Till sängs

Det känns trist att dag ut och dag in behandla mitt bloggande som något sorts arbetsinsatsloggande, men just nu är det ungefär vad jag orkar lägga i tid och tankemöda på något annat än romandokumentet.

I dag: Hade som mål att skriva drygt 16000 tecken.

Resultatet hittills: Lite över 10000.

Slutsats: Arbetsdagen är inte slut än, jag tar min iPad mini med till sängs och fortsätter tumskriva åtminstone ett par tusen tecken till, så att jag kan somna med det dåliga samvetet åtminstone någorlunda dämpat.

Cliffhanger

Jag kämpar på med mina cliffhangers. Avslutade just söndagen med en halvtimmes sängskrivande, och fick efter lite om och men till en hyfsad spänningshöjare som avrundning.

På tal om spänning påbörjade vi i helgen projektet se alla Jurrasic Park-filmerna med kidsen. Ettan är nu avklarad – lite långsam och omständlig inledningsvis särskilt för sexåringen Ejda, men jäklar vilken fart det blev T-Rexen väl gjort entré. En del saker har kanske inte åldrats så väl (såväl specialeffekts- som intrigmässigt), men jösses vad bra han är på att bygga spänning i actionscener, den gode Spielberg.

Det får kanske bli projektet efter de fem Jurassic-filmerna – hela Spielbergs katalog.

Den norrländska litteraturens mittpunkt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 mars.

——

Vi reser med tåget mot norr på väg hem från Littfest, min vän och kollega David Väyrynen och jag. Försöker summera årets upplaga, och samtidigt finna något i våra upplevelser som vi på varsin kammare kan sätta på pränt i efterhand, han för en krönika till Norrländska Socialdemokraten, jag för denna spalt.

Han har deltagit i panelen i ett seminarium om kulturpolitik och dess eventuella politisering och funderar i de banorna. Det är ett aktuellt ämne i Norrbotten efter fjolårets val, det nya regionstyret har skickat upp testballongar och känt sig för – hur kraftigt kan man skära i kulturanslagen utan att det blir (alltför mycket) bråk?

Själv lyckades jag inte ens komma in på seminariet i fråga, ”fullsatt”-skylten satt redan på dörren när jag anlände fjorton minuter före start så intresset för frågan finns onekligen, och jag är säker på att det blir en fin krönika.

Men för mig personligen handlar Littfest främst om att försöka fånga det norrländska. Uppvuxen som jag är i Norrlands sydligaste kommun Sandviken var min blick oftast riktad söderut under uppväxten, det var i Uppsala tolv mil längre ner som man skulle studera och därefter hägrade huvudstaden ytterligare sju mil nedåt. Vad skulle jag med Norrland till?

Livet skulle dock via kringelikrokar med tiden ta mig till dess nordligaste kommun Kiruna, där jag nu lever i byn Vittangi sedan sex år och rotar mina barn. Redan innan dess, under de många åren i Stockholm, började jag dock blicka norrut igen, som för så många andra växte intresset för hembygden och ursprunget i takt med att jag blev äldre.

Väl på plats i nordligaste norr steg intresset ytterligare, jag ville förstå regionen jag kommit till men också kanske lära mig något om var jag kommer ifrån och hur det präglat mig. Trots att de ligger diematralt åtskilda i landsdelen Norrland, delar Kiruna och Sandviken rätt mycket. Båda är orter från 1800-talets slut födda ur malmen och stålet och även om ordet som definierar städerna skiljer sig åt – ”gruvan” i Kiruna och ”bruket” i Sandviken – så betyder de i mångt och mycket samma sak.

Samtidigt finns så klart stora skillnader och dessa vill jag få korn på, helst genom litteraturen. Ovan nämnda David har gett mig oerhörd kunskap om människors kynne här uppe kring Malmfälten genom sitt fina poesiverk Marken, jag har bättrat min historiska bas och försökt förstå Tornedalen genom att läsa Gunnar Kieri och även hittat den mytomspunna ”modernisten från Vittangi” Elsa Forsgren genom en text i ett äldre nummer av Provins, författad av Littfest-koordinatorn Erik Jonsson.

Och en av de saker som Littfest gör så bra är just att värn om det norrländska. Trots att festivalen vuxit till en nationell angelägenhet, så slarvas aldrig placeringen i Norrlands mitt bort. Tittar man på årets program och medräknar smygstarten på torsdagen där temat var ”Röster från norr – Sápmi och Tornedalen” landar man i att ett femtontal programpunkter bär norrländsk prägel, och även när jag studerar enbart fredagens och lördagens huvudprogram hittar jag åtta seminarier som fördjupar bilden av den region vi lever i.

När jag och David sitter i kupén på söndagseftermiddagen och rullar upp genom Västerbotten och Norrbotten med Gällivare och Vittangi som mål tänker jag på hur bekanta från litteraturvärlden i Stockholm alltid hajar till när jag säger att jag rest ”ner” till Littfest. I deras begreppsvärld är en resa till Umeå som att besöka litteraturvärldens tak, man slår i skallen och kan väl inte möjligen ta sig längre norrut?

Även om just sådana besökare antagligen inte springer benen av sig för att få plats på samtalen som dissekerar Norrland, älskar jag att denna prägel vidhålls av arrangörerna.

Må det så förbli.

Mattlackad

Jag är slut som artist. Osäker på hur det gick till, men den här dagen tog fullständigt musten ur mig. Och då var det inte ens en vanlig arbetsdag!

Fast kanske var det just det som var problemet. Det blev som en vanlig arbetsdag, trots barn hemma. Och med avbrott för bilfärd till Kiruna för ridskola pågick den till klockan 22.

Känner att jag skulle behöva en dag när jag gjorde absolut ingenting. Kanske till och med två. Det kan jag dock se mig i stjärnorna efter, tvärtom har jag sisådär två veckor på mig att skriva närapå en tredjedels roman.

Jippi.

Valborg

Bra fart på årets majbrasa. Bra fart på kidsen också, Ejda for runt på hembygdsområdet som en furie med en kompis från dagis och Tage och hans kusin plumsade i älven nästan upp till midjan när de stojade omkring. Det är som ett skämt med honom, tror aldrig det har hänt att han inte blivit blötast av alla när han lekt.

Efteråt hängde vi kvar nere vid älven tills det blev kallt, firade att isen försvunnit genom att kasta macka.

Okej maj, nu kör vi. Jag har en bok att färdigställa.

Fem i tolv

Det är mycket nu. Satan i gatan vad det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet ibland med mitt pågående projekt. Men det ska nog bli bra.

Gjorde en blixtinsatt researchresa ner till trakterna kring Pajala i dag på eftermiddagen, den andra i ordningen, behövde se lite miljöer när snön försvunnit. Fick ett par bra, färska idéer som nog kan bli roliga när de omsätts i praktik, så de tjugofem milen får ändå sägas ha varit mödan värd.

Fem i tolv. Får man sluta jobba och gå till sängs då?

Endgame (2)

Det blev en fin bio med Tage! Härligt bombastisk men samtidigt sorgmodig också, med tanke på genren. Fast visst, de hade onekligen byggt upp för det, så molltonen var väl egentligen inte särskilt förvånande.

Dock, trots snarlik tematik – något The Leftovers var det ju inte. Å andra sidan är ju i princip ingenting som det mästerverket. The Verge hade en fin artikel häromdagen där de ändå gjorde ett ärligt försök att ställa dem mot varandra.

Endgame

Jag är paniskt rädd, eller åtminstone väldigt kluven, inför faktumet att mina barn växer och blir större. Det är klart att jag vill att de ska utvecklas, men jag drabbas nästan dagligen av svindel när jag inser att för varje litet steg framåt de tar, minskar betydelsen som jag har för dem.

Frigörelseprocess, kallas det väl. Jag är skeptisk.

Men en sak som verkligen är roligt med att de blir större, är ju att man kan börja göra saker med dem som man själv faktiskt tycker är roligt på riktigt. Visst, det är klart att en vissa barnsaker kan vara roliga att göra också, men ja, det är ju mysigt på ett annat sätt.

En sådan sak är att Tage nu börjat få upp ett intresse för superhjältefilmer. Och jag är ju inte sen i att ta min roll som utbildare i detta på största allvar. Han var med mig på Captain Marvel för några månader sedan och i morgon visar vi Avengers – Endgame, som han också är väldigt sugen på att se. Dock har han inte sett några av de tidigare filmerna i serien, så därför har vi under kvällarna den här veckan betat av de tre tidigare Avengersfilmerna samt även Captain America – Civil war, som ju i mångt och mycket är en Avengersfilm.

Egentligen hade jag velat att vi skulle ha tagit oss an samtliga 21 Marvel Cinematic Universe-filmer innan i morgon, med tanke på att allt har byggts upp mot den här finalen. Men lika lite som jag är kapabel att stoppa dem från att växa, lika lite har jag möjlighet att ge dygnen fler timmar. Så en fyrfilms-crash course var vad det fick bli.

Kunde jag bända tiden, skulle jag nog dessutom ha gjort Endgame en aning kortare. Filmjäkeln klockar in på 3 timmar och 1 minut, och med tanke på hur kvällstrött Tage är och att visningen startar klockan 19, kommer det att bli en utmaning på samma nivå som att stoppa Thanos.

Snacka om ljudböcker på Youtube

För ovanlighetens skull tänkte jag skriva ett litet inlägg om ljudböcker!

Eller åtminstone tipsa om det nya månatliga ljudboksprogrammet Snacka om ljudböcker på Youtube, som bär samma namn som den (för många ljudbokslyssnare) kända Facebookgruppen. Programmet görs av Storytel, och i första avsnittet bjuds bland annat på en intervju med deckarförfattaren Anna Jansson och en intressant diskussion om hur ljudboksinläsningar går till.

De gjorde ett pilotavsnitt tidigare där de lät en testpublik som jag fick vara del av komma med feedback, och jag tycker nog att de levererar riktigt bra nu i den riktiga programdebuten. Ett kul initiativ, och jag hoppas att några av de inslagstips jag föreslog efter pilotavsnittet blir verklighet längre fram. (No pressure, hör ni!)

Holger

Känslan i kroppen när man ägnat ensamkvällen åt att åtminstone hjälpligt försöka skriva ikapp dagskvoten fram till klockan 00.30 i stället för att hänge sig åt någon tv-serie man så sorgligt försummat på sistone: Urlakad

Men samtidigt: I dag på ridskolan inne i Kiruna fick Ejda rida sin älsklingshäst för första gången – tolvåriga fjordingen Holger.

Känslan i hennes kropp när det äntligen blev verklighet: En av de stunder man blir förälder för.

Datum för Smittad 2 samt reportage i GP

Två korta saker så här i bråda skrivartider:

• Datumet för premiären av Smittad 2 är äntligen fastställt. Onsdag 15 maj är dagen som gäller! Återkommer med mer info samt omslagsbild när det närmar sig, men tre veckor och en dag kvar, alltså. Fint!

• I dag kör Göteborgs-Posten ett reportage om ljudbokens växande position med rubriken Så förändrar ljudböckerna litteraturen, där jag, litteraturforskaren Julia Pennlert samt Bookbeats vd Niclas Sandin är de tre intervjuade. Artikeln är rejält förborgad bakom betalvägg, men har man ett GP-abonnemang är det så klart bara att klicka sig in och läsa.

Böjbar? (2)

Jag skrev ju om debaclet med den vikbara mobil/surfplattehybriden Samsung Galaxy Fold häromdagen. Nu i kväll kom beskedet från Samsung att lanseringen av produkten, som skulle ha skett nu på fredag i USA, har skjutits upp på i nuläget obestämd tid.

Det närmaste ett lanseringsbesked företaget i nuläget vill ge, är att de någon gång de kommande veckorna ska presentera ett nytt datum, skriver The Verge, vilket i praktiken alltså kan innebära ungefär vad som helst när det kommer till tidsrymd.