Kategori: Livet och sånt

London eller iPad – same same…

Fick samtal från ledsen barnvakt i den tidiga gryningen, hon hade fått magsjuka – jag besparar er detaljerna – men summa summarum så kan vi nu inte åka till London över helgen.

Det är så klart väldigt tråkigt, jag hade sett fram emot Pet Shop Boys-baletten som var resans huvudpunkt, men efter att själv ha tvingats vara ansvarig för Tage en dag i höstas samtidigt som jag hade magsjuka, vet jag vilket helvete det är. Och då behövde jag inte sitta på en buss i tre timmar innan jag var framme vid barnet heller.

Men det här löser ju samtidigt ett problem jag brottats med de senaste dagarna, nämligen hur jag skulle kunna lägga vantarna på en iPad 2 i dag när de släpps, utan att kunna köa personligen. Nu kan jag det.

Frågan är nu: Macoteket inne i stan eller deras butik i Sundbyberg? Eller någon helt annan butik som wildcard?

——

Uppdatering: Eller vad fasiken, vi försöker boka om flyget och ta med Tage i stället! Det blir dock tajt, kundtjänsten på British Airways öppnar nio, flyget går kvart i tolv… Stay tuned.

Tåg i Bergslagen

Vi tar tåget västerut, gör en kort avstickare till Falun för att besöka pappas (farfars) jobb innan vi tar tåget mot Stockholm i eftermiddag.

Att åka till Gästrikland har sedan jag flyttade hemifrån för snart 16 år sedan handlat väldigt mycket om resande. Inte själva färden dit, Sandviken ligger mindre än 20 mil från Stockholm och det går på under två timmar, nej, det är under själva besöken som resorna kommer. Mamma i Sandviken, pappa i Kungsgården, systrarna i Gävle, det blir en hel del logistik som ska klaras av, logistik som inte blir enklare av att varken jag eller mamma har eller har haft någon bil.

Kanske är det därför jag vurmar så för kollektivtrafikens väl och ve, jag har alltid varit så beroende av den för att ta mig någonstans.

Tage sover i sin vagn och jag ser skogarna susa förbi utanför fönstret. Att resa den här sträckan med tåg känns underligt, jag har nästan aldrig gjort det tidigare, Gästrikland är ett landskap man färdas igenom längs riksväg 80, med Gävle i öster och sedan Valbo, Sandviken, Kungsgården, Storvik och slutligen Hofors vid den västra gränsen innan dalaskogarna mot Falun tar vid. Men sedan några år försöker de få fart i järnvägstrafiken, Tåg i Bergslagen, TIB, men om de lyckas vete fåglarna för järnvägsstationerna ligger så långt från där människorna bor, samhällena är byggda med sina ansikten riktade mot riks 80, inte mot järnvägsspåren.

Riksväg 80 byter för den delen namn till E16 snart, ”Europaväg från kust till kust”, Gävle till Oslo, hej då kära riks 80 och järnvägssatsning, här kör vi bil eller möjligen buss fallera.

Nya tider

Vi åker tåg mot Gästrikland, Tage och jag. han fick hög feber i går eftermiddag, vilket lade viss sordin på feststämningen inför resan. Jag inbillar mig att han är lite svalare i dag, tog tempen på honom vid 06.30, bara 38 jämnt då, men han är varmare nu. Förhoppningsvis inte så mycket mer dock.

Han sover i sitt säte vid min sida, rycker till en smula då och då när tåget kränger. Jag gillar inte de här dubbeldäckartågen de har på regionalsträckorna, de är bökiga att röra sig i – särskilt med småbarn – numreringen är bortom all logik och de … nej, jag gillar dem inte. Men vi verkar åtminstone rulla framåt enligt tidtabell.

Skriver det här på mobilen, det funkar ju att mobilblogga nu med nya temat, I’m loving it. Det är för den delen lustigt med de nya tiderna, tillvaron är så spridd, nu ser det ut som att ingen jävel brydde sig om att kommentera min sajtförnyelse i går, men så var det ju inte, det var bara det att kommentarerna, synpunkterna och bilderna (för jo, det kom en sådan) inkom på Twitter och Facebook i stället. De var positiva, men Augustin föreslog klickbara bilder i sidhuvudet. Ska kolla på det.

Vi ankommer till Uppsala nu, Tage rycker till när stoppet annonseras ut. Gotta go.

Titta inte bakåt

Ja, då ser alltså bloggen annorlunda ut. Igen. Temat heter Neutica+ och jag tycker att det är fint. Handen på hjärtat så anser jag nog visserligen att bloggens förra utseende var lite lite vassare, men som sagt, jag fick grav prestationsångest av att behöva bildsätta varenda inlägg, och dessutom behöva beskära bilderna till endera exakt 640×290 pixlar eller exakt 290×290 pixlar för att inte sajten skulle balla ur. Någon automatisering av bildhanteringen gick heller inte att åstadkomma med tillfredsställande resultat.

Summa summarum: Att ha ett utseende på bloggen som krävde betydligt mer av mig rent handhavandemässigt vid ett tillfälle i livet när jag har mindre tid än någonsin att lägga på den, var väl inte så där jättesmart.

Så – hej hej nya bloggutseendet. Nu kör vi, tittar aldrig bakåt utan ser i stället fram emot en ny era där jag kan spontanblogga från mobilen när helst det faller mig in.

Det kommer att bli helt strålande.

Det är alltid mörkast innan det ljusnar fast vi har nog inte sett det mörkaste än

När jag byggde om sajten i vintras var vi i Vittangi, och Tage hade mormor, morfar och mostrar som avlastande barnvakter. Nu är vi hemma och det är sämre med sådan lyx. Alltså – det här sajtombyggandet kan komma att ta några dagar. Och det kan komma att se allt värre ut här under en period innan det blir bättre. Dessutom kommer jag att lägga fokus på att fixa sajten de närmaste dagarna, och inte på att skriva nya inlägg.

Jag har tänkt använda mig av temat Neutica+, som bland annat fina Spotifylåtlistesajten Eight days a week använder, men jag vill pilla och trixa och fixa det efter mitt eget huvud. Detta i kombination med att jag egentligen inte kan särskilt mycket om kod utan bara kör trial and error, gör att det går väldigt sakta framåt.

Men när det är klart. Då!

Construction time again. E-boksseminarium.

Jag håller på och byter tema på bloggen. Igen. Jag skrev lite om mina våndor för en månad sedan, och nu är det dags att göra slag i saken. Under tiden kommer det nog att se lite skumt ut här ett tag, just nu gör det det till exempel, trots att jag använder mig av tillägget Theme tester som ska motverka sådant.

Oh well. Ni vet vad det beror på i alla fall. Snart blir det fint igen. Tror jag.

——

På tal om något helt annat. I dag anordnades det ett intressant seminarium om e-böcker på Medborgarplatsens bibliotek. Jag kunde tyvärr inte medverka, men hetsade via Twitter Åke Nygren att sända ut vad som skedde via Bambuser. Kolla in vet ja, det sägs en hel del matnyttigt.

Hänger och slänger

Grå måndag utanför.

Tage stökar runt på golvet, sliter böcker ur hyllorna i salongen, får dem på foten, börjar gråta, tröstar lite tills han blir glad igen, går in i köket och försöker koka kaffe men han blir tokig när man står upp och han inte får vara med, sliter i jeansbyxan, hänger i benet och gnäääääller, inte riktigt grinar, utan utstöter ett ljud som på sätt och vis är värre än högljudd gråt eftersom ens instinktiva reaktion inte blir att trösta och tycka synd om, utan att i stället bli irriterad. Och är det något man inte vill ha när man försöker koka kaffe, så är det dålig stämning. Kaffe ska ju vara gemyt, hör du det Tage, gemyt och mys!

Men han lyder inte. Hänger och slänger, i en gardin. Larmar och gör sig till.

Grå måndag som sagt.

Äkta makar

För ett år sedan, ganska exakt på minuten, rullade jag och en sjuksköterska ner sängen som en mycket gravid Johanna låg i till kapellet på Danderyds sjukhus. Tjugo minuter senare var vi gifta efter en vigsel som innehöll tårar, ostämt gitarrspel och ett dopljus som ringsubstitut, och fick rulla upp till avdelning 12 igen.

Året som följt har varit det mest omvälvande i mitt liv. Okej, det beror kanske mer på personen som under vigselakten gjorde sina sista timmar som ofött foster, än på själva giftermålet.

Men ändå, jag gillar att vara gift. Som fan.

Den 1 mars 1986

Som så många andra fick jag reda på att Olof Palme hade mördats via ”Gomorron Sverige”. Eller rättare sagt via avsaknaden av ”Gomorron Sverige”. Jag minns att jag satte på tvn hos pappa strax före sändningsstart på lördagsmorgonen, och möttes av beskedet att programmet ställts in till följd av mordet på statsminister Palme. Som jag minns det var det jag som fick upplysa resten av familjen om vad som hänt. Senare på lördagen deltog vi i, eller ja, tittade åtminstone på när pappa deltog, en tävling i skidorientering i Avesta, där det hölls en tyst minut. Jag var elva år, och det är ungefär vad jag minns från den 1 mars 1986.

I TT:s Publishblogg kan man sedan i går läsa TT:s flöde av texter under mordnatten. Det är häpnadsväckande spännande läsning, och det lustiga är att jag så väl känner igen formuleringarna och sättet som texterna byggs ut och skrivs om på än i dag, trots att ett kvarts sekel gått sedan den där natten. De tappra få som satt som nattredaktör den där fredagsnatten måste ha haft en del att göra, om man säger så.

Och på tal om nyhetsbyrån i mitt hjärta så är det i dag första gången på 3 934 dagar som jag inte är anställd där. Man tycker ju när man ser den siffran att jag väl för bövelen hade kunnat hålla ut till 4 000 innan jag sade upp mig.

Tänkte inte på det.

Bloggerier

Jag har lite skaparångest. Bloggen känns oengerad för jag känner mig oengagerd, inte på bloggen specifikt utan allmänt, jag är en enda stor bebiskoma utan tankar och idéer.

Dessutom stryper tyvärr den nya bloggdesignen mig. Jag gillar den verkligen, tycker den är snygg, men den kräver en bild till varje inlägg. Och den kräver att jag sitter framför datorn när jag fixar in bilderna, det går inte att ordna via mobilen. Och att tekniskt höja bloggribban när min föräldraledighetstillvaro med en son klängande i benet 24/7 kräver mer enkelhet än någonsin i mitt liv, var kanske inte helt genomtänkt.

Så jag nojar lite över vad jag ska göra. Fortsättning följer.

Ambivalens

Vi är i bostadsbytarfarten, måste ha större, 55 kvadrat räcker inte på långa vägar när Tage sätter fart på dagen, jag får smärre sammanbrott dagligen av det myller av saker, papper, böcker, prylar, böcker, böcker som upptar varenda millimeter här inne.

Människor som ska komma hit och kolla, lägenheter vi ska iväg och syna, runt i stan, studera, fundera, väga för och emot, tro att något är klart och så nähä så tystnar människan, trots att hon verkat så löjligt på och har sedan inte ens vett att bara mejla tillbaka och säga nej tack.

Att människor har så lite hyfs i kroppen förvånar mig ständigt.

Men nu har vi en i princip lika bra lägenhet på gång. Men den är dyr, ack så dyr, närmast en fördubbling av vår nuvarande hyra. Är det värt det? Jag vet inte.

Jag har alltid sett mitt boende som rätt sekundärt, tycker att det är viktigare att det ligger på rätt plats än att lägenheten i sig är fantastisk, skrev på kontrakt till min förra lägenhet vid Odenplan innan jag ens sett den, hade inte ens sett foton, bara fått planritningen beskriven för mig över telefon. Men hyran var låg, storleken helt okej och den låg hundra meter från Odenplan. Det gick liksom inte att säga nej, hur osedd den än var. Och jag kom också att trivas finfint.

Men livet är annorlunda nu. Vi är tre som ska med i ekvationen, längre fram kanske fyra, och det är förhoppningsvis ett boende för oöverskådlig tid framöver.

Nej, jag tror inte att det är värt det. Eller?

Ååååh.