Att komma hem

Per Hagman är en författare vars texter jag alltid har sympatiserat med. Till min stora förvåning insåg jag dock härom dagen att jag inte läst särskilt mycket av honom. De första tre tunna böckerna javisst, men sedan, nej – inte en rad, trots att jag trodde att jag gjort det, trots att jag har kommit att se trakterna kring Odenplan som mitt Stockholmshem, trots att jag har för mig att jag har gett bort exemplar av novellsamlingen ”Skugglegender” i present åtminstone två gånger. Ändå är andra halvan av hans författarskap helt oläst för mig.

Den senaste veckan har jag kastat lystna blickar mot ”Vänner för livet” som Johanna skulle skriva om på Bokhora, men när jag skulle packa ner den i väskan för att börja läsa under vår pågående gästrikehelg sade hon appappapp, du borde verkligen läsa ”Att komma hem ska vara en schlager” först, trots att jag mig veterligen aldrig berättat för henne att jag inte läst den, trots att jag knappt ens själv var medveten om att jag inte läst den. Det verkar som att inte bara har mitt bokbestånd slukats av hennes gigantiska bokhyllor, vad jag har läst eller inte har hon också absorberat. Freaky.

Hur som helst. 40 sidor in i ”Att komma hem ska vara en schlager” – Adlibris hävdar för övrigt att om man köpt den i pocket, så har man även köpt ”Dannyboy & kärleken” ser jag – inser jag att Per Hagman är den författare jag vill vara, vill komma att bli. Jag älskar hur en ton i moll hela tiden ligger och surrar men aldrig riktigt verkar kunna greppas, hur han gör omtagningar i texten, hur romantiteln återkommer som ett mantra gång på gång på gång. Jag hoppas att det håller i sig.

Och på tal om Hagman så tyckte jag att Jonas Thentes utökade remix-recension av ”Vänner för livet” i bloggen var utsökt morgonläsning när Tage låg och morrade på min mage i morse.

Nu vill pappa att vi ska gå ner i källaren och botanisera bland gamla prylar. Later.

Folkliv

Nej, jag kommer aldrig att flytta till Gästrikland igen. Men det är ändå intressant hur känslan i kroppen förändrats de senaste åren när jag promenerar genom Sandviken. Hur eventuella framsteg och tillbakasteg i stadens utveckling intresserar mig, glädjer mig och gör mig nedstämd. Hur jag verkligen kan tycka att det är vackert att promenera längs med kanalen, och hur det gör mig munter att se att det faktiskt finns ett folkliv på gågatan en lördagsförmiddag, och att folk sitter på caféer och fikar, att alla butikerna inte har slagit igen, att en del nya till och med har öppnat, även om centrumet väl troligen har glesnat sedan jag var liten, det är svårt att minnas exakt.

Javisst är det roligt med folk, men går vi här i morgon lär vi inte se en enda käft, konstaterar mamma när vi passerar Krysset, platsen där de två gågatorna möts. Nej, som söndagsstad har väl Sandviken en bit kvar.

Menlösa facebookvänner

På tal om ingenting annat så ser jag att det skrivs en del i bloggvärlden och på Facebook om Hanna Hellqvists DN På stan-krönika i dag. Jag hann inte läsa den i morse, men nu har jag tagit igen skadan och det slår mig att det hon beskriver i texten är rätt snarlikt något som inträffar i ”Vi har redan sagt hej då”, när huvudpersonen Filip en seneftermiddag sitter och slösurfar på Facebook:

Jag halvligger i soffan med datorn i knät, benen vilar på soffbordet och det mörknar utanför fönstret. Jag försöker skriva lite på boken och är således inne på Facebook, Lovisa Berg sitter i soffan och tittar på världens sötaste bebbe!!! och även om min hjärna fnyser åt användandet av ordet bebbe och utropstecknen så kan jag inte sluta titta på bilderna hon lagt upp. En skallig krabat som mest ser frånvarande ut i hennes famn, en skallig krabat gäspar, en skallig krabat iförd mössa och en skallig krabat som bara är. Jag räknar bakåt. Det är nästan på dagen två år sedan jag träffade henne ute, vi pratade i baren och jag fick hennes nummer och smsade efter några dagar och vi drack ett par öl en söndagskväll efter nyår och den efterföljande fredagen bjöd hon mig på middag i sitt hem vid Skanstull och så gick det som det gick och så började vi smsa fram och tillbaka en kväll när vi båda var ute och så gick det som det gick. Därefter tystnade jag. Inte så att hon hade börjat ställa några krav eller frågor om vår samvaro, men jag gjorde som jag gör och efter ett tag tystnade även hon, sökte sig vidare, sökte det där som jag inte kunde ge av någon anledning och nu har hon hunnit skaffa barn och troligen också flyttat för omgivningarna på bilderna ser inte ut som jag minns hennes etta. Killen vid hennes sida som verkar vara pappan fånflinar lyckligt på alla bilderna och har pipskägg.

Pipskägg. Jag skrockar.

Men ändå.

Hon sitter där i sin soffa och har lyckats med det hon föresatte sig.

Jag går igenom mina numera trehundrasextiosju Facebookvänner. Försöker räkna hur många av dem som jag åtminstone har hånglat med som sedan har hunnit skaffa barn. Arton.

Här sitter jag i min soffa och tittar på.

Roadtrip

Tage ska åka bil för första gången i sitt liv i dag. Det är roadtrip till Gästrikland på gång, direkt efter jobbet drar jag till Statoil och hämtar ut en hyrbil och sedan bär det av norrut. Jag ser framför mig en lugn resa, där han genast ska vaggas till sömns av bilens stilla brum. Det må vara en fåfäng förhoppning, men för ett par veckor sedan var det skrikfest i lägenheten när centrifugeringen av tvättmaskinen i rummet bredvid drog igång, och han tystnade genast och lyssnade förundrat på det säregna ljudet tills maskinen stannade. Jag tänker mig något liknande nu.

Och blir det skrikfest ändå kan vi ju alltid dra på bilstereon till max och låtsas som att det regnar.

Den nya kungen av Kungsan

Det slog mig just att vi har slagit oss ner precis på platsen i Kungsträdgården där den dynamiska duon i ”Dannyboy & kärleken” berättar en del sanningar för varandra framåt småtimmarna under sitt hektiska helgdygn. Ännu återstår ett par veckor till Dannyboydagen infaller den 25 maj, men hey, jag tycker nog att det är värt att fira med en bild på nästa generation författare i familjen.

Stor i Finland

Har nog nämnt det tidigare, men i det alldeles färska numret av den svenskspråkiga finska litteraturtidskriften Horisont finns en lång intervju med mig om mitt utgivningsprojekt, plus en väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då”, dessutom. Skulle tro, utan att ha det svart på vitt, att det dels är den längsta intervju som någonsin publicerats med mig (drygt 10 000 tecken över fyra sidor), och dels troligen den längsta recension som någon av mina romaner någonsin har fått, åtminstone i tryckt form.

Det stör mig en smula att tidskriften är så svår att få tag på i Sverige – men inte omöjlig, den säljs på Hedengrens i Stockholm, Celsiusbokhandeln i Uppsala, SL Books i Göteborg, Tidskriftsbutiken i Malmö samt H:ström Antikvariat och bokhandel i Umeå – för jag säger en hel del grejer i intervjun som jag tycker är intressanta när det gäller min utgivning i synnerhet och den svenska bokbranschen i allmänhet. Någon direkt avancerad sajt med utläggning av material har Horisont inte heller, milt uttryckt, så där finns inget att hämta. Well well, kanske kan jag publicera delar av intervjun här i bloggen vad det lider.

Hur som helst, det glädjer mig stort att intervjun och recensionen finns. Jag gillar verkligen det svenskspråkiga Finland – har inget emot det finsktalande heller, men jag har ingen direkt relation till det – jag spenderar gärna tid på Åland varje sommar och tar gärna emot tips på bra stugboende i havsnära miljö i juli för den delen. Dessutom har vi börjat spela Mumin-sånger för Tage dagarna i ända, han gillar ”Hej Mumin” och ”Lilla My spelar kazoo” bäst. Eller okej då, kazoolåten är det nog främst Johanna som gillar.

Vilket påminner mig om att jag fortfarande inte gjort slag i saken och mejlat Akademiska bokhandeln i Helsingfors och frågat om de är intresserade av att köpa in boken. Kanske lika bra att göra det på stört. Och ja, jag tar nog svenskspråkiga Gros bokhandel i Vasa också. Några mejl har ju aldrig skadat någon.

Semesterdags

Åter till jobbet i går. Visserligen var det en förhållandevis lugn dag, jag skrev notiser och gjorde en kort telefonare med Tina Leijonberg om hennes roll i den stundande svenska uppsättningen av Queenmusikalen ”We will rock you”, men ändå: Jösses vilken semester det är att jobba jämfört med att vara föräldraledig. Ordet föräldraledig ska här läsas med fnuttar kring orddelen ledig.

Det jobbigaste med att arbeta blev därför inte arbetet i sig, utan att höra rapporterna hemifrån om att Tage bestämt sig för att inleda tonårsrevolt vid åtta veckors ålder, det var skrikfest galore på öfre Östermalm under måndagen. Det dåliga samvetet slog till direkt, jag ville vara där och göra min del, ta med honom ut på promenad, städa, amma, nej kanske inte amma men allt det andra.

Nu blir det inte så de närmaste åtta veckorna. Det gör en smula ont i magen.

Men inte just i dag

Någon gång ska jag lära mig hur man gör saker på riktigt. Layout till exempel. Skaffa riktiga kunskaper i ämnet och inte bara höfta, måtta och köra olika varianter av hempul.

Så här blev i alla fall det ”nya” omslaget till ”Vi har redan sagt hej då”, till den testupplaga på 250 exemplar jag just beställde från ScandinavianBook. Några ryckcitat tillfogade, och proportionerna något lite ändrade, då formatet inte är exakt som tidigare (125X200 istället för som tidigare 135×205).

Boklördag, banne mig.

Några bokbranschrelaterade grejer:

• Tredje delen i den debatt om bokförlagens framtid (och dåtid) som blossat upp i Svenska Dagbladet i dag. Förläggaren Kristoffer Lind, chef för Lind & Co samt tidigare ordförande för småförlagsorganisationen Noff,skriver ett intressant inlägg om att ”superförlagens” växande dominans (Bonniers och Norstedts) mycket väl kan leda till att de mindre förlagen får ökad betydelse. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det påståendet. När jättarna fortsätter växa kommer mindre spelare med kortare beslutsvägar och mer betoning på kreativitet att kunna plocka åt sig en hel del intressant och vital litteratur. Kanske kommer de inte att tjäna storkovan, men det har sällan varit de mindre förlagens idé heller, snarare brinner de mer av idealism och drömmen om den goda litteraturen – även om de så klart vill tjäna pengar och kunna försörja sig på det de gör samtidigt. I och med att internet blir allt viktigare som försäljningskanal (av såväl fysiska som digitala böcker) demokratiseras också möjligheterna att nå ut, även om det så klart finns potentiella problem med att våra två dominerande nätbokhandlare – Adlibris och Bokus – ägs ett vardera av de här superförlagen.

Ta bara Weyler Förlag som exempel, som på kort tid gett ut tre av det senaste halvårets mest omtalade reportageböcker i Sverige – Björn af Kleens ”Jorden de ärvde”, Torbjörn Nilssons ”De omänskliga” och Andreas Ekströms ”Google-koden”. Visst har Svante Weyler en speciell ställning som en av landets mest kända förläggare sedan tiden på Norstedts, men det pekar ändå på att man inte måste ligga på ett stort förlag för att bli omtalad och framgångsrik.

• Alberte Bremberg på Svensk Bokhandel har skrivit ett blogginlägg om den fysiska bokens särställning och bokbranschens behov av besinning inför en framtid som inte alls kommer att bli särskilt digital. Jag håller föga förvånande inte med henne, och har hittills kommenterat två gånger. Dock grämer det mig att jag glömde bort att skriva avslutningen på min mening om hur en normal bokläsare i dag ofta beter sig. I andra kommentaren står (efter en beskrivning av hur litteraturkonnässörer föreställer sig läsestunder i fåtöljer med läderinbundna böcker med god papperskvalitet): Samtidigt stressar normalbokköparen in på Pocketshop, rycker åt sig något från topplistan och rusar vidare mot tåget. Det skulle ha funnits en avslutning i stil med där hon hoppas få en sittplats för att hinna läsa en kvart, innan det är dags att kliva av och skynda hem för att börja med middagen.

• I dag arrangeras Textmässan på Söder. Vi ska så klart dit. Ska ni?

Författarvideon, samvetet och jag.

Svensk Bokhandel har en intressant artikel om författarvideor i dag, ett ämne jag skrivit om tidigare i bloggen och ett ständigt dåligt samvete hos mig själv, jag har till och med ett litet manus för hur jag vill att den officiella videon till ”Vi har redan sagt hej då” ska se ut, och även ett äldre till ”Dannyboy & kärleken”. Planen just nu är att den första ska skapas lagom till pocketutgivningen, och till den andra … ja, det finns en vag plan för den också. Eller rättare sagt så är inte planen för hur videon ska se ut vag, men under vilka former den ska släppas.

Men jag har ju redan, på ett ungefär, en författarvideo till min andra roman. Den här videon, filmad av maestron Björn Falkevik på min releasefest i slutet av januari, pryder romanens sida hos Adlibris och Bokus, och består dels av en kortare uppläsning, och dels av ett trollbindande vimmelminglande. Det finns även en andra film från direkt efter uppläsningen, som jag också klistrar in. Enjoy!

It’s a Steve Jobs world

Kom aldrig iväg till Forum för boken igen, men såg det mesta via bambusersändningen, som var föredömligt tekniskt kvalitativ. En sak slog mig flera gånger under de olika samtalen:

Om man ogillar Apple, iPhone, iPad, Steve Jobs och hans moster – så satt man troligen och gnisslade tänder i salen eller framför sin webbsändning. För precis som i Kista i tisdags så verkar det inte längre spela någon roll hur många läsplattor som olika företag spottar ur sig, alla plockar ändå bara upp sin iPhone ur fickan, viftar lite med den och prisar sedan Apples innovationsförmåga å det grövsta. I tisdags gick det så långt att konferencieren, som var uppenbart pro pc, gav till ett uppgivet tjut av lycka när någon vid slutet av dagen äntligen sade några snälla ord om Android-plattformen.

Jag säger inte att det är rätt. Men det är så det är.