Post Format

Lågtryck

Det är lite ledsamt nu. Efter tio dagar utan några som helst problem när vi skulle vinka hej kom reaktionen i går. Vid orden nu ska pappa gå vid lämningen på dagis började stora tårar rulla nerför Tages kinder, och han tryckte sig mot mitt ben, ville aldrig släppa taget. Så även i morse. Tårar, skrik, armar som omfamnar, lämna mig inte här. Att det snabbt går över efter att dörren slagit igen bakom mig är visserligen en tröst, men en förvånansvärt klen sådan.

Det, kombinerat med att varje tandborstningen varje morgon och kväll nu utvecklats till ett veritabelt krig mellan ett barn som vägrar att öppna munnen och en pappa som inte vill att hans sons tänder ska falla ur munnen på grund av misskötsel, gör att himlen ter sig en smula mulen i dag.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.