudtaget inte puffats för utgivningen, och jag har heller inte kunnat hitta några andra pressutskick eller mer eller mindre officiella Instagram- eller Facebookinlägg i ärendet.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt. Visst, det är en smal titel som inte kommer att toppa några försäljningslistor. Men boken ifråga tilldelades 2018 års skönlitterära Augustpris för två månader sedan, bör man då inte som stolt förlag skicka ut åtminstone en liten blänkare som säger att nu har ljudboksversionen kommit, inläst av den Augustprisade författaren själv? Bonnierförlagen lägger ju ut pressgrejer på sin mediasajt i parti och minut – eller åtminstone närapå dagligen. Jag fattar inte.

När det gäller de kommersiella ljudboksaktörerna så har Storytel i skrivande stund med den i sin “Veckans utvalda”-kategori som toppar appen när man öppnar den, vilket säkerligen ger en del exponering, och Bookbeat har den med i sin “Alla pratar om”-kategori där de samlar titlar som just nu får mycket uppmärksamhet av olika skäl, men den har en lägre prioriterad placering i deras app, så frågan är hur mycket skjuts det ger.

Jag blir lite nedslagen av sådant här. Vill man ha en bred, kvalitativ ljudboksutgixvning, kan man väl åtminstone som utgivare själv tala om att den existerar? Och ja, jag vet att det är gammaldags att tänka i banorna att ett pressmeddelande är nyckeln till exponering i dagens fragmenterade nätvärld med sjuhundratolv parallella flöden, men ändå – Augustvinnare som sagt, en unik Augustvinnare, det första poetiska verk som mottagit detta pris sedan Tranströmers Sorgegondolen år 1996!

Nej, inte ens i Bonnier Audios översiktstext över vårsäsongens ljudböcker – som inkluderar flera andra januarititlar – nämns den med ett ord.

Som parallell kan nämnas att jag såg att Ellerströms förlag i går gav ut en annan av fjolårets mest kritikerrosade svenska romaner av det lite smalare slaget som ljudbok – Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, även den inläst av författaren själv. Om förlaget skickat ut något pressmeddelande i frågan vet jag inte, men jag såg däremot att de tutade i luren rejält för utgivningen såväl på Instagram som på Facebook.

Visst, som litet förlag har de så klart ett större behov av att vara pigga i sociala kanaler än vad en koloss som Bonniers har, men ändå, det är ju författare av Linnea Axelssons kaliber som ger Bonniers den kulturella tyngd de besitter, då kan de ju inte bara fokusera sitt medieflöde på att Fredrik Backmans kommande roman ges ut som ljudbok i april (som att det skulle gå att missa när det väl blir dags), vilket alltså är vad Bonnier Audio puffat för på sin sajt hela den vecka som gått sedan Aednan gavs ut.

Trist!

Permalink

20 342

Jag har verkligen haft svårt att få upp farten under skrivandet av den här säsongen av Smittad. I dag, hjälpt av att arbetsdagen kunde inledas klockan 06.40 då jag satte mig på tidiga bussen mot Kiruna och genast började skriva och sedan höll på ändå fram till nu klockan 22.10 endast med avbrott för lunch (plus promenad), middag och 45 minuters tittande på Lilla Aktuellt med barnen (vi hade missat hela veckans avsnitt och kollade ikapp på SVT Play) lyckades jag för första gången den här säsongen nå upp i över 20 000 tecken nedplitade på en dag, närmare bestämt landade teckenräknaren på 20 342.

Japp, författande är en materialsport. Eller kanske snarare en sifferexercis.

Bättre sent än aldrig, antar jag. Får jag nu bara till en bra skrivarhelg kan jag kanske nå målet att vara klar med råmanuset före denna veckas utgång.

Kanske.

Permalink

Årets nomineringar till ljudbokspriset klara

Nu är det klart vilka totalt tjugo titlar som nominerats till Storytel Awards, det som tidigare hette Stora Ljudbokspriset. Listan ser ut som följer:

Årets roman:
Blå Längtan av Elisabet Nemert. Inläsare: Anna Maria Käll. Förlag: Bonnier Audio
Ett oväntat besök av Åsa Hellberg. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Bonnier Audio
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Inläsare: Jonas Gardell. Förlag: Norstedts
1793 av Niklas Natt och Dag. Inläsare: Martin Wallström. Förlag: Bonnier Audio
En andra chans av Jojo Moyes. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Printz Publishing

Årets spänning:
Kejsaren av Dan Buthler, Dag Öhrlund Inläsare: Stefan Sauk Förlag: Lind & Co
Nådastöten av Christina Larsson Inläsare: Katarina Ewerlöf Förlag: Word Audio Publishing
Höstregn av Lars Wilderäng Inläsare: Niklas Engdahl Förlag: Massolit förlag
Spårlöst av Lotta Luxenburg Inläsare: Maria Lyckow Förlag: Lind & Co
Lazarus av Lars Kepler Inläsare: Jonas Malmsjö Förlag: Bonnier Audio

Årets ungdom:
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo Inläsare: Lisa Bjärbo Förlag: Rabén & Sjögren
Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström Inläsare: Martin Wallström Förlag: B Wahlströms Bokförlag
#walkwithme av Katarina Wilk Inläsare: Lisa Jonsson Förlag: Saga Egmont
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren Inläsare: Asta Kamma August Förlag: Saga Egmont
Himlen börjar här av Jandy Nelson Inläsare: Malin Molin Förlag: Word Audio Publishing

Årets barn:
Ödesryttarna – Jorvik kallar av Helena Dahlgren Inläsare: Matilda Källström Förlag: Bonnier Audio
Kaj lär sig simma av Katarina Ekstedt Inläsare: Markus Granseth Förlag: Storyside
Handbok för superhjältar Del 1: Handboken av Elias Våhlund Inläsare: Frida Hallgren Förlag: Rabén & Sjögren
Phantom – en sista chans av Belinda Rapley Inläsare: Callin Öhrvall Delmar Förlag: Lind & Co
Fislandet av Cecilia Forss Inläsare: Cecilia Forss Förlag: Rabén & Sjögren

De enda som har chans att plocka hem ett pris för andra året i rad är Lars Wilderäng och hans inläsare Niklas Engdahl, Höstregn som Wilderäng nominerats för i år är fortsättning på fjolårets vinnare Höstsol, som också var inläst av Engdahl.

Bland inläsarna har Gunilla Leining, som de senaste åren seglat upp som en av de allra mest populära ljudboksinläsarna, dubbla chanser att plocka hem en statyett, hon har läst in två av titlarna i romanklassen. Även Martin Wallström som har läst in såväl 1793 i romanklassen samt Finns det björkar i Sarajevo? i ungdomsklassen har två vinstchanser. Dubbla chanser är dock långtifrån någon garanti för att vinna, fjol hade “min” inläsare Philomène Grandin (som läser in Smittad) två nomineringar, men fick tyvärr gå hem från galan utan pris.

Två författare har nominerats för sina egna inläsningar – Jonas Gardell i romanklassen och Lisa Bjärbo i ungdomsklassen. Utgår ifrån att dessa vid vinst alltså får gå hem med två statyetter vardera. Eller?

Bland förlagen dominerar Bonnier Audio bland vuxentitlarna med fyra av tio titlar i roman- och spänningsklassen. Storytelkoncernen har tre genom nomineringar för Norstedts, Massolit och Printz och hårt ljudbokssatsande Lind & Co har två (samt en i barnklassen). På barn- och ungdomssidan dominerar Storytelförlagen kraftigt, de har fem av tio nomineringar genom Rabén & Sjögren, B Wahlströms och Storyside. Här är Saga Egmont tvåa med två nomineringar. Kanske börjar bli dags även för Storytel att likt Bonniers samla sin flora under ett och samma ljudboksförlagsnamn?

Dessa tjugo nominerade har röstats fram av ljudbokslyssnare (över 20 000 röster inkom, vilket tydligen är rekord), och nu tar fyra expertjuryer vid (jag satt själv i en av jurygrupperna 2015, det var skoj!). Prisgalan arrangeras 4 april i Stockholm, och jag ska absolut gå dit.

Permalink

Bonniers hörde bön – Aednan nu även som ljudbok

Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.

Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.

Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.

Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.

UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.

——

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.

Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!

När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.

Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.

Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.

Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.

Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen “vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.

Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?

Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.

Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:

1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.

2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den “vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?

3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.

Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.

Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.

Permalink

Glöm inte kanylerna!

Jag kämpar på med manuset till Smittad 2, det stretar och tar emot, skriver på avsnitt nio nu samtidigt som allt fram till avsnitt sju har fått sig en första redigeringsgenomgång. Insåg i går kväll när jag läste det sista av avsnitt sju att jag var på väg att missa att plocka upp en detalj jag planterat i sjuan, varvid jag var tvungen att skicka mig själv ett mejl med rubrikraden Glöm inte kanylerna! som påminnelse. Nej då Daniel, jag ska komma ihåg dem nu.

Vi hade våra vänner Jocke och Jasmin här i helgen, de drabbades av nattågsproblematiken när det blir vinterstormar, de skulle ha anlänt till Kiruna klockan 09.12 i lördags morse, men det slutade med att jag fick ta bilen bort till Svappavaara och plocka upp dem utanför LKAB-avfarten där ersättningsbussen släppte av dem klockan 01.45 natten till söndag. Lite segt, men vi fick en fin söndag ihop i alla fall innan de vände söderut mot Stockholm respektive västerut mot Abisko för sina arbeten redan på söndagskvällen. Kidsen var mycket modstulna när gästerna drog, de lever verkligen upp när vi får besök, det är roligt.

Är inne på min fjärde förkylningsomgång sedan början av december, extremt segt. Men efter att jag hostat ur mig den här sätter jag streck i debatten, det måste vara dags för lite friskhet nu.

Har för övrigt tänkt komma igång med lite mer vardagsmotion nu, rör mig så extremt lite i vardagen i och med att jag jobbar hemma och har väldigt nära till skola, dagis och affären. Så några kilometers promenad varje lunch när jag inte orkar företa mig en jogging- eller skidtur, banne mig. Så här såg det ut i fredags under promenaden runt sjön.

Sist men inte minst – fruktansvärt med olyckan söder om Vittangi natten till i lördags där sex schweiziska turister dog. Malmbilarna rullar ju igenom byn dygnet runt nu, de är extremt tungt lastade och det har varit många tillbud – en dödsolycka i början av december när en malmbil körde i diket och ett antal avåkningar med mindre skador. “Vår” del av de här malmbilarnas väg när vi åker mot Svappavaara och Kiruna är inte lika farlig och smal som den ner mot Masugnsbyn och Pajala där helgens olycka skedde, men man tvingas hela tiden hantera omkörningar eller möten med de tunga ekipagen, vilket så klart inte är särskilt tryggt.

Så bygg järnväg nu!