Egentligen är det bedrövligt.
Båda de romaner jag skrivit är cirka 340 000 tecken långa. Det var inget jag planerat i förväg, det bara slumpade sig så att de blev nästan på pricken lika långa.
340 000 tecken är mindre än 1 000 tecken per dag, om man skriver under ett års tid. Det är så nära ingenting man kan komma. Och ändå tog det mig en herrans massa år att få ur mig först ”Dannyboy & kärleken” och sedan minst lika lång tid med ”Vi har redan sagt hej då”. Mellan ettan och tvåan tog det mig fem år mellan utgivningarna, utslaget blir det 200 tecken per dag under det där halva decenniet. Nu är det visserligen inte helt med sanningen överensstämmande eftersom jag hann kassera en tredjedels roman också, men ändå. Några ynka hundra tecken per dag.
Det gör mig frustrerad att jag är sådan här. Att jag inte har mer disciplin än att det tar mig år på år på år att få ur mig något vettigt. Och det som gör mig ännu mer frustrerad är att min nästa roman är tänkt att bli längre, det kommer aldrig att gå att hinna berätta den historia jag tänkt mig på 340 000 tecken, jag kommer att behöva 500 000, kanske mer.
Och det innebär eoner av tid. Eoner som jag inte vet vart jag ska finna dem, förutom långt fram i en diffus framtid, som fallet blev med ettan och tvåan.
Eller ja. Jag skulle ju kunna skaffa mig disciplin också. Det är ett alternativ. Men det är något jag sagt så många gånger, skrivit här i spalterna så ofta, och fortfarande har det inte blivit verklighet.
Argh.
——
Fotnot: Texten ovan är 1 477 tecken.
