Författare och skribent
En fin grej här i Berlin är att folk när de inte längre vill ha sina fungerande prylar, ställer ut grejerna på gatan, så är det bara att plocka när man går förbi. I går promenerade vi förbi den här bokhyllan på en gata i norra Mitte, komplett med egenfixad sparbössa om man ville lämna ett bidrag efter att ha fyndat.
Vi plockade inget ur hyllan, men testskramlade bössan. Jodå, det rasslade. Fint.
Alltså den här staden när det är varma sommarkvällar alltså.
Vi har besök i helgen av familjen Popjunkien och således lever nu tre barn i lägenheten i stället för ett, en utmaning att se hur det går. Hittills har Tage och unge Levi, tre månader yngre än vår egen telning, funkat rätt bra ihop och bara några gånger slagit varandra i skallen med diverse tillhyggen. Just nu badar de tillsammans i badkaret, medan femårige Bobo kollar på ”Teenage mutant ninja turtles” på dvd.
På tal om film har jag i dag på Berlinbloggen skrivit lite om mitt första tyska biobesök. Check it out vetja.
En sak med det här att vi nu styr kosan mot Södermalm (jag kommer inte att kunna släppa det här på ett bra tag, räkna med fler inlägg i ämnet) är en grej som jag tror att inte särskilt många tänker på, men som jag på mitt lite anala sätt tänkt en del på: I och med att vi nu byter Norrmalm mot Södermalm flyttar vi också till ett nytt landskap. Bye bye Uppland och hello Södermanland, i folkmun Sörmland kallat.
Nej, jag vet att landskap inte har någon som helst praktisk betydelse. Men det har ändå känts fint att under åtta år rent geografiskt bo i Uppland, som dels direkt gränsar till mina egna hemtrakter i Gästrikland, och även huserar mitt älskade Uppsala. Nu hamnar jag längre bort, i ett landskap där man i huvudsak anser att Stockholm är en stad som ligger norrut, i stället för söderut. Det finns en psykologisk skillnad där, som jag som (extrem syd)norrlänning inte är helt bekväm med.
——
Just det ja. I förra inlägget angående mina boenden i Stockholm glömde jag visst det senaste årets huserande på Östermalm. Det var visserligen en ren tankemiss, men ändå knappast en slump. Vi var aldrig ett, Östermalm och jag.
Under lång tid kände jag mig som Söderbo, trots att jag först bodde ett och ett halvt år i Skarpnäck, sedan två och ett halvt år vid Gullmarsplan och till sist sju år i Vasastan.
Det var ett mentalt boende, ett sorts tillstånd, en dröm om den person jag trodde mig vara.
När så dagen kommer, den 1 juni 2011, då jag officiellt blir boende på Södermalm inser jag att jag nog i själen blivit en Vasastansbo.
I och för sig har ju gentrifieringen tagit rätt stora kliv det senaste decenniet, så det som var Vasastan i början av 00-talet är ju i mångt och mycket Södermalm av i dag.
Jag ska nog trivas utmärkt. Folkbokförd från i dag, inflyttad från mitten av nästa vecka. Hey ho, here we go.
Vet ni vad jag saknar? Att jag aldrig uttrycker åsikter och skriver om vad jag tycker och tänker om händelser och företeelser och allt annat möjligt och omöjligt längre. Så där tjurigt som jag var rätt duktig på en gång i tiden. Eller ja, duktig och duktig, jag kunde i alla fall bli rätt manisk och skrev som fasiken och uttryckte åsikter, mer eller mindre välgrundade. Som när jag var arg på rödskynkarna kring Odenplan när det begav sig. Som när jag skrev en massa om e-böcker när det begav sig. Som när jag hetsade upp mig så att jag nästan ville gråta gällande den förbannade FRA-lagen.
Det var länge sedan nu. Vill bara att ni ska veta att jag inte slutat ha åsikter, det är bara helt omöjligt att sätta ner dem på pränt i nuläget, ety jag har en son som bokstavligt talat hänger i mina kalsonger och skriker när jag inte gör exakt som han vill. Mitt liv har alltså inte förändrats särskilt mycket alls på ett sätt, det är fortfarande jag jag jag, bara det att jag inte längre är jag, utan han där på golvet.
Samtidigt har ju kanalerna ändrats för var man sätter åsikter på pränt också. I detta nu diskuterar jag exempelvis för fullt på Twitter med Emanuel Karlsten huruvida Kenza är okänd för DN:s läsare, med utgångspunkt i hans krönika i dagens tidning.
Sådana viktigheter måste ju vara värt lite kalsongdragningar, eller hur?
Tyskland avvecklar all kärnkraft inom en tioårsperiod. Inte undra på efter att Tage i går för andra dagen i rad befann sig i händelsernas centrum vid Brandenburger Tor och ståndaktigt tog ställning.
Efter förrättat värv övergick han så till att fokusera på sugröret han hittat på marken.
Vi passerade en tysk antikärnkraftsdemonstration i går när vi var ute och visade min pappa och syster Berlins alla vinklar och vrår. Tage var inte sen att haka på.
Jag fortsätter med mitt Instagramande. Gårdagens bästa bilder från timmarna utomhus blev de här.
Jag tänker på molnet. Nej inte det isländska askmolnet, utan datormolnet, the cloud, nätlagring, våra framtida streamade liv, om man får tro på profetiorna.
Och jag tänker att det känns som en utopi att det ska fungera. Åtminstone i nuläget.
För världen är ju större än Sverige, där vi vant oss vid ett rätt snappy och väl utbyggt 3G-nät, och snart börjar väl 4G bli någorlunda användbart utanför Stockholms innerstad också. Men samtidigt kommer ju inte tjänster som musikstreamingsajter à la Spotify och Wimp eller digital lockers à la Amazon och Google och vad det nu är Apple planerar att lyfta mobilt på internationell basis förrän utbyggnaden når någonstans utanför high tech-tillvaron i Skandinavien också.
För jag tänker på mitt liv i Berlin. Hur 3G-uppkopplingen på mitt tyska kontantkort (jag betalar tio euro extra för en gigabyte surf per månad) är ett skämt när det kommer till hastighet, det är hastighetsmässigt som den där sortens 3G som fanns i början i Sverige, inte det HSDPA-nät vi har i dag och kallar Turbo-3G med hastigheter på 14,4 mbit/s eller 7,2 eller ens 3,6 – nej, tänk snarare 0,384. Och det är alltså när det ens finns 3G-uppkoppling eller ens mobilmottagning, i Berlin tappar man oftast mobiltäckningen så fort man går in i en byggnad. Inte heller när man är utomhus och sikten är klar fungerar det särskilt väl, när jag är ute och barnvagnspromenerar eller joggar bryts mina Spotify- eller Storytel-lyssningar ideligen om jag inte har laddat upp dem i offlineläge innan jag sticker ut, täckningen ligger oftast på två eller tre av fem styrkepluppar på min iPhone.
Men okej. Berlin är på många sätt ett bakvatten, knappast en värdemätare när det kommer till hur läget ser ut i stort på kontinenten. Eller? För det vete fasiken om jag tyckte att det var så mycket bättre i London när vi var där i mars. Eller om det var så mycket bättre i Paris när jag var där senast. Eller i Moskva.
Ja jag borde väl visserligen erkänna att det var två år sedan jag var i de två sistnämnda städerna, en del kan ha hänt på deras 3G-front. Ville framstå som kosmopolitisk.
Och det här med hur nätet agerar under jord. För åker man tunnelbana fungerar det oftast inte alls. I Berlin finns visserligen mobiltäckning i tunnelbanan, men då bara GSM-varianten, ingen 3G. Likaså i London har jag för mig. I New York fungerar inte mobilen alls i tunnelbanan, även om det ska vara på väg. Inom fyra-fem år. Åtminstone på stationsplattformarna. Kanske också i tunnlarna. Eventuellt.
Det här är inget försök att slå hål på drömmen om det ständigt uppkopplade livet. Det lär tveklöst komma. Men jag vill bara säga att jag tror att vi lever lite i det blå ibland, när vi pratar om molnet.
Vi är inte där än.
Jag gick och blev med Instagram i går, ännu en sociala medier-tjänst att hålla ordning på. Just den här fungerar bara på iPhone i dagsläget, men bilderna som den genererar går även att beskåda i mitt twitterflöde i högerspalten. Första dagens bilder finns samlade nedan.
Men varför i hela fridens namn lägga tid på ännu en tjänst som stjäl tid från mitt riktiga liv? Tja, det är roligt att ta bilder och jag tycker att tjänsten är rätt så smart och snygg. Det går att korsposta hit, till Twitter, Facebook, Flickr och en massa andra tjänster om jag så önskar, och jag kan även lägga upp samma bild till bildbloggen vi har för Tage på Posterous med en enkel fingerswipe, om nu fotot jag tar någon gång skulle råka vara på honom.
Jag heter dannyboysthlm på tjänsten. Adda mig för bövelen!
När jag var 21 år gammal köpte jag för första gången hem alkohol vars syfte var att stå i kylskåpet i väntan på att jag någon kväll kanske skulle bli lite sugen på att ta en drink. Missförstå mig inte, jag var vid den här tiden en så frekvent besökare på Systembolaget som låg på Skolgatan i Uppsala att jag en gång fick oroliga bannor av en kassörska jag råkat hamna framför någon gång för mycket, men jag hade aldrig köpt alkohol för att ha hemma. Det var alltid punktinsatser, en kvarting Star gin till förfesten före Piraya på Östgöta eller tolv öl till festen i Svartbäcken, alkohol som köptes in för stunden, ämnad att förtäras samma kväll.
Ja, även jag tycker för den delen att det i dag låter väldigt mastigt med en kvarting sprit till en förfest – särskilt med tanke på att jag när jag anlänt till Piraya troligen drack ett par vodka lime samt någon stor stark också – men det var helt ärligt de mängderna vi drack vid den här tiden. Jag minns att de något mer förfinade infödda Uppsalabor vi stundom umgicks med tyckte att vi var lite … burdusa när vi dök upp på förfesterna med spritflaskor och pet-läsk i våra kassar samtidigt som de sippade rödvin, men hey, det var de som gick ut i nattlivet med rödvinsfläckade tänder och läppar, inte vi.
Hur som helst.
Av någon anledning köpte jag en flaska Campari som skulle stå i kylskåpet. När den rätta stunden inföll skulle jag hälla upp en försvarlig men på intet sätt grotesk mängd av den röda vätskan i ett glas med isbitar i, och toppa med apelsinjuice och möjligen en citronskiva om det skulle råka finnas hemma. Sedan skulle jag sätta mig i soffan och dricka, enbart för att det var gott. Det var en väldigt vuxen och främmande känsla.
Jag minns det här mycket tydligt. Vad jag däremot inte har den blekaste förnimmelse av, är om jag någon gång förverkligade mitt vuxna drickande. Troligen inte. Sannolikheten är betydligt större att jag någon kväll när en fest infunnit sig efter att Systembolaget hunnit stänga ryckte åt mig flaskan, äntrade cykeln och lämnade min och min vän Jonas lägenhet i Flogsta för en förfest i någon mer central del av staden.
Sedan den här Campariincidenten, som bör ha inträffat 1996, har jag aldrig ägt en Campariflaska igen. Förrän i går kväll.
För när vi stod på Kaiser’s vid Warschauer Straße för att köpa barnmat efter en dag i Kreuzberg med en helt annan Jonas, drabbades jag åter av Camparidjävulen. Jag lämnade barnmatsgången och stegade mot spritavdelningen som hade jag aldrig gjort annat, ryckte åt mig en 75:a Campari och gick mot kassan. Tage som i sin vagn satt och pillade med sina fötter i godan ro torde aldrig ens ha hunnit fatta vad som hände under omvägen.
När solen gått ner, sonen somnat in och lugnet lagt sig över balkongen, var det så äntligen dags att förverkliga drömmen. Campari, apelsinjuice och tre isbitar i ett tvättäkta Ikeaglas.
Det tog bara femton år.
