Permalink

Adenoiden

Vad är det värsta med att vara förälder?

Tage opererades i går, en enkel operation där en adenoid, ofta beskriven som en körtel och i folkmun kallad polyp, avlägsnades från övre delen av hans munhåla, någonstans bakom näsan. Den har hindrat hans sömn, han har drabbats av korta andningsuppehåll ibland, orsakat snarkningar, eventuellt också hämmat hans aptit.

En rutinoperation, och allt gick bra.

Men den där knappa timmen efter att jag visats ut från operationssalen, där jag fick sitta vid hans sida och försöka hålla hans allt mer sviktande humör uppe medan de förberedde droppet och narkosen och han till sist somnade (han hade inte fått äta sedan dagen innan och operationen blev försenad och drog igång först strax före klockan tre på eftermiddagen), det var den värsta timmen hittills i mitt liv. Trots att jag logiskt sett visste att det inte var någon fara, trots att jag visste att det var rutin och trots att jag visste att de inte skulle göra något mer avancerat än att skära eller knipsa bort en körsbärsstor körtel från hans svalg och att de inte ens skulle göra ett endaste litet operationshål i honom utan bara gå in via munnen.

Jag vankade fram och tillbaka i den korta passagen mellan centraloperationsavdelningen och uppvaket på Gällivare Sjukhus och försökte lyssna, tyda, sia. Lät det något där inifrån? Verkade de som gick in eller kom ut från avdelningen stressade, på väg till eller från en operation där något gått snett, ökade de takten i sina steg efter att dörrarna slagit igen efter dem? Men det var knäpptyst vilket väl knappast var någon slump, något säger mig att sjukhus byggs medvetet ljuddämpande för att inte störa parallellt pågående livsavgörande verksamheter samt kanske också i viss mån för att inte oroa vankande anhöriga i onödan.

Jag försökte intala mig själv att jag var fånig, att jag rentutav var futtig när jag satt där med dunkande smärta i bröstet för ett rutinärende när det i samma stund med all säkerhet fanns föräldrar som vankade i väntan på avslut på verkligt tuffa operationer, som med genuin osäkerhet inväntade läkarens besked.

När hon så stack ut sitt huvud genom dörren och berättade att allt gått enligt plan, att han nu skulle få ligga kvar i operationssalen en stund för observation innan han rullades över till uppvaket, höll jag fasaden uppe, log, verkade lugn. Klart jag visste att det skulle gå bra.

Men när dörren slog igen bakom läkaren igen brast det. Jag grät ymnigt i den lilla passagen i kanske en halvminut innan jag lyckades lugna mig nog för att smsa Johanna där hemma, nog för att tårarna skulle sluta rinna, nog för att inte ansiktet skulle flamma upp. Den vaga oron som funnits där sedan maj när undersökningen gjordes och det konstaterades att det skulle bli operation, oron som vuxit den senaste veckan när datumet närmat sig och som när jag rattade bilen söderut mot sjukhuset på morgonen vuxit sig till en tung klump placerad djupt ner i magen.

Tage däremot, överraskade som vanligt positivt i en sådan här situation. Han blev lite ledsen framåt tvåtiden, när vi väntat på avdelningen i tre timmar och hungern och rastlösheten tävlade om uppmärksamhet i hans kropp. Och efter uppvaket, när vi rullats upp på avdelningen igen och han börjat kräkas i efterdyningarna av narkosen, la han sig platt ner på magen i sängen, borrade huvudet in i kudden och skrek uppgivet Pappa, jag önskar att den här dagen inte hade hänt.

Men så kom läkaren med en liten skål av det närmaste hon hittat i geléhallonväg vilket Tage berättat före narkosen att det var hans favoritgodis – hon hade letat runt halva sjukhuset men gått bet när det gällde den äkta varan – illamåendet sjönk gradvis undan och han hittade en studsboll under en stol i rummet vi placerats i, och glädjen återkom till hans leende. Vid sjutiden på kvällen, när han visat läkaren att han kunde trycka i sig en hel renklämma utan behov att kräkas, fick vi tillåtelse att åka hem och de första två milen av resan babblade han med sin mommo i telefon innan han sträckte fram mobilen till mig, konstaterade Jag är nog lite trött ändå ännu och somnade omedelbart.

Jag stannade vid fyra parkeringsfickor under de återstående åtta milen hem, vände mig bakåt, kontrollerade att han fortfarande andades, att narkosen inte satt kvar där inne någonstans och orsakade skada.

För mig är det värsta med föräldraskapet maktlösheten. Så länge han är med mig, i min närhet, vid min sida, då kan jag skydda honom, se till att han mår bra, ta ansvar för hans väl och ve. Att det dels är en chimär – jag är knappast i stånd att skydda honom från allt ont bara för att jag fysiskt befinner mig vid honom – och dels är direkt felaktigt – i den där operationssalen till exempel, vilken nytta hade det gjort om jag suttit där och hållit hans sovande hand? – spelar ingen roll för bröstet som värker och hjärnan som skenar överröstar allt annat.

Det här är så klart ett problem som bara kommer att växa. Att växa upp är en konstant pågående frigörelseprocess, och det finns inget jag kan och när jag tänker på det logiskt ens vill göra för stoppa det.

Men om jag hunnit lära mig något om föräldraskap under de här hittills fyra och ett halvt åren så är det väl just det. Det är sällan logiskt.

Permalink

Inget småbarn längre

I all yra kring vårt yngre barns förskolestart så är det viktigt att påpeka att det även är en spännande dag för storebror Tage. För en timme efter att Ejda stegat iväg till dagis hand i hand med Johanna, så var det dags för mig och Tage att för första gången cykla till samma förskolas storbarnsavdelning, där han från och med i dag går. Väl där visade han mig runt – här får man leka med smålego hur mycket man vill, pappa! – innan han en smula oengagerat gav mig en hej då-kram och hastade iväg.

IMG_8803

Älskade stora Tage. Hur gick det här till egentligen?

Permalink

När två blev tre – äntligen i pocket!

I december i fjol började jag planera för att ge ut pocketversionen av min och Johannas föräldrabok När två blev tre på mitt och Morgans slumrande bokförlag Sockerförlaget. Jag fick Natur & Kulturs välsignelse (de gav ju ut boken i inbunden form) och vår förläggare där sände mig den slutkorrade textfilen. Jag rotade fram mina gamla sidmallar från när jag gjorde pocketupplagan av Dannyboy & kärleken 2006 (det var för det syftet förlaget startades), skickade ut begäran om offerter från några tryckerier, startade upp min älskade gamla tolvtums Powerbook G4 (sidmallarna var så antika att de krävde arbete i en PowerPC-mac) och började på lediga stunder pilla på en något uppdaterad utgåva av boken.

I april var arbetet i stort sett klart (ja, mina lediga stunder är förfärande få) och jag planerade för en sommarutgivning. Men så i maj kontaktade jag Hans-Olov Öberg på Kalla Kulor Förlag på Facebookchatten för att få ett par råd gällande distributionen, och han svarade Men ska inte vi ge ut den i stället?

Öh, ja, jo, gärna det.

Så i dagarna ges pocketutgåvan av När två blev tre ut, med ett mycket snyggt nygjort omslag gjort av Sanna Sporrong och ett par nyskrivna kapitel vi valde att sätta övertiteln När tre blev fyra på. Texterna är på några ställen upputsade för att inte andas hösten 2012 (då ju originalet kom) samt kompletterade med nya siffror i bokens faktarutor där det behövdes. En närapå heltigenom färsk bok, med andra ord.

Utgivningen sammanfaller för övrigt nästan med Johannas och Jenny Rosander Neys fina föräldraekonomibok Mamma pappa pengar som kommer ut på Kalla Kulor om några veckor.

Det här innebär att mina hittills tre böcker, eller ja, två komma fem om man ska vara petig, har getts ut på fem olika förlag – Forum, Sockerförlaget, Sockerförlaget, Massolit Förlag, Natur & Kultur och nu alltså Kalla Kulor.

Vad det säger om mig vet jag inte riktigt. Men om inte annat har det gett mig en rätt bra överblick på den svenska bokmarknaden samt bra kontakter.

Pocketen av När två blev tre kan redan i dag köpas från exempelvis Adlibris och Bokus och vilken dag som helst även hos välsorterade bokhandlare. Slå till vetja.

IMG_8876

Permalink

Midnattsloppet och jag

År 2003 sprang jag Midnattsloppet för första gången.

Det var en konstig sommar, jag hade jobbat övertid närmast bisarra mängder åren innan och hade ett komptidskonto som tillsammans med den ordinarie semestern räckte till elva veckors ledighet. Dessa var tänkta att spenderas i Kambodja där Peter då vistades som biståndsarbetare, jag hade varit där redan sommaren innan och också hälsat på, men då endast två veckor.

De elva veckorna blev dock bara tre, i Phnom Penh drabbades jag efter ett par veckor av ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara, jag fick akut hemlängtan och trodde dessutom att det förhållande jag varit i och som tagit slut ett halvår tidigare plötsligt kunde och måste räddas, jag greps av panikkänslor och var helt enkelt tvungen att bara resa hem.

Väl hemma var ångestkänslorna som bortblåsta, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag betett mig som jag gjort.

Men jag stod hur som helst plötsligt i Sommarstockholm, med åtta veckors återstående betald ledighet, och inget att göra (bortsett från att fila på manuset till Dannyboy & kärleken då, som vid den här tiden var ännu ett halvår från att bli antaget). Vad sysselsätta mig med?

Träna.

Sommaren 2003 är den enda sammanhängande tid bortsett från i år då jag lyckats upprätthålla någon sorts regelbunden träningsdisciplin. Jag bodde vid den här tiden vid Gullmarsplan och de flesta av passen gick längs Årstaviken, men jag brukade också cykla till Hellasgården i Älta och springa i motionsspåren där.

Kulmen på den här träningssommaren var min start i Midnattsloppet. Jag minns det som ett rätt skönt lopp att genomföra, jag orkade mer än jag trott, men började av någon anledning spurta redan på Sankt Paulsgatan en bit före Mariatorget och var således totalt slut när jag gick i mål borta vid Zinkensdamm på tiden 54.56.

I kväll sprang jag mitt livs andra Midnattslopp. Min enda ambition var att slå min tid från 2003. När jag gick i mål, rejält trött men inte lika slut som för elva år sedan eftersom jag åtminstone väntade med spurten tills jag kommit ut på den avslutande raksträckan längs Hornsgatan, klockades jag för tiden 54.53. Tre sekunder snabbare! Kanske inga eoner, men ändå, jag är ju trots allt inte 28 längre.

Sporrad av denna seger över mig själv gick jag genast hem genom den ljumma södernatten och anmälde mig till Stockholm Halvmarathon den 13 september. Lika bra att slå till innan träningsvärken kickar in i morgon.

Permalink

Robin Williams, Filmstaden och jag

Anledningen till att jag tror att så många i min omgivning – och inte minst jag själv – är så tagna av Robin Williams död tror jag har att göra med att hans storhetstid på biograferna sammanfaller med tiden då många som är födda i mitten av 1970-talet gick som mest på bio.

Åtminstone är fallet så med mig. Från när jag var femton till jag var tjugotvå-tjugotre någonstans gick jag på bio minst en gång varje vecka, vissa lördagar såg vi två filmer på raken inne på Filmstaden i Gävle, först nioföreställningen, och därefter nattbion för att sedan ta fyllebussen hem vid kvart över två på natten (dessa bioresor skrev jag ett eget inlägg om för sex år sedan).

Med start vid Döda poeters sällskap, som hade premiär på svenska biografer i januari 1990 (och som för mig var omtumlande på samma sätt som Donna Tartts roman Den hemliga historien några år senare) tror jag att jag såg Robin Williams på bio i en ny film åtminstone en gång per år fram till 1997 års Will Hunting. Filmer som Uppvaknanden, Fisher King och Mrs Doubtfire i första hand, men jag vill minnas att jag även såg den engelskspråkiga versionen av Aladdin där han ju gjorde rösten som anden, Hook och jo, jag såg banne mig Jumanji på bio till och med. Good morning Vietnam var dock före min mer vuxeninriktade biotid, så den såg jag på video, jag har fortfarande en vhs-kopia av filmen på ett band på vinden i Stockholm. Och icke att förglömma Baron Münchhausens äventyr som jag också såg på bio, där han ju under pseudonymen Ray D Tutto gjorde den lilla rollen som mångubben. Men den kom före Döda poeters sällskap och är ju ingen Robin Williams-film per se, så jag nämner den endast som referens.

Men käre Robin Williams, du personifierar min guldålder som biobesökare och det är så jag kommer att minnas och sakna dig. Tack för alla fina stunder du gav mig i filmsalongen.

Permalink

Storytel igång med sin e-bokstjänst

Jamen titta, Storytel har fått igång sin e-bokstjänst (som de förhandsannonserade redan inför bokmässan i fjol). Det som tidigare var ett obegränsat ljudboksabonnemang för 169 kronor/månad, är nu ett kombinerat ljud- och e-boksabonnemang för samma pris. Därmed placerar de sig 30 kronor under konkurrenten E2Go, som tar 198 kronor för samma kombo (eller okej, 29 kronors skillnad då).

3 000 e-bokstitlar sägs finnas hos Storytel från start. Jag har inte hunnit kolla in den nya tjänsten än särskilt ingående, men återkommer när så skett. På startsidan i appen dyker dock än så länge bara ett gäng Harlequintitlar upp som e-böcker under nyhetskategorin, men jag antar att det finns mer under huven. En intressant funktion är att de verkar ha implementerat en egen variant av Amazons whispersync-funktionalitet, det vill säga möjligheten att växla mellan ljud- och e-bok hos titlar där de sitter på båda formaten i sitt bibliotek.

Permalink

Veranda för en junior. Eller två.

Det har byggts en altan här. Eller veranda, jag har aldrig riktigt lärt om det finns någon skillnad mellan de två. Att säga att jag har byggt den på egen hand vore lögn, hade inte min pappa varit här under första halvan av arbetet hade det nog tagit ytterligare någon vecka innan den var klar, och den hade varit betydligt mindre robust. Men nu står den hur som helst på plats, och det första av årets två stora byggprojekt kan strykas från listan.

Därmed är det bara att börja planera för nästa, som bör vara på plats innan snön börjar falla om två och en halv månad så att vi slipper ännu en vinter med översnöad bil – carporten.

20140803-120436-43476851.jpg

20140803-120436-43476996.jpg

Det börjar framstå som allt mer tydligt att man för att bli en framgångsrik – eller åtminstone produktiv – författare bör bo i lägenhet.

Permalink

Twin Peaks och havsbad

Några saker att nämna i väntan på riktig bloggtid:

Jag var med i P4 Extra i dag och pratade om Twin Peaks. Det blev ett samtal om seriens påverkan när det begav sig samt på eftervärlden, hur den står sig i dag och om det någonsin kommer en säsong tre (rätt höga odds på det). Som vanligt när man är med i radio känns tiden allt för knapp (ungefär hälften av stolparna jag skrivit ned hanns med), men en del matnyttigt finns i alla fall att finna här i det sisådär fyra minuter långa inslaget:

Vi körde ner till Pite Havsbad för en liten minisemester under högtryckets sista skälvande helg – regnet som plågat nordligaste Sverige de senaste dygnen började falla när vi hunnit två av de trettiosex milen hemresan bestod av. Äventyrsbad, lekland, nöjesfält, hoppborgar och … ja, havsbad stod på schemat, och jag passade även på att testa ett vattentätt skal från Lifeproof. Jag har tänkt skriva lite mer om det här skalet när tid finnes, men till en början nöjer jag mig med nedanstående klipp:

Permalink

Senkommet beröm

För första gången på cirka fyrahundra år, eller åtminstone fyra, satt jag just framför datorn utan något särskilt att göra. Fåfängt började jag genast leta runt nätets glömda vrår om någon av mina böcker kunde ha blivit omskrivna någonstans på sistone. Inget nytt att rapportera dock, vilket väl är som sig bör med tanke på åldern på mina alster – nio, fyra och två år.

Men!

Jag hittade ett par gamla saker som undkommit min blick.

Om pocketversionen av Vi har redan sagt hej då i tidskriften Fokus i oktober 2011:

Den manliga trettioårskrisen är ett vältröskat ämne. Kulturjournalisten Daniel Åbergs andra roman träffar ändå mitt i prick i sin skildring av förhållandefobi och den välbekanta ambivalensen när kärleken knackar på dörren.

Om pocketversionen av Dannyboy & kärleken i Vår Bostad i september 2006:

Vansinnig romantik i högt tempo.

Eftersom jag är så svältfödd på beröm dessa dagar lade jag raskt in dem bland övriga recensionscitat.

Permalink

Översikt av den svenska ljud- och e-boksmarknaden

I försomras jobbade jag i samarbete med Testfakta fram en översikt av den svenska marknaden för ljud- och e-bokstjänster, främst med fokus på de prenumerationstjänster som finns. Testfakta har nu gjort en grafik av samt skrivit en text utifrån materialet, och även intervjuat mig. I går körde DN materialet på sina ekonomisidor. Nätversionen av artikeln ligger bakom DN:s betalvägg, men grafiken går att se ändå, verkar det som.

IMG_8741

Permalink

Lästips, 24, badliv och bröllop

Vad jag har gjort de senaste dagarna?

Kommit med lästips för sommaren på relanserade Popmani (jag skriver bland annat om Shirley Jacksons Liv bland vildarna och dess betydelse för att mina barn finns), jag har precis publicerat en rejäl drapa om säsongsfinalen (seriefinalen?) av 24 på TVdags, har levt något sorts hemmasemesterliv samt besökt Vittangi Älgpark för att gå på bröllopsfest i sommarnatten.

IMG_8702

IMG_8662

IMG_8670

IMG_8690