Vi är åter från Finland, anlände med Viking Line i går morse. Muminvärlden behandlade oss ypperligt, en förtjusande och befriande anspråkslös temapark jag gärna åker till fler gånger. Nådendal var därtill vackert, en plats jag någon gång skulle kunna tänka mig att resa till på en barnledig helg. Nu blev allt väldigt barnstyrt, eller rättare sagt Tagestyrt, det var hans behov och önskemål som kom både på första och andra plats.
Ejda är nu tre och en halv månad. Hon har utvecklats till en bebis med stark personlighet, mycket mer livlig och bestämd än vad Tage var vid samma ålder, hon sprudlar av känslor och är både gladare och argare än vad Tage var. Han var ett enkelt spädbarn att hantera, godmodig nästan för jämnan, skrek sällan, protesterade endast i undantagsfall och visade överlag inte särskilt mycket känslor, fjärran den prunkande treåring han är i dag med så mycket kärlek, synpunkter och åsikter i sin kropp att han ibland inte kan hantera den.
Ejda är annorlunda, när jag ler mot henne och får ögonkontakt spricker hennes ansikte upp i ett hjärtevärmande leende som ofta övergår i ett litet glädjetjut, armarna börjar flaxa och hon rister till av lycka, hela kroppen sprattlar till. Men hon visar också rädsla och ilska mycket tydligare, hon blir skraj av höga oväntade ljud, underläppen börjar darra och följs av ett ledset gråt som ljudmässigt har mycket lite att göra med de läten hon ger ifrån sig när hon blir arg. Hon blir vansinnigt ilsken emellanåt, särskilt när hon inte får mat tillräckligt snabbt eller när vi lämnat henne på babygymsmattan för länge.
På något sätt känner jag att jag har kommit Ejda som tremånadersbebis närmare än vad jag gjorde med Tage vid samma ålder. Henne har jag varit hemma med hela tiden, jag har spenderat mer tid med henne ensam än vad Johanna har gjort. Med Tage var det tvärtom, jag jobbade mellan det att han var två och fyra månader, var borta hela dagarna, påbörjade min långa föräldraledighet först därefter, fick börja bygga relationen med honom på allvar först då, och säkert är det en viktig orsak till att Johanna för honom alltid är nummer ett (eller ja, nummer två, hans mommo är nummer ett). Det ska bli spännande att se vad som händer med Ejda, om de här månaderna påverkar hennes relation till oss även på sikt eller om det helt enkelt bara är så att Johanna är bättre på att vara favoritföräldern och kommer att bli så även för henne.
