Kroppslig njutning

Vi har i dag för första gången sedan vi kom hit dagarna före jul haft plusgrader. Med det kom en oroväckande känsla av att det kanske var dags att göra något åt de åtta decimeter snö som låg på förråds- och garagetaket, blötsnö har ju en tendens att bli betydligt tyngre än pudersnö när det är minus tjugo, och taket bågnade lite oroväckande redan tidigare.

Så jag begav mig upp på taket. Skottade, halkade lite, skottade, svettades, skottade, svor en aning och skottade vidare. Dyngsur av svett och blöt snö vinglade jag ner tre timmar senare, med fyrtio procent av taket avklarat.

Och det lustiga inträffar att jag går över gården och känner en djup tillfredsställelse infinna sig i kroppen. Skönt att ha fått något gjort tänker jag, innan jag kommer på mig själv. Jag har skottat ett tak. Är det sådan jag har blivit, en person som finner njutning i kroppsarbete?

Ja, det är väl det.

Faktafredag

Googlar brott på armbågsbenet. Resarch för romanen, har inte gjort någon vurpa. Orkar inte ens tänka på hur komplicerat det måste ha varit att ta reda på fakta till romaner före nätets intåg. Eller journalistiska texter för den delen. Uppslagsverken som behövdes. Eller fantasin.

På tal om fakta: Jag betalade något på 2300 kronor för en helårsprenumeration på Dagens Nyheter senast det begav sig att förnya, ett erbjudande av något slag, minns telefonförsäljaren som mycket enerverande. Den årskostnaden hoppade upp till 4800 kronor när jag ändrade vår adress till Vittangi i december. Synd att de inte berättade det när jag ringde och adressändrade utan att jag tvingades upptäcka det själv i efterhand. Det kostar att vara papperskramare.

Första gången sedan influensan slog till med ett välriktat knytnävsslag på min födelsedag för sjutton dagar sedan som jag skottade gården i dag. Fint av hen där uppe att hålla vädret i schack under sjukdomsperioden.

Hål i vardagen

Aldrig är man väl så nöjd som efter att man skattedeklarerat för såväl sin egna firma som sitt handelsbolag och sett till att det råder balans på ens skatte- och momskonton.

Kunde jag nu bara se till att införskaffa en hålslagare till mitt Vittangikontor skulle mitt administrativa liv vara fullständigt harmoniserat.

Skaldar och gör mig till

6 136 tecken oavbruten action skrivna som i ett rus. Jag tror inte att jag har fått ur mig så mycket roman på en och samma dag sedan de sista febriga dygnen av 2008, då jag hade gett mig fasiken på att råmanuset till ”Vi har redan sagt hej då” skulle vara färdigt innan nyåret ringdes in.

Och det kändes kul. Ovan känsla.

Målande är också skapande

En skulle kunna tycka att en kanske borde ha ägnat dagen åt att skriva på romanen, när en nu inte hade någon journalistisk arbetsuppgift att sköta denna dag. Men nä, då går en och målar hela vardagsrummet några varv i stället så att en nu är darrig i kropp från knopp till tå.

Men i morgon. Då! Ska jag åka in till Kiruna och sitta och skriva hela dagen. Plus röntga lungorna. Lika bra att passa på när erbjudande ges.

Känsloutbrott deluxe

Tage är så glad för att hans mamma kommit hem från sjukhuset. Det går liksom överstyr, han kan inte kontrollera sin energi, det blir för mycket och tippar över.

Hela förra veckan när hon var borta vägrade han kategoriskt att äta sin lunch på dagis. I dag hade han satt i sig köttbullar och makaroner nog för tre personer.

Lilla älskade barn, det finns så mycket känslor i din kropp. Om jag bara kunde förstå dem, eller åtminstone förklara för dig hur du själv ska förstå dem. Så mycket skulle vara vunnet.

Envägskommunikation

Jag känner att mitt öra har kommit lite i skuggan av Johannas sjukdom. Bortsett från en allmän trötthet och lite hosta är högerörat vad som återstår av min egen sjuka. Det värker en aning, lite diffust så där, men det stora problemet är den totala igenmurningen. Jag hör verkligen inte ett jota på högra örat bortsett från ett vagt distat ljud som verkar ta sig in via någon sorts omväg, det kommer i alla fall med viss förskjutning, som att det vindlar sig fram genom skallen från fel håll innan det slutligen hörs som ett svagt eko.

Jag har försökt med allt för att tryckutjämna. Det närmaste jag kommer är när jag snyter mig riktigt hårt i vänstra näsborren, då knakar det ibland till och jag tror för ett ögonblick att det är på väg att släppa. Så skrattar örat mig rakt i ansiktet och återgår till sitt igenmurade tillstånd, inte en millimeter närmare en lösning.

Nästa steg blir att försöka med borrmaskinen.

In the news

Tidskriftstung dag med posten i dag.

Dels kom nya Internetworld, där jag gjort omslagsjobbet, en åtta sidor lång text om den rörliga men också röriga revolution som alla dessa streamingtjänster som lanserades i höstas innebär för film- och tv-konsumenten. Finns inte på nätet ännu.

Rörlig men rörig revolution

IMG_3489

Dessutom kom Svensk Bokhandel, där jag skrivit numrets ”fenomen”-artikel, om trenden att författare skriver böcker om hur man skriver böcker. Går att hitta bakom SvB:s betalvägg här.

IMG_3492

På tal om Svensk Bokhandel, så har de en trist nyhet i dag om att Dito upphör som egen enhet och går upp i Bokus. Bokus hävdar att detta inte innebär någon minskad satsning på e-boksplattformen, men eftersom Dito blir av med sin självständighet och inte längre ska ha egen personal utan enbart skötas från Bokus, är det svårt att se det på något annat sätt än en besparing/åtstramning.

Känns inte riktigt som det den alltjämt haltande e-boksmarknaden i Sverige behöver.

 

Annorlunda

Varje gång jag är själv med Tage några dagar fylls jag av beundran för ensamstående föräldrar. Som lever i en sådan här vardag jämt, som har två eller tre barn och ändå löser det. Själv.

Jag har ju varit själv med Tage uppåt en vecka förut men det är jobbigare den här gången, annorlunda. Dels för att jag själv är krasslig, jag har visserligen också fått penicillin nu och har inte kvar den där udda känslan av att skallen är en vadderad hjälm med stampad rotmos inuti, men jag är fortsatt rasslig och hostar hostar hostar.

Men främst för att jag för första gången sedan vi kom till Vittangi tror mig känna av miljöombytets effekter, jag känner mig helt enkelt lite ensam. Visserligen skulle jag bara sitta hemma och uggla om kvällen om jag var ofrivillig ensampappa i Stockholm också med Johanna på ett sjukhus där, men här finns inte samma möjlighet att omge sig med människor på dagarna när jag jobbar, det vimlar inte direkt av stimmiga fik att caféjobba på om en så säger. Så det blir ugglande både på dagen och kvällen. Och i en ny miljö så … ja, lite ensamt känns det.

Men den viktigaste orsaken till att det känns annorlunda den här gången är Tage. Han är så stor nu, så medveten, och det är så uppenbart att han inte gärna talar om att hans mamma inte är hemma. Flytten, graviditeten och så nu det här. Klart att han påverkas.

Men i går hade han byggt en bil åt henne i present på dagis. Det gjorde mig glad.

Hur låter världen? Inte så mycket alls tycker jag.

Jag lyssnar för närvarande på Anders Mildners alldeles utmärkta bok ”Koltrasten som trodde att den var en ambulans”. Lite speciellt dock att höra en bok om ljudets historia i det kaos som min ljudvärld just nu består av. Vänsterörat har fått något sorts svaj där alla höga ljud skär sig, och på högerörat hör jag inget alls bortsett från snäckbrus.

Kanske inte optimalt.