Kategori: Livet och sånt

Way up north

Livet blir annorlunda här uppe. Inte i det stora, men i detaljerna. Det dricks kaffe från arla morgon till sena kväll. Det besöks släktingar på daglig basis. Det promeneras runt byn varje dag, med barn, hundar eller mol allena med ljudbok i öronen.

I onsdags kväll, när jag gick ut med båda hundarna för första gången, tog det ett tag innan jag insåg att det inte fungerar om man inte har kopplen i samma hand. De som såg mig strax före insikten, vid skogskanten med koppel flera varv runt kroppen och hundar som var intrasslade både i varandra och sina egna ben, kunde lätt ha misstagit mig för Papphammar, det enda som saknades var ett par rullskridskor och en hatt för att göra scenen komplett.

Vi besökte vårdcentralen i onsdags, det visade sig att Tage hade öroninflammation och nu äter han kåvepenin. Det upphör aldrig att förvåna mig hur alla verkligen känner alla här, eller åtminstone hur alla känner vår son. I receptionen, inne hos läkaren, i kassan på Apoteket – visst är det Rogers Tage? var frågan som återkom, följt av konstaterandet att vi har ju bara sett honom på bild tidigare.

Nåja, så länge hans morföräldrar tar hand om honom på morgnarna så att vi får sova får han vara deras hur mycket som helst när vi är här uppe.

I dag eller möjligen i morgon ska vi åka skidor och skoter. Jo, även jag har hört ryktas om sommarvärmen i Stockholms- och Berlintrakterna. 15 mil norr om polcirkeln känns dock det en smula fjärran.

En ynnest

Alltså Tyskland. Jag älskar landet, men deras konservatism är ibland häpnadsväckande. Sitter vid gaten nu, som tur är med Tage i min famn. För nej, kvinnan i incheckningsdisken tyckte inte alls att det var självklart att jag skulle få ta honom med mig.

Ni har ju olika efternamn? sa hon frågande. Eh, ja, jag och min hustru har olika efternamn och Tage har hennes, svarade jag. Hon tittade på våra pass ett tag. Men alltså, han och jag har rest själva med er tre-fyra gånger, försökte jag. Vänta här, sa hon och försvann iväg med våra pass. Efter några minuter återkom hon. Det är okej, konstaterade hon och fick det att låta som att hon gjorde mig en stor tjänst, Germanwings låter er åka.

Åh, tack så mycket för att jag får resa med min egen son.

Sunt förnuft

Sjukdomar, sömnlösa nätter, allmän jävlighet och alldeles för många texter som ska produceras på för kort tid har gjort de senaste dagarna väldigt blogglösa för min del. I dag tänkte jag återigen gå iväg i ottan för att få mina texter avslutade (det är tekniktexter till UNT och TT Spektra och en kulturtext om e-böcker till UNT som är på tapeten), men efter att ha varit vaken med Tage från halv fyra kände jag mig mer än lovligt mosig – att jag är rejält förkyld gjorde väl inte saken bättre – och lade mig på nytt när Johanna övertog feberbarnansvaret vid halv sju. Nu sitter jag dock på fiket/tvättomaten Lavanderia sedan någon timme och skriver om tv-apparatens roll i våra liv ur något sorts sunt förnuft-konsumentperspektiv. Tycker nog att det blir rätt så bra, dessutom. I UNT på tisdag, om allt går väl.

I går utbröt för den delen det en rätt intressant diskussion på Twitter om det kvinnliga och manliga ögat vid läsning, som jag deltog i ett hörn på. En bokcirkel för alla har skrivit mer.

Morgonstund har äggmacka i mun

Jag testar det här med att gå till café för att få något gjort i ottan även i Berlin. Inget av våra vanliga fik verkar vara igång så här tidigt, men däremot finns det ju en hel del bagerier som slår upp portarna i gryningen här. Så när jag anlände till bageriet i korsningen Boxhagener Straße/Neue Bahnhofstraße vid tio över sju hade de redan haft öppet i mer än en och en halv timme. Och jag som trodde att jag var morgonpigg.

Nåväl. Det är fint att se berlinarna stressa förbi mot S-bahnstationen vid Ostkreuz längre ner på gatan samtidigt som jag pillar med mitt textdokument. Synd att de inte har något internet bara, jag delar ut mitt tyska kontantkortsabbonemang till datorn nu, och det är löjligt segt, tyskarnas definition av 3G är inte densamma som vi använder i Sverige. Att försöka använda Spotify och surfa samtidigt är inte att tänka på.

Äggsmörgåsen var rätt god. Den där müslibakelsen dock – not so GI, kan jag väl konstatera i mitt pågående sockerrus.

Litteraturkritik, Pogo Pedagog och Quark

På plats i Berlin igen som sagt. Träden grönskar, Tage går omkring utan mössa och det mesta känns fint.

Några saker att glädjas extra åt:

1. Har sakteliga börjat rulla igång mitt frilanseri i den mån jag hinner – är ju fortfarande föräldraledig ett bra tag till. Förutom de veckoåterkommande krönikorna om nätet och teknik för TT Spektra skriver jag nu varannan vecka om teknik i Upsala Nya Tidning, premiärtexten från i tisdags om The post-pc era kan läsas här, min första litteraturrecension för UNT publicerades i onsdags och kan läsas här, och min första recension för Norrbottens-kuriren kom också i veckan och kan läsas här. Böckerna i fråga är Kristina Ohlssons deckare ”Änglavakter” och Liza Marklunds krönikesamling ”Nya röster sjunger samma sånger”. Än så länge har jag alltså till 100 procent ägnat mig åt att recensera Piratförlagsböcker. Kanske ska det bli min nisch.

2. På tal om Piratförlaget så har de startat en rätt rolig liten Pogo Pedagog-grundkurs i förlag- och bokkunskap på Youtube. Första delen handlar om olika typer av bokbindningar, och andra delen om vad man ska tänka på när man skickar in sitt manus till ett förlag. Roligt, lättsamt och informativt. Det första inslaget har fått viss kritik i kommentarsfältet hos Breakfast Book Club, och kritiken är säkert korrekt i sak, men jag tycker ändå att inslaget är väldigt bra, för det visar hur verkligheten ser ut i dag när det gäller de olika formaten, och visar även ganska tydligt upp den förvirring som råder bland förlagen till hur man ska förhålla sig till dem.

PS. Gällande det här med bokmanus och Piratförlaget: När jag skickade in ”Dannyboy & kärleken” till förlag den första vändan (jag fick det antaget i vända två), var Piratförlaget ett av de tre förlag jag skickade det till. De returnerade manushögen oöppnad. Enligt Mattias Boström (som är den som håller låda i videoklippen) har dock deras rutiner ändrats en del sedan dess. DS.

3. Quark har släppt en 30-dagars utvärderingsversion av kommande version 9, en utvärderingsversion som går att använda utan några som helst restriktioner under den här provmånaden. Gissa om jag tänker nyttja det till att göra pocketupplagan av ”Vi har redan sagt hej då” i ett riktigt kompetent program utan att det behöver kosta mig ett öre? För ja, jag vet att nästan alla jobbar i Indesign nu för tiden, men har man en gång i världen lärt sig att cykla i QuarkXpress 3.3, så hojar man gärna vidare i liknande hjulspår. Åtminstone så gör jag det.

Frusen

Vinkar av Tage och Johanna vid Arlanda Express. Framme på Kulturhuset, där jag tänkt spendera eftermiddagen med att förbereda mig inför morgondagens föreläsning om en författarroll i förändring på Biskops Arnös skrivarutbildning, upptäcker jag att Tages mössa, vantar och halsduk blivit kvar i min jackficka.

Drabbas av en intensiv längtan och känner mig som en dålig förälder i ett och samma andetag.

Carpe diem, för bövelen.

Jag har börjat med en löjligt hurtig vana. Två av de senaste tre dagarna har jag hängt på låset på Lindquists konditori på Odengatan när de öppnat, vilket i dag innebar att jag var här redan vid halv sju, allt för att hinna få ett par texter skrivna innan Johanna behöver gå till jobbet.

Nu är de klara, hoppas jag, och det är dags att gå hem och ta hand om sonen och möta dagen.

Synd bara att jag redan känner mig som en zombie.

Det är på riktigt den här gången, hoppas jag.

Jag tror att e-boken är klar nu. Den nya ”Dannyboy & kärleken”-filen alltså, som jag utlovat i uppåt ett år vid det här laget. Satt och pillade lite i går kväll samtidigt som vi inmundigade champagne eftersom vi åtminstone kommit närmare en ny lägenhet då det råder enighet om en byteskedja som placerar oss i en fin 3,5:a vid Helgalunden på Blekingegatan. Dock är kedjan fem länkar lång, så mycket kan hända innan allt är klart. Men vi håller tummarna, och Johanna har redan inrett lägenheten och gett min pappa i uppdrag att bygga matbord.

Fast e-boken var det ja. Jo, den är klar nu, textuellt. Ska bara exportera den till korrekta e-pubfiler och fixa med omslaget och så. Sedan läggs den ut här fritt, men görs även tillgänglig via nätbokhandlarna och biblioteken. Ska bli oerhört skönt att lägga den åt sidan och gå vidare mot nya miniprojekt. För sådana saknas inte.

London och iPad = same same

Så vi kom till London, även om vi i sista stund höll på att stupa på att jag och Johanna hade platser på planet vid en nödutgång. Det var inte tillåtet att sitta med barn i famnen där. Men kunde vi inte sitta någon annanstans då? Jodå, inga problem, sa de och började knattra på datorn i nästan trekvart. När vi lämnade incheckningsdisken var det 14 minuter kvar tills gaten stängde, längst bort i andra änden av terminal fem.

Så vi sprang. Jösses vad vi sprang.

Men vi kom till London. Det gjorde däremot inte barnvagnen, den stod fortfarande i specialbagagerummet på Arlanda när vi landade. Som tur var fick vi låna en liten minivagn av British Airways, som Tage sover sött i just nu, placerad på plats 563 i iPadkön utanför Apple store på Regent Street.

Eller ja, än så länge står vi på gatan bakom Regent Street, kön sträcker sig runt kvarteret. Enligt personalen som går omkring och muntrar upp de väntande fåren är dock killen på plats 562, det vill säga jag, garanterad ett exemplar när vi kommit fram, vilket lär ske vilken timme som helst.