Springandet, sopbilen och signeringen.

Min bokmässa i övrigt då, bortsett från att jag var lite skeptisk över det här med e-böckerna? Det känns som att jag mest jagade efter Tage, som i sin tur spatserade iväg mot allt hans ögon fick syn på. Det var en hel del, kan jag tillägga.

Det är lustigt att tänka på att vi i fjol ojade oss och tyckte att det var jobbigt att ha med en bebis på bokmässan, trots att han vid det tillfället ännu inte hade lärt sig att krypa, plus att vi hade med oss barnvakt. I år var vi barnvaktslösa, och han sprang så fort han ställdes ner på mässgolvet. Och stå på golvet krävde han att få göra nästan hela tiden, han har inte något tålamod för att sitta i barnvagnen längre, om man inte går fort, vilket inte var så enkelt med tanke på besökarantalet. Lägg därefter till att han började tjoa varje gryning vid femsnåret såväl torsdag som fredag som lördag, och vi landar i slutsatsen att nästa år krävs nog någon sorts annorlunda lösning om vi ska komma hem från mässan med förståndet i behåll.

Några böcker köpte jag inte till mig själv, dock två till Tage, han är väldigt förtjust i Halvan, och tågboken som han hade sedan tidigare kompletterades nu med ”Halvan kör sopbil” och ”Halvan kör bärgningsbil”, sopbilen kändes som prio ett, vi bor ovanför husets återvinningsrum, och varje måndagsmorgon när sopbilen brukar komma ungefär lagom till frukostdags vill Tage ställa sig i fönstret och se på det förunderliga som sker.

Min signering? Jodå, det gick helt okej, jag sålde i alla fall tvåsiffrigt, trots att jag inte hade något riktigt bord och det hela skedde utan någon påannonsering vid montern, jag stod mest och hovrade kring traven med mina böcker och högg på dem som var där och fingrade på pocketen och såg någorlunda köpvilliga ut. Till min förvåning tyckte jag dessutom att det var ganska roligt. Så – mer sånt!

Bokmässan och e-boken

Det sägs att e-boken slog igenom i år på mässan. Jag vet inte jag. Visst lanserades det någorlunda intressanta nysatsningar, och visst pratades det om e-böcker och digitalisering på en hel del seminarier, men bryr sig allmänheten?

Svaret på den frågan är i dagsläget ett rätt självklart nej, kanske är det mer rättvist att fråga om de kommer att börja bry sig inom den närmaste framtiden. Jag blir mer och mer tveksam gällande svaret.

Processen för att digitalisera musik och film gick rätt snabbt, men de är industrier som i huvudsak riktar sig mot de yngre generationerna, det är de som har drivit utvecklingen dit vi är i dag. Litteraturen har överlag en äldre publik, och dessutom främst en kvinnlig sådan, vilket inte borgar för en varm omfamning av nydanande teknik. Det måste vara supersmidigt och superenkelt för att få den läsande publiken att komma, det måste nästan vara ännu mer användarvänligt än vad Amazon erbjuder med sin Kindle i USA. Är de nya svenska satsningarna med Bokus/Akademibokhandelns Dito i spetsen det? Nej, långt ifrån, Sverige är en alldeles för liten marknad för att det ska gå att få ekonomi i att bygga en helhetsupplevelse likt det Amazon kan erbjuda. I stället köper man in plattor från lite här och var, förladdar dem med lite programvara och gör så gott man kan. Räcker det?

Jag tror tyvärr inte det.

När alla i media plötsligt skulle prata e-böcker i början av hösten 2009 och sa nu! nu händer det! Väl? vill jag minnas att jag var en smula skeptisk och sa att läsplattan skulle bli årets julklapp först år 2011.

I dag undrar jag om det sker ens år 2013.

Livet. Så förbannat orättvist.

Nej, vi har inte längre makten över våra liv. Under förmiddagen tog Tage kommandot på bokmässans golv. Han rusade mellan de olika förlagen, rev ner böcker, plockade godis, charmade personal, höll på att trasha ett ställ med Muminmuggar och blev slutligen en smula gramse när jag inte lät honom vandra vidare från en monter med famnen full av stöldgods i form av Bamsepussel.

Ömsom vin, ömsom vatten.

Vi checkade in på Gothia Towers i Göteborg vid niotiden i går kväll, nattade snabbt Tage och ringde på roomservice för att få årets första räkmacka levererad. Jag tog mig en Spendrups ur minibaren, Johanna en kvartsflaska vitt vin.

Det var bara ett problem. Det var inte vin i flaskan. Efter att båda ha smakat ett par gånger, och funderat på om vi verkligen kunde ha  avtrubbade smaklökar, konstaterade vi att nej, det här är möjligen en femtedel vin och fyra femtedelar vatten.  Vi skrattade, fnissade åt den snåla filur som haft rummet före oss.

Det var först när vi kollade resten av flaskorna som brottets verkliga natur visade sig. Samtliga fyra små vinflaskor i minibaren hade sprättats, druckits och sedan ersatts med vatten. Vi hade inte att göra med en snål göteborgsbesökare som dragit en rövare, vi hade att göra med en tvättäkta bedragare.

Så vi gjorde det enda rätta. Tjallade på den jäveln.

Och se rättvisan kommer till den som gör rätt för sig. Som tack fick vi en femte flaska helt gratis från receptionen.