Permalink

Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Permalink

Året i bloggen 2017

Att jag gillar siffror är ingen hemlighet, så det är hög tid att summera 2017 års bloggstatistik! Av någon outgrundlig anledning verkar jag inte ha gjort någon sammanställning i fjol (däremot för 2015), så jag bjussar på lite siffror från det året också som ren bonus.

Under 2017 publicerade jag 165 inlägg på bloggen, vilket var ett rejält tapp jämfört med 2016, då jag lade ut 194 inlägg (och redan detta var något av ett bottennapp antalsmässigt) . Trots detta ökade fjolårets trafik jämfört med 2015 med nästan 4 procent. Att jag inte jämför med 2016 beror på att det måste ha hänt något med tekniken kring juni och juli där, det anges att jag bara har ungefär en fjärdedel av den normala sommartrafiken vilket jag inte tror stämmer med verkligheten, så årstotalen dippar betänkligt. 2017 blev dock bästa året sedan 2013 trots de färre inläggen, så jag hyser ändå hopp om framtiden. Det brukar medialt hävdas att bloggen är död, men jag vet inte, bara för att färre människor bloggar på traditionellt sätt verkar publiken fortfarande finnas i stadig utsträckning för oss som kämpar på.

Populäraste inlägg så. Som vanligt är det mina texter om teknik i allmänhet och de där jag testat Adlibris Letto-plattor i synnerhet som drar mest publik överlag, men i år har de konkurrerats ut av testet av plattan Tolino Vision 2, dock helt beroende på att det finns ett antal användare av Tolinos produkt som använder kommentarsfältet under mitt test för att diskutera en bugg i mjukvaran som dök upp under året (inlägget har i skrivande stund 292 kommentarer…).

Ur författarsynpunkt är det så klart kul att mitt inlägg från juni 2016 när jag presenterade Virus för världen fortsätter lockar publik, det betyder ju att folk faktiskt googlar på min bokserie och hittar hit. Över 20 kommentarer har inkommit under året på det inlägget där de flesta undrat om när nya säsonger ska komma (och det trillar in en del “skriv mer nu!”-kommentarer på andra Virus-fokuserade inlägg också), vilket så klart är roligt.

Att många undrar om Storytel har något familjeabonnemang att erbjuda tyder också sjätteplatsen på (svaret på frågan är än så länge nja, man kan lyssna på barnutbudet parallellt med vuxenutbudet, men två kan inte lyssna på vuxenutbudet samtidigt – åtminstone ska det inte gå, jag vet att det funkar för en del), och mitt snart tio år gamla inlägg om hur många tecken och ord det går in på en normal boksida fortsätter också att locka googlande författaraspiranter.

Mest spännande är att ett snart tolv år gammalt inlägg från bloggens första levnadsår letat sig in på tio i topp-listan. Jag skriver fortfarande under på varje ord om det jag då skrev om slumpen kontra ödet, men så här sju år efter att jag sade upp mig är av förklarliga skäl inte TT en lika dominerande del av mitt liv som när jag skrev inlägget (faktumet att jag bor 120 mil norr om deras kontor spelar så klart också in i att kontakterna med min gamla redaktion blivit mindre intensiva). Men vad som gjort att så många hamnat på det där inlägget just under 2017 vet jag faktiskt inte, har slumpen och ödet spelat viktiga roller i någon bok, tv-serie eller film under året som gått?

2017 års mest lästa inlägg:
1. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
2. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
5. Min nya bok: Virus (juni 2016)
6. Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljen – typ (augusti 2017)
7. Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa “svenska” läsplattan hittills (december 2017)
8. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
9. Författande är bara ren matematik (november 2008)
10. Slumpen kontra ödet (oktober 2006)

Finns det något övrigt att säga? Tja, 88 procent av bloggens besökare satt i Sverige, 4 procent i USA och därefter kom Finland, Norge och Tyskland. Totalt har det registrerats besök från 140 länder under året som gått. Globalist javisst.

Avslutningsvis: Målet för 2018? Fler inlägg! Och fler bra inlägg.

Permalink

Fina omdömen för Virus hos Bibliotekstjänst

Det har ju varit ytterst sparsmakat med recensioner i traditionell media av pappersupplagorna av Storytel Original-böckerna, vad jag själv sett är det endast min första Virus som fått en “riktig” recension, den kom i Arbetarbladet i augusti.

Därför är det fint att se att Bibliotekstjänst tar sitt ansvar, de har vad jag förstår i princip recenserat alla serierna som hittills kommit i pocketform. BTJ-recensionerna är en tjänst för bibliotek som är tänkta att guida bibliotekarier gällande inköp av böcker, deras recensioner är rätt korta, nästan i notisform. Men omdömena är överlag fina för SO-böckerna! Om Virus-utgåvorna säger de bland annat så här:

Läsaren slipper den klassiska manliga hjälten som slåss för att överleva; här är det i stället Amanda och Iris som försöker få grepp om en ny tillvaro … Och det som brister i innovation tas igen i tät, darrande spänning. Virus 1

En mycket spännande berättelse, som slutar i en lika lockande cliffhanger som del ett. Jag har svårt att se hur man inte skulle vilja läsa nästa del. Virus 2

Permalink

Sju dagar i södern

Så vi reste alltså söderöver.

Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.

Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.

Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.

Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.

Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.

Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.

I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.

I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.

Men det finns ju tvättmaskiner.

Permalink

Försenad start

Minerna är väl något mindre muntra nu, med tanke på att nattåget vi färdats på från är drygt tre timmar försenat, i skrivande stund skulle vi egentligen ha varit framme i Gävle för en halvtimme sedan men vi har ännu bara nått Sundsvall. Stoppet inträffade redan i Gällivare, ett fallet träd som kapat en elledning, kändes lite snopet att tvingas stå still och vänta i princip på hemmaplan.

Hur som helst – sex dagar i söderled väntar, Gästrikland till på torsdag och därefter Stockholm till måndag förmiddag innan vardagen är åter. Najs!

Och schackpartiet där ovan, Tage vann det, den jäkeln.

Permalink

Hej då 2017

Summerade likt de flesta andra året på Instagram genom Best nine. Borde väl egentligen göra som några andra jag sett och verkligen gå igenom flödet manuellt och välja de nio personliga favoriterna och inte bara låta en tjänst plocka ut de nio som fått flest likes, men frågan är om jag hinner innan året är slut.

Men de nio som valdes ut speglar ändå året som gått. Lite Vittangi genom bilden på renarna på vift mitt i byn (min enda bild som passerat 100 likes, om nu det är en bedrift), glädjen i att nästan lyckas göra en strike i en bowlinghall på en tvärgata till Broadway, avresan från Arlanda till New York, förvåningen när vi fann en Fem myror-affisch på väggen i en random asiatisk sylta på Lower East Side, den inslagna mekaniska hästen som nu – uppackad – förgyllt Ejdas liv i en vecka, ett halvt konferensrum som Storytel döpt till Virus efter min serie, en brinnande middagshimmel under en joggingrunda strax före jul, en väldekorerad tårta när jag fyllde 42 och en av de fina (och många) promenaderna längs pirerna nedanför Brooklyn Heights, och som jag minns det var det här den första, en helgdag när det fortfarande fanns lite aprilkyla i luften.

Just tiden i New York sammanfattas väl dock bäst av Ejdas egen bildserie, som blev ett mycket uppskattat blogginlägg i samband med att vi skulle resa hem igen i juni.

Gott nytt år! Ses på andra sidan.

Permalink

Kopplingsschemat till mitt litterära universum

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.

Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.

Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

——

(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).

Permalink

Scenariot i Virus – nu helt lagligt

Utan att avslöja alltför mycket för er som ännu inte hunnit igenom de tre Virus-säsonger/böcker som hittills publicerats, så kan jag berätta att viruset som slår ut civilisationen i en rasande fart är en laboratorieprodukt (detta avslöjas redan i första säsongen), en farsot med ursprung i ett verkligt virus som förstärkts i syfte att ge forskare en möjlighet att ligga ett steg före naturen vid händelse av en verklig pandemi.

Självklart kommer detta virus på villovägar och tar sig ut i samhället, med förfärande resultat. Exakt hur detta har gått till – och vilket virus som har muterats – avslöjas i säsong tre och den kommande fyran.

Att ett sådant här scenario mycket väl skulle kunna inträffa i verkligheten skvallrar artikeln Risky mutant virus research can once again receive government funding som jag läste hos The Verge i går kväll som sänglektyr. För nu har det amerikanska hälsoministeriet beslutat att slopa det förbud som gällt i tre år gällande finansiering av forskning där målet är att göra virus mer kraftfulla. Anslag till forskning där syftet är att mutera virus för att göra dem farligare ska nu efter genomgång av en granskningsnämnd åter tillåtas.

Ett stycke i artikeln är värt att citera i sin helhet:

These controversial experiments are called ‘gain-of-function’ experiments, and their risks and benefits are fiercely debated. On the one hand, tweaking a virus to make it more contagious might help scientists understand what lets a virus like bird flu, for example, make the jump from infecting birds to spreading among people. But if one of these enhanced viruses were to infect the general public, they could cause a potentially deadly, human-made pandemic. Such a breach isn’t out of the question, Sharon Begley reports for STAT News: government labs have mishandled dangerous materials like anthrax, bird flu, Ebola, and smallpox in the past.

En Harvardforskare i epidemiologi som citeras skräder inte med orden, utan säger att detta “entails a unique risk that a laboratory accident could spark a pandemic killing millions”.

Bortsett från att det i min historia rör sig om miljarder människor och inte miljoner, är det här exakt vad som händer i Virus.

Mysig julstöksonsdag på er!

Permalink

Kors i tv-taket

Att jag har haft lite mer tid för annat etter att jag lämnade in Virus-manuset har nog mina kollegor på TVdags-redaktionen märkt. Efter att i princip nästan inte ha skrivit en rad där under hela hösten, har jag den här veckan fått ur mig tre texter. Två om HBO Nordics fortgående problem med att få ordning på sin tjänst, och en om mina barns åsikter om årets julkalenderJakten på tidskristallen, där Ejda dessutom avslöjar sin kärlek till R Kellys “I believe I can fly”. God läsning!

Permalink

Några tankar från Bastuträsk

På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.

När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.

Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.

Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.

När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.

Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.

Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.

Permalink

Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa “svenska” läsplattan hittills

I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!

(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).

Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.

Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.

Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. “Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.

Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.

Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.

Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …

… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.

Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.

Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.

Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.

Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.

Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:

Vad skiljer den nya versionen från den gamla?
– Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter.
Letton fyller fem år i år. Ska ni fira?
– Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.

Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.

Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.

Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.

Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.

Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.

Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.

En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.

På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.

Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.

Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.

Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.

Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.