Carpe diem, för bövelen.

Jag har börjat med en löjligt hurtig vana. Två av de senaste tre dagarna har jag hängt på låset på Lindquists konditori på Odengatan när de öppnat, vilket i dag innebar att jag var här redan vid halv sju, allt för att hinna få ett par texter skrivna innan Johanna behöver gå till jobbet.

Nu är de klara, hoppas jag, och det är dags att gå hem och ta hand om sonen och möta dagen.

Synd bara att jag redan känner mig som en zombie.