Vi packar upp dem. Kartong efter kartong. Sakteliga. Sak-te-li-ga.
Och medan detta sisyfosarbete fortskrider genomlider vi samtidigt vad jag skulle hävda är Tages jobbigaste period hittills. Han är, sitt vanliga gulliga anlete till trots, en riktig pain in the ass just nu helt enkelt. Otroligt frusterad och arg ofta, troligen över att vi inte förstår vad det är han försöker säga stora delar av tiden, han har ju lite svårt med talet. Lägg därefter till en rejäl nypa nyupptäckt trotsbeteende för att testa våra gränser – särskilt Johannas när det gäller att slita kläder ur de nya byråerna i sovrummet som vi inte hunnit barnsäkra ännu – och ni har en föräldraledighetsvardag som stundtals inte kan klassas som sommardröm.
Men så ser man honom sitta där, uppkrupen i en ännu ofylld bokhylla, mixtrandes med sitt stetoskop i godan ro. Så smälter man, och glömmer för ett ögonblick att man två minuter tidigare funderade på att stänga in honom i en garderob.
