Och vilket #megafail det blev

Sällan har väl så många varit så besvikna och sura i twitterflödet som mellan klockan 19 och 20.40 i kväll. Eller ja, det ska vara senast Apple presenterade en ny produkt och inte levde upp till “förväntningarna” då, förväntningar som skruvats upp de senaste månaderna av spekulativa nyhetsartiklar och blogginlägg som skrivits med det enda syftet att de genererar många klick.

Så det blev en telefon som ser likadan ut som den förra. Att den invändigt är helt omgjord och uppdaterad med vassare komponenter spelade ingen roll, den hade ingen femma i namnet utan var bara en iPhone 4S, ett påhängt S enligt samma modell som 2009, då 3GS-luren ersatte 3G:n. Folk blev för den delen lika sura den gången.

Därefter gick den för övrigt och slog försäljningsrekord. Samma sak lär hända med 4S-modellen.

Vad jag tror att många inte tänker på, eller kanske inte vet, är att Apples iPhone 4 trots att det snart är 15 månader sedan den började säljas, än i dag är världens bäst säljande smartphone. Så sent som i dag kom siffror som gör gällande att Apple nu säljer flest telefoner inom det smarta segmentet av alla tillverkare, trots att de bara saluför en enda modell, till skillnad från konkurrenterna som oftast har en produktportfölj bestående av en ziljon varianter. Apple behöver helt enkelt inte skynda ut en telefon med ny design på marknaden med alla extrakostnader det medför i tillverkningsprocessen, konkurrenterna kommer ändå inte i närheten av deras nivåer.

Det är lite som de bisarra ryktena som gör gällande att Apple ska släppa iPad 3 i år. Varför i hela friden skulle de göra det, när ingen annan tillverkare ens är i närheten av att kunna leverera en produkt som erbjuder samma användarupplevelse som iPad 2?

Det vore ju bara ren idioti.

Kommer jag själv att köpa mig en 4S? Osäker. Det beror på hur mycket iOS5 påverkar kameran i den gamla 4:an positivt när det kommer till snabbhet, ger uppgraderingen en hastighetsökning i sig själv väntar jag nog till nästa uppdatering.

We’re heading for a #fail

Jag är osedvanligt peppad inför kvällens Applepresentation. Inte för själva telefonen i sig – jag blir allt tröttare för var dag som går på alla mer eller mindre korkade spekulationer och har nog hur som helst tänkt behålla min nuvarande modell till nästa års modell – men jag har väldigt stora förhoppningar på iOS 5, den nya funktionen Assistant och hur det egentligen blir med iTunes Match, kommer musiken att kunna strömmas eftersom de på allvar börjat känna hotet från Spotify eller måste den trots allt laddas ner, till exempel. Dessutom är jag intresserad av att se vad som händer nu när Apple TV 2 ska släppas officiellt i Sverige – får vi tillgång till något vettigt material och kommer Airplayfunktionen att utvecklas ytterligare? I sådant fall blir det nog åtminstone ett nytt Appleinköp i år, burken väntas ju bara kosta 1150 kronor, det kan nog även min numera något decimerade inkomst klara av.

Det enda vi kan vara säkra på gällande kvällen är att Twitter kommer att fyllas av hashtags liknande #applefail och att det kommer att suckas över att det finns andra telefoner med mycket bättre teknisk prestanda, större skärmar och mer (samt utbytbart) minne. När allt är över kommer någon att skriva VAR DET ALLT???!!!! och skriva #fail #fail #fail några gånger till för säkerhets skull eftersom de läst alla dessa mer eller mindre korkade spekulationer och plussat ihop dem till en helhet och varit övertygade om att det var det, plus one more thing, som Apple hade lovat att presentera. Att Apple själva inte yttrat ett endaste ord om kvällens event och vad de tänker presentera – bortsett från det sedvanligt kryptiska och symbolladdade inbjudningskortet till pressen – spelar ingen roll. Heller inte att Apple aldrig har varit ett företag som satsat på att ligga i prestandamässig framkant utan alltid strävat efter en användarmässigt överlägsen totalupplevelse som fler än geeksen ska ta till sina hjärtan. Vi som tenderar att uppskatta Apples produkter och tjänster lär även efter kvällens händelser få finna oss i att kallas lurade. Det hör liksom till.

Nåväl. Jag kan leva med det.

Amazon och Apple redo att äta hela kakan

Amazon har länge ryktats ha en pekdator/tablet/surfplatta//ipaddödare/kalladetvadfanduvill på gång, och en lansering i höst har varit en riktig lågoddsare. Nu verkar det dock som att den kommande plattan blir en sorts hybrid mellan en “traditionell” surfplatta (i den mån en bransch som i praktiken funnits bara i ett och ett halvt år sedan den första iPaden släpptes kan kallas traditionell) och en läsplatta, det vill säga deras egen Kindle. De senaste uppgifterna säger sju tums skärm och en gammal och rätt hårt ommodifierad version av Android under huven, som inte blir så särskilt kompatibel med den övriga, redan rätt fragmenterade Androidvärlden. Det blir helt enkelt den nya generationens Kindle, för en lite dyrare penning.

Det här kommer nog i första hand inte att innebära ett hot mot Apples flaggskeppsprodukt, utan generellt en breddning av Kindlens kundbas. Det lär dessutom betyda att det blir än svårare för andra tillverkare att ta sig in på pekdatormarknaden, eftersom Apple och Amazon om de här uppgifterna stämmer har en ypperlig chans att dela upp marknaden mellan sig. Amazon tar bottensegmentet – surfplatte-Kindlen sägs landa på 250 dollar – och Apple tar toppsegmentet (iPaden kostar från 400 dollar och uppåt i dag).

Vad som blir kvar åt de övriga? Not so much skulle jag tro.

Mer om e-böcker i DN

Jag hade faktiskt missat att DN publicerat den andra delen i serien om boken och framtiden, jag förekom ju själv i del ett. Men så uppmärksammades jag på det nu i dag, genom ett inlägg av Tobias Nielsen på Volante. Ämnet är Harry Potter och JK Rowlings egensatsningPottermore. Kolla in vetja, om någon av er nu skulle råka vara lika efter som den här utlandssvensken och heller inte sett det ännu.

För övrigt håller jag med Tobias i det han säger i artikeln och i en kommentar hos mig, det är väldigt svårt att få något större snurr på försäljning på en egen sajt, läsarna vill ha en butik där allt finns, och det här tjoandet om inlåsning och eventuella kopieringsskydd som ofta får hård kritik bland mer nätaktiva, nja, det bryr sig nog inte så många om bara deras filer kan köpas och användas busenkelt på de prylar de har. Alltså som Apple gjort med sitt slutna ekosystem med iTunes store som nav. Och som Amazon gjort med sitt slutna ekosystem och sin Kindle Store som nav.

UPPDATERING: Jag ser att de i dag publicerat den tredje delen i serien också, som handlar om hur det kollektiva skrivandet möter en vår till följd av nätets möjligheter.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att skriva kollektivt på det här sättet. Visserligen jobbar jag nu på en bok tillsammans med Johanna, men texterna vi skriver till den är separata. Närmare än så tar jag mig nog aldrig kollektivet.

DJtv #69 – iPadspecial

Nämen!

Ett DJtv-avsnitt! Visserligen ett som inte handlar så där jättemycket om litteratur utan mest om iPad, och dessutom är Johanna i stort sett frånvarande av logistiska skäl, men ändå! Okej, vi kör:

Efter att under en vecka i New York levt endast med en iPad var en utvärdering på sin plats. Och eftersom iPad även är en utmärkt e-boksläsare kändes DJtv som ett lämpligt forum. Dessutom för att vi ska få den äkta DJtv-känslan: Johanna bjuder på ett bra tips på New York-litteratur.

PS. Det här avsnittet är inspelat på min iPhone 4, därefter redigerat i iMovie på iPaden och direkt uppsänt till Youtube. Vanligen brukar jag redigera i iMovie på datorn, därefter exportera filen och till sist sända upp den till Youtube. Tycker nog personligen att resultatet blev lite sämre, bilden känns ryckigare, sämre renderad. Ännu ett problem med iPaden, således.

Apple och e-boken

Just det ja, en till grej om Apple angående keynoten i tisdags kväll. En siffra som presenterades i förbigående var att Apple nu sålt 130 miljoner e-böcker genom iBookstore. När iPad 2 presenterades i början av mars berättade Steve Jobs att de då nått 100 miljoner.

På tre månader har alltså ytterligare 30 miljoner exemplar sålts. Det ger en årssiffra som i dagsläget hamnar på 120 miljoner exemplar, vilket alltså pekar på en ökning av försäljningen. Men då ska man komma ihåg att företaget under den här senaste tremånadersperioden också sålt en sjuherrans massa iPadar, i runda slängar uppåt tio miljoner. Trots att antalet iPads ökar kraftigt, ökar alltså försäljningen av e-böcker via Apple endast relativt måttligt.

Jag har sagt det förr och säger det igen – Steve Jobs tror inte på e-böcker. Eller rättelse – han tror inte på böcker.

Synd.

Några ord om iCloud

Kan inte hålla mig från att skriva om kvällens keynote vid invigningen av Apples utvecklarkonferens WWDC. Gillar ni inte Applegrejs i synnerhet och teknikprat i allmänhet är det bara att sluta läsa.

Jag twittrade lite i förmiddags att min förhoppning med Apples nya molntjänst iCloud var att den skulle innebära den totala molnifieringen av allt väsentligt material jag har på datorn.

Som exempel tog jag att mitt bildbibliotek i iPhoto skulle bli identiskt på såväl min dator, iPhone och iPad, och att en förändring på en enhet skulle förändra även på övriga.

Nu blev det väl så, nästan i alla fall, typ, fast med typiskt halvkrångliga Applebegränsningar. För trots att de är ett företag vars paroll är enkelhet och “it just works”, så är de rätt omständliga ganska ofta. Här har vi ett typiskt sådant tillfälle. Ja, alla bilder jag tar synkas automatiskt med iCloud och blir tillgängliga på alla mina enheter. Men bara de 1000 senaste. I 30 dagar. I ett nytt program som heter Photo Stream. Sedan måste bilderna synkas in i datorns iPhoto ändå för att sparas, nu visserligen trådlöst och inte via sladd som tidigare, men datorn förblir den primära hubben för bilder. Precis det jag hoppades slippa med min 128 gb-begränsade Macbook Air som enda dator där i dag iPhotobiblioteket upptar i runda slängar 50 procent av hårddisken (jaja, SSD-minnet menar jag).

Visst. Det innebär en förbättring från tidigare, jag kan använda en bild jag tagit med min iPhone och skriva ett blogginlägg i iPaden och bildsätta utan synkningsstrul. Till helgen, när vi åker till New York i en vecka och jag bara tänkt ta med mig iPhone och iPad och ingen dator, gör det mitt liv betydligt enklare. Eller ja, kunde ha gjort mitt liv enklare, iCloud släpps ju först i höst, så det blir till att skicka bilder via mejl till iPaden som vanligt tills dess.

Att appar, e-böcker, dokument och lite annat jox nu automatiskt synkas mellan olika enheter är så klart jättebra, jag har börjat läsa en hel del böcker på iPaden nu, och det ska bli trevligt att automatiskt få in dem i iPhonen också, samt att appen kommer ihåg vart jag senast läste, oavsett enhet. Att dokument blir automatsynkade och automatsparade och hej och hå är för den delen tyvärr en sanning med modifikation och ännu en typisk Appleomständlighet, då det bara gäller deras egna iWorkprogram. Alltså måste jag börja skriva mina texter i Pages för att det ska funka. Jag har personligen inget problem med det, men det är lite jobbigt när man är beroende av att skicka texter till andra, som ofta lever i en Microsoft Word-värld. Visst, iWork kan exportera till Wordformat, men det är ett orosmoment och jag vill i möjligaste mån undvika de det går inte att öppna filen för du sitter på mac!-mejl som relativt ofta dyker upp som svar på ett skickat mejl även år 2011.

Fotnot: Det går visst att öppna filen, men ibland fattar inte Windows vad det är för typ av fil om du bara dubbelklickar på den. Öppna den inifrån programmet i stället, så fungerar det. Lovar.

Så jag är summa summarum inte helt såld på iCloud, trots allt. Men det är en bra början.

Några rader om iTunesdelen av iCloud så. Det verkar råda en del förvirring gällande det som kallas iTunes Match, där Apple med skivbolagens goda minne låter dig matcha dina Pirate Bay-nedladdade ful-mp3:or och i stället spela finkodade aac-filer i 256 kbps. Då övriga grejer gällande iTunes som presenterades i kväll handlade om att all musik du har köpt eller kommer att köpa via iTunes nu synkas automatiskt till alla dina enheter (det vill säga laddas ner), verkade de flesta dra slutsatsen att detta även gäller tjänsten iTunes Match. Informationen är visserligen rätt luddig på Apples sajt, men jag tror att det är fel slutsats. Ingenstans i infon om iTunes Match står att matchningen innebär att musik synkas till din egen dator och sparas lokalt, det står bara att den musik som matchas plays back at 256-Kbps iTunes Plus quality — even if your original copy was of lower quality. Spelas upp alltså. Det innebär streaming i en eller annan form.

Och det här är rätt intressant. För det innebär – om min tolkning är rätt vill säga – att Apple nu sitter på färdig teknik som möjliggör att du streamar musik till iTunes. Det torde betyda att de sitter och är beredda – åtminstone tekniskt och kapacitetsmässigt – den dag Spotify äntligen lyckas få till stånd den där amerikanska lanseringen, som varit på gång “inom kort” i cirka två år nu.

Och den dag de slår på den on-knappen lär inget i världen kunna rädda Spotify, är jag rädd.

——

Uppdatering: Leander Kahney på Cult of Mac bekräftar mina spekulationer i ett inlägg om iTunes Match. The new scan-and-match feature in iTunes — called iTunes Match — will put a copy of most songs in users’ libraries in the cloud, where they will be available for streaming to any device for $25 a year.

——

Uppdatering 2: Fick en kommentar från Mikael Zackrisson på Facebook som jag tyckte var intressant, gällande varför Apple inte startar en full streamingtjänst på en gång. Så här svarade jag:

Säkert en rättighetsfråga, skivbolagen i USA verkar ju bromsa rätt duktigt när det gäller streaming på det sätt som S7-länderna vant sig vid, de verkar ju i princip helvägra Spotifys försök. Kanske gör Apple det på enda möjliga sättet, de backar in skivbolagen i framtiden med rumpan först, bit för bit. Nu när de introducerat en försiktig streamingmodell mot betalning torde ju nästa steg, “iTunes Unlimited” eller vad det kan komma att heta, vara nästa logiska steg.

Man ska ju heller inte glömma att mobilnätet som krävs för en bra streamingupplevelse till mobiler delvis fortfarande saknas i USA. Kanske tycker inte Apple att upplevelsen når upp till deras egna kvalitetsmått förrän 4G-nätet på allvar börjar täcka landet.

Eh, ja: S7 är alltså de sju länder i Europa där Spotify finns

———-

Uppdatering 3: Hm, jag vet inte jag. Kanske hade jag fel gällande streamingen av tjänsten iTunes Match. Nu har Cult of Mac publicerat en ny text, som visserligen är taggad som debattartikel, där det står att det fortfarande rör sig om nedladdning (huruvida de egentligen ens vet något mer än oss andra självutnämnda analysexperter har jag ingen aning om). Tycker dock fortfarande att Apples infotext öppnar för alternativa tolkningar, och kanske är det helt enkelt så att luddigheten är medveten, att de ännu inte bestämt vilka möjligheter som ska erbjudas. Tjänsten ska ju startas först i höst, vilket mycket väl kan vara fem månader in i framtiden. Vem vet hur konkurrensen för iTunes ser ut i USA då?

Så jag säger inte att jag hade fel. Bara att jag kanske hade det.

Är bara en av 20 iPadägare kvinnor? Knappast.

Alltså – den här KTH-uppsatsen som valsat runt i svensk press i går och i dag och nu gjort det till en vedertagen sanning att 95 procent av alla iPadägare i Sverige är män – borde inte någon ha kollat en smula hur undersökningen gått till innan dess slutsatser basunerades ut som fakta? Eller åtminstone funderat över om meningen 95 procent av respondenterna är män ens betyder att 95 procent av svenska iPadanvändare är män? För det gör den ju inte. Den meningen säger bara att 95 procent av deltagarna i undersökningen var män, punkt slut.

Jag betvivlar visserligen inte att majoriteten av iPadägarna är män, men att de skulle utgöra 95 procent – nej. I sånt fall är Sverige extremt annorlunda jämfört med exempelvis USA, där det i dag presenterades en ny undersökning som visade att det är 56/44 i männens favör. Troligen är övertaget för män högre i Sverige eftersom iPaden funnits här kortare tid och män oftare tenderar att vara early adopters när det gäller ny teknik, men ändå, så stor är knappast diskrepansen.

Kollar man runt lite på nätet ser man att uppsatsförfattarna sökt efter deltagare på olika teknikforum, bland annat på 99.se och Macworld. Jag har inga siffror på det, men något säger mig att man knappast får ett tvärsnitt av den svenska befolkningen om det bara är där man har letat, vare sig när det gäller kön eller teknikvana. En av författarna till uppsatsen skriver för övrigt själv i Svenska Dagbladets kommentarsfält att hon tycker att det är olyckligt att texten vinklats på uppgiften om 95 procent män.

Faktum är att jag tycker att flera av resultaten i undersökningen blir en smula svajiga med tanke på hur urvalet gått till. Kan man inte exempelvis ana att siffran som säger att 13 procent av iPadägarna har jailbreakat sin platta är en smula hög, med tanke på att de som svarat i stor utsträckning hänger på teknikforum?

——

Fotnot: Jag skulle gärna vilja säga att det enbart är för att jag ogillar slapp papegojjournalistik som jag skriver det här inlägget, men det handlar också om att jag presenterat en annan bild av iPadägarnas kön i den här debattkrönikan för Upsala Nya Tidning i slutet av februari. Bara så ni vet.

London och iPad = same same

Så vi kom till London, även om vi i sista stund höll på att stupa på att jag och Johanna hade platser på planet vid en nödutgång. Det var inte tillåtet att sitta med barn i famnen där. Men kunde vi inte sitta någon annanstans då? Jodå, inga problem, sa de och började knattra på datorn i nästan trekvart. När vi lämnade incheckningsdisken var det 14 minuter kvar tills gaten stängde, längst bort i andra änden av terminal fem.

Så vi sprang. Jösses vad vi sprang.

Men vi kom till London. Det gjorde däremot inte barnvagnen, den stod fortfarande i specialbagagerummet på Arlanda när vi landade. Som tur var fick vi låna en liten minivagn av British Airways, som Tage sover sött i just nu, placerad på plats 563 i iPadkön utanför Apple store på Regent Street.

Eller ja, än så länge står vi på gatan bakom Regent Street, kön sträcker sig runt kvarteret. Enligt personalen som går omkring och muntrar upp de väntande fåren är dock killen på plats 562, det vill säga jag, garanterad ett exemplar när vi kommit fram, vilket lär ske vilken timme som helst.

Kärlek i ett litet aluminiumskal

Läser en kärleksförklaring till Powerbook 12″ hos brittiska Macworld, och de varma känslor den för fram hos sina ägare, trots att den sedan länge är utkonkurrerad och dagens Appledatorer gör frivolter runt den.

Jag är exakt likadan själv. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna säga att jag älskar en dator igen på det sätt jag kände och alltjämt känner för min PB12.

I dag tjänstgör den som tv-dator i Berlin. Tuffar på trots snart sju år på nacken.

DJtv #61 – Läspaddan

Vi tycker inte att iPad är en läsplatta. Det är en pekdator, rätt och slätt. Men trots detta väljer vi den här veckan att göra just det – recensera vår låne-iPad som en läsplatta. Hur är det egentligen med den bakgrundsbelysta skärmen kontra riktiga läsplattors e-ink? Är den inte förfärligt tung? Hur beter man sig för att läsa svenskköpta böcker på den här amerikanska tingesten? Och varför kan den orsaka blindhet om natten? Svar på de frågorna, plus några till, bjuder vi på i veckans DJtv.

Böcker (vars tyngd) vi oftast refererar till i veckans avsnitt:
Christoffer Carlsson: “Fallet Vincent Franke
PO Enquist: “Ett annat liv” (0,72 kg)
Per Hagman: “Vänner för livet” (0,79 kg)
Stieg Larsson: “Luftslottet som sprängdes” (1,1 kg)
Lars Norén: “En dramatikers dagbok” (1,3 kg)

Recensionen av läsplattan Nuut i DJtv #37.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Du och jag

Vi har vandrat vid varandras sida i fyra år och fyra månader, min 12″ Powerbook 1.33 ghz och jag. Vi har varit på ställen som New York, Berlin, Jönköping, Belgrad, Åland, London, Kiruna, Gotland, Gran Canaria och Örnsköldsvik tillsammans, vi har tätt omslingrade bevistat café efter café och vi har laddat ner så mycket tv-serier att vi en gång tvingades åka upp till Macotekets verkstadsbutik i Sundbyberg och byta ut hårddisken.

Men så i går kväll hände det. Vi surfade in på Apple Store efter kvällens fina tillkännagivanden – jag var nervös, tvingades sänka två glas vin men Powerbooken var modig, behövde inte ens dra igång fläkten utan spann tryggt som den bestämda leopard den är. Vi lade finger mot tangent och beställde ett nytt syskon.

shopping.jpg

För självklart kära Powerbook – en ny familjemedlem betyder inte att du blir pensionerad. Du har varit mitt livs mest långlivade partner, jag har sett mer text växa fram på din skärm än på någon annan dator jag haft, jag har lagrat flera tusen bilder i din mage och ja, jag älskar dig på riktigt och den jag älskar likviderar jag inte eller säljer vidare, den vårdar jag. Du ska få en ny roll, du ska bli ett nav, ett centrum i något som ännu är odefinierat men jag lovar att det blir prestigefyllt om än mindre fysiskt krävande än de uppgifter jag i dag lägger på dig. Ditt nya syskon, lilla 13,3″ Macbook 2.4 ghz, kommer med storken om cirka sju arbetsdagar.

porr.jpg

Så ännu har vi lite tid, du och jag.