Etikett: Storytel

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Nypremiär för ”Nära gränsen” – nu som vanlig ljudbok

I dag har min senaste bok Nära gränsen, som i juli publicerades med ett avsnitt dagligen som Storytels första sommarföljetong, nypremiär som en vanlig ljudbok (och e-bok!). De 31 delarna som ”julikalendern” bestod av har klippts samman till en 11 timmar och 44 minuter lång nagelbitare, eminent inläst av Lo Kauppi.

Vad är då Nära gränsen?

Det är ett kidnappningsdrama som utspelar sig i midnattssolens Pajala i Tornedalen under årets stora marknadshelg, och där precis allt går åt helvete för 35-åriga Lisa Korhonen när hon för första gången på två år får chansen att spendera helgen ensam med sin nioårige son Nils, som hon förlorat vårdnaden om.

Samtidigt som Lisa motvilligt kallas in till sitt arbete på Puben för att avhjälpa en akut kris när marknadshelgen går mot sin final under den avslutande festkvällen, har ett par desperata rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig i Lisas riktning. Ovetandes lämnar hon Nils i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade och beväpnade män … Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Hur långt kan man egentligen gå för att rädda sitt barn? Rätt så jäkla långt, ska det visa sig.

Boken utspelar sig som sagt i gränstrakterna mellan Sverige och Finland kring Pajala i norra Tornedalen, en region jag blivit väl bekant med de senaste sex åren sedan jag själv flyttade till Vittangi, ett stenkast (tio mil) norr om Pajala. Utan att göra några närmare jämförelser så utspelar sig berättelsen tveklöst i Mikael Niemi-land (bland annat äger en viktig episod rum i stadsdelen Vittula, och Niemis polisroman ”Mannen som dog som en lax” har en viss roll att spela i handlingen), och de av er som lyssnat på Lo Kauppis fantastiska inläsning av Karin Smirnoffs finfina ”Vi for upp med mor” kommer nog att känna igen kynnet hos en del av de tornedalingar som skildras i den. Bortsett från spänning bjuds även på glesbygdsproblematik, gruvnäringskonflikter, gränslös kärlek och den djupaste av hjärtesorg.

Gillar ni mina ljudboksserier Virus och Smittad tror jag att ni kommer att uppskatta Nära gränsen också, även om denna är kliniskt fri från farliga sjukdomar – jag tror inte ens att någon hostar under berättelsens gång. Tempot är dock detsamma, drivet och pärlbandet av rafflande cliffhangers likaså (hoppas jag!).

Får man något extra när man lyssnar på den här versionen av Nära gränsen jämfört med sommarföljetongen? Absolut – en liten logisk lucka som tog sig igenom den redaktionella processen har rättats till och lästs in på nytt av Lo Kauppi.

Så vad väntar ni på? In och lyssna eller läs!

Angående Författarförbundets replik: Lite om det här med förakt och konsumenter

Skönt att höra att jag inte är föraktad. I en replik i Dagens Nyheter i dag till den text jag hade i samma tidning 9/10 skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och styrelseledamoten Jörgen Gassilewski att nej, de föraktar inte Storytels författare, och heller inte läsarna och lyssnarna som väljer att använda streamingtjänster.

Nu var det visserligen inte riktigt det jag skrev. I min DN-text förekom överhuvudtaget inte ordet ”förakt”, däremot skrev jag att Storytel Original-författare i förbundets ursprungstext (DN 25/9) utmålades som lättköpta och korkade. Jag använde dock ordet förakt i den ackompanjerande text jag publicerade i min blogg, men jag gav inte uttryck för att förbundet skulle förakta mig som (författar)person, däremot att de verkar förakta den sorts litteratur som jag ägnat de senaste åren åt att skriva. Det tycker jag fortfarande att det finns skäl att hävda utifrån hur de formulerade sig i sin ursprungliga debattartikel.

Nåväl, nog med hårklyverier. I övrigt då? Nja, jag vet inte om jag har så mycket att tillägga, förbundets nya text upprepar mestadels vad som skrevs i ursprungsartikeln, så jag tänker inte försöka föra debatten vidare i någon ytterligare DN-replik.

Fast en detalj kan jag ju ta upp här i bloggen. Storytels kommunikationschef Dan Panas och högsta Storytel Original-chefen Rickard Henley hade en egen replik på förbundets text (DN 27/9), och redan när jag läste den tänkte jag att ojoj, det här kommer inte att tas emot väl, eftersom de flera gånger i texten refererade till sina användare som konsumenter. För finns det något som är ett big no-no i litteratursalongerna, så är det att sammankoppla litteratur med konsumtion. Kallar man litteraturinköp för att konsumera böcker eller en litteraturälskare för en bokkonsument, då flyger topplocket av.

Mycket riktigt tar också förbundet i dagens replik upp faktumet att Storytel valde att kalla läsare och lyssnare för konsumenter. Dock hoppas jag innerligt att ingen förleds att tro att det är jag som skrivit så (min text är den enda det hänvisas till i förbundets replik), för jag skulle aldrig gå i en sådan lätt fälla. Lite har jag trots allt lärt mig av mina femton år vinglandes vid parnassens utkant i gråzonen mellan fin- och fullitteratur.

Dock blir det i sammanhanget lustigt, eftersom det här i grund och botten handlar väldigt mycket om ekonomi. Författarförbundet slåss (och det bör de göra!) för att författarna ska få en större andel av streamingtjänsternas intäkter – men trots det känner de ett behov av att poängtera att Storytel ser på sina användare som konsumenter.

Det blir så bakvänt. Vill ni att människor ska lägga en del av sina surt förvärvade slantar på litteratur eller inte? Om svaret är ja får ni nog acceptera att det är konsumtion ni uppmuntrar till.

Pratar om ljud för finlandssvensk publik

För någon månad sedan intervjuades jag av den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid om mitt ljudboksskrivande. Nu ligger den rätt fullödiga artikeln ute på deras sajt, tillsammans med ett gäng andra intressanta texter på samma ämne, temat för hela det senaste numret är Den nya boken.

Finland är intressant tycker jag, eftersom utvecklingen på den här fronten inte alls hunnit lika långt som i Sverige, och ingångarna och frågorna därför blir delvis annorlunda.

In och läs, vetja!

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Tungt för Bonniers författare efter ljudkonflikten

När freden slöts i ljudbokskriget mellan Storytel och Bonniers den 21 augusti siade jag om att det skulle bli lite sämre tider för vissa förlag, när titlarna från Bonnier Audio började trilla in igen. Så här formulerade jag mig:

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges största författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

En vecka in i september var jag faktiskt redo att skriva att jag haft fel, för bortsett från Camilla Läckbergs En bur av guld var det då fortfarande skralt med Bonniertitlar högt på listan. Men nu, tre och en halv vecka in i normalläget, verkar lyssnarna åtminstone delvis ha hittat fram och lyssnat på böckerna. Dags för en utvärdering, således.

Storytel topp 10, söndag 22 september:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläst av Stefan Sauk (Norstedts)
2. Dotter saknad av Anna Jansson, inläst av Niklas Engdahl (Norstedts)
3. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläst av Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
4. Jåmåhonleva av Anders Roslund, inläst av Thomas Hanzon (Bonnier Audio)
5. En annan tid av Lee Child, inläst av Magnus Roosmann (Norstedts)
6. Jag ser dig av Mari Jungstedt, inläst av Katarina Ewerlöf (Bonnier Audio)
7. Thea 18: Eldhav av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow (Lind & Co)
8. Kniv av Jo Nesbø, inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. Den andra dödssynden av Jan Guillou, inläst av Thomas Bolme (Piratförlaget)
10. Skytten av Jonas Moström, inläst av Marie Richardson (Lind & Co)

Fyra titlar av Bonnier Audio, tre från Norstedts, två från Lind & Co och en från Piratförlaget. Samtliga av Bonniertitlarna gavs ut under månaderna när bojkotten pågick, ingen har getts ut efter 1 september.

Sedan Bonniers bojkott avbröts har Storytel varje vecka lagt en av de Bonniertitlar som gavs ut under de fem tappade månaderna på den viktiga ”Veckans utvalda”-lista som är det första Storytelanvändarna möter när de öppnar appen, titlar som ofta får bra fart på topplistan. Läckberg var först ut och det gav snabbt resultat, hennes En bur av guld nådde andraplatsen efter bara några dagar och har sedan legat där nästan konstant, men har nu fallit till tredjeplatsen. Även för Anders Roslund tog det snabbt fart efter att han placerats bland de utvalda den andra veckan, men för Fredrik Backman, som låg där tredje veckan (listan byts ut varje fredag) gick det sämre, hans Folk med ångest ligger i skrivande stund bara på plats 20 på topplistan. Mons Kallentofts nya Se mig falla är utvald den här veckan, men med bara ett par dagars exponering har den ännu inte nått högre än till plats 71 på listan. Då den nya boken inte är en del av Kallentofts populära deckarserie om Linköpingspolisen Malin Fors utan en helt fristående titel, finns det väl en risk att den nu, drygt fyra månader efter att den egentligen gavs ut och hade lite ”buzz” kring sig, inte orkar ta sig särskilt högt.

En bok som (åtminstone inte ännu) hamnat bland de utvalda är Denise Rudbergs Det första chiffret, som likt Kallentofts bok är en ny satsning och som är tänkt att vara första delen i en serie. Som jag minns det har Rudbergs tidigare Elegant Crime-svit gått väldigt bra hos Storytel, så hon kan knappast vara särskilt nöjd med utfallet på topplistan, Det första chiffret ligger i nuläget blott på plats 36.

Med nya böcker i varsin stark, väletablerad deckarserie har Mari Jungstedt och Jo Nesbø dock inte haft några problem med att hitta tillbaka till topplistan i egen kraft, Jungstedts bok har legat på topp 10 i åtminstone en dryg vecka och Nesbø har klättrat stadigt den senaste tiden, trots att de alltså inte figurerat på utvalda-listan.

Så – visst är det delvis så som jag skrev i mitt förra inlägg, det har blivit trängre i toppen och där Lind & Co för en månad sedan hade fem titlar bland de tio har de nu bara två. Bonnierförlagen har helt enkelt så många populära författarskap i sitt stall att normalläget är att de har tre, fyra titlar bland de tio relativt konstant.

Men med det sagt – jag är tveksam till om någon av de här författarna är nöjda med utfallet. Såväl Läckberg, Jungstedt, Nesbø som troligen även Roslund hade haft givna förstaplaceringar på topplistan om de tillåtits komma ut även på Storytel på sina rätta utgivningsdatum. Nu tvingades de dels fajtas sinsemellan om lyssnarnas uppmärksamhet när de släpptes i klump, och dels försöka sätta sig upp mot David Lagercrantz sista Millennium-titel som gavs ut i samma veva som konflikten blåstes av. Den kampen verkar ingen av dem lyckas vinna – Camilla Läckberg som hade den bästa potentialen har sakteliga börjat dala.

Men bortom kvartetten som i alla fall nått topp 10 finns antagligen ett helt gäng än mer missnöjda författare. Vill man se alla titlar som Bonniers bojkott berörde så har Storytel skapat en särskild kategori som sedan fredsavtalet slöts legat högt ”puffad” på startsidan i deras app under namnet ”För dig som saknat Bonnier”, en lista som enkelt kan sorteras i popularitetsordning om man vill kolla hur det gått för titlarna sinsemellan. Tidigare nämnda Denise Rudbergs ambitiösa andra världskrigs-berättelse Det första chiffret hade nog behövt få skjuts av den egentliga lanseringen i juni, och Mariette Lindsteins Sprickor i jorden har också stått och stampat, trots att första delen i hennes Falksekten-serie från i fjol gick väldigt bra (det här är del två). Och de något mer litterära men alltjämt breda titlarna, som Regnmannen av Jonas Karlsson och Herravälde av Elin Olofsson, hade antagligen i än större utsträckning behövt få hjälp av det som skrevs om böckerna när de gavs ut, nu har de i stället inte alls lyckats hitta fram till Storytels ljudbokspublik. Inte ens nylanseringen av ett så givet kort som den delvis omskrivna Hypnotisören – Black edition av Lars Kepler har kommit någon vart.

Att Bonniers författare förlorade på den här bojkotten torde stå klart. Visst, lite fick de säkert igen av att Bookbeat och Nextory vann kunder under konflikten så att de fick fler lyssningar hos dessa tjänster, men det finns ingen chans att hela tappet kunde tas igen på det sättet, Storytels försprång är fortfarande överlag så stort på ljudboksmarknaden i Sverige. Förhoppningsvis kommer lyssnarna att hitta fram till de ”förlorade” böckerna över tid, men eftersom det hela tiden ges ut nytt, nytt, nytt och Storytel knappast kommer att fortsätta lyfta fram de här titlarna i tid och evighet, får vi nog utgå från att dessa författare får dras med ett bestående hack i sina kurvor.

Sedan kan man så klart vända på steken, och säga att Bonniers författare kanske är vinnare i det långa loppet, om bojkotten resulterade i ett avtal som är mycket bättre än vad andra förlag får vilket på sikt ger mer betalt. Men eftersom detta avtal (åtminstone än så länge) är höljt i dunkel för oss utomstående, väljer jag att i nuläget förlita mig på det som går att se – de konkreta topplistorna.

Ljudboken viktig som sällskap enligt ny rapport

I dag gav Svenska Förläggareföreningen ut rapporten Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden, skriven av forskarna Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Jag har spenderat morgonen med att läsa igenom luntan, som bjuder på en del slutsatser värda att uppmärksamma.

En intressant siffra som lyfts fram är att 46 procent av den svenska bokförsäljningen under första halvåret 2019 var digital – sett till volym, vill säga (intäktsmässigt stod digitalböckerna bara för 20 procent). Då kurvan för volymen för de digitala böckerna är kraftigt stigande, är det inte orimligt att tro att andra halvåret 2019 kommer innebära att den digitala läsningen/lyssningen faktiskt går om den fysiska. Vi befinner oss alltså i detta nu mitt i ett historiskt skifte.

En sak de själva trycker på, och som får sägas vara en smula överraskande, är slutsatsen att många väljer ljudboksformatet för att de vill ha sällskap – inläsarens röst minskar känslan av ensamhet och inger trygghet i lyssnaren. Det som ofta brukar lyftas fram som ett argument för ljudboken – att man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar – hittade forskarna betydligt mindre stöd för.

”Den starka kopplingen mellan sällskapsbehov och en positiv attityd gentemot ljudböcker är ett av studiens mest intressanta resultat. Det innebär bland annat att man inte bör förringa uppläsarens roll och betydelse för ljudbokslyssnaren”, skriver rapportförfattaren och Handelshögskole-alumnen Alice O’Connor i en kommentar.

En annan faktor som rapportförfattarna lyfter fram som en styrka för de digitala abonnemangstjänsterna för ljudböcker är deras ”testbarhet”, det vill säga att risken för att ångra ett köp är minimal, användarna kan enkelt byta till en annan bok utan extra kostnad om de inte gillar det de börjat lyssna på, vilket är betydligt svårare när man köper en bok i bokhandeln.

I rapporten anges detta som en ”sällan uppmärksammad” faktor, vilket jag inte håller med om. I de föreläsningar jag hållit om ljudbokens framväxt – nästa inplanerade är vid en konferens om biblioteksutveckling i de norrländska länen som Region Västernorrland anordnar i Sundsvall 4 oktober – är just lyssnarnas bristande lojalitet gentemot en påbörjad ljudbok det första jag lyfter fram.

Något jag däremot uppskattar att de lyfter i rapporten är frågan om ifall ljudböcker kannibaliserar på tryckt litteratur. Författarna skriver att de inte finner någon ”alarmerande risk för att digitala ljudböcker ska ha negativ inverkan på försäljningen av tryckta böcker”, och det tror jag det ligger en hel del i. Det går inte att argumentera rakt av för att en lyssnad bok är ett förlorat köp av en fysisk bok – jag personligen har under mitt dryga decennium som ljudbokslyssnare lyssnat på en hel drös böcker som jag annars inte skulle ha tagit till mig alls (det vill säga inte skulle ha köpt eller för den delen lånat på biblioteket). Men med det sagt har jag så klart ändå ”sluppit” köpa vissa böcker, eftersom jag lyssnat på dem i stället. Eller läst dem för den delen, det finns ju trots allt en bra inbakad e-boksläsare i ljudbokstjänsterna också, och Storytel har sin läsplatta Storytel Reader.

Jag blev intervjuad av en finlandssvensk journalist i går, som skulle skriva om den gryende finska ljudboksboomen inför Helsingfors bokmässa senare i höst. En av sakerna jag pratade med henne om, var just vad ljudböcker egentligen ersätter. För det tycker jag vi borde prata mer om än vad vi gör i dag. För mig är det nästan inte alls ”vanlig” bokläsning som fått stryka på foten, utan snarare radio- och musiklyssning. Jag lyssnar nästan aldrig på musik längre förutom när jag jobbar (vilket alltså innebär att jag poppar på i detta nu), utan har ersatt denna typ av lyssning med ljudböcker. Författarna för inget resonemang i rapporten om vad ljudboken ersätter, men de når i alla fall slutsatsen att böckers allt svagare ställning i människors liv snarare tar stryk av annan mediekonsumtion än av just ljudbokslyssning. De skriver: ”Företrädare för digitala abonnemangstjänster som uttalar sig om att den verkliga konkurrensen inte står mellan de olika abonnemangstjänsterna utan att det handlar om bokens och ljudbokens ställning gentemot andra medieformer, har stort stöd för sin tolkning.”

Hur som helst, intressant läsning överlag, med en fin historisk inledande genomgång också. Rapporten finns att ladda ner härifrån.

Nu ska jag skriva ljudbok.

Supervirus likt det i Virus ses som största hotet mot mänskligheten

I min ljudboksserie Virus och fortsättningen Smittad kretsar så klart en del kring mysteriet med det virus som ödelägger civilisationen. Med tiden får lyssnaren (utan att avslöja för mycket) veta att det rör sig om en laboratorieutvecklad mutation av ett naturligt förekommande virus, som av misstag hamnar ute i samhället.

I den nya boken End Times: A Brief Guide to the End of the World skriven av den välmeriterade vetenskapsjournalisten Bryan Walsh, anger författaren just laboratorieframställda ”supervirus” likt det i Virus som det enskilt största hotet mot den moderna civilisationen de kommande decennierna. I en längre intervju med Washington Post från i går, som jag tagit mig friheten att Google Translate-översätta ett av svaren från, förklarar Walsh varför han ser just detta som mänsklighetens största fara i nuläget:

Men det finns sätt nu, till skillnad från tidigare, där smittor och patogener kan användas som vapen med förödande effekt, eller hur?
– Exakt, och det är väldigt angeläget. I själva verket är hotet från ”bioingenjörerade” patogener, med nya verktyg från biologi som genredigering och syntetisk biologi, enligt min uppfattning troligen det största existentiella hotet under de kommande decennierna. Det beror på att med dessa verktyg tar man det som redan är livsfarligt och möjliggör för oss att kringgå evolutionens egna gränser. Jag har ett exempel i boken av ett slags krigsspel som sätts upp av Center for Health Security vid Johns Hopkins University, där en miljöterrorgrupp tar ett förkylningsvirus och skarvar in virusgener från Nipah-viruset, som är en verklig patogen som finns i Sydostasien och dödar cirka 75 procent av de människor den smittar. Resultatet är ett supervirus, i avsaknad av bättre term; något som kan spridas som en förkylning men döda som Nipah. I Hopkins-scenariot dödar det hundratals miljoner runt om i världen och skapar total social kollaps. Och det som är särskilt oroande här är att det inte ens behöver vara tänkt som ett vapen. Du kan också bedriva legitim forskning – och det görs i detta nu – som använder dessa verktyg för att göra ett befintligt virus, som exempelvis fågelinfluensa, farligare. Detta arbete görs för att försöka förstå hur dessa virus kan komma att utvecklas och bli farligare ute i naturen i framtiden, men genom att skapa det i ett labb, även med de bästa avsikterna, inför du en existentiell risk i världen, eftersom sådant som skapas i ett laboratorium kan slinka ut, och också gör det.

I verkligheten finns det antagligen inga supervirus med möjlighet att slå ut civilisationen fullt så snabbt som i Virus, men jag vet ärligt talat inte om det är en så stor tröst att det på riktigt skulle gå lite långsammare. Hur som helst, hela intervjun är intressant och väl värt klick och läsning. Boken av Bryan Walsh går även att beställa från svenska nätbokhandlare.

Bonniers nya böcker har börjat trilla in hos Storytel

Nu har de böcker som Bonnierförlagen hållit tillbaka sedan 1 april till följd av konflikten med Storytel börjat trilla in i Storytels tjänst. Alla titlar som getts ut efter att konflikten bröt ut är ännu inte på plats, men Camilla Läckbergs En bur av guld finns där – boken som folk först uppmärksammade konflikten på när den utan förklaring försvann ur Storytels kommande utbud någon dag före utgivningen. Likaså Fredrik Backmans Folk med ångest finns på plats. Däremot hittar jag inte Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig ännu, och inte heller Jonas Karlssons Regnmannen eller Jo Nesbøs Kniv. Men det är ju sagt att de ska komma senast 1 september, så det fortsätter med all säkerhet att fyllas på under veckan.

Likaså verkar nu Storytel ha slutat dölja Bonniers äldre titlar från sina topp- och kategorilistor. Går man in på Mest lyssnat någonsin-topplistan (som man kommer åt genom att gå in på ”Populära titlar just nu” och sorterar som ”Mest lästa någonsin”), återfinns nu tre äldre Lars Kepler-titlar på topp tio, och även en titel av Camilla Läckberg. Dessa titlar har inte synts där sedan konflikten bröt ut. De har dock hela tiden funnits att lyssna på hos Storytel, men man har varit tvungen att söka fram dem manuellt i sökrutan. Nu visas de alltså återigen i tipslistor och dylikt.

Normalläget återvänder alltså. Fred i vår tid!

——

Tillägg: Nej, min slängiga, spontana avslutningsmening ska inte tolkas som att jag trots det ingångna treårsavtalet förutser en batalj av världskrigskaliber mellan Bonniers och Storytel. Däremot är jag rätt övertygad om att striden mellan dessa parter gällande vem som ska diktera villkoren för framtidens svenska bokbransch – trots detta avtal – är långtifrån över.

Även Bookbeat verkar fila på Originals-satsningar

Jag måste verkligen skriva bok i dag, ligger bisarrt långt efter i min planering, men en kortis om det här med ljudboksexklusivitet:

I mitt inlägg om fredsavtalet mellan Storytel och Bonniers skrev jag att det nog inte står på förrän ljudbokstjänsten Bookbeat ”snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas”. Företagets chef Niclas Sandin har tidigare uttalat sig väldigt skeptiskt kring sådana satsningar, men nu verkar han ha ändrat sig. I det purfärska numret av Svensk Bokhandel finns ett långt reportage om trenden med exklusiva avtal, där han säger att det ”nog är mycket möjligt”, och fortsätter:

– I så fall blir det innehåll vi tror kommer att driva kunder till vår tjänst. Med alla data vi har så vet vi vad de vill ha och vad som bygger lojalitet. Just nu är vi i ett läge där vi för diskussioner men ännu ligger ingen release i pipeline.

Bonnierförlagens vd Håkan Rudels, som även är styrelseordförande för Bookbeat, säger att han i grund och botten anser att litteratur ska få flöda fritt, men att man samtidigt ”bara kan spela det spel som erbjuds”.

– Bookbeat vill såklart göra exklusivitetsdealar, och gärna med författare från Bonniers förlag eftersom det finns många i stark ställning, säger han till SvB.

Ska bli spännande att se vilka författarskap det kan vara som är aktuella. Gissningsvis knappast de tyngsta elefanterna om det inte är kortare specialsatsningar, men det finns väl en del intressanta namn i förlagssfärens mellanskikt som kan komma i fråga.

Treårigt fredsavtal slutet mellan Storytel och Bonniers

I morse meddelade såväl Storytel som Bonniers att konflikten gällande ljudböckerna är över. Ett treårigt avtal har slutits mellan parterna, och Bonniers kommer senast till 1 september att släppa på kranen av nya böcker till Storytels tjänst. De Bonniertitlar som getts ut efter 1 april då konflikten bröt ut kommer också att finnas hos Storytel senast då.

Vem som vikt ner sig mest i de långdragna förhandlingarna får vi inget besked om, åtminstone inte från de ansvariga i toppen. Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger till Boktugg att han inte kan kommentera innehållet i avtalet men uppmanar alla att läsa pressmeddelandet noga. I detta säger han så här:

”I och med detta avtal har vi säkrat förutsägbara och långsiktigt hållbara ersättningsnivåer för oss och alla våra författare, vilket har varit helt avgörande för oss. Samtidigt gör detta avtal att vi kan lägga all energi på att fortsätta investera i och utveckla nya berättelser, författarskap och litteratur. Jag är väldigt glad över att alla våra författares böcker återigen erbjuds Storytels läsare och lyssnare. Det är min övertygelse att det här samarbetsavtalet är bra för hela den svenska bokbranschen.”

Betyder det att de i någon form accepterat den så kallade revenue share-modellen som Storytel förordar, och som Storytel har med alla andra förlag? Omöjligt att säga, men om jag får gissa så lägger jag mig nog någonstans i samma mittemellanläger som Boktuggs Sölve Dahlgren: ”Om det är revenue share-modellen som gäller även för Bonnierförlagen så har den försetts med någon form av garanterat golv eller miniminivå för hur långt ner ersättningen per bok eller lyssnad timme kan sjunka.”

Men som sagt, det är ren spekulation. Det är nog rätt hårda sekretesskrav på det här avtalet, kan man gissa.

Vilka är vinnarna på det här då? Dels Storytels abonnenter så klart (jag tänker själv ta mig an åtminstone ett par Bonnierböcker de närmaste veckorna), och dels Bonniers författare, som fått se sina digitala intäkter sjunka rejält sedan i våras. Särskilt mellanstora författare som gett ut nytt sedan i april har lidit, vilket några också har varit öppna med i olika ljudboksgrupper på Facebook. Antagligen har nog trycket internt från författarhåll mot Bonniers ledning varit stort för att ett avtal skulle komma till stånd.

Förlorare då? Dels Storytels konkurrenter på ljudboksmarknaden som Bookbeat och Nextory, och dels en del förlag, skulle jag vilja hävda.

Om vi tar ljudbokstjänsterna först, så råder det knappast någon tvekan att en del Storytelabonnenter pausat sina prenumerationer där och tagit ett prova på-abonnemang hos kanske främst Bookbeat, eftersom de som en del av Bonnierkoncernen kommit att ses som ”Bonniertjänsten”, även fast Nextory och Bokus Play också haft de nya Bonniertitlarna. När nu kranen släpps på hos Storytel igen, är det väl rimligt att anta att en hel del mångåriga abonnenter återvänder till den tjänst de är vana vid från tidigare.

Förlaget Lind & Co har fyra titlar på topp fem hos Storytel denna onsdag. Så kommer knappast att vara fallet om några veckor när Bonniers titlar återvänt.

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen också att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges mest populära författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

Men som helhet är det här så klart bra för den svenska bokbranschen, skulle jag hävda. Dessutom är det glädjande att Storytel och Bonniers lyckades hålla emot de tankar som säkerligen kan ha funnits internt om att det kanske inte vore så tokigt om även bokbranschen gick i samma spår som film- och tv-branschen, där de olika streamingtjänsterna har olika utbud och mer uttalat kan profilera sig och konkurrera.

Inget säger väl i och för sig att inte Bookbeat snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas. Något måste de ju göra för att profilera sig nu när Storytels utbud blir komplett igen.

Som avrundning kan tilläggas att jag utgår ifrån att Storytel i och med detta kommer att upphöra med att dölja Bonniers äldre böcker i utbudet, vilket varit fallet de senaste månaderna. Ännu verkar så inte ha skett, kollar man Storytels ”Mest lästa någonsin”-lista lyser Bonniers titlar ännu helt med sin frånvaro (det borde egentligen finnas en hel del Lars Kepler-böcker där, exempelvis). Ska hålla koll och se när de är tillbaka.

Akademibokhandeln bryter mot sina egna exklusivitetsregler

Dags att vara lite surmage i det här exklusivitetskriget igen. Har ju skrivit tidigare i frågan gällande turerna kring Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, som Akademibokhandeln valde att bojkotta i samtliga sina kanaler efter att förlaget Lind & Co gett boken exklusivt till Storytel bland streamingtjänsterna det första halvåret. Akademibokhandelns vd Malena Edsman försvarade bojkotten på följande sätt i en intervju med Svensk Bokhandel:

Maria Edsman, vd på Akademibokhandeln och Bokus, motiverar beslutet med att företaget ser sina olika kanaler som en helhet.
– Vi ser vår verksamhet som en helhet med olika kanaler där vi erbjuder böcker till våra kunder. Då vill vi ha samma erbjudande i alla kanaler. Det är vår hållning, säger Maria Edsman.
Alla böcker finns ju inte i alla format och ni hade ju inte reagerat likadant om titeln inte funnits som ljudbok. Vad är skillnaden?
– Om det är ett format som inte finns är det inget problem. Men här handlar det om en bok som finns och som vi inte får tillgång till.

Redan då i juni när det här blev känt lyfte jag faktumet att det rimmade en smula illa att bli upprörd över exklusiva avtal när Akademibokhandeln själva nyss hade slutit ett snarlikt sådant med Triumf förlag gällande en ny barnboksserie kallad Ville & Vera, som gav Akademibokhandeln ensamrätt på dessa böcker i ett halvår innan övriga handeln fick dem (det vill säga samma exklusivitetslängd som Lind & Co gav Storytel för Ingen lämnas kvar). Men oaktat illa rimmande, någonstans höll väl Edsmans logik gällande deras agerande ändå ihop i det där skedet, kan tyckas.

Nu i morse skulle jag dock vilja hävda att det sprack rejält. För i en intervju hos Boktugg med Katarina Ekstedt på Triumf förlag nämns det – vilket åtminstone inte jag sett någonstans tidigare – att Ville & Vera-böckerna enbart går att köpa i Akademibokhandelns fysiska butiker, och inte säljs via nätbokhandeln Bokus, trots att de är systerföretag i samma koncern och Maria Edsman är vd för båda. Talet om att se sin verksamhet som en helhet där samma erbjudande ska erbjudas i alla kanaler gäller alltså inte Akademibokhandeln/Bokus själva.

Hårklyveri? Nej, det tycker jag inte. Maria Edsman motiverade deras bojkott med att Lind & Co-boken Ingen lämnas kvar existerade som ljudbok i digital form tillgänglig för streaming, och då krävde Akademibokhandeln att de ska skulle kunna erbjuda denna titel i den kanal de har för det ändamålet – streamingtjänsten Bokus Play. Samma resonemang gällde även ett par veckor senare, då Norstedts först meddelade att Storytel skulle få David Lagercrantz nya Millennium-bok Hon som måste dö exklusivt som streaming i tre månader, bara för att några dagar senare tvingas backa och meddela att även Bokus Play skulle få den, inför hotet om en ny totalbojkott från Akademibokhandeln. Fallet med Ville & Vera är exakt likadant – de hittills två titlar som getts ut existerar i fysisk form och skulle alltså kunna säljas via deras egen kanal Bokus, men de väljer att inte göra det, eftersom de beslutat att Akademibokhandelns fysiska butiker ska få den exklusivt.

(Lind & Co släppte därefter också Dag Öhrlunds bok Ingen lämnas kvar till Bokus Play, varvid Akademibokhandelns bojkott upphörde.)

Missförstå mig nu inte. Jag tycker att Akademibokhandeln ska kunna sluta vilka exklusivitetsavtal de vill, och tydligen går ju det här samarbetet bra, Katarina Ekstedt på Triumf förlag verkar i intervjun med Boktugg vara jättenöjd. Men jag tycker att det ger en besk eftersmak när Akademibokhandeln motiverade agerandet mot Lind & Co och Norstedts på det här sättet (och i praktiken tvingade till sig deras titlar), bara för att sedan agera på ett helt annat sätt internt när det gäller exklusivitetsavtal de själva sluter.

Dubbelmoral, kallas det väl.