Det enda som är tråkigt med att vara gift med Johanna är att giftermålet, alltså själva akten i fråga, alltid kommer att vara blott en parentes till det som hände dagen efter.
Kategori: Livet och sånt
Skilda världar
Ser Instagramflödet fyllas av vårbilder. Soligt och +13 i Stockholm visar någon, +18 i London en annan.
Och min enda känsla är overklighet. Visserligen har vi också haft strålande solsken och fem grader varmt i dag vilket torde vara säsongsrekord, men gröna gräsmattor och vårjackor – vafalls vi har ju en meter snö på marken, det är eoner av vinter kvar.
Perspektiven förskjuts onekligen här uppe.
Bättre kan (och måste) ni, Elgiganten
För tre veckor sedan skrev Svensk Bokhandel om att Elgiganten börjar satsa på e-böcker. Lars Rambe, en av ägarna till HOI Förlag och själv författare, var entusiastisk i sin bokbranschblogg Building Blocks by Rambe. Det här har vi väntat på kan jag säga, skrev han, och utvecklade att det känns fräscht att en annan spelare kommer in på banan med helt annan affärslogik och kanaler som är väl anpassade för digitala produkter. Och det är jag den förste att skriva under på, i dag har samtliga etablerade aktörer på den svenska e-boksmarknaden (och dit räknar jag Adlibris/Mondo, Bokus/Dito och Bokon) ägare som också äger bokförlag, vilket inte är helt okomplicerat, något jag varit inne på oräkneliga gånger tidigare här i spalterna.
Men.
Än så länge har Elgiganten verkligen inte bevisat något med sin satsning. Nu säger de visserligen i intervjun med Svensk Bokhandel att de ska börja lansera större med kampanjer framåt mars, april eller sommaren, men det ändrar inte det faktum att jag endera är både blind och korkad, eller så går det överhuvudtaget inte att nå Elgigantens e-boksbutik från butikskedjans startsida elgiganten.se, bortsett från om man klickar på annons nummer fyra i reklamsnurran på förstasidan, där det puffas för Bokrea. Ingenstans indikeras dock att rean handlar om e-böcker, utan tvärtom går tanken instinktivt till fysiska böcker eftersom bilderna i annonsen visar inbundna omslag. Vid klick landar man hur som helst på adressen ebooks.elgiganten.se, en i ärlighetens namn mycket trist e-bokssajt utan personlighet där det inte puffas för något utom det extremt förväntade à la Fredrik Backman och Jonas Jonasson.
De har också tagit fram en e-boksläsarapp för iPhone/iPad och Android, anonymt döpt till eböcker och inget mer, som de skriver om i en tillhörande, mycket spartansk blogg som man kommer till om man scrollar längst ner på e-bokssajten och klickar på puffen Nyheter om eböcker.
Jag återkommer gärna till Elgigantens sajt och ger dem en andra chans när de genomfört den utlovade kampanjen, men ska de ha någon som helst chans att slå in en kil på marknaden måste de då erbjuda något betydligt piggare än det de hittills lagt upp.
Löptempot och #blogg100
Så hur går det med det andra nyårslöftet då? Att genomföra 100 träningspass före New York Marathon den 2 november?
Eh, well, så där, får jag väl säga även i detta avseende.
Hittills har jag loggat elva träningspass i Runkeeper, och med tanke på att jag sprang första gången den 5 januari och vi nu skriver den 1 mars i almanackan, så har det tagit 5 dagar mellan träningspassen (55 dagar/11 pass). Med nuvarande takt hinner jag bara 49 träningspass till (245 dagar/5 dagar per pass), och det håller ju inte, att landa på blott 60 totalt är inte ett alternativ.
För att nå 100 måste jag nu alltså höja tempot rejält, det får bara gå 2,75 dagar mellan passen (245 dagar/89 pass).
Närapå en fördubblad träningsfrekvens alltså. Nåväl, bara att sätta igång.
Och på tal om 100. I dag är det första dagen på årets #blogg100-utmaning som ju Fredrik Wass drog igång för två år sedan, och jag kommer att delta även i år. Så räkna med inlägg i dagarna 100 (och att jag när utmaningen går i mål har bockat av ytterligare 36 träningspass (100 dagar/2,75 dagar per pass)). Förhoppningsvis till och med en hel del om mitt skrivande, bokbranschen och författande i stort.
Okay – let’s go!
Tidigare i veckan / i dag
16 nya steg för mänskligheten
Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.
Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.
Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.
Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.
Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:
Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.
Den dynamiska duon
På tisdagen var vi vid en fin men stenig strand och brände oss en smula. Ejda vägrade dessutom sova vilket resulterade i ett par rejäla ”humörsvängningar” bland de inblandade.
Men mellan dessa sammanbrott hade vi det väldigt fint, Pejdo och jag.
Jungle Island
I julas släppte Apple en omtalad reklamfilm där en till synes trulig tonårspojke spenderar julen med näsan begravd i sin iPhone i stället för att umgås med familj och släkt. I slutet avslöjas dock att det han gjort är att först filma allt som pågått kring honom, och sedan klippt ihop en film om julfirandet, som blir hans julklapp till familjen.
Riktigt lika tårögt blev det inte i vårt lilla hyrda hus på Duval Street i Key West när jag kopplade in den Apple TV jag tagit med och drog igång trailern jag pysslat med de senaste dagarna på lediga stunder. Smakfull är den inte, inte heller originell eftersom jag helt sonika använde mig av iMovies trailermallar när jag byggde den, men för familj och släkt kan den så klart vara rolig att se.
Och nu har jag föga förvånande fått blodad tand. Och det finns uppåt ett tjog trailermallar att välja mellan. Så räkna med fler klipp, vare sig ni vill eller inte.
South Beach
Efter ett par dagar i Fort Lauderdale har vi nu tagit oss vidare till Miami Beach, mer specifikt South Beach, där vi ska bo i dagarna fyra innan vi tar en Greyhoundbuss ner till Key West, där vi ska spendera en vecka i ett litet hus jag (förhoppningsvis) lyckades boka i går efter sju sorger och åtta snurriga turer i en bokningsrutin som 1980-talet ringde och ville ha tillbaka.
Jag har faktiskt varit i Fort Lauderdale en gång tidigare, en sista minuten-charter med min dåvarande flickvän min första sommar i Uppsala. Jag kände igen några platser, tror att vi bland annat gick förbi råtthålet till hotell vi bodde på, nu var det dock övergivet eller genomgick en mycket genomgående renovering. Fort Lauderdales turism kändes överlag en smula på dekis.
Miami Beach däremot sprudlar av folkliv. I går gassade solen, men i morse vräkte regnet ner när jag och Johan tog en joggingtur längs strandpromenaden (ute före halv sju!), men det verkar ha lättat nu.
Bäst hittills enligt barnen: Kokosnötterna rakt över gatan från vårt hotell.
The sunshine state
Efter i princip två nätter utan vettig sömn reste vi i går eftermiddag på semester.
Tio komma fem timmar flygplan till Fort Lauderdale med Norwegians ofta feldrabbade Dreamliner, denna tripp dock endast tjugo minuter sen till målet. Därefter nästan två timmars köande för att ta sig igenom rigida och synnerligen ineffektiva amerikanska säkerhets- och tullkontroller, innan vår väntande van för fyra vuxna och fyra barn (vi reser med Johannas systers familj) kunde ta oss till vårt mål. Strax före elva på kvällen lokal tid, fem på morgonen i Sverige, var vi framme.
Fortfarande hade jag då inte sovit – är totalt värdelös när det kommer till flygplanssovning – och hade i princip burit eller haft Ejda i famnen nonstop i sexton timmar. Jag var så att säga lite mosig. Sänggående kändes som en bra grej.
Entré jetlag. Efter tre timmars extremt dålig sömn av den unga damen i fråga där hon vaknat och högljutt krävt uppstigning i parti och minut, sitter hon och jag nu på golvet i vardagsrummet sedan en dryg timme och … tja, är. Klockan är fyra på morgonen lokal tid, hon har sysselsatt sig med att tömma en av väskorna på dess innehåll (mycket effektiv och tålmodig när det gäller sådant, min dotter), och jag skriver detta samtidigt som jag försöker förmå henne att hålla så låg profil som möjligt för att undvika att hennes storebror ska vakna i rummet bredvid också. För då blir det gryningsmayhem kan jag lova.
Nej, jag menar egentligen inte att klaga. Ejda är den charmigaste lilla tiomånadersperson jag vet och jag älskar henne så att det gör ont bara jag ser på henne. Det utlovas dessutom sol och cirka 25 grader i dag.
Men jag skulle vilja sova ikapp en smula inom kort, okej?
Detaljer
Det här att ha två hem. Eller åtminstone 1,5 – i ärlighetens namn har Stockholm hamnat på sparlåga det senaste året.
Men hur som helst. Nu är vi här, mellanlandning i dagarna två inför USA-semester, och jag finner mig förundras över de små detaljerna. Jag öppnar ett linneskåp, tar fram lakan och örngott, och snurras genast in i nostalgins torktumlare bara av vetskapen att fanimig, det här är ju våra prylar, mina sängkläder, hyllor jag själv bestämt ordningen på en gång men som i Vittangitillvaron helt fallit bort från sinnet. De ligger ju bara här och väntar på att vi ska ta hand om dem.
Sådana där små saker. Som förmår rubba en helt. Åh vad jag gillar det.
Hipp hipp hurra!
Det börjar bli en tradition. För andra året i följd gratulerar Tage (och även Ejda) sin farfar på 65-årsdagen.
Grattis till pensionen!