Kategori: Livet och sånt

För våra synders skull

Det är något med oss och vädret den här våren. Vi har i vårt pendlande mellan Stockholm, Berlin och Vittangi lyckats missa värmen överallt precis hela tiden.

Det kom därför inte som någon överraskning att den högsommarvärme som jag har hört präglat Berlin den senaste tiden tog slut i samma ögonblick som vårt plan tog mark på Schönefeld i går kväll. Lagom tills vi hämtat ut barnvagn och resväska och tagit oss ut till tågperrongen hade herren där uppe hunnit öppnat alla portar över staden och lät syndafloden skölja över oss.

En ny malm

Bohaget är nedpackat och instuvat i ett Shurgardförråd fyllt till bristningsgränsen, lägenheten är flyttstädad och nycklarna inlämnade till portvakten. I eftermiddag flyger vi till Berlin, och stannar en knapp månad. Vid återkomsten sker så samma procedur igen, bara omvänt och till en ny adress, där Östermalm blir Södermalm.

Kan inte direkt påstå att jag längtar efter att kånka bohaget igen. Men jag längtar efter att ha flyttat in.

Het just nu

Medieintensiv dag i bloggosfären för min enkla person.

Samtidigt som jag själv strosar omkring på de pittoreska smågatorna i Mariefred och suger musten ur de sista timmarna av vår minigetaway plingar mobilen till och jag ser att @popfabriken i dag publicerat min Dannyboy-spellista med tillhörande text på Eight days a week. Blott minuter senare plingar det till igen, och jag ser att @00mathias lagt ut en liten text på Bibliofilerna om vår trevliga sammankomst i fredags eftermiddag.

Folk har fått storhetsvansinne för mindre.

Utrymning pågår

Det brann i grannbyggnaden i morse. Eller ja, det brinner fortfarande, men vid tiotiden började brandröken bli lite väl påträngande, så jag tog Tage under armen och sjappade.


Det är lustigt ändå. Våra fönster vetter åt andra hållet, så vi fattade inte omfattningen förrän Johanna gick till jobbet och såg att vårt kvarter låg mitt i den rätt stora avspärrningen, och att det var fullt med brandbilar, ambulanser och polisbilar bokstavligt talat precis utanför porten.

Nu hänger vi på Rum för barn på Kulturhuset innan det är dags för lunchdejt på Mariatorget. Det luktar banne mig brandrök ända hit.

In transit

Vi är i Stockholm ett tag, väntar på beslut i lägenhetsbytet, lyssnar på Pet Shop Boys, stökar runt på golvet. Lever våra liv, fast lite mer i hålla andan-läge än vanligt.

Vi var och mätte i det som förhoppningsvis ska bli vårt nya hem i går, strax nedanför Allhelgonakyrkan på Blekingegatan. Söderbo. Det som jag så länge såg mig som men aldrig har varit. Det ska bli konstigt, men spännande.

Satan i gatan

Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.

Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.

Banne mig.

Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.

I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.

Banne mig.

I startgroparna?

Just ja. Klockan 18 i morgon, svensk tid, inleds lotteridragningen inför New York Marathon. Då avgörs det om jag det kommande halvåret måste öka min träningsprocent sisådär … tja, trefalt för att lyckas ta mig runt de fem burroughsen i början av november med hedern i någorlunda behåll.

Visst bävar jag. Men samtidigt, det vore fantastiskt roligt. Så: Bring it on!

Vägs ände

Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.

Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?

Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.

Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.