Etikett: litteratur

Våroffer x 2 att vänta på topplistorna

När jag såg att Lind & Co för två veckor sedan gav ut en deckare av författaren Maria Richardsson med titeln Våroffer tänkte jag att oj då, här är det upplagt för viss förvirring i ljudbokstjänsterna om denna blir poppis. För i slutet av mars ska ju Anders De La Mottes sista deckare i hans mycket populära årstidskvartett komma ut på Bonnierförlaget Forum, med titeln … ja, ni gissade det – Våroffer.

När det nu återstår mindre än en vecka tills De La Mottes bok kommer, ser detta ut att bli verklighet. Maria Richardssons Våroffer är i skrivande stund fyra på Storytels topplista. Hos konkurrenten Bookbeat är den visserligen bara 21:a, men deras topplista uppdateras bara en gång i veckan och jag har inte koll på vilken dag den byts ut, så den kan vara i stigande även där (Storytels topplista uppdateras varje dag).

Oavsett vad, så gissar jag att man på Forum inte är helt nöjda med situationen, titeln på De La Mottes kommande har legat ute på deras sajt sedan åtminstone i oktober (då jag själv hittade den då jag skrev en recension av de tidigare böckerna i serien), och jag tror att den har legat listad som kommande i ljudbokstjänsternas kataloger sedan i början av året. Det bör dock föras till protokollet att även titeln på Maria Richardssons bok kan ha varit spikad och legat ute ett tag, det har jag ingen koll på. (Uppdatering 27/3: Se författaren Maria Richardssons kommentar under inlägget för mer info i frågan!)

Hur som helst, Forum har uppenbarligen känt sig nödgade att försöka rädda upp situationen och i sista stund ändrat den officiella titeln för de digitala formaten till det något knöliga Våroffer, Årstidskvartetten (varför inte det betydligt elegantare tankstrecket?). På det viset blir de ju åtminstone inte helt identiska i titellistorna.

Det är för övrigt inte helt ovanligt att samma boktitel förekommer på helt olika böcker – särskilt inte på relativt generiska enordstitlar – men att två böcker med samma namn inom samma genre ges ut inom loppet av tre veckor och där båda har topplistepotential, torde vara en unik händelse. Ska bli spännande att se om de hamnar precis bredvid varandra.

Fotnot: Jag kan ha drömt det här, men jag har för mig att det i Svensk Bokhandel lite längre tillbaka fanns en spalt där förlag kunde avisera kommande boktitlar, antagligen i syfte så att ingen skulle råka ge en annan bok samma titel. Hittar dock inte detta nu.

Tillägg: Mattias Boström på Piratförlaget gav mig snabbt svar på Facebook gällande den där Svensk Bokhandel-spalten: Det stämmer att SvB hade en spalt med titelskydd förr om åren. Vet ej exakt när de slutade med det, men det känns som minst fem år sen. Jag tror dock inte att spalten hade någon juridisk funktion, utan fanns mest till för undvikande av krock. Det var lite skojigt att läsa den där spalten ibland, för vissa av titlarna var så unika och smala att risken för krock var obefintlig.

——

Uppdatering 27/3: Bokförlaget Forum har nu fixat till titeln på Anders De La Mottes bok, så att den kallas Våroffer: Årstidskvartetten i de digitala kanalerna.

Sorgeskrift om jojken som tystnade

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Herrarna satte oss hit
Elin Anna Labba
Norstedts

På 1750-talet börjar gränsen mellan det som då är Norge/Danmark och Sverige/Finland märkas ut med rösen efter att ett gränstraktat slutits mellan länderna. Länge påverkar inte rösena livet nämnvärt, människor fortsätter röra sig fritt över Nordkalotten.

År 1919 ändras detta. Första världskriget är slut och den unga nationen Norge – äntligen fritt från dansk och svensk överhöghet – ska på allvar bli norskt. I detta ingår inte att samer som juridiskt är svenskar ska få fortsätta bege sig till norska marker med sina renar för sommarbete. ”Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen”, säger Arbeiderpartiets ordförande i Stortinget. Renskötsel fastslås vara en sysselsättning på utdöende, betesmarkerna behövs för jordbruk.

En renbeteskonvention sluts mellan Norge och Sverige, där det fastslås hur många renar – och underförstått renskötande familjer – som tillåts röra sig över gränsen mellan sina sommar- och vinterland.

Men kvotsiffran rimmar illa med verkligheten. Kring Karesuando och Jukkasjärvi finns långt fler renskötande samer som sommartid vandrar med sina hjordar till den nordnorska kusten kring Tromsö. Hur lösa problemet?

Entré: Byråkratsverige i form av länsstyrelse och lappfogdar.

1923 rullar det som på myndighetssvenska döps till ”dislokation” igång på allvar. Under de kommande tio åren tvångsförflyttas hundratals renskötande samer och deras djur ner mot först Gällivare-, Jokkmokks- och Arjeplogstrakterna, och senare även längre söderut mot platser som Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Många vädjar, försöker resonera med överhetens herrar. Vissa får ju stanna, inte vill de väl splittra familjer och släkter?

I stället för att lyssna vrider herrarna åt tumskruvarna hårdare. Norrbottens läns södra delar blir nämligen snabbt fullt – områdena som samerna tvingas iväg till är ju inte öde, där bor redan andra samer, med konflikter till följd vars verkningar vi ser än i dag.

Längre förflyttningar beslutas, Västerbotten blir målet, vilket kräver hårdare tag för att realisera. En ny lag stiftas 1925: ”Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.”

Familjer bötfälls när de inte förflyttar sig tillräckligt snabbt, ibland upprepade gånger. Längs färden försvinner många renar, de vill vandra norrut, inte söderut. Kraftigt decimerade och ekonomiskt försvagade anländer de ”dislokerade” till okänd mark, illa sedda av de där redan boende. Jojken tystnar, nackar kröks.

Detta är faktastommen som Herrarna satte oss hit utgår ifrån. Det som ger boken liv är dock hur författaren ger röst åt de drabbade. Elin Anna Labba, själv sprungen ur en av familjerna som tvångsförflyttades, har kunnat intervjua några av dem som unga var med om den påtvingade vandringen, men också deras barn och barnbarn, samt fått använda äldre intervjuer gjorda med dem som sedan länge är döda.

Det här är inte den första genomlysningen som gjorts av statens tvångsförflyttning av samer, men aldrig har det levandegjorts och presenterats på ett så inbjudande sätt, trots att ordet skär i munnen eftersom läsningen är hjärtskärande sorglig. Men det är en inbjudande skildring i så måtto att materialet presenteras lättfattligt och intresseväckande, detta trots att Labba aldrig hänger sig åt förenklingar eller skyggar för att låta texten präglas av samiska uttryck och namn. Vreden över den myndighetsmisshandel de här människorna utsattes för överlåter Labba åt läsaren att känna (och det gör man), i den mån hon själv ger uttryck för konkreta känslor är det snarare en molande sorg över det som gått förlorat.

Herrarna satte oss hit är ett stort och viktigt verk. Storheten ligger delvis i att Elin Anna Labba ens lyckats samla materialet, men ännu mer i hur hon presenterar det. Det är en vacker sorgeskrift, fackbok till sitt väsen men skriven i ett poetiskt mollackord, där författaren lyckas göra så mycket mer än att bara presentera fakta.

Inte minst belyser hon kvinnornas och barnens situation, som där det i ett särskilt hjärtslitande stycke berättas om det omöjliga val ett ungt par tvingas till när de under tvångsflytten föder tvillingar vid vinterns början. För att inte riskera båda döttrarnas liv – mamman är så försvagad att hon knappt kan sörja för en – måste det ena spädbarnet lämnas bakom hos en finsktalande värdfamilj. Först tre år senare kan dottern hämtas av föräldrarna hon inte längre har några minnen av och heller inte delar språk med.

Herrarna satte oss hit är en imponerande, kompromisslös och samtidigt lågmäld bok. Trots det hon här åstadkommit hoppas jag att Elin Anna Labba inte nöjer sig, utan fortsätter utforska ämnet, kanske i romanform? Styrkan i språket har hon onekligen, och människoöden värda att fortsätta skildras tveklöst likaså.

När jag nyligen läste Matilda Gustavssons Klubben – som med samma styrka belyser en annan sorts institutionaliserat maktmissbruk – var jag övertygad om att det skulle bli detta års Augustvinnare i fackboksklassen. Efter att ha läst Herrarna satte oss hit är jag inte längre lika säker.

Fotnot: Herrarna satte oss hit finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Boktugg lanserar ny bokkanal

På tal om Boktugg och intervjun jag gjorde med dem i går, så har de i dag lanserat sin Youtubekanal med en första video. Det knappt två minuter långa klippet är väl inte vad jag skulle kalla stor tv, men i alla fall lite sött och aktuellt. Än så länge verkar de inte riktigt ha bestämt sig för vad de ska göra av kanalen, men de hade lovat att producera ett klipp när de nått hundra prenumeranter, och när det passerades, var de ju så illa tvungna. Bra tips för den som har många böcker och en bra trollstav men dåligt med toapapper.

Hur som helst, här är kanalen, och här är klippet inbäddat:

Lite mer får de dock anstränga sig innan jag skriver om dem på TVdags, där jag dock plitade ihop en liten annan, coronarelaterad, grej om förkortade tv-säsonger i dag.

Pratar Virus och coronavirus hos Boktugg

Jag har hittills hållit mig från att göra någon sorts jämförelser mellan det som sker i min ljudboksserie Virus och det som nu händer i vår vardag kring corona, eftersom jag inte tycker att det känns lämpligt att försöka dra nytta av en samhällskris för att få fler lyssningar.

(Plus att jag faktiskt inte har särskilt mycket att säga, jag är i virussammanhang en amatör som mestadels googlat mig fram till det jag skriver om – och det som Google och Wikipedia inte hjälpt mig med har jag hittat på, Virus och Smittad är ju skrivna som underhållning, inte informationsskrifter.)

Fast när branschsajten Boktugg hörde av sig för en intervju i helgen, visade det sig att jag trots allt hade en del att säga. Intervjun går att hitta här, och följande citat summerar väl mina rådande känslor inför den stundande finalen på Virus/Smittad-eposet senare i vår: Att finalen på Virus skulle sammanfalla med en verklig pandemi var ju inte riktigt meningen.

Mot Umeå, men tyvärr inte mot Littfest

I dag skulle jag ha rest söderöver för att bevista Littfest i Umeå i dagarna tre, men efter regeringsbeslutet i går om mötesbegränsningar, ställdes ju Littfest in med minsta möjliga marginal – många inbjudna författare och andra gäster var redan på väg till Umeå och ett par enstaka hade redan hunnit anlända. Mina planer fick därmed läggas om.

Jag är fortfarande på väg till Umeå – bussen jag sitter på befinner sig någonstans mittemellan Piteå och Skellefteå – men endast för att i kväll på Bokcafé Pilgatan medverka på Norrländska Litteratursällskapets årsmöte och den efterföljande releasefesten för det nya numret av vår tidskrift Provins, ett betydligt mindre evenemang som inte berörs av de nya reglerna. I morgon styr jag kosan norrut igen.

Men nej, jag tänker inte ta någon i hand, och ja, jag bär med mig en liten flaska handsprit jag hittade i badrumsskåpet som jag ämnar använda vid behov. Därtill jobbar jag frenetiskt med att inte pilla mig själv i ansiktet – kanske kan jag som ett resultat av detta göra mig av med ovanan att bita på naglarna? Hade varit en liten fin tröst i all bedrövelse.

Jag lider verkligen med arrangörerna av Littfest. Ett helt års planering och slit, och så tvingas de kasta in handduken dagen före premiären. Självklart ett helt korrekt beslut i det rådande läget (det hade därtill betraktats som ett allvarligt lagbrott att trotsa förbudet) men inte desto mindre trist för det. Jag hade själv en aktiv roll i arrangemanget i år som konferencier för programpunkterna på scenen Balder, men den tid jag lagt på förberedelser för det är så klart helt försumbara jämfört med de oerhörda mängder ideell tid och kraft som lagts på att få ett arrangemang av Littfests storlek till stånd.

Jag hoppas det startas någon form av insamling för att hjälpa föreningen att ta sig igenom den ekonomiska smäll som lär bli följden av det här, jag lovar att bidra efter bästa förmåga.

En positiv bieffekt av detta finns dock: Jag kommer i och med detta att kunna vara med när kidsen åker skidloppet Kopparrajden hemma i Vittangi på lördag, något som inte hänt sedan 2016 – arrangemangen äger alltid rum samma helg. Det ser jag genuint fram emot.

Begränsade abonnemang ett hot mot ”ljudboksfenomenen”

Ett tillägg till det jag skrev i går om Bookbeats nya, mer villkorade ljudboksabonnemang:

Den obegränsade buffémodellen som hittills varit allenarådande på den svenska marknaden har gett ett antal tidigare oetablerade författare chansen att nå fram på ett sätt de annars inte skulle ha lyckats med. Särskilt hos Storytel har ett helt gäng fenomen – främst på deckarområdet – kommit från till synes ingenstans och nått stora framgångar på topplistorna, samtidigt som de på den ”vanliga” bokmarknaden fortsatt att sälja ytterst blygsamt – om de ens finns att köpa i fysisk form överhuvudtaget.

Betalar vi för fri tillgång till ett stort bibliotek är vi mer villiga att ge oprövade kort en chans. Med en sådan modell kostar det oss inget mer än lite tid att starta en bok av ett okänt namn, fastnar vi inte för den är det bara att välja nästa bok vi placerat i vår virtuella bokhylla.

Med begränsade abonnemang där tiden blir villkorad kommer det där beteendet antagligen att förlora mark. Skulle så kallade basic-abonnemang som bara tillåter lyssning på en eller två normallängdsböcker per månad bli populära (än så länge har bara Bookbeat och Bokus Play lanserat sådana alternativ) är det med all sannolikhet de stora, etablerade författarelefanterna som tjänar på det, samtidigt som ”ljudboksfenomenen” skulle bli färre.

En sådan utveckling vore olycklig, tycker jag.

Betalar vi sjukt lite eller sjukt mycket för våra ljudböcker?

Förra veckan ändrade Bookbeat i sina abonnemang här i Sverige, så att priset för det som tidigare varit standardmodellen på den svenska ljudboksmarknaden – obegränsad lyssningsbuffé för en fast månadskostnad – ökade rejält: Priset gick från 149 kronor till 199 kronor.

I en av ljudboksgrupperna på Facebook kallades höjningen för ”sjuk”, och visst – rent procentuellt rör det sig om ett prispåslag på 34 procent i ett slag, onekligen rätt saftigt.

Till saken hör dock att flertalet av Bookbeats abonnenter inte berörs av höjningen. Standardabonnemanget kommer fortsatt att kosta 149 kronor, med begränsningen att man får lyssna maximalt 100 timmar per månad. För normalanvändaren är det mer än nog, en standardbok är 10-12 timmar lång vilket innebär att man hinner lyssna på 8-10 böcker/månad utan att slå i taket. Det har jag aldrig lyckats med under mitt decennium som ljudboksabonnent, och det gör inte de flesta andra heller.

Jag vet att det finns undantag, en del har till exempel arbeten där de har möjlighet att lyssna i princip jämt. Min svärfar hade det så, han satt i ett fordon arbetsdagarna igenom och kunde hinna med en ljudbok per dag, så han hade tveklöst drämt skallen i taket. Men som sagt – de allra flesta, de som lyssnar när de åker eller går till jobbet, när de tränar, diskar, promenerar, hänger tvätt eller städar, de snittar antagligen inte mer än två, kanske tre böcker i månaden (det är där någonstans jag brukar ligga), för dem fortsätter livet som vanligt även efter den här höjningen.

Men en viss andel av Bookbeats abonnenter kommer alltså att tvingas betala mer. Men är egentligen inte det rätt rimligt, om vi försöker se på vad vi faktiskt får för det vi betalar? Är det inte snarare så att 199 kronor i månaden till och med är i underkant sett till den enorma mängd litteratur en storanvändare faktiskt tar del av? Jag tycker nog nästan 299 kronor hade varit skäligt. Ska vi vara riktigt ärliga så är ju den abonnerade streamingmodell som vi vant oss vid – och det gäller all form av kulturell konsumtion, inte bara litteratur – extremt billig sett till hur mycket innehåll vi får tillgång till, jämfört med vad vi skulle ha betalat för samma mängd i den äldre, analoga världen. Visst – då ägde vi det vi köpte och nu betalar vi bara för tillgång, men i normalfallet spelar det ingen roll, de flesta av oss är inte sådana som läser eller lyssnar på en bok mer än en gång.

I grund och botten anser jag att priset vi betalar för tjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory är för lågt, jag tycker gott att vi alla borde tvingas betala 199 kronor per månad, även med ett 100-timmarstak, sett till hur prisbilden i övrigt ser ut för litteratur.

Att just Bookbeat går i bräschen och höjer priserna för storlyssnarna blir dock en smula ironiskt, eftersom de tidigare agerat i motsatt riktning. Hösten 2018 sänkte de sitt månadspris till 149 kronor i månaden jämfört med de 169 som tidigare var ”standard” i branschen (och som Storytel och Nextory till dags dato vidhåller) och argumenterade för att deras affärsmodell höll för det. När jag kritiserade prissänkningen i en intervju med branschsajten Boktugg i fjol, intervjuades Bookbeats vd Niclas Sandin dagen efter av Boktuggs Sölve Dahlgren, och uttryckte sig bland annat så här:

Kommer ni och andra tvingas införa tak för lyssningen per månad på sikt? Vad händer när användare lyssnar på tio fulllängdsböcker i månaden, det kan vara hundra timmar?
– Det är ytterligare ett exempel på en sak som man som tjänst enbart tvingas göra något åt om man har fast ersättning. Lyssnar folk jättemycket i en tjänst med revenue share hamnar hela notan på förlag och författare. Lyssnar folk mycket med fast ersättning tvingas tjänsten agera och ta mer betalt av just dessa grupper.
– I Sverige har vi inte detta problem och vår modell håller för obegränsad lyssning, i Tyskland var vi däremot tvungna att ta lite extra betalt och storlyssnarna har inget problem med det. Här är det upp till varje tjänst att analysera beteenden och anpassa sin modell, men har man revenue share kan man lätt stoppa huvudet i sanden när någon annan plockar upp notan för den lathet eller oförmåga man har för att affärsutveckla.

(Revenue share är alltså den ersättningsmodell till förlag som Storytel använder sig av, men som övriga branschen motsätter sig.)

Det bör i sammanhanget nämnas att Bookbeat även denna gång valde att delvis sänka sina priser – samtidigt som prishöjningen lanserade de även ett grundabonnemang med tak på 20 timmar/månad för 99 kronor. Jag tycker själv att det är olyckligt, den här branschen behöver inte ännu lägre priser, även om det antagligen inte kommer att locka så många. Men bara att man kan skylta med ”nu endast från 99 kr/mån” i sin reklam skapar en onödig billighetskänsla som ytterligare devalverar ljudbokens värde.

Återstår att se om Storytel och Nextory följer efter. Jag håller det inte för otroligt, inte minst i ljuset av att de amerikanska förlagsjättarna allt mer börjat föra oväsen kring den nordiska obegränsade buffémodellen, som de starkt ogillar. Inför man ett tak (som de allra flesta ändå inte slår i), kan man ju hävda i förhandlingarna att man faktiskt inte har obegränsad lyssning för det absoluta flertalet.

Frågan är dock om USA-förlagen köper ett sådant resonemang. I USA är Audible envåldshärskare på ljudboksområdet, och deras modell går ut på att man betalar 15 dollar/månad för en bok (som man blir ägare av). Det sätter vår svenska modell litegrann i perspektiv.

Nomineringarna till Norrlands Litteraturpris 2020

Vi har så klart även i år en massa fina böcker med norrländsk koppling som kan komma att plocka hem Norrlands litteraturpris för år 2020. Nomineringarna släpptes redan för några veckor sedan, men i min bloggtorka har jag glömt att uppmärksamma det. Dags nu, helt enkelt.

De totalt tio nominerade är:

Skönlitteratur:
Rätten av Pernilla Berglund, Teg Publishing
Marginalia; Xterminalia av Johan Jönson, Albert Bonniers Förlag
Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers Förlag
Materialvägensägen av David Vikgren, Teg Publishing
Testamente av Nina Wähä, Norstedts

Barn- & ungdomslitteratur:
Vittran av Annalena Hedman, Natur & Kultur
Kyla av Therese Henriksson, Opal
Bete sig av Linda Jones, Vox by Opal
Blod i gruset av Mats Jonsson, Alfabeta
Beröringen av Gustav Tegby, Rabén & Sjögren

Titlarna har tagits fram av en särskild nomineringsjury, och just nu sitter vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet och läser, bedömer och rangordnar individuellt så att vi i slutänden kan nå ett gemensamt konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets stora sommarmöte, som i år arrangeras på Kalix Folkhögskola i Norrbotten mellan 2-4 juli.

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit ”Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Ryckciterad om topplistedebaclet

Min purfärska krönika för Västerbottens-Kuriren (nätet i går, papperstidningen i dag) blev föremål för ryckcitat i dagens kulturdel i DN. Krönikan i VK, som hittas här, handlar om debaclet när Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen under viss pompa och ståt skulle presentera en helt ny sorts topplista för den svenska bokbranschen, och så blev det bara pannkaka av alltihop när två av landets mest populära författare i form av Sofie Sarenbrant och Alex Schulman inte räknats med. Publicerar texten här i spalterna vad det lider också, brukar ju försöka komma ihåg att göra det med några veckors eftersläpning.

Det är för den delen för lustigt att man inte kan låta bli att bli glad när rikspressen uppmärksammar vad som skrivs på lokal nivå, som att det vore så himla mycket finare att synas där. Västerbottens-Kuriren har en fantastisk kultursida med många starka skribenter, så den borde i ärlighetens namn citeras betydligt oftare. Bokmärk sidan, vetja!

Vad vi pratar om när vi pratar om ljudböcker

Jag var ju i Stockholm härförleden och spelade in ett avsnitt till Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden inför livepublik i Gamla stans bokhandel. Det blev ett jättefint samtal mellan mig, Åsa Selling och Anna Bågstam tyckte jag, och nu har ni chansen att tycka detsamma! För sedan i lördags finns avsnittet utgivet i alla kanaler där poddar finns, här är länken om man använder sig av Apples Podcaster-app (själv föredrar jag appen Overcast, men det är ju en smaksak), det är bara att söka på ”Vad vi pratar om” i er app, så bör det dyka upp. Avsnittet i fråga är nummer #48.

Återigen – det blev ett ett riktigt roligt, matigt och inte minst intressant samtal, som jag tror faktiskt förde debatten framåt en bit och gjorde oss alla lite klokare. Det grämer mig dock att jag svamlade en aning gällande vad jag lärde ut på min ljudbokskurs i höstas, där hade jag kunnat vara betydligt mer stringent, och att jag i slutet när vi skulle tipsa om böcker vi såg fram emot under 2020, hade fått för mig att det var vintern som återstod i Anders De La Mottes årstidskvartett, den rätta titeln på boken som ges ut om ett par månader är så klart Våroffer och inget annat.

Här är poddens sajt. Hoppas ni ska gilla samtalet!

Poddpratar ljudböcker i Gamla stan på fredag

Senare den här veckan tar jag nattåget mot Stockholm för att medverka i den fina Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden på fredag, det blir en inspelning inför publik i Gamla stans bokhandel på fredag klockan 12, och föga förvånande ska fokuset för avsnittet ligga på … ljudböcker!

Så här skriver de själva på evenemangssidan:

Fredagen den 24 januari klockan 12 bjuder vi in för en livepodd igen i Gamla stans bokhandel. Den här gången pratar Anna Bågstam om ljudböckernas framfart med förläggaren Åsa Selling (Bonnier Bookery och Romanus & Selling) och Daniel Åberg (författare till ex Smittad, Virus & Nära gränsen).

Kom gärna dit och lyssna under din lunch. Gratis inträde (men köp gärna en bok 🙂 Välkomna!

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Kul ska det bli!