Omedvetenhet är inte att vända ryggen till

På tal om Forum för Boken:

Klockan kvart över ett ska den e-boksundersökning som Bokhora gjort i samarbete med konferensarrangörerna presenteras. Redan nu har dock DN publicerat en artikel om undersökningen. Och jag kan inte låta bli att störa mig på rubriken de valt – ”Bokälskare vänder e-boken ryggen”. Kan man verkligen vända ryggen åt något man aldrig har provat? Fortfarande är det ändå så att försvinnande få har provat att läsa en e-bok. För den stora majoriteten är det till och med så att de knappt ens har hört talas om det. Vänder man då ryggen från det? Skriv hellre att de är ointresserade eller omedvetna.

En sak till förvånar mig. Tobias Nielsén säger i artikeln att om det är några som kan tänkas vilja stoltsera med en läsplatta, så är det Bokhoras läsare. Jag skulle vilja hävda att det närmast är tvärtom. Som van läsare av sajten och dess kommentarsfält, samt dessutom ingift i bokhorefamiljen, skulle jag vilja påstå att deras läsare till största del är rätt vanliga, traditionella bokläsare, som inte har tänkt särskilt mycket på om de skulle vilja läsa på något annat än papper.

På sistone har det snarare talats om att det är de som tidigare inte har läst särskilt mycket böcker – unga, teknikintresserade män – som är de som troligen kommer att upptäcka e-bokens eventuella förtjänster först (och därmed även för första gången blir intresserade av litteratur). Och de har hittills inte funnits bland Bokhoras kärnläsare.

Beskärningsmåttet och jag

Tänkte att jag skulle prova att trycka en liten vid sidan av-upplaga av ”Vi har redan sagt hej då” med vanligt tryck, håller på och laborerar med olika sorters papper, storlekar och fan och hans moster fram och tillbaka för att se vad som blir mest ekonomiskt.

Nej, jag är på intet sätt missnöjd med Publits tjänst, den funkar superbra, men jag säljer till vissa återförsäljare direkt för att enklare kunna jobba med prisrabatter – Adlibris, Bokus och Bibliotekstjänst exempelvis – och att då beställa böcker från Publit och sedan själv skicka dem vidare till det rabatterade priset blir med den prisnivå jag valt att lägga mig på inte bara en nollsummeaffär, utan även ibland en konkret förlustaffär. Och det håller ju inte riktigt.

Därför tänkte jag göra en testbeställning på 250 exemplar från Scandinavian Book, som trycker digitalt. Jag får då ner styckekostnaden från 62 kronor per exemplar till runt 25 kronor per exemplar. Det är en rejäl skillnad.

Jag tycker att sånt här pill är rätt roligt att pyssla med, om än lite läskigt. Beskärningsmått är det jag är mest rädd för. Nog bäst jag mejlar dem och frågar.

Men först ska jag mata den lille sirenen vid min sida.

Framtidens digitala media (2)

Väldigt trevlig halvdag ute i Kista i dag, jag fick hålla låda inför de cirka hundra personerna i publiken i sisådär tio minuter på egen hand på förmiddagen och berätta om mitt utgivningsprojekt, och deltog i den avslutande paneldebatten på slutet. Många spännande människor på plats, med ett par konkreta samt några halvkonkreta och allmänt vaga men ändå intressanta samtal och förfrågningar som resultat.

Summa summarum – tack till Kista Idea Lab och Bokens framtid för att jag fick vara med. Och ja, jag skulle sätta ut lite länkar i det här inlägget om jag bara visste hur man gjorde det när man använder WordPress-appen i iPhonen.

Framtidens digitala media

Igång tidigt för att åka ut till Kista för att delta i halvdagskonferensen ”Framtidens digitala media”, där jag ska medverka i slutpanelen och hålla ett kort anförande om mina erfarenheter hittills av mitt utgivningsprojekt. Det ska bli väldigt spännande, även om jag är väldigt sömndrucken, Tage tyckte att det i natt var ett ypperligt tillfälle att ha stånk, stön och skrik-fest i natt, nu sover han dock sött i sin sitter, han och Johanna ska ansluta i Kista senare.

Gotta run!

DJtv #61 – Läspaddan

Vi tycker inte att iPad är en läsplatta. Det är en pekdator, rätt och slätt. Men trots detta väljer vi den här veckan att göra just det – recensera vår låne-iPad som en läsplatta. Hur är det egentligen med den bakgrundsbelysta skärmen kontra riktiga läsplattors e-ink? Är den inte förfärligt tung? Hur beter man sig för att läsa svenskköpta böcker på den här amerikanska tingesten? Och varför kan den orsaka blindhet om natten? Svar på de frågorna, plus några till, bjuder vi på i veckans DJtv.

Böcker (vars tyngd) vi oftast refererar till i veckans avsnitt:
Christoffer Carlsson: ”Fallet Vincent Franke”
PO Enquist: ”Ett annat liv” (0,72 kg)
Per Hagman: ”Vänner för livet” (0,79 kg)
Stieg Larsson: ”Luftslottet som sprängdes” (1,1 kg)
Lars Norén: ”En dramatikers dagbok” (1,3 kg)

Recensionen av läsplattan Nuut i DJtv #37.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Valborg och Macworld Expo 1997

Jag är med iPad i helgen. Eller rättare sagt så är Johanna med iPad i helgen, men hittills är det mest jag (och min vän Jocke vid gårdagens sillunch/middag) som härjat med den. Middagen kom för övrigt att bestå av väldigt mycket tekniksnack, och jag skulle själv vilja påstå att nörderiet nådde sin höjdpunkt när jag höll en lång monolog om turerna kring Steve Jobs avskedande från Apple 1985 fram till återkomsten 1997, en monolog som kröntes av att jag spelade upp Youtube-klipp från Macworld Expo 1997 där Jobs intog scenen till publikens lycka, bara för att presentera ett samarbete med Microsoft och Bill Gates, vilket ledde till mindre lycka, om vi säger så. Ja, ni må flina – men jag skulle vilja hävda att såväl Johanna som Jocke som Josefine som Tage lyssnade andaktsfullt.

Hur som helst. Vi fokuserar under de här iPad-dagarna på hur den fungerar som e-boksläsare, främst eftersom den är rätt hopplös att använda som surfmaskin i större utsträckning innan det svenska tangentbordsstödet presenteras, men också för att vi inte kan installera egenvalda appar utan att förstöra ägarens inställningar. Håll utkik efter recension och snack, troligen i ett DJtv-avsnitt nära er inom kort.

Föräldraförsäkringen och jag

Jag skulle vilja skriva mycket mer om det här men jag har ett litet kinkigt barn att ta hand om, så jag fattar mig relativt kort:

Ser att det de senaste dagarna diskuterats väldigt mycket om velourpappor vilket även fått upp frågan om den individualiserade föräldraförsäkringen på bordet, inte minst på Twitter där debatten rasat det senaste dygnet, initierad av @detljuvalivet-Eric Rosén.

Ja, det finns så klart en massa om och men och då hamnar den och den i kläm, men i princip är jag för en kvotering rakt av, tycker vi att det är viktigt att papporna är med och delar på föräldraansvaret på riktigt så finns det ingen annan utväg, verkligheten visar att det inte kommer att ske på egen hand.

Men samtidigt inser jag ju att om föräldraförsäkringen var splittad 50/50 mellan föräldrarna, skulle jag ligga risigt till. Tanken med vår föräldraledighet är ju att jag ska ta ut nästan all tid, Johanna ska i princip bara plocka ut de 60 dagar hon måste enligt den kvoteringsmodell som finns i dag, vi har väl i praktiken tänkt göra ett omvänt stereotyputtag. Poängen med vårt upplägg är inte att statuera exempel, utan är snarare en konsekvens av att hon arbetar mycket hemifrån vilket ger att vi hoppas kunna vara hemma båda två under större delen av tiden, men jag ska ha huvudansvaret för sprattelgubben och hon för försörjningen. Hade Johanna haft ett normalt jobb antar jag att vi skulle ha gjort en vanlig rakt av-delning.

Med strikt kvotering skulle jag alltså inte kunna vara hemma så länge som jag planerat, vilket så klart vore väldigt synd för mig personligen då jag ser mycket fram emot den långa ledigheten. I dag började den exempelvis klockan 04.05 när Tage tyckte att det var en god idé att vakna och sedan stanna uppe, vilket medförde att jag gick upp och vaggade honom i sittern tills klockan var sju och han ville amma igen. Därefter gick vi ut på morgonpromenad en timme innan vi slutgiltigt tvingade upp Johanna vid 08.45.

Jag skulle alltså få lida. Men då får det väl bli så då. Jag är knappast viktigare än en positiv samhällelig förändring.

Staten ska inte lägga sig i hur vi lever våra liv är väl i princip det enda argument som brukar framföras när man säger sig vara emot en sådan här åtgärd. Jag får erkänna att jag med åren kommit att dra mig allt mer åt en liberal syn på politiken även om mina sossesympatier nog aldrig riktigt kommer att gå ur – men jo, det är faktiskt exakt vad staten ska göra ibland, anser jag.

Det är hans tur nu

Besök på BVC i morse, Tage klockar nu in på 4240 gram, vilket nästan är två kilo upp från bottennoteringen strax efter födseln, efter att ha vägt 2600 vid födseln var han nere på 2360 innan han vände uppåt. Då han dessutom numera är 53 centimeter, betyder det att han har passerat min födelsevikt, jag vägde 4150 gram den 5 februari 1975 och var också 53 centimeter. Dock var jag på dagen en månad för sent född (japp, i Sandviken verkar de inte ha varit medveten om begreppet sätta igång på den tiden) och Tage var ju en månad tidig, så sett från skapelseögonblicket (den där kvällen då jag och Johanna kramades extra länge) så leder alltså Tage över mig.

Min son är knappt sju veckor gammal, och redan är jag frånsprungen. Min tid är förbi.

Uteblivna leksaker? Det är e-bokens fel.

Inför presentationen av mitt egenutgivningsprojekt i december valde jag att dra in den existerande e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken”. Jag tyckte att det kändes fel att det fanns en e-boksversion med kopieringsskydd av min debutroman till försäljning, när jag aktivt valde att sprida den nya romanen utan skydd samt för den delen har ondgjort mig över dumheten i drm-lösningar i flera års tid. Så puts väck med den sade jag till Elib, som snabbt drog in den. Ambitionen var att fixa en ny, ”ren” version illa kvickt.

Det var snart ett halvår sedan. Fortfarande är den inte gjord. Det finns en otillfixad råversion i min iPhone, det är allt.

Det grämer mig på flera sätt. Dels stör det mig att jag inte har gjort det jag föresatte mig att göra – åtminstone inte i den hastighet jag tänkt mig – för fixad, utlagd och spridd ska den ju så klart bli. Men dels stör det mig också eftersom det innebär att jag går miste om en liten summa pengar, då ersättningen för utlån av e-böcker för författaren är rena guldgruvan jämfört med biblioteksersättningen för fysiska böcker. Varje utlån av en e-bok ger en ersättning på tio kronor till författaren (samt en tia till Elib). Jämfört med den dryga krona en författare får varje gång en pappersbok lånas ut – pengar som dessutom inte ens betalas ut till författaren själv utan pytsas in i Författarfonden om man inte kommer över ett visst antal utlån per år – gör det vilken dussinförfattare som helst till Joakim von Anka i jämförelse.

Det rör sig i mitt fall visserligen inte om några stora pengar, men enligt Elibs statistik lånades ”Vi har redan sagt hej då” ut ungefär 50 gånger som e-bok under sina första tre månader ute på biblioteken. Säg att den håller i det under hela året, och att ”Dannyboy” hade lånats ut ungefär med samma frekvens om jag inte plockat bort den. Det ger totalt en intäkt på 4000 kronor för mig, varav hälften går bort i skatt. Kvar blir 2000 kronor som jag hade kunnat köpa leksaker till Tage för. Nu riskerar han att bara få hälften så mycket i julklapp, stackarn.

Men du får väl skylla dig själv när du är så jävla korkad att du ger bort e-boken gratis. Ja, det får jag väl så klart, en del av de snart 1000 personer som laddat ner ”Vi har redan sagt hej då” här från sajten hade kanske lånat den på bibblan annars vilket gett mig – eh förlåt jag menar Tage – en del kosing, även om det visserligen är mycket krångligare att läsa bibliotekens e-böcker än de filer jag erbjuder här på sajten. Biblioteksversionerna är ju tyvärr fortfarande kopieringsskyddade, vilket i praktiken gör dem svåra att läsa på något annat än datorskärm.

Hur som helst – se det här inlägget som en fet påminnelse till mig själv att se till att fixa den där förbannade nya e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken” någon gång. Här finns ju pengar att tjäna, för bövelen.

Framtidens läsande à la Tage

När han ligger där vid min sida och förkylningen får honom att sova mer oroligt än vanligt vilket ökar armarnas planlösa viftande vid oväntade ljud, försöker jag tänka på hur Tage kan tänkas te sig som läsare om fem-sex år. Hur kommer han att ta till sig litteratur? Kommer han ens att bry sig om den?

IMG_1366.jpgSvaret på den sista frågan är för hans egen skull förhoppningsvis ja. Inte enbart för att han annars går miste om något viktigt, utan också för att hans föräldrar annars lär bli djupt olyckliga. Johanna, som genom en udda naturens nyck kunde läsa redan vid två års ålder, har redan börjat bekanta honom med böcker genom att dagligen läsa en bokstav ur Alf Henriksons ”Alfabetets användning anar aporna aldrig”. Än så länge tror jag dock att det främst är hon som uppskattar läsestunden, Tage tittar mest mot blommorna i fönstret under läsestunderna. Han är också redan medlem i Barnens Bokklubb, och fick innan tio dagars ålder en officiell gåva – Anna-Clara Tidholms ”Knacka på” – från litteraturfestivalen Littfest i Umeå. Att han växer upp utan känsla för pappersböcker verkar därför osannolikt, och gör han det så … ja låt oss nöja oss med att konstatera att vi säkerligen kommer att försöka tvångsmata honom med dem.

Med det sagt är det dock min fullständiga övertygelse att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden och dess konkurrenter att vara en tingest utan naturlig plats i det digitala livet som en del vuxna förståsigpåare försökt göra den till i dag – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro, och ”riktiga” datorer samt mobiltelefoner de onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?

Troligen kommer väl jag och Johanna att ibland försöka ta ifrån honom plattan, och vända hans huvud mot väggarna i lägenheten, som i princip består av bokhyllor från golv till tak. Men i ärlighetens namn är jag skeptisk till i vilken utsträckning han kommer att bry sig om dem. Han kommer ju att ha hela sitt liv i plattan.