Vi är ju tillbaka i Berlin på allvar, och därmed är även Berlinbloggen igång igen. I dag har jag skrivit om tyskarnas något besatta inställning till parfymerade hygienprodukter. Som bonus får man inblick i Johannas beskrivningskonst.
Och så något helt annat. Efter önskemål finns nu åter en sökruta i bloggens högerspalt, så kom igen och leta upp gamla synder däri bara. Dessutom har jag gjort marginella ändringar i sidhuvudet, och tydliggjort vart man ska klicka om man vill kontakta mig i något ärende.
Vi är tillbaka i Berlin. Än så länge bara jag och Tage – han sitter och spelar synt på golvet bredvid mig – men Johanna ansluter i morgon.
Dimman låg tät över Tegels flygplats när vi landade i går eftermiddag, tror inte marken syntes förrän vi nästan slog i backen. När vi klev av S-bahn vid Frankfurter Allee föll ett tungt snöblandat regn. Välkomnandet hade väl kunnat vara bättre.
Men. Spårvagnarna åker förbi nedanför fönstret. Det kommer att bli bättre väder. Gatorna är snöfria, vilket innebär att det är betydligt enklare att ratta barnvagn. Julgranen stod kvar där vi lämnade den i mitten av december.
Går och brunchar. Sitter med näsorna i datorerna och försöker skaffa oss vettiga kommentarssystem. Ojar oss över barn som far illa i ”Cityakuten”. Leker flytta papegojpusselbiten mellan våra munnar (lite för slemmigt för att de vuxna ska tycka det känns helt bekvämt). Går till Humlegården och gungar och åker pulka. Funderar på en ny krönika. Går på stan och försöker ordna ärenden. Förbereder för att åka till Berlin. Tänker på nya bokkapitel. Svär en smula när Tage stoppar upp fingrar i andras näsor så hårt att det blir näsblod. Försöker lära Tage att gå.
Efter ett par veckors pillande, suckande och grejande har det blivit dags att lätta på förlåten. Ta da!
Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och kände att det var dags att göra en rejäl uppfräschning av hur saker och ting ser ut. Inte så att jag ogillade hur mitt hörn av nätet såg ut tidigare, men fem år är ändå ett halvt decennium, eoner av tid. Det var dags.
Så, vad har jag gjort? Well, jag har utgått från ett tema kallat Sight som kommer att tvinga mig att ha en bild till varje inlägg för att startsidan ska se snygg ut. Det ställer en del krav, men det är roliga och utmanande krav. Dessutom är upplägget lite annorlunda, istället för en enkel och rak blogg så innehåller förstasidan en rejäl puff där det (eller de två) blogginlägg som jag tycker är viktigast just nu får extra utrymme, och under följer resten av inläggen på sedvanligt manér (när en puff petas ner hamnar inlägget i den vanliga inläggslistan). Till en början kommer jag att testa att ha endast utdrag ur inläggen på förstasidan, för att läsa hela måste man klicka. Varför? För att sajten blir snyggare då. Prenumererar man via rss får man dock även fortsättningsvis hela inläggen, precis som förut. Men då får man å andra sidan inte se puffbilderna.
Den nya sajten är lite renare, har färre ingångar och inte lika mycket lull-lull. Vissa grejer som nu försvunnit kanske återkommer, vi får se. Men som det är nu känner jag mig mycket nöjd med utbudet.
En annan förändring är att jag i botten av förstasidan har angett att allt innehåll här på sajten som skapats av mig, är fritt att sprida enligt en CC-licens. Jag vet inte om det gör någon praktisk skillnad, men jag tycker att det är viktigt att visa att jag stödjer Creative Commons arbete.
Kom gärna med synpunkter och kommentarer. En del finputsande återstår att fixa med, men jag orkade helt enkelt inte vänta längre med att lansera. Vi flyttar in medan det sista av renoveringsarbetet fortfarande pågår, helt enkelt.
Vi flyger hemåt om en timme. Det har varit väldigt skönt att under några veckor få Tageavlastning först hos mina föräldrar, sedan Johannas. Men samtidigt ska det bli ack så fint att återse hemstaden och få lite vardag.
Sista dagen i Vittangi. Försöker frenetiskt uppfylla mitt enda nyårslöfte genom att hinna läsa ut ”Släpp ingen levande förbi” innan vi reser mot Stockholm i morgon så att jag får en bra lässtart på 2011, men eftersom det ständigt är huset fullt och något som händer här uppe – glöm allt ni hört om karga norrlänningar och glesbygd, jag ser sällan så mycket liv och rörelse som när jag är 133 mil norr om huvudstaden – verkar jag gå bet.
I övrigt knarkar jag tekniknyheter från allehanda flöden från CES-mässan som vi hade tänkt åka på men aldrig kom iväg till – men nästa år! – ser på när Tage åker pulka med sin morfar och tycker att den här bebismonitorn är mumma för själen. Synd att vår bebis är ett helt år när den släpps och knappt räknas som spädbarn längre.
Jag har fortfarande bara sett första avsnittet av ”Boardwalk empire”, något jag tänkt ordna med vad det lider, men den här fyra minuter långa videon om hur 1920-talets Atlantic City återskapats visuellt i HBO-serien, är riktigt intressant även om man inte sett en enda minut. Nog för att man vet att mycket görs med datorer nu för tiden, men det är ändå fascinerande att se att det nästan är … ja, allt.
Trots gårdagens framåtriktade inlägg är jag inte riktigt redo att släppa fjolåret.
Jag djupdykte lite i Google Analytics i går, och tittade på allehanda statistik från 2010.
62 procent av er som besökte min sajt i fjol använde Windows, 35 procent använde Apples OSX eller iOS och övriga 3 procent Linux, Android eller Symbian. Bland webbläsarna använde 35 procent Firefox, 34 procent Internet Explorer, 21 procent Safari (OSX + iOS), 8 procent Chrome och övriga 2 procent. Bland mobila enheter stod iPhone för 85 procent av besöken, 5 procent iPad, Android 5 procent, iPod 3 procent, Symbian 1 procent och övriga 1 procent.
Totalt besöktes bloggen 67 537 gånger, vilket ger cirka 185 besökare om dagen (plus cirka 220 rss-prenumeranter enligt Feedburner). Den 3 februari, dagen efter att ”Vi har redan sagt hej då” haft första recensionsdag och jag skrev om att e-boksutgåvan fanns tillgänglig för fri nedladdning, nåddes årets högsta besökssiffra på 655 besökare. Näst högst nådde den 12 mars, då Tages födelse drog 553 nyfikna. Tredje högst blev den 7 juni, då jag skrev ett inlägg om Alex Schulmans och Linna Johanssons bloggbeef gällande ”dåliga mammor”, vilket gav 425 besök.
De populäraste sökorden/fraserna som ledde till besök var ”daniel åberg” (28 procent), ”daniel åberg blogg” (9 procent), ”ephone” (2 procent), ”mitt livs novell” (2 procent), ”dannyboy & kärleken” (drygt 1 procent), ”vi har redan sagt hej då” (knappt 1 procent) samt klassikern ”varför har vi julgran” (knappt 1 procent). Sökningarna på ”ephone” leder till det sura blogginlägg jag skrev i juli om problemen min mamma fick när hon bytte teleoperatör, ”mitt livs novell” till det gamla inlägg jag skrev i maj 2007 om mitt förflutna som skribent på Mitt Livs Novell, och ”varför har vi julgran” till de tvåinlägg jag en smula oväntat skrivit om just detta.
2010 var Tages År. Han är det mest omvälvande som hänt i mitt liv, ett under av söthet och ohejdbar energi. Han har, i avsaknad av ett bättre ord, dominerat sedan han kom in i våra liv den 12 mars 2010.
Men. När jag tittar igenom min Animotofilm för året som gick och konstaterar att Tage är med i 81 av 124 bilder, känner jag att nu får det kanske vara nog. Inte så att jag ska lägga ner det här med faderskapet, jag hoppas att få vara pappa åt honom i … ja runt 50 år till, sedan kan det väl vara dags för mig att lägga hatten på hyllan, men jag hoppas att 2011 ska kunna bli ett lite mer … normalt år. Inte så att jag tror att han kommer att kräva mindre arbete, snarare tvärtom eftersom han vilken dag eller vecka som helst lär börja gå och då når väl arbetsuppgiften jaga Tage runt lägenheten dagen lång för att stoppa honom från att riva ner/välta/demolera allehanda objekt helt nya nivåer, men jag ska ändå försöka återuppta en del av mina vanliga intressen också.
Se mer film. Se mer tv-serier. Läsa fler böcker. Umgås mer med vänner. Den sortens grejer.
Om det lyckas står väl skrivet i stjärnorna. Troligen inte. Men jag har i alla fall en ambition.
Och med det bjuder jag på fyra bilder från i går då jag försökte fånga Tage när han spelade på den synth han fick av sina morföräldrar i julklapp.
För tredje året i följd kommer här mitt år i bilder, signerat Animoto, med fina ”I can try” från Sambassadeurs senaste album ”European” som soundtrack.
Bloggens femte kalenderår går mot sitt slut. Här följer en summering i 28 punkter.
Årets bild (1): Danderyds sjukhus, den 12 mars klockan 11.55. Tage Ögren är två minuter gammal.
Årets release: Min roman i all ära, presentationen av iPaden var nog en aning hetare. När Steve Jobs äntrade scenen i San Francisco den 27 januari stod teknik- och medievärlden stilla. Det känns overkligt i dag, men de flesta förståsigpåarna skrek #fail! under presentationen. I sken av det är jag väldigt nöjd med de snabba reflektioner jag tryckte ur mig senare samma kväll. Även om jag själv visserligen inväntar iPad 2 innan jag gör något köp, samt underskattade Kindlens överlevnadsförmåga.
Årets genomläsning: Jag var oerhört nervös innan Johanna skulle läsa ”Vi har redan sagt hej då”. Och även om hon tyckte väldigt mycket om den, så blev det en smula jobbigt ändå. Här reflekterade jag om verklighet kontra fiktion, och hjärta och smärta.
Årets kritik: Eller rättare sagt kritiken av kritiken av kritiken. Mitt tilltag att reflektera kring recensionerna av ”Vi har redan sagt hej då” väckte uppståndelse i Arbetarbladet.
Årets recension:Av de recensioner som inkom av ”Vi har redan sagt hej då”, undrar jag om det inte var den som bokbloggaren La Bibliofille skrev som var allra mest positiv.
Årets mest idiotiska förhoppning: Fortfarande i slutet av mars inbillade jag mig att jag skulle kunna använda en försvarlig del av föräldraledigheten till att förkovra mig. I september hade jag en något mer nykter syn på tillvaron.
Årets DJtv-avsnitt: The show must go on – två dagar efter att Tage fötts spelade vi in ett anspråkslöst avsnitt kallat ”Hjälp vi har fått barn!” från neonatalen på Danderyds sjukhus.
Årets tröttsammaste debatt:De bloggade och twittrade och facebookade sig genom förlossningen! Usch och fy och det var det jävla dummaste från kulturpotentater som inte hade något bättre för sig än att förklara för oss hur vi minsann borde bete oss. Åh jag blir fan fortfarande irriterad när jag tänker på det. Och tidningen Stockholm City nöjde sig inte med detta, de var tvungen att oja sig en gång till i november. Bah.
Årets siffra:3 652. Antalet dagar jag hade varit anställd på TT Spektra, när jag den 22 maj firade tio år där.
Årets insikt: Med stora krafter följer stort ansvar. Om min relation till Tage.
Årets avsked: Efter att ha hyrt ut den i andra hand i ett år sade jag definitivt hej då till min lägenhet på Vegagatan den 1 juli efter nästan sju år. Bitterljuvt vemod när det är som bäst.
Årets bild (3): Johanna började som teknikexpert i SVT:s ”Gomorron Sverige” i januari. I premiäravsnittet bjöd hon på en snygg outfit när hon pratade om 3D. Skärmdump från SVT.
Årets queer: Jag blev en smula förvånad när jag i slutet av augusti upptäckte att ”Dannyboy & kärleken” hade sorterats in på queer-hyllan på Biblioteket Plattan i Stockholm. Några månader senare letade sig tilltaget ända fram till Expressens kultursida.
Årets försening: Den 25 augusti, ett drygt halvår senare än planerat, meddelade jag att ”Vi har redan sagt hej då” äntligen fanns att ladda ner som gratis ljudbok.
Årets session: Traditionsenligt reste vi till Sweden Social Web Camp på Brändö i Blekinge skärgård. Där höll jag i en session om att ge ut en roman med nätet som bas, som blev rätt lyckad.
Årets intervju: Fredrik ”Bisonblog” ”Kajen” Wass gjorde en öppenhjärtig och väldigt personlig intervju med mig om hjärta och smärta med avstamp i ”Vi har redan sagt hej då”.
Årets läsning: Under ett år som innehållit mindre läsning än någonsin tidigare sedan jag lärde mig läsa, håller jag nog Sofi Oksanens ”Utrensning” som nummer ett. Men murbetraktelsen ”Släpp ingen levande förbi” av Peter Handberg som jag läser nu är väldigt vass den också.
Årets resa: Efter att på senare år gjort det till något av en vana att hänga i städer som Moskva, San Francisco, Belgrad och New York, har 2010 varit ett mer jordbundet år, även om jag rest mer än någonsin tidigare, beroende på deltidsboendet i Berlin. Annars då? Jo, veckan på Åland i somras var finfin.
Årets betygsdebatt: UNT införde betyg på kulturrecensioner på prov, och känslorna svallade. Jag gav mig in i debatten med liv och lust. Nu väntar vi bara på beskedet om de ska permanentas eller inte.
Årets brev: Det kom ett läsarbrev från Norge, och jag svarade. Det blev en rätt så bra, om än inte helt uttömmande eller slutgiltig summering av ”Vi har redan sagt hej då”-projektet.
