Jag fick plötsligt leklust

Leksakskedjan Leklust har i sin nya katalog bilder på barn som leker med alla sorters leksaker oavsett vilket kön barnen har och vilken färg det är på leksakerna. Tjejer, killar, bilar, spisar, flickor, pojkar, blått och rosa – allt i en en enda röra.

Att en sådan katalog är så ovanlig att den har nyhetsvärde är en god indikator på hur sjuk vår värld är.

Skärmdump tagen ur Leklusts katalog.

Den vilda jakten på Barbastark

Vi sitter och går igenom våra texter till ”När två blev tre” nu, försöker lägga dem i passande ordning, putsa, sätta rubriker och komma på lite ackompanjerande faktarutor här och där. Och frossar i nostalgi kring den tid som flytt och den bebis som växt.

Det här, taget i lägenheten i Berlin i mitten av oktober 2010, är fan i mig den finaste lilla film jag någonsin gjort.

Smörjan och härligheten

Två saker:

1. Mitt inlägg från i går (som jag för övrigt uppdaterade en smula i morse) publiceras i dag även hos den svenska Applenyhetssajten Allt om mac. Jag har redan fått ett antal hurrarop och ett vilken förbannad smörja-utbrott.

2. Sara Arnald har lagt upp fotot hon tog å Natur & Kulturs vägnar på mig och Johanna i sin blogg. Jag tar mig friheten att publicera bilden här i bloggen också, för jag har ärligt talat aldrig sett maken till snygg bild på oss. Jag ser så … slät ut. Hädanefter ska jag alltid kräva smink, belysning och en riktig fotograf när jag ska plåtas.

Mike Daisey och den dåliga Apple-skiten

UPPDATERING ONSDAG MORGON: Efter att Mike Daisey sent på tisdag kväll svensk tid skrev i sin blogg att han till sist beslutat sig för att göra vissa förändringar i sin monolog, har jag skrivit om delar av inlägget. Jag har även putsat upp det i övrigt och lagt till en del fakta för att klargöra turerna överlag.

——

Jag har tänkt skriva om det här sedan förra veckan, men skjutit det på framtiden flera gånger, ämnet har känts för komplicerat, turerna varit för många. Men så i fredags eftermiddag, när Joakim Jardenberg tog upp det när han avslutningstalade på Webbdagarna (mitt referat för Internetworlds räkning finns här), tänkte jag att jag måste ta tag i det. Så här kommer det:

Det senaste året, och sedan årsskiftet speciellt, har Apple fått skarp kritik framförallt i USA för hur arbetsvillkoren ser ut hos de underleverantörer de använder i Kina, särskilt hos jätteföretaget Foxconn där betydande delar av världens elektroniska prylar sätts samman. Kritiken mot Foxconn började redan runt år 2007, och i takt med att Apple har vuxit i betydelse och blivit en allt mer dominerande tekniktillverkare, har de kommit att hamna i centrum för kritiken.

Efter att föreställningen ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” haft premiär i slutet av 2010 nådde kritiken snart orkanstyrka. Teaterstycket, en monolog av den ansedde dramatikern och skådespelaren Mike Daisey, gav en mycket dyster bild av läget i Foxconns fabriker. Daisey hade själv rest till Kina och besökt en Foxconnfabrik och intervjuat fabriksarbetare som en del i sin research, och sade sig ha graverande förstahandsuppgifter. Efter att monologen haft premiär började först den Applespecifika teknikpressen uppmärksamma föreställningen, sedan den allmänna teknikpressen och slutligen även den allmänna pressen i USA. Uppgifterna som förmedlades i pjäsen togs för sanna, och Daisey betonade gång på gång i intervjuer med tidningar samt på tv att ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” inte var ett fiktivt verk, tvärtom insisterade han på att den var ”a work of non-fiction”.

Kulmen för kritiken nåddes i början av 2012, då den amerikanska public service-radions flaggskeppsprogram ”This american life” sände delar av monologen i ett avsnitt kallat ”Mr Daisey and the Apple factory”, ett avsnitt som blev ett av programseriens mest lyssnade någonsin. Ett upprop mot Apples agerande startades på nätet och nådde snabbt en kvarts miljon underskrifter.

Problemet? Mikey Daisey ljög. Han stod på scen och ljög rakt upp och ner om vad han sett utanför grindarna till Foxconns fabrik under sitt besök i Kina.

Ett av de mest spridda styckena ur Daiseys monolog lyder:

But I do know that in my first two hours of my first day at that gate, I met workers who were fourteen years old, I met workers who were thirteen years old, I met workers who were twelve.

Do you really think Apple doesn’t know?

In a company obsessed with the details, with the aluminum being milled just so, with the glass being fitted perfectly into the case, do you really think it’s credible that they don’t know?

Från slutet av 2010 till februari 2012 spelade han sin monolog för utsålda hus på olika platser i USA utan att någon kontrollerade att det han hävdade verkligen stämde.

Det var först för några veckor sedan, när en reporter knuten till ”This american life” började ana ugglor i mossen, som bilden krackelerade. Mike Daisey kunde inte kinesiska utan hade använt sig av en tolk under hela resan i landet, en tolk som Daisey sagt inte ville bli hittad eftersom hon kunde råka illa ut av myndigheterna. Journalisten hittade dock henne relativt enkelt, och hennes berättelse om Daiseys besök visade sig skilja sig kraftigt mot Daiseys egna utsagor. Knappt något av det han sagt sig bevittna stämde med vad som verkligen hänt. Kvinnan, som under ett tiotal år hade arbetat som tolk och därmed ofta i sällskap av affärsmän besökt den typ av miljöer som Daisey gjorde stickprovsbesök på, kunde överhuvudtaget inte erinra sig att ha sett de saker som Daisey sagt sig ha nosat upp inom loppet av blott timmar.

Tolkens berättelse och andra omständigheter fick ”This american life” att ta till ett rätt ovanligt journalistiskt grepp – de visade total ödmjukhet inför sitt eget misslyckande. I mitten av mars sände de ett avsnitt kallat ”Retraction”, där de själva samt Mike Daisey ställs mot väggen på ett ingående och inte minst plågsamt sätt. Intervjun där de pressar Daisey och där han slutligen erkänner att han inte alls sett de saker han hävdat, är nästan outhärdlig att lyssna på.

Okej, slutet gott, allting gott? Nej.

Dels finns det knappast något lyckligt slut att få i ett sådant här fall, för arbetsförhållandena i kinesiska fabriker är usla med våra mått mätt, och tveklöst är det så att vi i västvärlden drar nytta av den billiga arbetskraft som länder som Kina erbjuder, men det är inte ett Applespecifikt problem, det är en skam vi alla har del i oberoende av vilken dator eller mobiltelefon vi använder eller vilka kläder vi bär. Faktum är att Apple är det hittills enda av de stora teknikföretagen som samarbetar med organisationen Fair Labor Association och tillåter att de inspekterar deras fabriker. Visst handlar det till viss del om att Apple har ögonen på sig då de nu är världens största företag och därför tvingas agera, men de har i flera år visat betydligt mer god vilja gällande förbättring av arbetsvillkor än vad deras konkurrenter gjort.

Men det mest sorgliga i fallet kring Daiseys fabricerande är att sanningen inte alls har fått lika stort utrymme som de lögner han spred, rubriker av arten ”Få fall av minderåriga arbetare vid Apples fabriker” är inte på långa vägar lika klickvänliga som ”Minderåriga arbetare vid Apples fabriker”. För det har de facto funnits minderåriga arbetare hos Foxconn, Apple har sedan år 2007 genomfört egna kontroller av sina underleverantörer och skriver i fjolårets rapport att de hittat 91 underåriga som funnits på lönelistorna. För att sätta det i perspektiv så har de fabriker det här berör totalt en halv miljon människor anställda, vilket ger en dokumenterad andel underåriga på 0,2 promille av personalen. De siffrorna, samt faktumet att ett arbete i Foxconns fabriker är eftertraktat bland många kinesiska arbetare eftersom betalningen är relativt god vilket gör att en del ljuger om sin ålder i hopp om att få en anställning, har dock haft betydligt svårare att fästa när medier rapporterat om dem. Mike Daisey hittade ju anställda tolvåringar bara genom att åka till en fabriksgrind och stå där ett par timmar, hur skulle då Apples siffror kunna stämma?

När nyhetsprogrammet ”Nightline” åkte till Foxconn i början av 2012 för att göra sin egen rapportering kring arbetsförhållandena i de ökända fabrikerna och inte fann något särskilt graverande, avfärdades inslaget som en pro-Apple-inlaga. ”Nightline” sänds på ABC som ägs av Disney, där dödsboet efter Steve Jobs är den största enskilda ägaren. Klart att de inte skulle hitta något graverande. Någon journalistisk integritet ansågs redaktionen inte kunna ha.

I sitt framförande på Webbdagarna använde Jocke Jardenberg fallet med Mike Daisey som ett exempel på svårigheterna mellan att skilja på det han brukar kalla ”good shit” och ”bad shit”, och menade att Daisey ändå trott sig ha haft ett gott syfte, eftersom han trots sina dubiösa metoder velat visa på ett verkligt problem.

Efter att ha läst John Grubers olika texter om Daiseyaffären på Daring Fireball samt lyssnat på det ingående resonemanget som Gruber för i det senaste avsnittet av podcasten ”The talk show” (mycket av innehållet i det här inlägget har sin grund i dessa källor), tycker jag nog att Jardenberg är alldeles för snäll mot Mike Daisey.

Kanske hade Daisey ursprungligen någon sorts välmenad tanke, men det är uppenbart att han från början valt att medvetet ljuga för att tjäna sin egen föreställnings syften. De incidenter han berättade om i föreställningen var inte i sig lögner – det har som sagt förekommit att minderåriga arbetat där samt även att människor förgiftats och fått sina armar krossade under produktionen av iPads – men det var i sig inga hemligheter, Apple hade själva redan tidigare rapporterat om dessa händelser i sina årliga rapporter. Men Mike Daisey samlade ihop dessa spridda fall och presenterade dem som saker han själv bevittnat, och det under loppet av bara några timmar. Resultatet blev att det framstod som att den här misskötseln var vardagsmat, något som pågick helt öppet och var oavbrutet pågående och att Apple inte brydde sig ett skit om det.

När man gör så blir resultatet tveklöst bad shit.

Vad har hänt efter avslöjandet då? Mike Daisey fortsatte en tid, trots att han erkänt att han ljög, att gå upp på scenen och spela ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” utan att göra några ändringar i manuset. Inför utsålda hus påstod han sig fortfarande ha sett tolvåriga arbetare komma ut från Foxconns fabrik. Först denna tisdag, till synes efter att på Twitter ha blivit uppmanad av Alec Baldwin to go fuck himself, har han meddelat att han ska stryka delar av monologen till framtida framträdanden. Fortfarande verkar han dock anse att det han gjorde var rätt.

Bad shit som sagt.

När två blev tre

Jag har ju skrivit en del om vår kommande föräldrabok, men aldrig riktigt beskrivit exakt vad det är vi ska göra. Men nu har Sommarens böcker-katalogen kommit från Svensk Bokhandel, och där finns vi med bland titlarna från Natur & Kultur. Det blev med nöd och näppe en sommarbok – ”När två blev tre” börjar säljas den 27 augusti och har fått recensionsdatum först en bit in i september (vad jag tycker om otyget med skilda försäljnings- och recensionsdatum kan man ju förresten förkovra sig i här respektive här) – så kanske kan man hoppas på en liten blänkare för vårt bidrag till föräldraboksfloran även i den stora höstkatalogen.

Vad är det då som gör vår bok om att bli föräldrar för första gången unik?

Dels är det den första svenska boken om föräldraskap där mamman och pappan tillåts ta lika stor plats – vi har skrivit 31 kapitel vardera – men det viktigaste är att den är en i mitt tycke ovanligt ärlig, självutlämnande och reflekterande skildring av vad som sker inom en när man blir förälder för första gången. Boken inleds rent konkret en tisdagseftermiddag i mars 2010 när Johanna ringer mig och säger hördu, nu är det så här att vattnet har gått och den slutar en måndagsmorgon i oktober 2011 när jag vinkar av Tage för hans första dagisdag. Samtidigt är det även en berättelse om det förflutna och hur vi har blivit de personer vi är och hur det kommer att prägla vår son i framtiden.

Jag skulle vilja drista mig till att säga att jag tycker att det är en bra bok, inte bara en bra föräldrabok.

Nåväl. Så här ser annonsen i Svensk Bokhandel samt Natur & Kulturs egen katalog ut. Jag är inte helt övertygad om att den slutliga baksidestexten kommer att se ut så där, jag skulle vilja formulera det annorlunda samt lyfta fram några andra grejer, men men, det blir en senare fråga.

Helgen i bilder

På lördagseftermiddagen hängde vi i en rabatt på Assesorsgatan, på söndagseftermiddagen hängde vi i Stora Bleckan. Ja, vi äger mer än de där ytterkläderna till Tage, men vädret var rätt identiskt båda dagarna och då blev det som det blev.

Köket, söndag kväll. Få saker bereder mig sådan glädje nu för tiden som att städa köket. Jag är ju något av en pedant när det kommer till ordning och resten av lägenheten har jag mer eller mindre tvingats ge upp, men köket har jag satt en ära i att det alltid ska vara städat och fint vid dagens slut. Vissa kvällar, som i dag när Johanna gjorde en rätt avancerad älgentrecote med potatismos och sås i det rätt begränsade köksutrymmet samtidigt som Tage gjorde sitt bästa för att leva tvååringsrövare genom att slita ut det mesta som kom i hans väg (saker ”kommer i hans väg” genom att han öppnar alla skåp och lådor), kändes det som en omöjlighet att slutresultatet skulle kunna bli som på bilden, men efter en meditativ städningshalvtimme till ljudet av de sista minutrarna av Pontus Ljunghills utmärkta debutdeckare ”En osynlig”, under vilken Johanna och Tage höll sig undan genom att i stället bada balja i badrummet, blev det ordning även denna kväll.

Ska du vara laglig? Prepare to be punished!

Vi beslutade oss för att börja se ”Downton Abbey” i kväll, något år efter alla andra. Jag gick in på mitt amerikanska iTunes store-konto via min Apple TV och såg att hela säsong ett fanns att köpa för 16 dollar, cirka 110 kronor. Som hittat. Två klick och några sekunders buffrande senare var det färdigt. Hur enkelt som helst.

Men.

Två minuter in i tittandet kom jag på mig själv med att verkligen sitta med öronen på helspänn, jag ville ha text för att hänga med i den brittiska 1910-talsjargongen. Men någon sådan fanns så klart inte. Ofta brukar serierna och filmerna i iTunes store komma med så kallad closed captioning för att hörselskadade och vi med nedsatt språkförmåga ska kunna hänga med, men i fallet ”Downton Abbey” – icke sa nicke.

Jag googlade därefter lite. Gissa om det finns text tillgänglig för ”Downton Abbey” om man laddar ner serien illegalt? Jodå. Och inte bara på engelska vilket var allt jag förväntade mig från min köpe-nedladdning, utan även på 18 andra språk.

Och så undrar de varför man blir lite irriterad på film- och tv-industrin ibland.

I kväll slut som artist

Jag är totalt zonkad efter den andra och avslutande dagens arbete på Webbdagarna. Jag tror jag sprutade ur mig runt 20 000 tecken text i dag under livebloggandet fördelat på sju artiklar för Internetworlds räkning, något som tveklöst tar ut sin rätt i både skalle och kropp. Dessutom skedde arbetet i princip non-stop utan egentlig paus, eftersom jag passade på att klämma in att göra någon sorts mingelenkät under lunchen också. Zonkad som sagt. Men roligt var det!

Att komma hem och mötas av en son som verkade genuint glad över att jag var hemma igen slog dock det mesta. Han skulle visa mig sitt nya garage, insisterade på att vi skulle ringa både till farfar och farmor (den ena svarade inte, hos den andra var det upptaget) och ville efter det obligatoriska fredagsmyset med tacos att vi skulle bada.

Livet. Bra fint ändå.

I dag internetjournalist

Jag är ju frilansmedlem av Internetworlds redaktion nu för tiden, och i dagarna två är jag nu med och jobbar på Webbdagarna. Jag och Fredrik sitter och livebloggar från de olika föredragen, och under lunchen var det meningen att jag skulle göra ett mingelreportage men fotografen verkar ha gått upp i rök så jag bloggar ut den här egenhändigt tagna suddiga bilden i stället.

UPPDATERING EFTERMIDDAG: På tal om Fredrik, så tog han så klart en mycket finare bild på mig. Så här glad var jag nyss när jag gav Johannas mamma support gällande hennes nya iPhone:

Norge satsar på bok-Spotify

Ser i Svensk Bokhandel att de norska författar- och förläggarparterna enats om villkor som ska öppna dörrarna för ett sorts bokliknande Spotify, eller kanske snarare bok-Wimp, som ju är den norska konkurrenten till vår svenska musikstolthet.

Det rör sig om backlistutgivning, det vill säga titlar som inte är nya utan har minst ett år på nacken, och totalt berörs cirka 1700 böcker i dagsläget. Tanken är att kostnaden ska ligga på 200-400 kronor i månaden.

Personligen har jag väldigt svårt att se att en sådan här tjänst ska lyfta. Visst, böcker är dyrare än skivor att köpa, men antalet böcker per månad man läser är också betydligt färre än antalet skivor man spisar, det rör sig om två helt olika sorters beteenden.

De flesta skulle alltså inte tjäna något på att använda en sådan här tjänst i jämförelse med om man styckeköper. Och för att få människor att nappa måste det nog vara, eller åtminstone upplevas vara, ekonomiskt fördelaktigt.

Det bör i sammanhanget nämnas att böcker i Norge generellt är dyrare än i Sverige, så priset är inte helt jämförbart.

Men ändå. Jag säger flopp.

Ingenstans att fly

Det är lite som på bokmässan, man gör det man förpliktigat sig att göra, och jagar ett barn resten av tiden, som tjutande av skratt rusar genom korridorer och stundom studsar in i andra besökare med pannan före. En smula ansträngande, men samtidigt också väldigt givande. Tage älskar båtlivet, har haft ett bollhav helt för sig själv hela förmiddagen och vi hann även med ett kortare bad i båtens pool.

Det är en fin stämning här på Tidningen Vi:s litteraturbåt. 1 000 litteraturälskare som inte har något annat val än att umgås och lyssna på de författare som framträder på scenerna. För det är ju som Mikael Niemi sa i morse när han var först upp på scenen, det är fantastiskt att ha en publik som inte har någon möjlighet att gå härifrån.

Lunchpaus nu, Tage sover och vi har just angjort Mariehamn. Jag får lust att kliva av, har känt ett ålandssug hela morgonen när vi tuffat genom skärgården på väg från Åbo västerut över vattnet mot Stockholm igen. Kanske får det bli en resa i sommar.

 

 

Böljan den blå

Vi har just lättat ankar, ett dygn framöver återfinns familjen Åberg/Ögren på Tidningen Vi:s litterära båtsalong, som för de som inte vet vad det är innebär att en hel båtlast finlandsfärjeresenärer åker på 24-timmarskryssning till Åbo och lyssnar på ett gäng författare som håller hov på scenerna två.

Tage är enda barnet på resan, och har således ett helt lekrum inklusive bollhav till sitt personliga förfogande. Ska nog bli bra det här.