Etikett: tage

Springandet, sopbilen och signeringen.

Min bokmässa i övrigt då, bortsett från att jag var lite skeptisk över det här med e-böckerna? Det känns som att jag mest jagade efter Tage, som i sin tur spatserade iväg mot allt hans ögon fick syn på. Det var en hel del, kan jag tillägga.

Det är lustigt att tänka på att vi i fjol ojade oss och tyckte att det var jobbigt att ha med en bebis på bokmässan, trots att han vid det tillfället ännu inte hade lärt sig att krypa, plus att vi hade med oss barnvakt. I år var vi barnvaktslösa, och han sprang så fort han ställdes ner på mässgolvet. Och stå på golvet krävde han att få göra nästan hela tiden, han har inte något tålamod för att sitta i barnvagnen längre, om man inte går fort, vilket inte var så enkelt med tanke på besökarantalet. Lägg därefter till att han började tjoa varje gryning vid femsnåret såväl torsdag som fredag som lördag, och vi landar i slutsatsen att nästa år krävs nog någon sorts annorlunda lösning om vi ska komma hem från mässan med förståndet i behåll.

Några böcker köpte jag inte till mig själv, dock två till Tage, han är väldigt förtjust i Halvan, och tågboken som han hade sedan tidigare kompletterades nu med ”Halvan kör sopbil” och ”Halvan kör bärgningsbil”, sopbilen kändes som prio ett, vi bor ovanför husets återvinningsrum, och varje måndagsmorgon när sopbilen brukar komma ungefär lagom till frukostdags vill Tage ställa sig i fönstret och se på det förunderliga som sker.

Min signering? Jodå, det gick helt okej, jag sålde i alla fall tvåsiffrigt, trots att jag inte hade något riktigt bord och det hela skedde utan någon påannonsering vid montern, jag stod mest och hovrade kring traven med mina böcker och högg på dem som var där och fingrade på pocketen och såg någorlunda köpvilliga ut. Till min förvåning tyckte jag dessutom att det var ganska roligt. Så – mer sånt!

Livet. Så förbannat orättvist.

Nej, vi har inte längre makten över våra liv. Under förmiddagen tog Tage kommandot på bokmässans golv. Han rusade mellan de olika förlagen, rev ner böcker, plockade godis, charmade personal, höll på att trasha ett ställ med Muminmuggar och blev slutligen en smula gramse när jag inte lät honom vandra vidare från en monter med famnen full av stöldgods i form av Bamsepussel.

Logik schmogik

Vinkade av Tage och Johanna vid Arlanda Express i morse, de åker till Vittangi en vecka för att hänga med mormor och morfar, jag stannar kvar i stan, försöker jobba så mycket som möjligt samt fixa med lägenheten, det är dags att få den helt i ordning nånjävlafuckinggång, om uttrycket tillåts.

Han har sovit väldigt dåligt de senaste nätterna, han är förkyld och har snurrat, bökat och ideligen vaknat till gråt och jämmerdal vilket gjort den egna nattsömnen snudd på ickeexisterande. Det i kombination med att vi spenderar i princip hela hans vakna tid tillsammans, Tage och jag, gör att mitt behov av egentid just nu är rätt stort. Min kropp skriker efter att få skrota runt, att få sova ostört till klockan halv åtta på morgonen, att få anpassa min tillvaro efter mig själv och ingen annan om så blott för några dagar.

Och så står jag där, när dörren till tåget är på väg att stängas mellan oss och han håller Johanna i ena handen och vinkar frenetiskt mot mig med den andra med sitt bångstyriga guldlockehår, sin gråa hoodie, sina blåa små jeans och snabba skor. Står där och känner tårar bränna och vill bara springa ombord, slita honom av tåget och ha honom vid min sida för evigt, sömn eller ingen sömn, egentid schmegentid.

Det är inte mycket logik inblandat i det här med att vara förälder, direkt.

Siktat på Pocketshop: Författarego

Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.

Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.

Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.

Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?

Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.

Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.

Ridå.

Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.

Rena sandlådenivån

Minglade på Bokhoras femårskalas i går. Dels kom någon fram och sade att vi för mänsklighetens väl och ve bör komma igång med DJtv igen, men fick även via ombud höra att det på ett av landets större bokförlag ansågs att min blogg var bra att läsa för att jag hade så bra branschbevakning.

Roligt att höra att mina ytterst sporadiska iakttagelser från sandlådan, bokstavligt talat, fortfarande är uppskattade. Ska försöka höja frekvensen lite.

Och när det gäller DJtv så är svaret egentligen detsamma. Vi ska, mellan besöken i lekparken, göra vårt bästa.

Berlin kontra Stockholm – en kort barnstudie

Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.

Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.

Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.

Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.

På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.

Hur som helst. Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Trapporna däremot – nicht so sehr.

Pendeltåg och Upptåget FTW

Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.

Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.

Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!

Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.

Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.

Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:

Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).

Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.

För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.

UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.

Ett barn

Man har ett barn. Man ser bilderna från Utøya och läser ögonvittnesskildringarna och kollar NRK:s sändningar nonstop så länge att man precis före avfärd till ett på bröllop inser att vänta nu, har jag sett mina kostymskor sedan flytten? och efter en fruktlös uppochnervändning av de återstående flyttkartongerna konstaterar att svaret nej och man springer till Ringens köpcentrum och köper ett par nya med andan i halsen.

Men man har ett barn, och på något sätt jag aldrig kunde ana blir bilderna och texterna så mycket otäckare att läsa. Det gör fysiskt ont i magen när jag tänker på de föräldrar som i fredags kväll med stigande fasa tvingades vänta vid sina telefoner på livstecken. Den grad av växande förtvivlan när samtalet aldrig kommer, när det helt uteblir eller efter ett inledande hopp tystnar. När insikten obevekligt väller fram och det förlösande mirakelbeskedet aldrig kommer.

Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag tänker på det.

Man har ett barn, som när man känner det där fysiskt onda i bröstet lever loppan hos sin mormor och morfar hundratrettio mil norrut med nyinköpt plaskpool och rutschkana som han enligt uppgift vägrar gå upp ur trots att han fryser så att han blir blå.

Man känner att man älskar honom så mycket att det värker i bröstet och blir samtidigt förlamad av fasa när man inser vidden av de nya känslor hans existens har fött i mig. Det bottenlösa hål av potentiell sorg jag frivilligt accepterat att riskera om han skulle ryckas bort.

Det är en svår känsla att beskriva. Det är en svår känsla att känna.

Men så kommer en ny bildrapport via mms från mormor om barnets äventyr i smultronlandet och man glädjegråter en skvätt i toalettkön i sina nyinköpta skor på bröllopet som trots all sorg blev väldigt vackert.

Man känner att det är värt risken.

Slutet på en era

Den sista augusti, om cirka sex veckor, går kontraktet ut på vår Berlinlägenhet.

Tillbaka till Stockholm på heltid, vardag, rutiner – om än i en ny stadsdel – slut på camparidrinkar på balkongen med dunket från spårvagnarna som ljudkuliss när de passerar fyra våningar nedanför på gatan, slut på mina joggingrundor som alltid verkar bli 7,3 kilometer långa hur jag än beter mig, slut på kånkandet av barnvagnen de fyra trapporna upp och ner minst två gånger per dag i medel, slut på mina erbarmliga försök att låtsas kunna tyska, slut på mina och Tages dagliga exkursioner till stadens ändlösa utbud av fantastiska lekparker, slut på inköp av chockerande billig och stundtals underlig Lidlmat, slut på … ja, på ett år som innehållit fler flygresor än mina trettiofem tidigare år sammanräknade, ett år som många gånger varit väldigt slitsamt men samtidigt det mest annorlunda jag upplevt i mitt liv och alldeles alldeles underbart.

Jag kommer verkligen att sakna Berlin. Det här är första gången i mitt liv jag har bott utomlands och det har varit en upplevelse över förväntan även om det inte riktigt blev som vi väntat. Det blev en smula för mycket Stockholm trots allt, de 75-80 procent av tiden vi hade hoppats kunna spendera här nere blev i verkligheten runt 60, och med det blev tillvaron stundtals hattig, det är svårt att uppleva riktig vardag när man byter bostadsort var fjortonde dag, man planerar ständigt för nästa avfärd och landar aldrig helt.

Jag undrar för den delen hur det blir rent matematiskt, om Tage kommer att ha spenderat mer tid av sitt liv i Tyskland än i Sverige när vi är klara. Jag tror inte det, men då vi planerar att spendera så mycket som möjligt av augusti här i Friedrichshain, kan det kanske uppnås. Inte för att det spelar någon roll. Men det vore roligt på något sätt. Synd bara att han inte kommer att minnas något av det här året när han blir stor. Fast det är klart, det finns ju en del bilder som vi har tagit här nere. Sisådär 3 000, skulle jag tro.

Ska nog räcka tills han blir gammal och grå.

DJtv #69 – iPadspecial

Nämen!

Ett DJtv-avsnitt! Visserligen ett som inte handlar så där jättemycket om litteratur utan mest om iPad, och dessutom är Johanna i stort sett frånvarande av logistiska skäl, men ändå! Okej, vi kör:

Efter att under en vecka i New York levt endast med en iPad var en utvärdering på sin plats. Och eftersom iPad även är en utmärkt e-boksläsare kändes DJtv som ett lämpligt forum. Dessutom för att vi ska få den äkta DJtv-känslan: Johanna bjuder på ett bra tips på New York-litteratur.

PS. Det här avsnittet är inspelat på min iPhone 4, därefter redigerat i iMovie på iPaden och direkt uppsänt till Youtube. Vanligen brukar jag redigera i iMovie på datorn, därefter exportera filen och till sist sända upp den till Youtube. Tycker nog personligen att resultatet blev lite sämre, bilden känns ryckigare, sämre renderad. Ännu ett problem med iPaden, således.