Permalink

Bokmässa, löv och en mystisk general

En inte direkt avslappnad helg, men ändå en på det stora hela bra sådan.

In till Kiruna i går morse för medverkan på Kiruna Bokmässa å Norrländska Litteratursällskapets vägnar, vi hade ett bokbord och jag höll ett kort anförande om vår verksamhet ute i cafésalen. När det mycket välbesökta och lyckade arrangemanget stängde vid klockan 16 hade jag och ordförande David (jag är vice ordförande i sällskapet) ett strategimöte eller vad man ska kalla det, och vid 19 när vi var klara styrde jag kosan (bilen) åter mot Vittangi via en storhandling på Coop Forum. Väl hemma blev Ejda speedad galore av att jag åter fanns vid hennes sida, med rejält bökig och utdragen läggning som resultat. Vid klockan 22 kunde jag i alla fall få glida ner i soffan för två avsnitt av Halt and catch fire.

Upp vid halv åtta i morse för frukostbestyr följt av utgång i trädgården, lövräfsning stod på schemat. Knappt fyra timmar och fem fullproppade sopsäckar löv senare fick det vara nog för i år. Eftermiddagen gick i tvättens tecken, två maskiner kördes och hängdes, och jag lyckades även peta in en liten vila när första maskinen snurrade, följt av att jag var tvungen att rasta Ejda, som den senaste veckan mestadels lekt att hon är en hund (hon är mycket förtjust i att leka apport). Därefter bistod jag i att städa undan röran som uppstod när en tvåliters påse med frysta blåbär sprack och hela innehållet rann ut över köksgolvet (hunden Ejda var mycket förtjust, hennes husse och matte inte fullt likaså). Därefter var det dags att hasta iväg till bion på Folkets Hus (Snömannen stod på schemat) och sköta cafét, innan jag gick hem och städade köket och vardagsrummet som vovven Ejda gått bärsärk i. Efter lite trugande accepterade hon sänggång, och nu (klockan 21.45) har hon äntligen trynat in för kvällen. Glöm inte att generalen ska komma i morgon, var det sista hon sa innan hon somnade, ska bli spännande att se vad han har för ärende.

Det som grämer mig är att jag inte har skrivit en rad på Virus i helgen. Hade behövt ta mig åtminstone 10 000 tecken närmare målsnöret för att dämpa det dåliga skrivsamvetet.

Permalink

Om bokmässorna, Nobelpriset och effektivt ljudboksskrivande

Alldeles för mycket Virus-stress nu för att jag ska få ur mig något vettigt här, men några länkar i alla fall.

Min senaste litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren ligger öppen, och handlar om mina bekymmer att ta mig ner till Göteborg och bokmässorna och min ambivalens inför årets begivenhet.

Jag var även med i VK och kommenterade utnämningen av Kazuo Ishiguro som årets mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Och sedan har jag blivit intervjuad av sajten bliutgiven.nu under rubriken “Så skriver du effektivt direkt för ljudboksmarknaden”.

Effektivt, var det ja. Kanske bäst att återgå till manuset nu, det verkar som att jag lyckats få till lite oväntad söndagsskrivtid.

Permalink

Virusutbrott på Vasamuseet och Gröna Lund?

Många förslag på var Virus-finalen ska äga rum rasslade in på Storytel Originals instagramkonto i fredags och i lördags – bland förslagen kan nämnas Skansen, Naturhistoriska Riksmuseet, Café Fåfängan, Gröna Lund, Stadshuset, Vasamuseet, Gärdet, Arlanda, Centralen, arenorna Friends, Tele 2 och Stockholms stadion, Waterfront, Mall of Scandinavia, Operahuset, Dramaten, Rosenbad, Storkyrkan, Mosebacke och Sergels Torg. En del intressanta tankar har väckts i min skalle och flera av dessa platser kan helt klart komma att dyka upp. Ett ställe jag tänkt på lyser dock (ännu) med sin frånvaro, men det kan väl inte vara så att jag bara får skriva om de platser jag föreslagits, utan har möjlighet att utöver det tänka lite fritt?

Ja, det tycker jag nog.

Pigga branschsajten Boktugg intervjuade mig för övrigt i fredags om mitt läsarhjälpsinitiativ, och jag fick även chansen att lägga ut texten lite om Virus och mitt skrivande i övrigt.

Permalink

Virushjälp efterlyses!

Trots att Virus nu alltså fått ett halverat konferensrum döpt efter sig så kan jag inte lägga mig ner och vara nöjd – kampen för att skriva klar Virus 4 går oförtrutet vidare. På Storytel Originals instagramkonto efterlyser jag i dag förslag på hur säcken ska knytas ihop när det kommer till var den ska äga rum. Välkända platser som Skrapan, Västerbron, Globen, Bromma flygplats, Nytorget på Södermalm och Läkarhuset vid Odenplan har redan spelat dramatiska roller i handlingen – men vart ska spektaklet ta slut? Jag tänker mig att det bör vara stort och inbjuda till något riktigt rafflande bombastiskt. Klicka er dit och lämna bra förslag, vetja!

Permalink

Distraktioner

Jag börjar smått inse att jag inte kan hantera frestelserna det innebär att arbeta vid datorn. Jag har aldrig riktigt köpt att de ständiga distraktionsrisker som de sjuttiotolv samtidigt öppna programmen och Safari-flikarna innebär skulle vara ett problem för mig, jag har helt enkelt stått över sådant. Har jag inbillat mig, alltså.

Men jag vet inte. Jag tycker jag blir allt mer ineffektiv framför mitt Worddokument för var dag som går, och jag hittar oavbrutet på ursäkter för att kolla mejlen, kolla rss:en, kolla Facebook, söka på webben, kolla mejlen, kolla Facebook, kolla … ja, ni fattar galoppen.

Faktumet att jag i måndags – dagen då jag drog ner till Stockholm och tillbaka – lyckades få ur mig den största textlängden på länge trots att jag enbart skrev på flyget och flygbussen och därtill enbart på min iPad mini måste betyda något. Visst, jag kan ständigt ägna mig åt alla de förströelser jag räknade upp ovan på iPaden också då det är en 4G-variant, men faktumet att Worddokumentet ständigt täcker hela skärmen och att jag inte kontinuerligt ser den lockande sidolisten med alla appar som drar och pockar – ja, det betyder något.

Och jo, jag vet att man sätta textdokumentet i helskärmsläge på datorn också, men det blir inte samma sak. Jag vet ju att de ligger där under och väntar.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken väg jag ska gå för att lösa det här problemet ännu. Men det känns … ja, futtigt att ha drabbats av det.

Permalink

9 timmar Sthlm, 11 timmar resa

Måndag i Stockholm. Klockan ringde 04.20, bil till Kiruna flygplats, tog gryningsflyget ner, flygbussen in mot stan, klev av vid Sankt Eriksplan och vandrade söderut, satte mig på Kulturhuset och jobbade lite. Gick vidare ner till Norstedts på Riddarholmen där jag höll i ett seminarium om att skriva med ljudbokspubliken i fokus, höll ett liknande förra veckan. Därefter promenad och buss ut mot Gärdet för lite research vid Kaknästornet, har en spektakulär tanke gällande Virus 4 som jag ville se om den höll i verkligheten (tror den gjorde det), och promenerade sedan längs Djurgårdsbrunnsviken in mot stan för en alkoholfri ölträff (har ju en bilresa Kiruna-Vittangi att klara av innan den här långa dagen når sitt slut) med Peter för att fira att hans nya roman gått till tryck i dag (dock hittar jag den tyvärr inte länkbar på internet ännu) och därefter ny promenad till Cityterminalen och flygbussen. I detta nu passerar vi … Infra City kanske och jag är mosigare än pulvermos i skallen.

Måste försöka skriva lite på flyget, har inte alls hunnit nå dagens kvot ännu.

De två stockholmsbesöken den senaste veckan har varit fina, om än hektiska. Nog saknar jag stadens brus ibland.

Såg för övrigt i morse att gårdagens kvällsflyg var två timmar försenat, och landade först klockan ett på natten i Kiruna. Låt oss alla unisont hoppas att något liknande inte sker i kväll.

Permalink

Fast krönikör i Västerbottens-Kuriren

Jag är från och med i dag litteraturkrönikör i Västerbottens-Kuriren var tredje lördag, ett hedersuppdrag då jag tycker att VK har en av de absolut bästa kultursidorna i landet på regionalnivå.

De två eller tre texter jag skrivit tidigare för deras kultursida har handlat om det pågående digitala skiftet inom litteraturen, och jag tror att det är litegrann för att skriva den typen av texter jag rekryterats. Min premiärkrönika tar avstamp i förlagshusens nya digitala satsningar (som Bonnier Bookery och Norstedts alldeles färska projekt Tiden), och ställer frågan huruvida dessa hjälper eller stjälper förlagens traditionella verksamhet på lite sikt.

Krönikan ligger bakom betalvägg, men jag lägger nog upp den även i de här spalterna vad det lider.

Permalink

Helg

Solohelg med kidsen. Vi har det mestadels rätt mysigt, hemmagjord pizza och läsk till middag i kväll och nu springer Tage runt och letar gummisnoddar med ambitionen att tillverka en katapult och Ejda har upptäckt Star Stable, än så länge bara bara som iPad-app dock, datorversionen får nog anstå åtminstone tills hon kan läsa.

Annars då? Jag tragglar på med Virus 4, ska åka ner till Stockholm måndag-onsdag för att hålla i ett seminarium om att skriva för ljud och gläds åt att Gefle If för första gången sedan jag vet inte när lyckats kravla sig över nedflyttningsstrecket i Superettan. Visserligen spelar övriga bottenlag först i morgon och på måndag så avancemanget är möjligen temporärt, men ändå.

Själv lördagsmyser jag genom att pilla med min gamla älskade Powerbook, som jag drog fram i går för att greja med en detalj till ljudboksseminariet. Ack så långsam på många sätt, men jag älskar verkligen tangentbordet på den (skriver det här inlägget på den). Lyckades hitta ett hack på ett forum som möjliggör att få igång Dropbox på den igen (Dropbox lade ner stödet för PowerPC-macar för något år sedan), och drömmer nu så smått om att använda den som skrivmaskinsdator. Men långsam som sagt, många badbollar så fort jag behöver ge mig ut på nätet. Och det måste jag även när jag gör något så simpelt som att skriva roman.

Visst smolk i glädjebägaren dock: Tage upptäckte just att Jocke & Jonna lägger ner sin Youtubekanal. Stor sorg. Och Ejda kom just på att hon saknar Stockholm SÅ MYCKET och är säker på att hon aldrig kommer att få åka dit igen. Stor, mycket ljudlig sorg.

Permalink

Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljer – åtminstone delvis

I gårdagens nyhetsbrev som Storytel skickade ut stod följande att läsa:

Psst! Du vet väl att du kan använda Storytel samtidigt som dina barn lyssnar på barnböcker – det ingår i ditt abonnemang! Vi har fler än 2 000 böcker i kategorin “Barn”, så ladda ner Storytel-appen även till barnen och hjälp dem att komma igång med sitt första ljudboksäventyr.

Någon timme efter mejlets ankomst dök samma meddelande upp i komprimerad form som en pushnotis från Storytel-appen på telefonen.

Jag vet inte om det här innebär en konkret förändring eller om det bara är något som inte har kommunicerats ut ordentligt tidigare, men FAQ-sidan om hur Storytelabonnemang fungerar uppdaterades så sent som i går, så antagligen rör det sig om en konkret förändring. Kritik gällande avsaknad av familjeabonnemang hos Storytel och Bookbeat har florerat på flera håll under sommaren, och för några dagar sedan kom nyheten att konkurrenten Nextory nu börjar erbjuda familjeabonnemang. På det här sättet kommer Storytel åtminstone delvis runt problemet, då det gör det möjligt för barn plus en förälder att använda tjänsten samtidigt. Jag tog själv upp problemet i ett inlägg i somras:

I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.

Innebär det här att behovet av ett familjeabonnemang försvinner? Nej. De flesta familjer består trots allt av två vuxna, och jag tycker att det är rimligt att man ska kunna använda sig av ett gemensamt abonnemang för dem, på samma sätt som man kan det hos film- och tv-tjänster som Netflix och Viaplay (där det ingår åtminstone två samtidiga streamar även i standardabonnemanget), och i musiktjänster som Spotify och Apple Music (som båda erbjuder familjeabonnemang som är cirka 50 procent dyrare än standardabonnemanget). Visst, en barnbakväg löser problemet för mig som har barn på sju och fyra år, men för familjer med tonårsbarn som vill ta del av det vuxna utbudet innebär det ingen förbättring. Jag har exempelvis hört från flera i min bekantskap att deras kids, som är 15-16 år, är besatta av Virus, och det är knappast en serie som filtreras in under barninnehåll på Storytel.

Men ett familjeabonnemang light är i alla fall en början.

Permalink

Daniel Åberg – specialist på cliffhangers

Arbetarbladet slog till med ett helt Daniel Åberg-uppslag på kulturen i går. Jag blev uppringd för en telefonintervju tidigare i veckan, och resultatet blev ett rätt långt reportage om mitt författande i allmänhet, Virus i synnerhet och återvändarromanen om Sandviken som jag dragit i bisarr långbänk.

Extra roligt var att de bredvid reportaget även publicerade en recension av pocketutgåvan av Virus första säsong, vilket torde vara den första regelrätta dagstidningsrecensionen av en Storytel Original-berättelse. Reportaget ligger öppet men recensionen är låst bakom betalvägg, men en någorlunda neutral summering för ickeprenumeranter kan väl se ut så här: Bra tempo och driv, noll tid för andhämtning och rejält med saftiga cliffhangers, men recensenten tyckte att gestaltningen av rollfigurerna kunde vara bättre. En fråga hon ställer är varför männen endera är döda eller frånvarande i berättelsen, och mitt svar måste bli att det är helt medvetet – för har vi inte sett nog av karlar i den här typen av berättelser? Sedan tycker jag inte att man ska glömma bort Dano i sammanhanget, han är visserligen inte en vuxen man utan en tolvårig flyktingpojke från Syrien, men han är definitivt en av Virus huvudpersoner.

Inläggets rubrik är tagen från puffen på Arbetarbladets förstasida, där jag presenterades just så. Extra passande i dag då målet för dagen är att få till just en sådan som slutknorr på ett av avsnitten i Virus 4. Så specialist på cliffhangers, låt oss hoppas på det!

Permalink

Hästtjejen

Vi cyklar till ängen bakom mommon och moppons hus mest varje dag för att klappa på och mata hästarna. Ejda har gått all in på att bli en hästtjej, 120 procents övertygelse, i dag var vi på biblioteket och lånade ett knippe faktaböcker om hästar, hon vill lära sig varje detalj, för:

– Det är viktigt att jag kan allt när jag får mina hästar.

Märk väl hur orden i citatet ovan faller. Hon säger inte om, hon säger inte häst. För Ejda Ögren är den enda verklighet som existerar den att hon inom en snar framtid ska få sex hästar, och att de ska heta Sunburst, Chili, Leona, Romans, Orange och Sofia.

Teckning efter teckning, inte bara på hästarna, utan också på hur stallet vi ska bygga på gården ska se ut (regnbågsfärgat), hur deras filtar ska vara mönstrade, vilka sorts sadlar de ska ha, grimmor, träns, tyglar och tusen saker till jag som novis har noll koll på.

Att Johanna faktiskt hade egen häst som barn ligger oss onekligen i fatet här. Mamma fick ju!

Ja, jo. Inte när hon var fyra år, dock. Kan bli kämpigt, det här.