Författare och skribent
Åh jag önskar verkligen att jag hade kraft, ork och inspiration att skriva om något annat än den här till synes evigt pågående sjukdomssituationen. Men tyvärr, jag är blank, registrerar inget av det som passerar, märker endast av det som diffusa brusljud från en motorväg någonstans i närheten, oklart exakt var.
Men när jag klev ut på gården för att bege mig till Tages dagis strax före halv fem i eftermiddags fanns det ännu en antydan till ljus på himlen. Det kändes hoppfullt.
Jag tyckte så fruktansvärt synd om Johanna i går. Hon, som är stoisk till vansinnets gräns när det kommer till att uthärda, hade inget kvar att sätta emot när vi väl var framme på Gällivare sjukhus. Hon kunde inte andas längre, det fanns inga krafter kvar i kroppen, ingenting.
Jag tror inte hon uppfattade det i allt kaos som rådde, men den första snabbsänkan eller CRP-värdet som de tog när vi kommit in till akuten gick inte ens att mäta. Värden över 10 brukar anses som förhöjda och indikera på en infektion i kroppen, och när sköterskan meddelade läkaren att Johannas värde kommit tillbaka som över 210 vilket var så högt maskinen kunde gå, höll jag på att smälla av.
Antibiotikan och det febernedsättande hon fick intravenöst i någon av alla de där slangarna de satte fast på henne fungerade och hon började må bättre efter ett tag på intensiven. Jag gick och lade mig för att vila lite i anhörigrummet strax efter midnatt, var så speedad att jag inte sov en blund och vid tre kom de in och meddelade att de bestämt att hon skulle förflyttas till länssjukhuset i Sunderbyn med helikopter så fort de fick vädertillstånd för avfärd. Inte för att hon mådde dåligt, utan snarare för att hon mådde relativt bra, de ville se till att få henne så snabbt som möjligt till den plats i regionen där de var bäst rustade att ta hand om prematurbebisar, ifall baby E trots allt skulle få för sig att komma ut till följd av all stress – Johanna hade haft en hel del starka sammandragningar under kvällen.
Tycker du det känns läskigt? frågade jag henne. Nej, väste hon fram med sin svaga röst ur strupen som var knastertorr av all syrgas, det är bara att hålla sig borta från rotorbladen, en kommentar som alla som minns Doktor Romanos öde i ”Cityakuten” torde förstå.
Nu blev det dock inget County General-liknande drama på sjukhusets tak – utan i stället en scen som tagen ur ”The flying doctors”, eftersom de aldrig fick det där vädertillståndet och det fick bli ambulansflyg vid halv sju-tiden på morgonen i stället. Jag fick inte åka med i planet, utan styrde kosan norrut med bilen igen i stället.
Jag pratade med henne i telefon vid femtiden, hon lät piggare och var glad för att hon nu bara har slangar som går in i kroppen på ett ställe i stället för sju som i går. Babyn verkar heller inte visa några förnyade direkta tecken på att vilja ta sig ut redan nu.
Älskade Johanna.
Ja det här tog ju en ända med förskräckelse, typ. Jag körde in Johanna till akuten i Gällivare tidigare i dag, hon hade fått allt svårare att andas. Nu ligger hon på intensiven i ett virrvarr av slangar som går in på sju ställen på kroppen.
Lunginflammation är arbetshypotesen. Hon har fått antibiotika intravenöst (och en herrans massa andra saker), de har tagit hundratals prover och febern har gått ner. Under omständigheterna mår hon rätt bra, och bebisen som var rätt stressad med hög puls när vi kom in har också lugnat ner sig i takt med att Johannas tillstånd förbättrats.
Hur som helst. Inte särskilt skoj. Nu ska jag försöka sova lite i anhörigrummet.
Okej influensan, vi har fattat att du sitter på makt nog att slå ut två vuxna människor fullständigt.
Men ta och tagga ner några snäpp nu vad? Det är inte roligt längre.
Det känns som att jag aldrig kommer att bli frisk igen. Det kombinerat med ett antal rätt tunga deadlines inom kort föder en tung känsla av uppgivenhet. Att inte kunna vara sjuk när man är sjuk är onekligen en nackdel med det här frilanslivet.
Till det positiva kontot får dock läggas att Tage tillfrisknat och var på dagis i dag. Promenaden dit kändes evighetslång, och när jag kom dit för hämtning kastade en av fröknarna bara en blick på mig och sa Och du har frossa ser jag.
Nåja, det blir väl någon ordning någon gång på det här kroppsrasslet.
Den här sjukstugan alltså. Ujuj. Tage verkar dock sakteliga börja repa sig, vilket har både goda och negativa sidor. Exempelvis sov han tolv timmar nonstop i natt av total feberutmattning, vilket hade varit en dröm för urlakade föräldrar i vanliga fall. I natt låg jag dock vid hans sida och skakade av frossbrytningar mellan klockan ett och fem trots dubbla täcken, långkalsonger, tjockstrumpor och tröja. Johanna ”låg” samtidigt hängd över soffan nere i vardagsrummet hela natten, vilket visade sig vara enda ställningen som åtminstone hjälpligt lättade hennes molande ryggvärk. Hon sov därmed inte alls.
——
Vi trotsade dock sjukan och åkte in till Kiruna för ett ultraljud på förmiddagen. Baby E mådde mycket bra. Fint!
Vi har feber och frossa. Alla tre. Blä.
Andra nyheter: I min jakt på det ultimata lätta mobila kontoret låter det här nya tangentbordet till iPad mini som en dröm. Har redan mejlat Logitech om ett testexemplar. Storasyskonet recenserade jag i höstas.
Jaha, man bör alltså läsa pressmeddelanden nu också och inte bara medier? Hade jag gjort det hade jag aldrig behövt ställa den avslutande frågan i gårdagens inlägg. Enligt det här officiella pressmeddelandet heter Bonniers e-boksklassikerprojekt 1000-listan och inget annat. DN hade alltså fel och Svensk Bokhandel rätt.
Först ger alltså Bonnierägda DN projektet fel namn, och bara dagar senare meddelas att Bonnierägda Adlibris inte får förstatjing på projektet utan det ros hem av ärkekonkurrenten Dito/Bokus. Vad hände med kollegialitet inom koncernen?
Spännande initiativ av Bonniers med deras 1000-satsning, där ettusen titlar ur deras äldre katalog ska digitaliseras till e-böcker. Är det något förlag som på nästan egen hand kan se till att lyfta den svenska e-bokens katalogbredd, är det ju tveklöst Bonniers.
Fint för mångfalden också att de väljer att marknadsföra satsningen i samarbete med Dito, som ju är Bonnierägda Adlibris största konkurrent när det gäller e-boksförsäljning.
En viss förvirring råder dock. Enligt DN kallas satsningen 1000-projektet, och enligt Svensk Bokhandel 1000-listan. What gives?
Upp vid kvart över sex, konfliktfri morgon mestadels framför ”Bilar” (börjar kunna både ettan och tvåan fram- och baklänges nu), promenerade till Tages kusin, bjöds på lunch, gick hem och vilade varefter vi tog oss an dagens plogande av gården, vilket toppades av att vi även skottade cykelskjulets tak som under den nästan meterhöga snömängden bågnade betänkligt. Som avslutning hoppade jag med Tage i famnen från skjultaket några gånger, han tyckte det var obeskrivligt underhållande när vi sjönk ner i mjuksnö upp till midjan och nästan inte kom loss. Så dök Tages kusin upp hos oss och moster Niddi kom på den strålande idén att bygga en koja i den stora snöhögens topp. Tage tyckte det var kul ända tills den var klar, då han i stället ville gå in i garaget, jag tycker att vi ska vara därinne och prata om bildäcken som står där, pappa.
Han har koll på livets väsentligheter, ynglingen.
Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.
Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?
Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.
Jag går förbi utanför dagis. Ser genom ett fönster min son bygga på ett torn tillsammans med ett annat barn. Det är en sällsam känsla att se honom i ett sammanhang dit jag själv inte hör, att han är en egen individ som pular på med sitt även utan mig.
På ett sätt är det så klart betryggande. Att se att hans liv faktiskt skulle fortgå även om jag gud förbjude inte längre fanns där. Samtidigt gör det diffust ont, en blandning bestående av en del vemod och två delar stolthet.
Kommer nog aldrig att bli klok på det här med att vara förälder.