Det här barnet alltså. Hon sover och äter ju bara. När ska hon börja krypa omkring, vilja leka?
Eller ja. I natt skrek hon ju i två timmar också, action som inte direkt var eftersträvansvärd.
Men ändå.
Lik och olik
Ejda är extremt lik sin storebror. Vi tittar på bilderna vi tog på henne i går, och det är som en kopia av Tage som liten. Inte direkt från när han föddes, han var ju fem veckor prematur och inte riktigt klar när han kom ut, men sådan som han såg ut när han var en, kanske två månader. Det är nästan läskigt.
De första tio timmarna sov hon i princip nonstop, och vi tänkte att det här med att vara tvåbarnsföräldrar, det är ju ingen match! Sedan började hon komma till sig framåt senare på kvällen, och det blev liv i luckan. Till skillnad från sin storebror, som alltid bara såg Johannas bröst som mat och var helt ointresserad av närheten, myzet och det magiska bandet som ska uppstå mellan mor och barn, är Ejda hittills raka motsatsen. Så fort vi tog bort henne från bröstet började hon skrika och vifta, frenetiskt olycklig och förvånansvärt stark, hon kan till exempel redan lyfta och vrida på huvudet när hon ligger på mage, allt i sin strävan att lokalisera bröstet. Och när hon till sist inser att det inte finns mer att dricka från det, grabbar hon tag i bröstvårtan med handen och håller fast hårt, som om livet hängde på att hon har ständig kontroll över den.
Och det har ju hennes instinkter på sätt och vis fullständigt rätt i.
Ett barn är fött
Hon väger 3 560 gram, är 52 centimeter lång och heter Ejda Sonsy Maria Ögren. Eller ja, det gör hon väl inte än i någon juridisk mening, men det är vad vi har tänkt oss i alla fall. Ejda efter direkt ingen alls (även fast det fanns en släkting till Johanna på halvlångt håll med det namnet som nyligen gick bort), Sonsy efter min mormor och Maria eftersom det är ett vanligt släktnamn på Johannas sida.
Johanna väckte mig vid tretiden i natt och fyrtio minuter senare rullade vi söderut de tio milen till Gällivare efter att moppa Roger anlänt för att vara med Tage. Kvart i fem klev vi in på förlossningen, halv sju drog cirkusen igång på allvar och klockan 08.36 var hon född. Nu sover både hon och Johanna vid min sida, fullständigt utpumpade.
Hello world
Säg hej till Ejda.
Anteckningarna
Även om jag är dålig på att skriva just nu går idéerna på högvarv. Nästan varje kväll när jag ligger i sängen och är på väg att somna måste jag gå in i Evernote och skriva till några rader i dokumentet för tankar om romanen. De börjar bli så många nu, spretar åt lite olika håll och hälften kommer säkerligen aldrig att realiseras men bättre för många infall än för få.
Det är roligt att gå tillbaka och se. Dokumentet där jag gjorde samma sorts anteckningar under skrivandet av ”Vi har redan sagt hej då”, det känns som hundra år sedan jag skrev dem och vissa infall minns jag inte ens, tänker hur skulle jag ha fått ihop det där, hur skulle berättelsen ha sett ut då och i botten finns originalslutet med, för jo jag skrev om slutscenen på tunnelbanetåget vid nyårsslaget helt och hållet, åh vad glad jag är för det.
Precis som i fallet med #1 och #2 har jag slutscenen för roman #3 klar för mig. I en mörk skogsglänta i norra Stockholms utkant äger den rum, berättelsen ställs på ända, något öppnar sig och något annat sluts. Ett mål att ta sig mot, längta till, fasa inför. Både för mig och människorna i romanen.
I händelsernas centrum
Jag lyssnar på väldigt mycket ljudböcker dessa dagar. All målning, all spackling, allt slipande – det sker till ljudet av en uppläst bok. I regel lyssnar jag på deckare, det kräver inte ett lika aktivt lyssnande, det räcker att följa intrigen, missar jag en fras eller två i språkets vindlingar gör det inte lika riktigt som i en mer litterär bok.
Just i detta nu lyssnar jag på en av de bästa deckare jag tagit mig an på länge. Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd” är oerhört spännande, historiskt intressant (de svenska Sovjetemigranterna på 30-talet!) och fylld av igenkänning, för likt huvudpersonen Katrine är även jag ny i Tornedalen med allt vad det innebär (en hel del).
Huruvida Vittangi är en del av Tornedalen får visserligen sägas vara en definitionsfråga. Enligt Wikipedia består Tornedalen främst av Haparanda, Övertorneå och Pajala kommun på den svenska sidan, och Vittangi ligger i Kiruna kommun tio mil norr om Pajala. Men enligt Wikipediasidan tornedalingar är en definition av ordet människor boende längs Torne älv, och till den är det inte mer än trehundra meter från vårt hus. Så ja, lite tornedaling får jag väl sägas vara numera.
Men ”I tystnaden begravd”. En riktigt bra deckare, som nominerades till 2012 års bästa svenska kriminalroman men fick se sig slagen av Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”, som ju intressant nog utspelar sig blott några mil åt nordväst, Åsa Larssons deckare har sitt centrum i den lilla byn Kurravaara, även den belägen längs Torne älvs strand, en dryg mil norr om Kiruna.
Hör ni det där nere i söder – det är här uppe det händer.
Lördag
Dagarna passerar med en annan rytm här. Vaknar, äter frukost,
slipar en vägg, lägger ett pussel med Tage, bråkar lite med honom
när han trilskas vid påklädningen, drar honom i pulkan när vi
promenerar till hans mommo och moppa, grillar korv på baksidan av
deras hus och skottar ut en tillfällig soffa av snö som vi täcker
med renfällar, dricker kaffe och går hem igen, vi stannar till när
Tages moster vill plocka påskris, kommer hem och vilar ett tag
eftersom huset är tyst då Tage stannat ett slag där borta, spacklar
en vägg, Tage kommer hem i släptåg av sin moppa och det går mot
middagstid. Når nuet.
Att skriva. Eller inte.
Och hur går det med boken då?
Jo, tackar som frågar. Men nej, inte har det blivit något skrivet de senaste tio dagarna inte. Mina arbetspauser har ägnats åt att måla i barnrummet, hade varit fint om det varit klart innan nedkomsten av nummer #2, har spenderat de senaste dagarna med att måla lister och dylikt, det blir en del pill när taket har sju olika färger. I går rev vi dessutom ner den gamla filttapeten kring murstocken som var det enda som återstod att fixa på väggarna, så nu måste jag ta mig an den också, innan vi lägger ett nytt klickgolv och målar golvlisterna. Sedan så.
Fast just ja. Då vill jag ju börja göra i ordning arbetsrummet. Eller skrivarlyan. Kanske borde den få det namnet i stället. Så att det låter som att det är där jag skapar.
Men romanen. Jo, jag har fortfarande som ambition att få till den där timmen per dag, så att handlingen växer fram kontinuerligt och inte så här stötvis (eller inte alls) som nu. Men just dessa dagar måste annat få komma före. Civilisationens undergång får anstå.
Binero, bokstaven Ä och enter
Ett par saker:
• Efter ännu ett driftstopp här på bloggen under morgonen/förmiddagen – enligt Binero ett planerat underhållsarbete som drog ut på tiden – börjar jag bli rejält less och funderar starkt på att ta min mats ur Bineroskolan. Men frågan är ju om jag verkligen gör det. Se det här inlägget, skrivet för nästan exakt fem år sedan. Jag har hotat med att flytta så många gånger men gör det aldrig, eftersom det är ett sådant bök. Argh.
• Skrev ut en intervju på minilogitechtangentbordet nyss. Det är verkligen litet. Och det som irriterar är att det är de svenska tecknen som ställer till det. Nästan alla tangentbord där utrymmet är begränsat tar bort allt onödigt krafs och fokuserar helt på att ge engelskans 26 bokstäver fullstor plats, och när det sedan ska regionaliseras måste det till nödlösningar på de språk där saker som ÅÄÖ finns, oftast genom att tangenter halveras i storlek. Här är det Ä som är det stora problemet, högerhandens lillfinger vill hela tiden röra sig lite för långt till höger när tangenten ska pressas ner, och träffar då i stället enter som ligger direkt bredvid. Det är säkerligen en vanesak, men än så länge stannar det upp skrivtakten och rytmen betänkligt.
Så lätt det bara är möjligt
I höstas testade jag några olika externa tangentbord till iPaden för de tillfällen då man behöver lite extra skjuts i sitt skrivande. Då satte jag vikten som en väldigt viktig faktor, och kom fram till att totalsumman inte fick överstiga ett kilo för att jag skulle kunna tänkas vara intresserad.
När nu iPad mini har skakat om marknaden och ställt alla viktklasser på ända, är så klart läget för de externa tangentborden också annorlunda. Därför har jag nu lånat hem ett sprillans nytt tangentbord från Logitech ämnad för just denna tingest – Ultrathin Keyboard Cover Mini. Än så länge har mest Tage hunnit testa det – pappa var är mitt skrivbord? frågade han i morse när han gick runt och letade efter det, eller ja han sa nog snarare skribbord eftersom han säger skriba – men jag ska snart ta mig an det själv.
Vikten lovar dock gott. 208 gram ger tillsammans med en iPad mini en totalvikt på under 520 gram. Lättare dator torde bli svår att hitta.
Nej, Readly är inte som Spotify. Men det kan vara bra ändå.
Något av det mest urvattnade man kan profilera sig som är ett Spotify för [placera in valfri produktkategori]. Hittills kan jag inte komma på en enda som har lyckats i sin ambition att erbjuda ”allt” på det sätt som Spotify gör inom musik. De tjänster som lanserats genom att mer eller mindre subtilt försöka koppla ihop sig med Spotify brukar heller inte bli särskilt framgångsrika.
Men skam den som ger sig. I dag lanseras den svenska tidskriftstjänsten Readly publikt, en tjänst jag tycker känns väldigt lovande om de lyckas få någon ekonomi i det. Ett Spotify för svenska tidskrifter har den redan dubbats som, även om det knappast i realiteten går att göra en sådan jämförelse eftersom Readly i dagsläget erbjuder ”fri” tillgång till blott 37 titlar för 99 kronor i månaden, men även det ringa antalet känns mer än okej att pröjsa en hundring per månad för.
Själv hittar jag på rak arm sex-sju titlar jag gärna laddar ner och läser, som Macworld, Språktidningen, Digitalfoto, Residence, M3, Råd & Rön, Hälsa & Fitness och Fotosidan – även om det inte i alla fallen rör sig om tidningar jag kontinuerligt köper eller läser i dagsläget (hello Hälsa & Fitness). Men det är ju även det som är styrkan med Spotify, många betalar gladeligen 99 kronor per månad för att lyssna på en herrans massa musik de inte skulle ha betalat för styckevis men gärna utforskar inom ramen för sitt abonnemang.
Rent praktiskt handlar det om pdf-liknande versioner av tidningarna. Det finns alltså inget lullull som tar tillvara på ”surfplattans unika egenskaper” eller något sådant snömos, utan papperstidningar i digital form, om än lite snyggare förpackade i appen än att man bara plockar ner en pdf rakt upp och ner. Av vad jag sett hittills går titlarna snabbt att ladda ner, och jag har inte stött på några uppenbara buggar. Än så länge är tjänsten endast utvecklad för iPad. En Androidversion väntas senare i vår.
Akademibokhandeln och bokmarknaden
Att den nya storbokhandelskedjan som bildas när Akademibokhandeln och Bokia slår sina huvuden ihop skulle välja namnet Akademibokhandeln och inget annat känns som årets mest väntade bokbranschnyhet. För även om Bokia har fler butiker i den sammanslagna kedjan framstår deras varumärke mer än lovligt mossigt, det må vara orättvist generaliserande men när jag försöker visualisera den typiska Bokiabutiken ser jag framför mig en oengagerad småstadsbutik i något för dåligt läge där böckerna spelar en undanskymd roll bakom ett berg av kontorsmaterial.
Åh, jag skulle verkligen ha velat gå på konferensen Bokmarknad i kris? som arrangerades på i Stockholm i dag. Men i dessa vecka 39-tider går det inte riktigt att lämna familjen vind för våg, när som helst kan det bli dags att ratta bilen ner mot BB i Gällivare. Att döma av hashtaggen #bokmarknad på Twitter var det rätt intressant, jag hoppas att det dyker upp någon mer utförlig sammanfattning vad det lider.