Permalink

Boktitelpoesi

Upptäckte att min roman Vi har redan sagt hej då använts av det fina instagramkontot Boktitelpoesi nyligen. Roligt!

Extra hedrande är att jag knåpats ihop med Nämen Benny, som är en bok som såväl Tage som Ejda diggat hårt, och som jag läst kanske … hundra gånger?

Permalink

Nattågens förfall bara början på tågtrafikens nedgång

Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln “Alla vill ha nattåg men ingen vill betala“, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.

Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:

Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.

Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:

Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!

Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.

Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.

Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.

Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).

Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.

Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.

Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.

När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.

Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.

Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur “gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.

Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.

Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.

Permalink

4 tum av perfektion

Så jag bytte för den delen ner mig i storlek i telefon.

Jag köpte aldrig någon iPhone 6 när de kom hösten 2014, höll i min 5S ett år till, men kände i fjol att det var dags att ta steget, och köpte en guldfärgad 6S. Och jag vantrivdes egentligen från dag ett.

Visst fanns det fördelar med den större skärmstorleken. Men telefonen låg inte bra i min hand och det var inte bekvämt att skriva på den med en hand vilket jag ofta måste göra, då minst en hand stora delar av dygnet används åt att serva något av våra barn. Dessutom fann jag de rundade kanterna på iPhone 6S som ett misstag. Mm, mysigt med mjuk design, men ack så slipprig, aldrig har jag väl tappat en telefon så ofta som efter höstens köp.

För nej, ett skal skulle jag aldrig sätta på min telefon för det dagliga användandet, jag vill att den ska få andas och leva. Och vad är poängen med att köpa en snygg produkt om den ska tryckas in i ett hölje så att den inte syns?

Jag och iPhone 6S var helt enkelt inte kompisar.

När beskedet tidigare i våras kom att Apple skulle släppa iPhone SE tvekade jag aldrig. En telefon baserad på samma teknik som i 6S när det kom till kamera och processor men med den form företaget hittade rätt med redan år 2012 när iPhone 5 kom. Perfekt storlek och vikt, rejäla kanter som möjliggör att telefonen kan stå upprätt och möjlighet att nå hela skärmen med en hand.

De första dagarna medger jag att det kändes konstigt, skärmen på blott 4 tum kändes lite leksaksaktig. Men efter fyra, kanske fem dagar hade jag helt glömt det, och när jag nu en månad senare ser Johannas iPhone 6S ligga på soffbordet är min spontana tanke alltid men gud vad stor den är.

Det enda jag tycker är lite trist är att mindre text ryms på skärmen när jag läser e-böcker, men bortsett från det är jag otroligt nöjd.

Jag verkar heller inte vara den enda som längtat efter en mindre, ny telefon. Trots att det gått två månader sedan försäljningsstarten anger i dag Apple 2-3 veckors leveranstid vid beställningar på Apple Store.

Att ingen av de andra telefontillverkarna erbjuder en flaggskeppsmobil i fyratumssegmentet är för mig en gåta.

Permalink

Avbrott i flödet

Ända sedan vi köpte en Wii U för några månader sedan har vårt bredband krånglat, det är något med vilka kanaler handkontrollen kommunicerar med själva basstationen över wifi, det är tydligen ett känt problem. Numera är det legio att rycka ur sladden till modemet en eller två gånger om dagen, för att kunna fortsätta jobba/streama någon minut senare när allt startat om igen. Det bisarra är att det till och med lyckats fucka upp nätet så pass att det inte enbart stör ut wifi-enheter, utan även sådana som är inkopplade med ethernetkabel.

Som någorlunda savvy inom teknik är det så klart lite pinsamt att jag inte fixat till det här. Men till mitt försvar vill jag säga att det är ett problem som man oftast stör sig på precis när det inträffar, och precis när det inträffar är det aldrig läge att lägga någon timme på att återställa modemet till fabriksinställningarna och börja leta i forum hur man ställer in så att Teliaroutern sätts i bryggläge och bara matar uppkopplingen vidare till våra Airportstationer. Tvärtom är det så att oftast när problemet uppstår är barnen griniga och skriker över att någon Youtubekanal eller ett avsnitt av Dora har lagt av mitt i. Då rycker man ur sladden och hoppas att de där två minuterna det tar innan allt rullar igen ska gå fort.

I dag, när jag för ovanlighetens skull hade väldigt lite på jobbschemat, tänkte jag dock att jag skulle ta tag i det. Men då inträffade det “roliga” att det begynnande stopp i avloppsrören som vi haft den senaste månaden i stammen som går ner från köket gick från “nästan stopp” till “tvärstopp”, med resultatet att vattnet från diskmaskinen i natt hade pressats upp ur golvbrunnen i snickarverkstan i stället ta sig vidare ut mot gatan.

Nåväl. Med hjälp av lite egentillverkade rensband, väldigt mycket spolande av hetvatten och en del klurande kring hur stammarna under källargolvet egentligen går (svaret – inte på ett logiskt sätt) löste det sig, bokstavligt talat, sällan har jag väl sett så mycket fettsamlingar rinna förbi en rensningslucka som denna förmiddag.

Husägande: Kul nästan jämt.

Men bredbandet. Det får nog anstå till nästa lucka i arbetsschemat, för nu är ju kidsen hemma om 45 minuter och då finns noll förståelse för timslånga nätavbrott.

Permalink

Det ultimata singelbandet

Jag har inte alls skrivit mycket om Pet Shop Boys senaste album Super här i spalterna. Och jag känner väl att jag inte riktigt har tid att göra det nu heller, tyvärr.

Men bra då att andra gör det! Eller egentligen inte om Super, utan om Pet Shop Boys som “the ultimate singles band”, vilket väl i och för sig låter som att de inte skulle vara ett albumband, men det är de ju – också.

Det fina med den här texten i The Guardian är att artikelförfattaren så väl summerar min egen ungdom med Pet Shop Boys, även om jag var ett par år äldre än vad hon var.

My childhood and adolescence was formed by this stuff. I knew from the Pets that a single could be educational, too. At nine, It’s a Sin was a dramatic thing that gave me an idea of people having a past. At 10, Heart gave words and volume to the crushes I was feeling. At 11, I’d read the words of Left to My Own Devices, pinking-sheared from the pages of Smash Hits, and wondered who could tell me who Che Guevera and Debussy were, although it almost didn’t matter. I knew they were authorities in some field or other, and that they existed to the pulse of a disco beat: that was enough. There were worlds outside my knowledge, and worlds firmly within it, and the Pet Shop Boys told me I could bring them together to live happily side by side.

Jag har ofta undrat om Neil Tennant förstod när han skrev textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat att han där och då summerade essensen av hela Pet Shop Boys gärning.

Hennes beskrivning av en riktigt bra Pet Shop Boys-singel – “they are like perfect short stories, giving quick glimpses into lives, appearing then disappearing, but lingering bright and long in the mind” – låter för övrigt som en perfekt beskrivning av ovan nämnda Left to my own devices.

Permalink

Åtminstone till tweenieåren

Jösses, det går som tåget för Bladen brinner-duon. 105 100 kronor i detta nu. Ska de fortsätta så här kommer de att ha finansiering nog att hålla sin barn- och ungdomslitteraturpodd igång tills Tage når tonåren.

“Går som tåget” är möjligen en liknelse som haltar dessa dagar av underfinansierat järnvägsunderhåll, men låt oss minnas SJ:s fornstora dar bara för en stund, okej?

Permalink

Håller låda i P3 i dag

Det börjar bli en tradition att jag är med i programmet PP3 på P3 och pratar upfronts, det stora medie- och annonsörsevent som pågår i New York denna vecka där tv-kanalerna i USA presenterar sina nya tablåer.

I fjol var jag på plats i studion i Stockholm, men i år är jag med via länk från Sveriges Radios studio i Kiruna, dit jag nu ska ta och ratta bilen.

Klockan 14.20 är det sagt att vi ska dra igång. Tune in!

Permalink

Hej vår (2)

Trots att vi haft betydligt mer snö denna vinter än de tidigare vi bott här har våren kämpat på rätt bra. I dag sa vi hej då till gårdens sista fläck snö, på platsen där vi under vintern skottat upp den största av våra snöhögar när vi plogat uppfarten. Självklart instagrammade jag det hela.

Jag gjorde samma sak förra året, och lustigt nog stod det även då 17 maj i almanackan.

Och nej, det är så klart inte en slump att jag har samma skor på mig detta år, jag gillar helt enkelt symmetri.

Permalink

Bladen brann snabbt

Det gick fort! Det tog lite mindre än ett dygn, sedan var Bladen brinner-podden finansierad, i skrivande stund har Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck fått ihop 62 600 kronor, och nu hoppas de på 100 000 kronor i stället, så att de kan göra 15 avsnitt i stället för de tidigare planerade 10.

Så det är på intet sätt för sent att pytsa in pengar om du ser detta först nu och vill vara med och bidra.

Permalink

Bladen brinner

Författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck (som ju också är min Johannas kollega på Bokhora) har dragit igång en kampanj för att få igång en kvalitativ podd om barn- och ungdomslitteratur. Förhoppningen är att Bladen brinner – ett väldigt bra namn för övrigt – ska bli verklighet delvis med hjälp av en Kickstarterkampanj, som startar i dag.

Jag citerar ur duons text på Kickstarter:

När tittade du senast på ett teveprogram som gav dig tips på en hel hög bilderböcker du gärna skulle vilja läsa för ett barn? När lyssnade du senast på ett radioprogram som analyserade en ungdomsbok på samma allvar som om det hade varit en bok för vuxna? När såg du recensioner av kapitelböcker för nioåringar breda ut sig på sida efter sida i en dagstidning? Det var ett bra tag sedan, va?

Exakt.

Vi vill starta podcasten “Bladen brinner” för att vi saknar ett levande samtal om barns och ungas böcker.

Målet är att få ihop 60000 kronor, jag bidrog själv just med 400 av dessa. Och jag skulle säga att målet för dem att nå i land är rätt god, när jag surfade in på Kickstartersidan för en kvart sedan hade de fått ihop 11000 och innan jag hunnit skriva ihop detta och gått ner för att hämta min plånbok och plita in mitt kreditkortsnummer hade de hunnit nå 16500. Så det verkar ticka på bra, även om det så klart oftast är just i början samt i slutet av Kickstarterkampanjer som det rasslar till.

Jag hoppas verkligen att det blir av.