tage-arkiv - Sida 7 av 22

2014 i backspegeln

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Svårt att se vad det skulle vara. Eller jo, vi firade Ejdas första födelsedag, det var ju något helt nytt. Eller i och för sig, hennes egentliga födelsedag firade vi väl redan dagen då hon föddes, men ni förstår vad jag menar. Och jag besökte Key West för första gången (själva Florida hade jag varit i en gång tidigare). Det var en väldigt trevlig plats som jag gärna skulle återvända till.

Genomdrev du någon stor förändring? Det skulle väl vara att föräldraledigheten tog slut och att jag började jobba igen, men den förändringen kändes bra mycket mindre omvälvande denna gång jämfört med när föräldraledigheten med Tage tog slut. I praktiken kommer jag nog aldrig helt sluta vara föräldraledig med Ejda, känns det som.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte i de närmaste kretsarna i alla fall.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Om inget omvälvande skulle inträffa under årets sista skälvande timmar – inget.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Tack för det.

Vilka länder besökte du? Idel gamla bekantingar – USA x 2 (semester i Florida i januari/februari, New York Marathon november), Belgien i juni (besök hos Jocke och Jasmin i Bryssel) och England i oktober (Johanna hade jobbmöten i London och vi övriga hakade på) och några korta besök på andra sidan finska gränsen. Att vi inte tog oss tillbaka till Tyskland och Berlin det här året heller ser jag som årets stora misslyckande.

Bästa köpet? Det bästa för min personliga karaktär är nog vad jag inte köpt. Dels valde jag efter en del vånda att för första gången sedan 2009 att inte införskaffa årets iPhone utan hålla kvar vid fjolårets modell, och trots att det vid flera tillfällen kliat så att det gjort fysiskt ont i fingrarna så skriver jag fortfarande det här på min nu mer än fyra år gamla Macbook Air. Och ja, jag vet, det är skitfånigt och ett så kallat i-landsproblem deluxe att på något patetiskt sätt känna sig duktig för att ha motstått frestelsen att lägga tusentals kronor på en ny mobil för ziljonte året i följd, men jag ursäktas väl åtminstone lite av att jag trots allt jobbar delvis som teknikjournalist och Apple är det företag jag kan överlägset mest om. När det gäller datorn så börjar åldern därtill bli ett reellt problem, datorns rapphet har sjunkit rejält på sistone och efter en smärre vattenolycka för ett par månader sedan när jag satt i badrummet och jobbade samtidigt som jag vaktade två badande, galna barn fungerar inte alla tangenter på tangentbordet längre, trots veckolång hängning på element samtidigt som jag körde luftavfuktningsfläkten på full fräs mot den. Så i samma stund som Apple släpper den snart sönderryktade tolvtumsdatorn med retinaskärm slår jag till.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Ejda och Tage gör mig ofta väldigt glad, eller – snarare överrumplas jag ofta av en kärlek till dem så överväldigande att världen vinglar till. Å andra sidan finns det inga andra som kan göra mig så arg heller.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Den där Berlinresan. Och kvalitetstid med Johanna. Det har varit för mycket slitsam kvantitetstid i år.

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit på boken. Alltid.

Vad önskar du att du gjort mindre? Satt boken så långt ner på prioriteringslistan att jag aldrig nådde fram till den.

Favoritprogram på TV? Femte säsongen av The good wife som avslutades i våras är svår att toppa. Och The walking dead har slagit till med några av sina absolut starkaste avsnitt i år. Damon Lindelofs The leftovers gjorde också ett starkt intryck på mig.

Bästa boken du läste i år? Är det tillåtet att passa på en så viktig fråga för en person i min position? Jag tror hur som helst att jag måste göra det, jag har haft ett uselt läsår med en olästlista som bara blir längre och längre. Men jag har hunnit uppåt en fjärdedel in i Hans Falladas Ensam i Berlin om vardagslivet i den tyska huvudstaden i nazismens skugga under andra världskriget, den verkar lovande.

Största musikaliska upptäckten? Jag har sorgligt nog i princip bara nött samma gamla spellistor som vanligt.

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det har mest rullat på skulle jag tro? Fast det är kul att jag har fått göra fler jobb på plats i norr, och inte behövt ha ett och ett halvt öga riktat mot Stockholm hela tiden.

Största framgång på det privata planet? Det bör väl vara att jag faktiskt tog mig runt New York Marathon, trots rätt mediokra förutsättningar i form av träning och friskhet. Har tänkt att jag ska skriva mer om det där loppet, men skjuter upp det av oklara anledningar.

Största misstaget? Att tro att jag skulle få ihop 100 träningspass i tid till New York Marathon. Facit blev 54.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag skulle inte säga att jag har varit ledsen, men i jämförelse med i fjol – något ledsnare tror jag, det är inte helt lätt med familjeliv alla gånger. Nu har det på intet sätt varit någon katastrof, men visst finns det utrymme för humörförbättring nästa år.

Vad spenderade du mest pengar på? Det är Johanna som är den ekonomiska stjärnan i vår familj, så de stora kostnaderna har en tendens att främst belasta henne. Den största enskilda kostnad som enbart drabbade mig var nog New York Marathon-äventyret, som gick loss på cirka tolvtusen kronor i form av anmälningsavgift, resa och logi.

Något du önskade dig och fick? Johannas föräldrar gav mig en liten pressobryggare i julklapp ämnad för kaffedrickare som jobbar ensamma hemma. En enkel och fin julklapp som gjorde mig glad, just eftersom jag flera gånger talat uppskattande om deras likadana.

Något du önskade dig och inte fick? Har jag överhuvudtaget önskat mig särskilt mycket det här året? Jag tror inte det.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Den inträffade under vår Floridasemester, så den firades med att jag och Johanna gick ut och åt i Key West. Vi lyckades inte få bord på något av de mer exklusiva ställena vill jag minnas, utan hamnade på en restaurang av familjekaraktär som dock var väldigt trevlig. Sedan gick vi och drack ett par drinkar på Capt Tony’s Saloon ur någon sorts memorabilia-jugs som vi fick ta med hem.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre? Jag önskar att vi hade varit lite mer i Stockholm. Inte så att jag önskar att vi flyttade tillbaka på heltid, men kanske att vi landade åtminstone någonstans runt 80/20. Jag behöver mina Stockholmsgator också.

Vad fick dig att må bra? Först och främst mina barn tror jag. Konstigt hur de små liven kan bli det jorden snurrar kring.

Vem saknade du? Jag vill skriva egentid, men samtidigt är det dubbelt, för när jag väl har den där egentiden, då saknar jag mitt sammanhang, det vill säga min familj. Men jo, ibland saknar jag det trots allt. Fast jaha, nu såg jag att det stod vem jag saknade, inte vad. Okej, då säger jag att det är tråkigt att vi mer sällan träffar mina föräldrar sedan vi flyttade hit. Men även det skulle förändras om vi fick arslet ur och åkte till Stockholm lite oftare, tror jag.

De bästa nya människorna du träffade? Förlåt mig nu om jag missat någon uppenbar men … njaej, har jag träffat några nya människor egentligen? Det har varit ett mellanår på rätt många sätt, ett år då energin har riktats inåt de närmaste och inte utåt mot nya horisonter.

Mest stolt över? Nu låter jag som en repig skiva som hakat upp sig (googla det, Spotifykids), men jag får nog säga mina barn. Jag är oerhört stolt över de två utsökta varelser vi har satt till världen.

Högsta önskan just nu? Att jag ska bli klar med den här enkäten, jag vill kolla på Downton Abbeys julspecial på SVT Play.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Skriva mer på boken. Nej rättelse – skriva klar boken.

Tid för Tage

Det har varit en helg mycket byggd kring logistik, olika familjemedlemmar som ska köras åt olika håll fram och tillbaka, med instick av jobbduttande när möjlighet funnits samt för lite sömn på grund av bökiga barn.

Men. Det har också varit en fin helg då jag haft möjlighet att umgås med barnen delvis var för sig. Som gårdagens fina pulkapromenad med Ejda, och dagens eftermiddag med Tage, då vi först spelade hemmagjorda brädspel en timme och kollade Labyrint, gick på storbarnsgympa samt avslutade med kälkåkning i backe. Särskilt egentiden med Tage kändes bra, Ejda är ju i princip fäst vid min höft i vanliga fall och när vi är tillsammans alla tre blir det av förklarliga skäl nästan alltid på hennes villkor.

Han är så stor nu. På vissa sätt så lillgammalt vuxen att man blir rädd och undrar var ens barn tagit vägen, men så i nästa mening kommer det ett Hör du pruttpappa, vet du vad? Bajskorv! och balansen i universum är återställd.

Pulkafärd

Tage drog iväg med sin moppa på skoter vid niotiden i morse, lämnandes sin lillasyster mycket slokörad vid dörren, ledset pekande mot sin overall.

Någon egen tur kunde jag inte erbjuda, så långt i acklimatiseringen att vi införskaffat egen skoter till familjen har vi inte kommit, men för att inte krossa Ejdas hjärta helt gick jag i alla fall ut på pulkapromenad med henne, först en tur på älven med ett kort kaffe- och lekstopp hos kusinerna och därefter hemvägen över sjön.

25. Fem saker som alltid finns i vårt kylskåp

Att nämna självklarheter som mjölk, smör, ost, keso och GI-folköl känns fegt, så jag tar de lite mer oväntade i stället:

1. Surkål. Oklart varför, men det har stått en halvfull burk i kylskåpet väldigt länge nu.
2. Grön paprika. Av någon anledning har det i kombination med ost blivit mitt standardmackpålägg de senaste veckorna.
3. Lördagskorv. Detta är Tages standardpålägg, han skulle enkom kunna leva på detta om vi tillät det. Är egentligen finskt och heter Lauantai.
4. Morötter. Som riktigt liten kunde Tage tänka sig att äta en hel måltid bestående av rårivna morötter. Nu har väl detta mildrats något, men han är fortfarande en storätare, något jag med mina egna minnen från barndomen gällande nämnda grönsak finner extremt kuriöst.
5. Liten yogi. Alltså yoghurt i sådana där små färgglada förpackningar i sexpack som säkerligen innehåller något kilo socker och halvskumma färgämnen. Eller som Ejda säger varje gång hon dragit fram en stol till kylskåpet, klättrat upp, insett att hon inte kan öppna dörren eftersom hon har ställt sig i vägen för den, klättrat ner missnöjt gnällandes, öppnat dörren och därefter klättrat upp igen för att försöka norpa ett par av de små plastbyttorna: Nngi!

——

Det här är del 25/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

15. Fem saker jag blir glad av i vardagen

1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.

2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).

3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.

4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.

5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!

——

Det här är del 15/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

6. Månadens djur är … månne arbetsmyran?

Jag skrev i ett tidigare inlägg till den här listan att jag bör bli bättre disciplinerad i mitt arbetsliv. Och nu ska man väl inte dra för stora växlar på den förändring som skett sedan jag skrev det där (det var trots allt blott fem dagar sedan varav två bestått av helg), men jag tycker ändå att gårdagen samt den halva arbetsdag som hunnit förflyta i dag tyder på att det finns hopp om (arbets)livet.

Nyckeln till framgång är ju egentligen inte mer komplicerad än: Friska barn som med glada miner ~~går~~ åker pulka till dagis.

Det behövs så lite för att få livet att åtminstone hjälpligt fungera.

——

Det här är del 6/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Avfärd

Ligger i gryningen bredvid Ejda i sängen, hon som jag var så arg på i går kväll efter att hon trots mina försök att stoppa henne lyckats smyga av sig blöjan och sedan ställt sig i det lilla hålet mellan vardagsrumssoffan och väggen där hon knappt får plats längre och bajsat järnet och sedan slirat runt i innan jag lyckades få stopp på föreställningen.

Hur kan någon jag ibland kan känna sådan irritation mot nu trycka sig mot min sida och med sina lätt förkylda snusningar kittla min arm och framkalla sådan bottenlös saknad inom mig innan jag ens har hunnit åkt?

Och Tage. Älskade stora lilla Tage, som i går kväll somnade i soffan medan jag lade Ejda på övervåningen, han hade klätt av sig på eget initiativ medan jag var uppe, kissat och borstat tänderna innan (på mitt initiativ), bäddat med kudde och filt, sov som en stock. Jag tror att det är en av mina favoritförnimmelser, att bära ett barn i total avslappning, den fullständiga tilliten i hans kropp efter att först ha vaknat till och spjärnat emot när jag lyfte upp honom, hur kroppen började slappna av igen när jag hyssjade och klappade hans huvud, somnade igen kommen halvvägs uppför trappan, hur kroppen mojnar och åter blir lealös när tryggheten återvänder.

Till Stockholm i dag. Flyger mot New York i morgon bitti via Helsingfors. Totalt fem nätter borta, min längsta frånvaro någonsin.

Älskade barn. Som jag kommer att sakna er.

South Kensington

London. Staden jag nog alltid kommer att vara lite kär i, även om vårt förhållande onekligen blivit en smula sporadiskt på senare år.

Vi bor på ett hotell i South Kensington, i morgon har Tage blivit lovad en heldag på närliggande Natural History Museum där Andys dinosaurieäventyr spelades in, han hoppas få se klockan som Andy använder för att resa tillbaka till dinosauriernas tid. Fredagen är Johannas jobbdag, hon har en del möten inbokade, så jag siktar på lekparker i Hyde Park, det utlovas drygt tjugogradig värme vilket blir en skön kontrast till de minus nio vi hade när vi hoppade in i bilen i Vittangi i förmiddags.

Att barn gjorda av samma föräldrar kan vara så diametralt olika övergår mitt förstånd. Ejda var galen på Arlanda, inte still överhuvudtaget, välte resväskor inne på taxfreebutiken, tog Johannas lilla chipspåse och strösslade innehållet över halva cafeterian, hällde med flit yoghurt över både sig och soffan hon satt i och röjde runt i korridorerna med sådan frenesi att affärsresenärerna inte vågade annat än att trycka sig mot väggarna då hon passerade.

Okej att minnet bleknar med tiden, men Tages småbarnsresor var, sedda genom backspegeln, ljuvliga i jämförelse.

Hej mitt (kortlivade) vinterland

Det började snöa här i morse. Jag instagrammade ut en bild, vilket fick min gamla TT-kollega Marko att vädra vinterluft. Kunde jag månne bege mig ut och filma lite?

Sagt och gjort. Vi drog på barnen vinterkläder, rotade fram pulkan ur förrådet och beordrade Tage att dra runt med Ejda på gården, något hon uppskattade betydligt mer än han.

Resultatet kan nu på eftermiddagen beskådas som ett nyhetsklipp lite här och där på svenska nyhetssajter. Nedan från GP:s sajt, det enda jag hittat som går att bädda in.

Snöns beständighet? Nja, gräsmattorna har nästan redan hunnit bli gröna igen.

Adenoiden

Vad är det värsta med att vara förälder?

Tage opererades i går, en enkel operation där en adenoid, ofta beskriven som en körtel och i folkmun kallad polyp, avlägsnades från övre delen av hans munhåla, någonstans bakom näsan. Den har hindrat hans sömn, han har drabbats av korta andningsuppehåll ibland, orsakat snarkningar, eventuellt också hämmat hans aptit.

En rutinoperation, och allt gick bra.

Men den där knappa timmen efter att jag visats ut från operationssalen, där jag fick sitta vid hans sida och försöka hålla hans allt mer sviktande humör uppe medan de förberedde droppet och narkosen och han till sist somnade (han hade inte fått äta sedan dagen innan och operationen blev försenad och drog igång först strax före klockan tre på eftermiddagen), det var den värsta timmen hittills i mitt liv. Trots att jag logiskt sett visste att det inte var någon fara, trots att jag visste att det var rutin och trots att jag visste att de inte skulle göra något mer avancerat än att skära eller knipsa bort en körsbärsstor körtel från hans svalg och att de inte ens skulle göra ett endaste litet operationshål i honom utan bara gå in via munnen.

Jag vankade fram och tillbaka i den korta passagen mellan centraloperationsavdelningen och uppvaket på Gällivare Sjukhus och försökte lyssna, tyda, sia. Lät det något där inifrån? Verkade de som gick in eller kom ut från avdelningen stressade, på väg till eller från en operation där något gått snett, ökade de takten i sina steg efter att dörrarna slagit igen efter dem? Men det var knäpptyst vilket väl knappast var någon slump, något säger mig att sjukhus byggs medvetet ljuddämpande för att inte störa parallellt pågående livsavgörande verksamheter samt kanske också i viss mån för att inte oroa vankande anhöriga i onödan.

Jag försökte intala mig själv att jag var fånig, att jag rentutav var futtig när jag satt där med dunkande smärta i bröstet för ett rutinärende när det i samma stund med all säkerhet fanns föräldrar som vankade i väntan på avslut på verkligt tuffa operationer, som med genuin osäkerhet inväntade läkarens besked.

När hon så stack ut sitt huvud genom dörren och berättade att allt gått enligt plan, att han nu skulle få ligga kvar i operationssalen en stund för observation innan han rullades över till uppvaket, höll jag fasaden uppe, log, verkade lugn. Klart jag visste att det skulle gå bra.

Men när dörren slog igen bakom läkaren igen brast det. Jag grät ymnigt i den lilla passagen i kanske en halvminut innan jag lyckades lugna mig nog för att smsa Johanna där hemma, nog för att tårarna skulle sluta rinna, nog för att inte ansiktet skulle flamma upp. Den vaga oron som funnits där sedan maj när undersökningen gjordes och det konstaterades att det skulle bli operation, oron som vuxit den senaste veckan när datumet närmat sig och som när jag rattade bilen söderut mot sjukhuset på morgonen vuxit sig till en tung klump placerad djupt ner i magen.

Tage däremot, överraskade som vanligt positivt i en sådan här situation. Han blev lite ledsen framåt tvåtiden, när vi väntat på avdelningen i tre timmar och hungern och rastlösheten tävlade om uppmärksamhet i hans kropp. Och efter uppvaket, när vi rullats upp på avdelningen igen och han börjat kräkas i efterdyningarna av narkosen, la han sig platt ner på magen i sängen, borrade huvudet in i kudden och skrek uppgivet Pappa, jag önskar att den här dagen inte hade hänt.

Men så kom läkaren med en liten skål av det närmaste hon hittat i geléhallonväg vilket Tage berättat före narkosen att det var hans favoritgodis – hon hade letat runt halva sjukhuset men gått bet när det gällde den äkta varan – illamåendet sjönk gradvis undan och han hittade en studsboll under en stol i rummet vi placerats i, och glädjen återkom till hans leende. Vid sjutiden på kvällen, när han visat läkaren att han kunde trycka i sig en hel renklämma utan behov att kräkas, fick vi tillåtelse att åka hem och de första två milen av resan babblade han med sin mommo i telefon innan han sträckte fram mobilen till mig, konstaterade Jag är nog lite trött ändå ännu och somnade omedelbart.

Jag stannade vid fyra parkeringsfickor under de återstående åtta milen hem, vände mig bakåt, kontrollerade att han fortfarande andades, att narkosen inte satt kvar där inne någonstans och orsakade skada.

För mig är det värsta med föräldraskapet maktlösheten. Så länge han är med mig, i min närhet, vid min sida, då kan jag skydda honom, se till att han mår bra, ta ansvar för hans väl och ve. Att det dels är en chimär – jag är knappast i stånd att skydda honom från allt ont bara för att jag fysiskt befinner mig vid honom – och dels är direkt felaktigt – i den där operationssalen till exempel, vilken nytta hade det gjort om jag suttit där och hållit hans sovande hand? – spelar ingen roll för bröstet som värker och hjärnan som skenar överröstar allt annat.

Det här är så klart ett problem som bara kommer att växa. Att växa upp är en konstant pågående frigörelseprocess, och det finns inget jag kan och när jag tänker på det logiskt ens vill göra för stoppa det.

Men om jag hunnit lära mig något om föräldraskap under de här hittills fyra och ett halvt åren så är det väl just det. Det är sällan logiskt.

Inget småbarn längre

I all yra kring vårt yngre barns förskolestart så är det viktigt att påpeka att det även är en spännande dag för storebror Tage. För en timme efter att Ejda stegat iväg till dagis hand i hand med Johanna, så var det dags för mig och Tage att för första gången cykla till samma förskolas storbarnsavdelning, där han från och med i dag går. Väl där visade han mig runt – här får man leka med smålego hur mycket man vill, pappa! – innan han en smula oengagerat gav mig en hej då-kram och hastade iväg.

Älskade stora Tage. Hur gick det här till egentligen?