Andnöd

När jag och Tage satt och åt frukost i morse föll min blick på texten i Svenskan om manifestationen i samband med begravningen av den 15-årige pojken som nyligen sköts till döds i Malmö. Texten, som inte finns på nätet, inleddes med frasen (fritt ur minnet) Inget kan vara så sorgligt för en förälder som att tvingas begrava sitt eget barn.

Jag läste meningen igen, såg på bilden av den sörjande fadern, blinkade ett par gånger, försökte hålla emot. Lönlöst. Tage stannade upp och tittade storögt på mig. Pappa där, sade han och pekade på mina ögon där tårarna nu föll.

Det här med att vara förälder alltså. Himmel och helvete på en och samma gång.

Vart tog det planlösa flanerandet vägen?

Jösses vilken dag.

Vaknade 05.45 – före Tage! – med jobbångest och fällde således upp datorn och började pilla på en av de tusen artiklar jag lyckats samla på mig för att skriva just exakt den här veckan. Sedan dess har jag hållit på, bara för att stanna till och ge Tage frukost samt föra honom till dagis. När det var dags för hämtning fick Johanna rycka in, hon servade mig för den delen till och med lunch vid datorn, jag behövde inte ens resa mig. Sedan avbröt jag för middag en sväng, samt nattade Tage. Därefter åter till arbetet.

Nu är klockan 23.16 och jag är totalt urlakad. Klockan sju tänker jag mig att jag ska sitta på Gunnarssons med en kaffe och en GI-fralla och skriva klart en artikel innan jag ska hasta iväg på en pressvisning av ”Hamilton” varefter jag ska spruta ur mig en recension till UNT följt av en stor intervju för en kundtidning jag måste hinna förbereda mig till på något sätt också. Sedan hem och skriva veckans Spektrakrönika. Samt helst också försöka finna lite tid för att putsa på några av bokkrönikorna som borde ha lämnats in redan i förrgår.

Det skulle ju vara avkopplande att bli frilansare! Tid för kontemplation och utveckling!

My ass säger jag.

Hur vi dör

Vi är hemma i Stockholm igen nu, efter sjutton dagar på vift i Gästrikland och Vittangi känns det skönt med vardag. Jag har dock lite för mycket att göra den kommande veckan för att det ska kännas helt bekvämt. Men det ska nog lösa sig.

Johannas farfar dog när vi var där uppe, hon var med när han dog, höll hans hand medan livet försvann ur honom, hon har skrivit väldigt fint om det i sin blogg. Därmed fick jag för första, men med all sannolikhet inte sista, gången stifta bekantskap med de för mig helt främmande traditioner som finns kring döden där uppe. Äldre rutiner och seder som vi i de mer urbana delarna av landet till stora delar har rationaliserat bort.

I förväg hade det sagts att det rörde sig om en utbärning, men i efterhand lät Johanna meddela att det mer varit som en hämtning, eller möjligen en blandning av dem båda.

Det som rent konkret hände var att vi åkte till vårdhemmet där Johannas farfar bodde sin sista tid, och nu hade placerats i en öppen kista i sitt rum. Alla samlades först till fika i vårdhemmets allrum, varefter vi förflyttade oss in till hans rum där det sjöngs några psalmer och det lästes bibelstrofer vid kistan. Alla sade därefter sina hej då, och följde sedan kistan som drogs på en vagn till baksidan, där kistan bars in i begravningsfirmans bil av delar av släkten och vårdhemmets personal gemensamt. I sakta mak körde därefter en liten kortege genom byn, med stopp utanför farfars hem för att han skulle få se huset han själv byggt en sista gång.

Turen gick vidare till gravkapellet på kyrkogården strax utanför Vittangi, den ligger vackert i en slänt ned mot älven. Väl framme bars kistan ned i ett förvaringsrum under kapellet, jag var en av de som bar. Ett par ljus stod tända och väntade på varsin sida om platsen där kistan skulle stå, och några följde efter ned, ledda av Tage som absolut ville se vad som var i görningen. Väl nere hos oss som burit stegade han kavat fram till kistan och började klättra upp på den, något som i kombination med att hans morfar då han lyfte bort honom råkade tjonga hans huvud mot rummets låga plåttak så att väggarna skallrade, skänkte en lätt David Lynchig stämning över skeendet, och flera av de närvarande kunde till och med kosta på sig ett hjärtligt skratt.

Jag var väldigt stolt över Tage under ceremonin. När vi först gick in i rummet där hans gammelfarfar låg – eller om det egentligen blir gammelmorfar eftersom det var hans mors farfar, jag vet inte riktigt – blev han lite ledsen och ville vara i famnen, det kändes som att han förstod att människor i rummet var sorgsna, kanske blev han lite rädd när han såg Johannas farmor gråta. Därefter satt han dock snällt i först min och sedan Johannas famn under hela ceremonin, och tittade storögt på de vuxna när de sjöng. När vi gick efter kistan mot vårdhemmets baksida fastnade han visserligen vid ett par tomtar som stod placerade vid en dörr, men det bör föras till protokollet att Tage är mycket förtjust i tomtar.

Det är intressant hur olika vi ser på döden. Eller snarare hur de flesta av oss inte gör det. Innan vi steg in i Johannas farfars rum och jag såg honom ligga där i sin kista, hade jag aldrig tidigare sett en död människa. När vi var tillbaka hemma pratade vi om det där, och Johanna räknade fram att hennes siffra var elva. Och nej, hon har inte jobbat inom vården eller liknande, det rörde sig bara om människor som dött i hennes närhet och vars begravningar eller bärningar eller uthämtningar hon varit på hemma i byn.

Jag kan tycka att det är fint att döden tillåts ta plats. Jag är ovan vid det, men ja, det var på något sätt vackert.

Kindle Fire, bildströmmen och frisören

• Den här veckan släpps e-boksläsaren/surfplattan Kindle Fire i USA (samt även två andra nya varianter av Kindlen). Då Fire är ytterst aggressivt prissatt med sina 199 dollar, antas den bli den första verkliga utmanaren till Apples iPad på surfplatte/pekdator/kalladetvadfannivill-området. Nu har de första recensionerna börjat trilla in, jag har hittills sett New York Times samt The Verges rätt ingående tester. Summa kardemumma: Föga förvånande rejält sämre kvalitet än iPaden rent hårdvarumässigt (den billigaste iPaden kostar 499 dollar), men en väldigt bra platta sett till priset. Och The Verge prisar verkligen integrationen till Amazons egen butik. För till skillnad från iPaden, som faktiskt har visat sig vara en rätt nyttig pryl för att skapa vissa typer av saker på, så är Kindle Fire inriktad på en enda sak – konsumera olika typer av media, och då självklart allra helst sådan som köpts hos Amazon.

• En av de mer omdiskuterade funktionerna i nya iOS 5 är funktionen bildström, eller photostream som den heter på engelska. På sätt och vis väldigt bra, alla bilder du plåtar på någon av dina iOS 5-enheter synkas automatiskt till alla enheter inklusive till iPhoto på datorn. Tar jag en bild med iPhonen på stan dyker den alltså upp på datorn hemma utan att jag behöver göra något. Det som kritiserats är dock främst att tjänsten endast erbjuder ett allt eller inget-läge, det går helt enkelt inte att radera foton ur bildströmmen så länge man inte raderar alla bilder som finns däri. Hittills har det inte stört mig så mycket, bilderna försvinner av sig själva efter en månad om man inte gör något med dem och man behöver ju faktiskt inte bry sig om den där mappen alls egentligen, utan bara veta att bilderna ligger där om man behöver de.

Med det sagt upptäckte jag dock en söt men på sikt möjligen irriterande grej. Jag har även kopplat in iPaden i bildströmmen, den är ju ett ypperligt sätt att kolla igenom fotoalbum på, bland annat. Mest används ju i ärlighetens namn dock vår iPad främst av Tage, han spelar spel och kollar på irriterande gummibjörnsvideor på Youtube. Ett av hans senaste favoritspel är Tocaboca Hair Salon, där man klipper samt fixar till håret på olika djur. Plus tar bilder på dem, bilder som … ja just det, hamnar i min bildström inte bara i iPaden, utan också i min dator och på min telefon.

Bara under helgen hade han lyckats knäppa 66 nya frisyrbilder.

Kan ju vara bra som inspiration när vi tar honom till frisören om inte annat.

Lågtryck

Det är lite ledsamt nu. Efter tio dagar utan några som helst problem när vi skulle vinka hej kom reaktionen i går. Vid orden nu ska pappa gå vid lämningen på dagis började stora tårar rulla nerför Tages kinder, och han tryckte sig mot mitt ben, ville aldrig släppa taget. Så även i morse. Tårar, skrik, armar som omfamnar, lämna mig inte här. Att det snabbt går över efter att dörren slagit igen bakom mig är visserligen en tröst, men en förvånansvärt klen sådan.

Det, kombinerat med att varje tandborstningen varje morgon och kväll nu utvecklats till ett veritabelt krig mellan ett barn som vägrar att öppna munnen och en pappa som inte vill att hans sons tänder ska falla ur munnen på grund av misskötsel, gör att himlen ter sig en smula mulen i dag.

Med nyfunnen känsla för rörelse

Har kunnat jobba mellan 9-15 varje dag den här veckan. Särskilt effektiv har jag tyvärr inte varit, har väl mest gått runt och känt mig för, försökt acklimatisera mig till en helt ny tillvaro. Att gå tillbaka till mitt tidigare jobb hade nog varit enklare, eller vad säger jag, det är klart det hade varit, att bara glida in i den gamla tillvaron hade ju inte inneburit några problem alls, och på många sätt känts tryggt och bekvämt.

Men det hade heller inte inneburit någon utmaning. Och sådana måste man väl utsätta sig för ibland. Jag var för dålig på det under lång tid, gled in i någon sorts kokong där jag bara lät saker puttra på år efter år, utan någon drivkraft för förändring, utan att knappt ens förflytta mig rent fysiskt.

En sak jag verkligen har stört mig på den senaste tiden är att jag fram till att jag träffade Johanna under ett antal år nästan aldrig reste någonstans. Varför i hela friden inte då? Jag hade råd, jag hade all tid i världen, jag hade inget som höll mig tillbaka. Ändå rörde jag mig aldrig, höll mig i de vana cirklarna i Stockholms innerstad, lät inget rubba dem på något vis.

Ren idioti.

Nåväl. Vi har ju tagit igen det med råge de senaste åren. Tage har blivit en van resenär, han är mer bekväm med att åka flygplan än vad jag själv är och har redan

Eh. Jag skriver det här från soffan, Tage stökar omkring kring mina fötter och möblerar om vardagsrummet så smått, skjuter in soffbordet till sitt direkt angränsande sovrum till exempel. Hur som helst, i samma stund som jag skrev att han är en van resenär och mer bekväm med att åka flygplan än jag själv, kom han fram till mig med sin lilla röda resväska i famnen och ville ha hjälp med att öppna den. Nu har han packat den med ett tåglok, en av sin mammas snusdosor samt en mindre väska i stål  – kan ju vara bra med en liten väska när man ska gå på stan – och försöker under viss frustration få ihop locket.

Ett tecken så gott som något. Vi måste nog resa någonstans snart.

Egen tid

Dag sju på Tages inskolning. I dag är han där från klockan nio till halv tre på eftermiddagen. På förmiddagen har jag hunnit göra en intervju till en Internetworldartikel, pysslat en del där hemma och sitter nu på ett fik och skriver en text till vår bebisbok.

Att det är så här livet ska vara framöver, fyllt med möjligheter att faktiskt ägna sig åt sina egna projekt på dagtid, känns efter femton månader med barnet vid min sida som smått overkligt.

Lekplatser vi minns

Om någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle spendera större delen av 2011 i en lekpark skulle jag ha sagt att han/hon var galen.

Eller, nej, inte galen, det var ju inte som att jag gick runt och var övertygad om att jag aldrig skulle skaffa familj, det hoppades jag nog ändå, även om det hela verkade väldigt diffust. Abstrakt. Skilt från den verklighet jag levde i.

Men lekparker alltså, eller parklekar som det av någon bakvänd anledning heter officiellt. Södermalm är snart kartlagt på samma sätt som vi lade Friedrichshains alla otaliga Kinderspielplatz under oss i somras, Tage och jag. I och med dagens besök i den rätt oansenliga lekplatsen i Tantolunden, som dock har som viktig bonus att alla tåg som lämnar Stockholm på väg söderut passerar precis bredvid, har vi nog täckt in öns alla större faciliteter.

Det är underliga ställen, dessa lekplatser. Innan man har egna barn är de ickeplatser man passerar förbi utan att reflektera över, tanken skulle aldrig ha slagit mig att besöka en lekpark om inte Tage fanns, faktum är väl att det är bäst så, för män utan tillhörande barn i parklekar – nja, låt oss bara säga att det inte anses sunt.

I min gamla lägenhet vid Odenplan fanns två dagis – förlåt förskolor – med tillhörande mindre lekplats på innergården. Jag passerade den där lekplatsen dagligen i nästan sju års tid, jag noterade så klart att den fanns där, men jag tittade aldrig på den, ansåg den aldrig vara del av min värld.

Och nu framlever jag mina dagar på dem. Konstigt det där.

Tiden. Ack tiden.

Jag vet att jag är som en repig skiva men:

Åh vad jag vill ha tid att skriva mer här i bloggen. Skriva som jag gjorde förr i tiden, varje dag, flera gånger till och med, rad upp och rad ner. Plus börja göra DJtv med Johanna igen. Regelbundet.

Men av mina ambitioner blir det bara en tumme. Det har så klart med Tage att göra, eller rättare sagt, att jag har tagit på mig att göra för mycket saker vid sidan om Tagebestyren. Den här veckan har jag hittills skrivit en bokrecension, i kväll ska jag skriva en filmrecension till UNT och veckans teknikkrönika till TT Spektra och senast i gryningen på fredag måste jag skriva ännu en litteraturrecension till UNT. Senast på måndag morgon måste jag därtill ha klar nästa veckas tekniktext till samma tidning. Att jag inte ens är halvvägs genom boken som jag ska ha recenserat klart till på fredag gör inte heller saken bättre. För att inte tala om att jag verkligen ligger efter när det gäller texterna till vår föräldrabok.

Och det är bara sakerna som handlar om mitt skrivande. Jag har flera andra roliga och mindre roliga fritidsaktiviteter att ta tag i också, som jag verkligen måste komma igång med den här veckan.

Nej, jag vet, jag borde inte klaga, jag tycker ju att de här sakerna är roliga och det är ju inte som att någon tvingat mig att ta på mig att skriva dem. Men jag önskar bara att jag … hade lite fler timmar per dag att tillgå.

Men men. När Tage börjar på dagis om en månad, vi var där och hängde i går för den delen, kan jag börja göra de här sakerna på arbetstid.

Herrejösses vilken overklig lyxtillvaro det kommer att bli.