Etikett: apple

Dammigt bland böckerna i iTunes store

Hur eftersatt är litteraturdelen i svenska iTunes store egentligen? Jag har ärligt talat inte varit inne där på någon månad och kikat, men jag trodde i min enfald att det skulle ha hänt en del sedan årsskiftet. I stället … tycker jag nu att den ser mer bortglömd ut än någonsin.

En liten bakgrund: I november lade jag själv ut min roman ”Vi har redan sagt hej då” för försäljning där, den tog sig upp på topp fem på försäljningslistan, och Svensk Bokhandel skrev i samma veva om att flera svenska förlag var på väg in. Så skedde också, när man nu söker i butiken hittar man till exempel en stor mängd titlar från Ordfront till bra priser.

Åter till mitten av mars 2012: Butiken ser förfärligt dammig ut. På förstasidan frontas det med en massa dansk- och finskspråkiga böcker, och under puffen ”Böcker på svenska” hittar jag enbart danskspråkiga titlar. I topp på sajten puffas visserligen för en del svenskspråkiga böcker, men urvalet och aktualiteten känns … underlig. Visserligen är det svårt att som utomstående ha koll på när en bok gavs ut i iBooksformat, men jag minns exempelvis att Philip Teirs novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” återfanns i samma toppsnurra redan i november 2011. Jag menar det inte som kritik mot boken för den är jättefin, men är den så bra att den förtjänar puffplats i månaderna fyra? Och Hans Koppels ”Vi i villa” och ”Medicinen”, som ursprungligen gavs ut för fyra respektive tre år sedan? Det känns synnerligen oengagerat.

En sak kan konstateras – risken att Apple ska vinna kampen om den svenska e-boksmarknaden känns just nu försvinnande liten. Än så länge känns det faktiskt som att de svenska förlagen lika gärna kan strunta i att finnas i iTunes store eftersom det verkar högst osannolikt att de som finns där tjänar några pengar på det.

Vad beror det på? Ointresse från förlagen, ointresse från Apple eller (kanske mest troligt) en olycklig kombination?

UPPDATERING: Ställde en fråga på Twitter om Svensk Bokhandel hade någon koll i frågan, och fick svar från tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler. Snabbt och ganska grunt svar: man har inte ”lanserat sig officiellt” i Sv än. Därför jobbar de inte så hårt på den.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt, och även rätt ”oappligt”, att överhuvudtaget släppa en så tafflig produkt ut på marknaden, om man nu fortfarande väntar på att göra en officiell lansering. Varför inte hålla på den helt och hållet tills den är klar i sådant fall? I nuläget känns det som att den snarare gör mer skada än nytta, för de som surfar dit i dag på jakt efter svenskspråkiga e-böcker lär knappast känna sig sugna på att komma åter med tanke på hur bristfällig den är. Ett visst utbud finns ju faktiskt, men de gör inte ett pillijota för att lyfta fram det.

För ärligt talat – att vara så oengagerad att man inte ens brytt sig om att kontrollera att puffen ”Böcker på svenska” faktiskt filtrerar ut svenskspråkiga böcker och inte danska, det känns inte värdigt ett företag av Apples kaliber.

UPPDATERING 2: Se även mitt uppföljande inlägg i ämnet.

Applejournalistik

Efter alla år som jag jobbade inom TT-koncernen har jag ett stort förtroende för den kompetens som finns där. Men med det sagt – ibland blir det inte särskilt bra. Den här TT-notisen som både DN och SvD drar stort på i detta nu om den nya iPaden – den känns inte värdig. Många skriver tillspetsat när de rapporterar om Apple numera, texter om företaget och dess produkter genererar helt enkelt mycket tagningar och trafik, men det bör ju gärna vara korrekt också.

Jagat Apple lanserar nyheter. Med vargarna flåsande i nacken slänger Apple ut tredje generationen av surfplattan Ipad.

Jagat? För att någon ska känna sig jagad bör konkurrenterna åtminstone vara i närheten. Det existerar ingen reell motståndare inom surfplattesegmentet, konkurrenterna är så långt bakom att det inte ens existerar en platta från ett konkurrerande företag som når upp till förra årets modell, knappt ens till originalpaddan från 2010.

Med vargarna flåsande i nacken? Som sagt – vilka är det ni pratar om? Nämn en konkurrent som flåsar Apple i nacken på det här området, oavsett om det gäller försäljning eller produktkvalitet.

Slänger Apple ut? Här låter det som att Apple är desperata. Ja, med tanke på att de det senaste kvartalet sålde 15,4 miljoner iPads känner de sig nog jättetvungna att slänga ut en ny produkt så att de inte blir frånsprungna.

Nej, det var ingen vidare text helt enkelt.

Omlokalisering

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om mitt nya simkit i dag. Alltså sim-kit, som man använder när man simmar. Men jag känner att det behöver få ligga till sig lite, jag måste använda det en gång till innan jag bloggar ut det.

Ägnar i stället kvällen åt att skriva en artikel samt omlokalisera mitt bild- och musikbibliotek till en extern hårddisk som är kopplad till Mac minin, det börjar bli ohållbart lite utrymme kvar i min Macbook Air.

All work and some play, med andra ord.

Fel kille

Ju mer jag tänker på det, desto mer ångrar jag hur positiv jag till stora delar var till Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs” i min recension i UNT.

Som biografi över personen Jobs är den välskriven, men allt fler av dem som sitter på djup kunskap om Apple som företag vittnar om hur illa boken skildrar bolagets filosofi. Isaacson verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av att försöka förstå vad det är med Apple, och den prägel Jobs satte på företaget, som möjliggjort den remarkabla resa bolaget gjort de senaste 15 åren, när de gått från att vara blott månader från konkurs till att vara världens nu i särklass högst värderade företag, med en skattkista på över 700 miljarder kronor i buffert.

Senast ut i raden att skriva om problemen är John Gruber, som i en lång text kritiserar boken på flera avgörande punkter. En sak han kritiserar var jag delvis inne på själv i min recension, Isaacson verkar så mån om att framstå som självständig från sitt intervjuobjekt samt rädd för att falla för Steve Jobs väldokumenterade ”reality distortion field”, att han helt enkelt väljer att inte tro på mycket av det han säger, utan i stället lyfter fram vad andra har att säga i vissa avgörande frågor.

Det hade inte behövt vara ett problem om Isaacson varit insatt i ämnet han skriver om, men när det handlar om datorteknologi i allmänhet och historien om hur Mac OS X växte fram i synnerhet – grunden för Apples framgångar med iPhone och iPad i dag – är det tyvärr uppenbart att han inte är kunnig och heller inte bryr sig så mycket om att försöka lära sig.

Röster har höjts för att Isaacson med tiden borde skänka det stora råmaterialet från intervjuerna med Jobs till forskarvärlden, och tveklöst vore det en välgärning. Den stora boken om Apple och Steve Jobs väntar fortfarande på att bli skriven.

Och på tal om kritik av Walter Isaacsons bok – missa inte John Siracusas dissekering ”The wrong guy” i podcasten ”Hypercritical”.

Apple förtydligar iBooksavtal

Apple fick en del kritik när de släppte programmet iBooks Author häromveckan, användaravtalet var rätt luddigt skrivet och vissa valde att (över)tolka det som att alla e-böcker som skapades med programmet och sedan lades upp till försäljning i iBookstore övergick till att ägas av Apple. Det vill säga att om jag skapade en e-bok av exempelvis ”Dannyboy & kärleken” med iBooks Author och publicerade den för försäljning i Apples butik, så skulle Apple därefter ha exklusivitetsrätt till just den här specifika utgåvan, utan till alla utgåvor av ”Dannyboy & kärleken”, det skulle helt enkelt inte längre vara min egen roman, utan Apples.

Att ett sådant avtal frångår all rim och reson spelade mindre roll i sammanhanget, det var ju antiöppenhetsföretaget Apples program, klart att villkoren var så drakoniskt skrivna med avsikt, resonerade en del.

Hur som helst. Nu har Apple förtydligat användaravtalet, och det de kräver är att filer ämnade för försäljning som skapas i iBooks Author med deras egna format ibooks bara får säljas i iBookstore. Skapar man en pdf av sitt bokdokument får man sälja eller ge bort det var man vill, och skapar man ibooks-filer som inte ska säljas får man också göra vad man vill med dem, så länge man inte tar betalt.

Jag är sugen på att göra just det sistnämnda med ”Dannyboy & kärleken”. Jag ger ju redan bort den som epub- och mobi-fil här på sajten, varför inte ge bort den även i iBookstore, väsentligt snyggare formaterad?

Jag kan inte se något skäl emot, bortsett från tidsaspekten möjligen, det innebär ju att jag måste lägga tid på att fixa det också.

Så säljer du din bok i iTunes

Jag fick en fråga från Sölve Dahlgren om hur jag gått till väga för att få in min roman i Apples iTunes. Och ja, det kan man ju fråga sig eftersom de har rykte om sig att vara rätt krångliga att ha och göra med.

Men faktum är att när det kom till kritan var det något av det enklaste jag har gjort.

Jag använde mig av tjänsten Smashwords, som är en amerikansk publicerings- och distributionstjänst för e-böcker. Rent tekniskt var det bra mycket enklare än de våndor jag tvingats gå igenom för att få ut mina e-böcker i de svenska butikerna. Vad man gör är att man skapar ett (kostnadsfritt) konto, laddar ner deras instruktionsmanual och utifrån den skapar en Microsoft Word-fil i exakt den form som Smashwords efterfrågar. Därefter laddas filen upp i deras system och körs genom en ”grinder” som spottar ur sig filer i lämpliga format samt direktpublicerar eller lägger ens filer i kö för godkännande hos ett antal internationella e-boksbutiker. När boken köps hamnar pengarna, efter att Smashwords dragit en avgift på 10 procent av priset, på ditt användarkonto hos dem.

Det innebär att ”Vi har redan sagt hej då” nu inte bara finns att köpa i iTunes, utan även hos Barnes & Noble och Diesel. Smashwords avtal med Amazon är tydligen under omförhandling om jag förstått det hela rätt, så någon distribution i Kindle Store har jag inte ännu, men så fort avtalet är klart ska den dyka upp där också. Ingen av de butikerna har ju dock någon officiell försäljning av svenska böcker, så värdet av att finnas med i de katalogerna är väl mest av symbolisk betydelse.

Av försäljningspriset, som jag här satt till låga 15 kronor här, får jag 60 procent (Apple tar sina sedvanliga 30, Smashwords 10). Det kan tyckas rätt saftigt, men det är ändå en större procentsumma än vad någon författare får från ett vanligt förlag. Faktum är att jag – om min huvudräkning stämmer – trots det låga försäljningspriset får ut mer i reda pengar efter skatt per sålt exemplar än vad en författare i medel får ut före skatt vid försäljning av en pocketbok som säljs för 70 kronor.

I nuläget är ju allt det här på något sätt nästan av akademisk art. Bokförsäljningen i den svenska delen av iTunes är väldigt låg än så länge, eftersom så få förlag finns där. Men förhoppningsvis blir det väl ändring (och då finns det väl en risk att man ryker all världens väg från topp tio-listan antar jag…) inom kort. För även om inte iTunes tagit ens den amerikanska e-bokmarknaden med storm – Amazon är fortfarande väldigt ohotade på tronen – så har de ändå en rejält stor försäljning. Och det är klart att svenska förlag borde ha sina titlar på plats också, att medvetet ignorera försäljningskanaler känns ju rent ut sagt bara idiotiskt.

Men vill ni köpa svenskspråkig litteratur i iTunes går det ändå – de svenskspråkiga förlagen i Finland är nämligen mer på hugget än de svenska. Varför inte testa Philip Teirs fina novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” eller Kjell Westös krönikesamling ”Sprickor”?

Bara de inte går om mig på topplistan nu.

Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?

Grattis iPod!

Jag hade länge varit skeptisk till att köpa en iPod. Tyckte att de var lite för stora, och hur effektiva var de egentligen, klarade hårddisken att man sprang med den utan att hela mekaniken hakade upp sig?

Under mitt första besök i New York i januari 2004 var jag dock redo att våga språnget. På Apple Store i Soho – som då var New Yorks enda men som i dag är den minsta och mest anspråkslösa av Manhattans hittills fyra Applebutiker – köpte jag mig ett exemplar av en tredje generationens iPod med 20 gigabytes hårddisk. Den modell jag införskaffade har med tiden kommit att kallas den fulaste av alla iPodar, då den frångick den enkla designen med det ikoniska hjulet som enda styrmedel genom att placera fyra knappar mellan skärm och hjul. Varken förr eller senare har iPoden haft det.

Ett halvår senare, i juli 2004, kom klickfunktionerna i stället att flytta in i själva hjulet (i ettan och tvåan satt de i en ring runtom) när den fjärde generationen presenterades. Funktionaliteten att play, pause, framåt, bakåt och meny-knappen satt i hjulet hade först visats upp i modellen iPod mini bara ett par veckor före den där New York-resan, men jag var rädd att 4 eller 6 gigabytes minne inte var tillräckligt, skulle jag nu ändå satsa på en iPod ville jag få plats med all min musik på den.

Fem månader senare, när jag i juni 2004 gjorde mitt andra besök i samma stad, köpte jag dock i samma Sohobutik en brun iPod mini på 4 gigabyte, och sålde vidare min gamla iPod till en arbetskollega. Det var starten på mitt beteende att köpa på mig nya Appleprodukter lite för ofta och motivera det med att jag faktiskt kan sälja av de gamla prylarna till min omgivning utan allt för stor förlust. Det var också början på min ambivalens mellan stort och smått, jag har under åren som följt fortsatt att växla mellan en längtan efter att kunna få plats med allt i min spelare, och ett sug efter minimalism genom att ha mini-, nano- och till och med shuffle-iPodar i mitt stall. Det har för övrigt även synts i mitt datorägande, jag har det senaste decenniet haft bärbara Appledatorer i såväl 17-, 15-, 12-, samt 11-tumsmodeller.

Sedan jag skaffade min första iPhone sommaren 2009 har jag inte köpt någon mer iPod. Kvar i min ägo finns den första generationens nano på 4 gigabyte, en femte generationens ”vanlig” iPod (den sista omgången innan de fick namntillägget classic) och den första generationens iPod touch på 32 gigabyte. Av de tre är det egentligen bara touchen som används i dag, den är kopplad till en stereo i form av en röd gris som vi köpte för att ha som köksstereo/radio i Berlin, och står nu i Tages rum och agerar musik- samt webbradiospelare. Jag har varit sugen på en ny nano att ha som klocka i ett armband, men det är nog något som kommer att stanna vid en tanke. Samtidigt känns det lite sorgligt att tänka att jag aldrig mer skulle köpa en iPod. Så vi får se.

apple-ipod-1st-gen

I dag fyller iPoden tio år. Den 23 oktober 2001 klev Steve Jobs upp på scen och presenterade originalet framför en oförstående och skeptisk teknikpressvärld. Om det har jag bland annat skrivit om i min Steve Jobs-text i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan. Kolla in den vetja, och kika in bland annat Cult of Macs iPodspecial lagom till jubileet. Det går även att se själva presentationen här:

Min egen favorit bland mina iPodar är nog den iPod mini jag köpte i juni 2004 i New York. Jag älskade verkligen formen, de helt runda kanterna på sidorna som gjorde den skön att hålla samtidigt som den kunde stå upp utan stöd eftersom den var platt på ovan- och undersidan. Med blott 4 gigabyte var jag visserligen tvungen att sålla hårt bland mina låtar, men jag minns det år jag använde den som mitt mest musiklyssnande någonsin, jag lade verkligen manken till att göra spellistor och att lyfta in och plocka ut beroende på humör. När Apple lade ner minin efter bara ett och ett halvt år och ersatte den med nanon var det ett logiskt steg – de gick från hårddisk- till flashminne och ville poängtera det inte bara genom att utseendet ändrades utan även namnet – men jag minns att jag ändå tyckte att det var sorgligt.

Kommer iPoden att få fira sin tjugoårsdag? Det är väl tveksamt, även om jag inte tror att dess död är så nära förestående som en del vill hävda. Visst säljer Apple färre iPodar för varje år som går, men de tjänar fortfarande mycket pengar på dem. Dessutom beror inte den sjunkande försäljningen på att de tappar marknadsandelar inom själva mp3-spelarsegmentet, utan enbart på att deras egen iPhone äter upp mer och mer av dess försäljning. Så länge de kan säga att de har 70-75 procent av den totala marknaden för mp3-spelare, ja då tror jag att de fortsätter.

Och det finns ännu tillfällen då många vill kunna lyssna på musik eller podcasts men ändå inte vill ha med sin telefon, exempelvis när de tränar. Och här finns det faktiskt utrymme för utveckling. Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.

Polotröjan – nu även på svenska

Hoppsan, Albert Bonniers förlag ligger inte på latsidan. Steve Jobs-biografin landar på bokhandelsdiskarna i Sverige samma dag som den ges ut i USA. På svenska alltså.

När Dan Browns ”Den förlorade symbolen” skulle ges ut anlitade Bonniers sju översättare som jobbade med varsin del av boken för att hinna få ut den så kort efter den engelskspråkiga utgivningen som möjligt. Då handlade det om att Browns förlag vägrade släppa manuset till översättning före originalutgivningen. Så är ju uppenbarligen inte fallet här eftersom Bonniers kommer att ha hunnit översätta samt trycka den svenska upplagan till samma dag som USA-utgivningen, men något säger mig att översättaren haft det rejält svettigt.

Okej, det här gör ju mitt recensionsarbete med boken i fråga rejält mycket enklare. Hurra!

 

Polotröjan

Jag kan inte riktigt sluta älta det här med Steve Jobs.

I Walter Isaacsons officiella biografi om Applegrundaren – som släpps i USA den 24 oktober och som jag ska recensera för UNT så fort jag hunnit lägga vantarna på ett exemplar och plöja – beskrivs bland annat hur det kommer sig att Jobs alltid bar svart polotröja och jeans.

Det visar sig att han vid ett besök hos Sony i Japan i början av 80-talet – Jobs var besatt av Sony i början av sin karriär – fick vetskap om att den berömde modedesignern Issey Miyake hade formgivit en sorts arbetsuniform åt dem som arbetade på Sony. Jobs tyckte att det lät utmärkt och föreslog att Miyake skulle göra en uniform åt Apples anställda också, eftersom det skulle öka sammanhållningen på företaget. Väl hemma blev idén föga förvånande nedröstad av Apples anställda, men hos Jobs hade ett frö i stället såtts om att han kanske åtminstone borde ha en egen uniform. Han hade sett att Issey Miyake själv brukade bära en polotröja som Jobs gillade, och frågade om han inte kunde tillverka några åt honom.

Miyake skickade över ett hundratal, nog för att räcka en livstid. Resten är modehistoria.

It just works

För att förstå Steve Jobs betydelse behöver jag inte se längre än till Tage. Ändå sedan han var sju-åtta månader har han varit djupt fascinerad av sina föräldrars iPhones och sedan inköpet i våras också iPad. I början var den rolig bara för att den lyste och hade ikoner i glada färger, senare ville han se på Teletubbies på den. Men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar förstå hur de fungerade. Hastigheten och säkerheten han besitter nu, ett och ett halvt år gammal, när han sveper runt bland klippen han tycker om på Youtube är närmast läskig att se. Han väljer, startar, tappar tålamodet om klippet saknar musik och backar tillbaka, väljer nytt, tittar, byter, fram och tillbaka, upp och ner i rullistorna med klipp, stänger Youtube, sveper runt bland apparna, hittar någon av de vi laddat ner speciellt åt honom, startar, vet precis var han ska klicka för att undvika distraktioner som förfrågningar om köp av tillägg i spelen och dylikt, spelar, trycker bort, väljer nytt, sveper tillbaka, Youtube igen, nya klipp. Han slår katten på nosen i Talking Tom tills den ramlar (hans mormor har lärt honom), han dukar bordet i Toca Bocas Tea Party och han tittar på fina Muminfilmer och skräniga Gummibjörnsvideor med förskräcklig smurfhitzmusik.

Steve Jobs drevs av en passion att skapa upplevelser framför datorn som vem som helst kan bemästra. Användarupplevelsen var A och O, it just works och till och med ett barn ska kunna sköta den. I ärlighetens namn blir vi ibland lite bekymrade över hur bra vårt barn kan ratta Apples produkter och sätter honom på svältkur i några dagar till hans stora förtret.

När man startade Apples datorer möttes man under lång tid av en symbol bestående av en datorskärm i vilket man kunde se ett leende ansikte speglas. Jag har svårt att se att något annat datorföretag än Apple skulle ha kommit på den tanken. Människan och maskinen i glad symbios.

Att Steve Jobs avled dagen efter presentationen av iPhone 4S är på något sätt passande. Det går inte att komma ifrån tanken att han kämpade för att hålla sig vid liv tills den var presenterad. Utifrån att vi nu vet att personerna som stod på scenen och presenterade telefonen med all sannolikhet visste att deras grundare bara var dagar från döden, går det att se den på något sätt glädjelösa och för Apple rätt strikta presentationen i ett annat ljus. En plats fanns tydligen reserverad på främsta raden som aldrig fylldes, kanske en gest för att visa att någon var saknad.

Jag har spenderat de tidiga morgontimmarna med att försöka hålla Tage någorlunda glad och nöjd medan jag tittat på CNN som kastat ut sin ordinarie tablå och bara kört Steve Jobs-tributes. Tekniksajter som Boing Boing och Wired har plockat bort sina ordinarie förstasidor och skapat vackra specialsidor i stället, och även bland traditionell media dominerar nyheten, New York Times har just nu sex-sju texter kring dödsfallet i topp, och även i Sverige dominerar nyheten alla rikstidningarnas sajter.

Men vadå, var inte Steve Jobs bara en kille som drev ett datorföretag? Nej. Han var en visionär i samma liga som Henry Ford och Walt Disney, en företagsledare som under fem decennier definierade, förändrade och ständigt drev datorbranschen framåt. På sjuttiotalet skapade han tillsammans med Steve Wozniak Apple 2 som kom att revolutionera hur en dator såg ut och fungerade, på åttiotalet skapade han Macintoshen som tog datorn in i den vanliga människans liv, på nittiotalet kom han åter till företaget och skapade iMacen som återigen drev datorutvecklingen i en ny riktning och på nollnolltalet presenterade han iPoden för en först oförstående men med tiden allt mer fascinerad omvärld, en produkt som banade väg för iPhonen som kom att förändra mobiltelefonbranschen i grunden. Tiotalet? Ja, även där hann han introducera iPaden, som nu är på väg att på nytt omdefiniera datorbranschen.

Frågan är vad han skulle ha hunnit uträtta om han inte ryckts bort blott 56 år gammal.

Okej, nu är det dags att göra frukost åt familjens yngste Steve Jobs-anhängare (även om han nog mer föredrar produkterna före mannen än så länge). Jag lämnar er med det djupt rörande tal Steve Jobs höll för Stanfords studenter 2005, året efter att han fått sitt första cancerbesked. Livet och döden är ämnena han talar om. Rätt passande.