Författare: Daniel Åberg

E-boken går som tåget. I USA alltså. Ja, hos Amazon åtminstone.

Så hände det till sist, eller ja, egentligen snabbare än någon skulle ha kunnat tro. Den amerikanska nätbokhandelsjätten Amazon meddelade i går att de nu säljer fler e-böcker än pappersböcker, punkt. Förra sommaren kom beskedet att de sålde fler e-böcker än inbundna böcker, och i vintras gick även e-boken om pocketboken. Men nu har alltså e-böckerna gått om pappersböckerna totalt.

Det här innebär ju på intet vis att e-boken nu är större än pappersboken i USA som helhet, det här är bara siffror från Amazon, men det säger ändå en hel del om vartåt utvecklingen barkar.

Jag har ju skrivit en del om det här i bloggen tidigare, och min krönika i UNT för ett par veckor sedan i ämnet summerar väl mina tankar rätt så bra. Och vet ni vad, jag tror banne mig jag drämmer till med att publicera den här i bloggen också, det har ju gått snart tre veckor sedan den kördes i tidningen. Varsågoda:

Förlagen sitter still i e-båten

Jag hajade till när jag läste inledningen till en artikel hos branschtidningen Resumé nyligen: ”Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ’vanliga’ bokläsandet. Nu går Bonnier Pocket ut i en ny stor kampanj – klimatsmart pocket”.

Nej, stopp nu, Resumé, det där är rent nys. Att Bonniers (och Månpocket) nu ska producera miljövänliga pocketböcker är visserligen lovvärt, men det beror inte på ”Hotet från e-boken”, snarare vill de sticka ut på en mättad pocketmarknad.

För även om e-böckerna går starkt framåt i Sverige – senaste året har försäljningen ökat med 300 procent – så rör vi oss fortfarande på väldigt blygsamma nivåer. Elib, som distribuerar i stort sett alla svenska e-böcker, säger att det säljs cirka 5000 exemplar varje månad just nu. Jämfört med den halva miljon pocketar som säljs per månad motsvarar det 1 procent. Räknar vi på hela bokmarknaden – det säljs knappt 2 miljoner böcker i Sverige i månaden – utgör e-boken mindre än 0,3 procent.

Men framöver då? Det brukar refereras till utvecklingen i USA. Enligt deras förläggarorganisation AAP stod e-böcker för 8 procent av den amerikanska bokmarknaden i fjol, året innan var den 3 procent. Kurvorna pekar brant uppåt.

Frågan är bara – är USA facit? Jag är inte säker. Där har den dominerande nätbokhandeln Amazon marknadsfört sin egen läsplatta Kindle i över tre år på ett sätt som verkar utomjordiskt med svenska branschögon sett. Surfar du in på Amazon.com möts du av en jätteannons för Kindle som upptar nästan halva startsidan. Så har det sett ut sedan slutet av 2007. Med sådan exponering är det inte konstigt att Amazon säljer fler e-böcker än pocketböcker, och att Kindlen är deras enskilt mest sålda produkt.

Hos de svenska nätbokhandlarna Adlibris och Bokus får vi leta innan vi hittar e-böckerna. Hos Adlibris finns textlänken ”E-böcker och läsplattor” en bit ner i vänsterspalten. Hos Bokus finns en snarlik länk ännu längre ner i deras vänsterspalt. Både Adlibris och Bokus började sälja läsplattor i början av 2010, utbudet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess. Hos Adlibris har det snarare blivit sämre, plattan Letto som stolt marknadsfördes som Adlibris egen vid starten, försvann ur utbudet efter ett par veckor och återkom aldrig.

Utan Amazons satsning skulle inte e-boken vara i närheten av 8 procent i USA. Som ledande (och fristående) distributör av böcker på nätet ser de en egennytta i att gå mot digital distribution i stället för att posta bokpaket världen över. I Sverige ägs de stora nätbokhandlarna av Bonniers (Adlibris) samt KF Media (Bokus), som också äger Norstedts.

Och det är här skon klämmer – förlagskoncernerna verkar vilja sitta stilla i båten, och inte skynda på paradigmskiftet. En utomstående aktör måste in och röra om.

Vem känner sig manad?

Den inre resan

Jag älskar att åka tåg. Det är nästan det jag gillar mest med att resa, att ta sig dit medelst tåg. När de går i tid, man får sitta i fred och inga incidenter inträffar under vägen vill säga.

Efter den inledande missen med mitt ”fönstersäte” visade det sig snart att jag kunde byta plats, vagnen jag satt i var bara halvfull, och jag lyckades knipa ett annat med god panoramavy över landskapet vi susade förbi. De polska tågen går inte särskilt fort. Dessutom tutar de i visslan varje gång de närmar sig en korsande väg, det var ett evinnerligt låtande, ett låtande som abrupt tystnade så fort vi passerat gränsen mot Tyskland och satte riktning mot Berlin under tillbakaresan, troligen har tyskarna en annan filosofi när det kommer till tutande.

Poznan var en trevlig stad, vi kan säga att den gott upprättade Polens rykte efter vinterns korta besök i den luggslitna gränsstaden Slubice. Peters framträdande gick dessutom bra, det ägde rum i en mycket sympatisk liten bokhandel som jag tror att Johanna skulle ha uppskattat.

Men tåg! Åh vad jag älskar att åka tåg. På vägen mot Poznan såg jag dessutom något som förvånade mig rejält, vid en liten mjölkpallsstation stod ett ånglok och pustade. Först trodde jag det rörde sig om någon sorts museijärnvägsvariant, men nej, det stod förspänt framför några helt vanliga om än rätt bedagade passagerarvagnar, och de som skulle med tåget såg ut som helt normala pendlare. Jag försökte ta en bild, men vi hann passera innan jag fick upp kameran ordentligt och hann inte plåta ur någon vettig vinkel.

Åter i Berlin nu. Men jag vill ut och åka tåg igen, snirkla mig fram över den centraleuropeiska myllan! Prag månne?

 

En plats med utsikt

Reser till Polen, Peter håller låda i staden Poznan i kväll i samband med att han nominerats till Kapuscinskipriset för ”Pol Pots leende”, och vi tänkte att det var ju ett utmärkt tillfälle för att hänga, det blir inte så ofta i dessa småbarnstider.

Sitter på Warszawaexpressen i detta nu. Jag valde aktivt en fönsterplats när jag bokade, såg fram emot att få se det polska landskapet svischa förbi under min färd. Möts så av detta.

Får väl fokusera på den inre resan.

För våra synders skull

Det är något med oss och vädret den här våren. Vi har i vårt pendlande mellan Stockholm, Berlin och Vittangi lyckats missa värmen överallt precis hela tiden.

Det kom därför inte som någon överraskning att den högsommarvärme som jag har hört präglat Berlin den senaste tiden tog slut i samma ögonblick som vårt plan tog mark på Schönefeld i går kväll. Lagom tills vi hämtat ut barnvagn och resväska och tagit oss ut till tågperrongen hade herren där uppe hunnit öppnat alla portar över staden och lät syndafloden skölja över oss.

En ny malm

Bohaget är nedpackat och instuvat i ett Shurgardförråd fyllt till bristningsgränsen, lägenheten är flyttstädad och nycklarna inlämnade till portvakten. I eftermiddag flyger vi till Berlin, och stannar en knapp månad. Vid återkomsten sker så samma procedur igen, bara omvänt och till en ny adress, där Östermalm blir Södermalm.

Kan inte direkt påstå att jag längtar efter att kånka bohaget igen. Men jag längtar efter att ha flyttat in.

Het just nu

Medieintensiv dag i bloggosfären för min enkla person.

Samtidigt som jag själv strosar omkring på de pittoreska smågatorna i Mariefred och suger musten ur de sista timmarna av vår minigetaway plingar mobilen till och jag ser att @popfabriken i dag publicerat min Dannyboy-spellista med tillhörande text på Eight days a week. Blott minuter senare plingar det till igen, och jag ser att @00mathias lagt ut en liten text på Bibliofilerna om vår trevliga sammankomst i fredags eftermiddag.

Folk har fått storhetsvansinne för mindre.

Tror att jag är nåt

Hör ni! Om man är intresserad av det här med e-böcker så ska man läsa Elib-vd:n Johan Greiffs debattartikel i Svensk Bokhandel, tycker jag.

Faktum var att jag blev lite stolt när jag läste hans text, eftersom slutklämmen där han kritiserar branschen är närmast identisk med den kritik jag utdelade i min krönika i UNT i måndags. I ett utslag av megalomani kände jag mig nödgad att mejla Johan och fråga om jag agerat inspiratör, men så stort var tyvärr inte mitt inflytande, han hade lämnat sin text till tidningen innan min krönika publicerades.

Okej, slut på meddelandet.

 

Utrymning pågår

Det brann i grannbyggnaden i morse. Eller ja, det brinner fortfarande, men vid tiotiden började brandröken bli lite väl påträngande, så jag tog Tage under armen och sjappade.


Det är lustigt ändå. Våra fönster vetter åt andra hållet, så vi fattade inte omfattningen förrän Johanna gick till jobbet och såg att vårt kvarter låg mitt i den rätt stora avspärrningen, och att det var fullt med brandbilar, ambulanser och polisbilar bokstavligt talat precis utanför porten.

Nu hänger vi på Rum för barn på Kulturhuset innan det är dags för lunchdejt på Mariatorget. Det luktar banne mig brandrök ända hit.