Kategori: Livet och sånt

Jag sitter i fejktropikerna med datorn i knät i mina nyinköpta tjejshorts och håller på med internet. För samtidigt som svenska journalister låste in sig i Big brother-huset för att under ett dygn leva rövare tog vi tåget, ersättningsbussen och slutligen Tropical Islands-bussen sex mil söderut från Berlin där en gigantisk hangar slagits upp på ett fält. Utomhus är det just nu -1,8 grader, här inne 27,2 med en luftfuktighet på 48,6 procent. Ursprungligen var hangaren tänkt att husera bygget av luftskepp, men när det gick i stöpet redan på planeringsstadiet: Hello Tropical Islands.

Det är utan tvekan en underlig plats, ett Thailand i miniatyr med egen regnskog och vad som sägs vara världens största pool. Enligt Wikipedia sitter vi nu och lullar till (oroa er inte, det här skrivs på onsdagskvällen) i världens största byggnad ”without supporting pillars”, vad nu det kan tänkas heta på byggsvenska. Rymden ovan är onekligen spatiös, och ja, det känns faktiskt som att vara på ett all inclusive-hotell i Sydostasien, även om jag visserligen aldrig besökt ett sådant. I morgon – läs i dag – ska jag ta ett dopp med Tage redan före frukost. I dag – läs i går – fick han uppleva sand mellan tårna för första gången. Reaktionen var … avvaktande. Jag räknar med mer entusiasm i morgon.

Läs i dag.

Tog spårvagnen till Prenzlauer Berg i går. Blev sugen på att se Ingmar Bergman-utställningen som pågår i stan. Kollade in ett fint hus. Såg en bok med den föga politiskt korrekta titeln ”Den galne lappen” på marknaden i Mauer Park. Hängde i den charmerande lilla bokhandelskedjan Buchbox butik på Kastanienallee. Gick till kindercafét Onkel Albert och hängde med Shrek.

Jag är ju något av en nörd när det kommer till kollektivtrafik, särskilt spårbunden sådan. I morse fick jag en länk tillskickad mig av iPet till den här helt fantastiska lilla filmen om Stockholm och ”dess svåra trafikproblem”, och hur de ska lösas genom en ökad satsning på allmänna trafikmedel.

Det fina i kråksången, eller tragiska om man så vill, är att filmen ”Den förlorade melodien” är producerad av Svenska Lokaltrafikföreningen år 1957, och jämfört med dagens situation ser trafikbilderna som visas i filmen närmast idylliska ut. Med det menar jag inte att det är en löjlig film, snarare tvärtom, eftersom kollektivtrafiken byggts ut endast sporadiskt sedan mitten av 1950-talet, om man bortser från tunnelbanans blå linje, vars förorter inte existerade vid den här tiden. Biltrafiken har dock under samma period ökat dramatiskt.

Ni kan ju själva räkna ut resultatet av den ekvationen.

Alltså det här med att jag måste ha en bild till varje blogginlägg för att den nya designen på bloggen ska fungera ordentligt, det bidrar inte alltid till kreativiteten, kan jag säga. Och eftersom jag inte hittat något sätt att få temat jag valt att använda sig av en standardbild när jag … ja säg befinner mig på stan och kanske vill plita ihop något snabbt via mobilen och därför inte kan fixa med bild på det sätt som krävs – nej, iPhone saknar inte brister – ja, då känns det en smula surt.

Ville bara säga det.

Då det råder halv storm i Berlin i dag firar vi min 36:e födelsedag i hemmets lugna vrå, Tage har med den äran ansvarat för tårtbaket och snart är det dags att hugga in. Under tiden som vi inväntar gasugnen kollar vi på Bambusersändning om journalistens (t)roll i framtiden och bygger lego. I kväll ser vi Melodifestivalen på SVT Play. Mycket webb-tv blir det.

UPPDATERAT.

Natten till i går förekom det kraftiga kravaller här i Friedrichshain, till följd av att ett av områdets ockuperade hus tömts på ockupanter av polisen på ett hårdfört sätt under onsdagen. Runt 80 ungdomar greps, och ett 60-tal poliser skadades i bråken, med rätt omfattande skadegörelse som följd. Johanna Paues har några bilder från morgonen då tömningen skulle genomföras, och engelskspråkiga The Local har mer om omständigheterna kring de nattliga kravallerna och efterspelet.

Hur som helst. Nu på fredagseftermiddagen har läget trappats upp igen. När vi kom hem vid 16-tiden var vårt gathörn vid Boxhagener Straße/Holteistraße invaderat av ett drygt tiotal piketbussar, och ett femtiotal poliser stod uppradade längs gatorna. Snett emot vårt kvarter ligger nämligen ett annat ockuperat hus där invånarna verkar ha planerat fest, entrén till gården är prydd med ballonger och ur högtalare i fönstren brassas ”Internationalen” ut på full volym. Några av ockupanterna hade omringats av ett tiotal poliser utanför närbutiken i vårt gathörn, och samtidigt som vi passerade slet sig en av ungdomarna loss och sprang för glatta livet iväg från polisringen, vilket ledde till ett visst tumult. Polisen gjorde dock inga större försök att följa efter honom.

Jag var sugen på att ta lite bilder nere på gatan, men polisernas väldigt bistra miner gjorde att jag väntade tills jag kom upp i lägenheten och kunde gå ut på balkongen istället. Tyvärr syns inte gathörnet där poliserna står och trycker, några kan dock skymtas borta vid den ballongprydda entrén till ockupanternas gård.

Om ett par timmar ska vi iväg till familjen Paues/Darlington på middag. Får väl se hur läget nere på gatan är då.

——

Ockupanterna är för övrigt rätt moderna av sig. Några av de mer kända ockuperade husen har egna hemsidor, däribland Rigaer 94 här i Friedrichshain och Köpi i Mitte.

UPPDATERING: Nej, när vi kom ut strax före halv sju på kvällen hade piketbussarna åkt och allt var frid och fröjd. Mycket väsen för ingenting, helt enkelt.

Psykchockskrigsattack. I går kväll slog Aftonbladet knut på sig själva.

Tipstack till Älskade dumburk.

UPPDATERAT: Enligt Resumé så var rubriken ett skämt, reportern säger till tidningen att han ville driva lite med kvällisarnas ”fjantiga chock-, psyk- och hånrubriker”.

Resumé skriver för övrigt att ordet psykchockskrigsattack ”skakar medie-Sverige i dag”. Hoppas det också är ett skämt.