Författare och skribent
Vi är i New York. Går och går och går. Joggar lite mellan varven. Ser Puerto Rico invadera stora delar av Midtown med en parad. Letar hundhalsband med gps-funktion i butik efter butik.
Staden är lika fantastisk som vanligt och Tage är glad. Jetlagen är i det närmaste övervunnen, i går kväll orkade jag vara vaken nästan till klockan tio.
Och ja, jag hatar fortfarande den officiella WordPressappen till iPad och iPhone som croppar bilder lite hur som helst.
Ja, vi har flyttat in nu. Söderbor FTW. Om det finns det mycket att säga.
Men det får vänta, för efter sisådär 70 timmar på Södermalm drar vi nu vidare, New York i en vecka, Upper West Side, flyttkartongerna får vänta, fy fasiken vad trevligt det ska bli.
Något säger mig dessutom att lådorna står kvar och väntar nästa söndag när vi kommer hem.
Det känns tryggt.
Det har uppstått en liten debatt på Twitter och på Facebook gällande John Ajvide Lindqvists nya roman ”Tjärven”. Enligt en kort intervju med författaren i Dagens Nyheter på onsdagen (så klart ej på nätet), har den hittills bara sålt i runt 300 exemplar. Boken har endast getts ut som e-bok och i mp3-format. Ingen pappersprodukt existerar alltså.
Självklart blir försäljningen mycket mindre på det här sättet eftersom en del hellre skulle döden dö än att läsa en bok digitalt, men siffran är ändå anmärkningsvärd. John Ajvide Lindqvist är en av våra mer kända författare, och han brukar sälja mycket bra. Så vad beror det på? Jag ser tre möjliga orsaker:
1. Traditionell media har nästan inte alls uppmärksammat boken, än mindre recenserat den. Min recension i UNT är mig veterligen den första utanför bloggosfären.
2. Ajvide Lindqvist ger ut ”Tjärven” på eget förlag, och har alltså inte sitt ordinarie förlag Ordfronts pressavdelning i ryggen. Hur mycket eller lite Ajvide Lindqvist själv gjort för att sprida infon om utgivningen vet jag inte eftersom jag inte längre sitter på någon mediaredaktion och har full koll på flödet. Troligen har han väl kanske inte ansträngt sig jättemycket, eller så kanske han inte besitter den kunskap som behövs för att nå ut på egen hand. Det är ju trots allt skriva litteratur han ägnar sig primärt åt, inte att jobba med PR.
3. Nätbokhandlarna, som i realiteten är de enda som har möjlighet att sälja boken, har inte gjort tillräckligt mycket för att lyfta fram den. Inte så konstigt kanske eftersom e-böcker säljer i så små volymer i Sverige, men ändå trist. Det är lite hönan och ägget, för att få upp försäljningssiffrorna måste man låta saker synas, inte bara låta saker synas som redan säljer bra. Att puffa för e-böcker på de dedikerade e-boksavdelningarna räcker inte, in med dem på förstasidan!
Någon skrev på Twitter att man kanske bör se det här som ett misslyckande för sociala mediers genomslagskraft, eftersom ”Tjärven” trots allt recenserats på en del bokbloggar. Det tycker jag är att göra det enkelt för sig, dessutom har snacket kring ”Tjärven” varit begränsat även inom bloggvärlden. De som tror att bokbloggare skulle vara mer benägna att läsa och uppmärksamma en e-boksutgivning än traditionell media misstar sig dessutom – min erfarenhet är att bokbloggare tvärtom är rätt konservativa i sitt läsande och inte alls omfamnar e-böcker i någon större utsträckning. Dessutom brukar ”snackisar” i sociala respektive traditionella medier gå lite hand i hand, skrivs det om något i vanlig press så diskuteras det i bloggvärlden, och skapas en buzz för något i bloggvärlden brukar traditionell media plocka upp det och skriva själva.
Att vanlig media missat ”Tjärven” är dock betydligt mer pinsamt än att bloggvärlden gjort det. Kulturjournalister får trots allt lön för att nosa upp och skriva nyheter, och självklart finns det ett nyhetsvärde i att en av landets mer kända författare väljer att ge ut en roman på egen hand, och endast publicerar den i digitala format. Att det endast resulterat i ett inslag i SVT:s ”Babel” är ett underbetyg för svensk kulturjournalistik.
Just det ja, en till grej om Apple angående keynoten i tisdags kväll. En siffra som presenterades i förbigående var att Apple nu sålt 130 miljoner e-böcker genom iBookstore. När iPad 2 presenterades i början av mars berättade Steve Jobs att de då nått 100 miljoner.
På tre månader har alltså ytterligare 30 miljoner exemplar sålts. Det ger en årssiffra som i dagsläget hamnar på 120 miljoner exemplar, vilket alltså pekar på en ökning av försäljningen. Men då ska man komma ihåg att företaget under den här senaste tremånadersperioden också sålt en sjuherrans massa iPadar, i runda slängar uppåt tio miljoner. Trots att antalet iPads ökar kraftigt, ökar alltså försäljningen av e-böcker via Apple endast relativt måttligt.
Jag har sagt det förr och säger det igen – Steve Jobs tror inte på e-böcker. Eller rättelse – han tror inte på böcker.
Synd.
Kan inte hålla mig från att skriva om kvällens keynote vid invigningen av Apples utvecklarkonferens WWDC. Gillar ni inte Applegrejs i synnerhet och teknikprat i allmänhet är det bara att sluta läsa.
Jag twittrade lite i förmiddags att min förhoppning med Apples nya molntjänst iCloud var att den skulle innebära den totala molnifieringen av allt väsentligt material jag har på datorn.
Som exempel tog jag att mitt bildbibliotek i iPhoto skulle bli identiskt på såväl min dator, iPhone och iPad, och att en förändring på en enhet skulle förändra även på övriga.
Nu blev det väl så, nästan i alla fall, typ, fast med typiskt halvkrångliga Applebegränsningar. För trots att de är ett företag vars paroll är enkelhet och ”it just works”, så är de rätt omständliga ganska ofta. Här har vi ett typiskt sådant tillfälle. Ja, alla bilder jag tar synkas automatiskt med iCloud och blir tillgängliga på alla mina enheter. Men bara de 1000 senaste. I 30 dagar. I ett nytt program som heter Photo Stream. Sedan måste bilderna synkas in i datorns iPhoto ändå för att sparas, nu visserligen trådlöst och inte via sladd som tidigare, men datorn förblir den primära hubben för bilder. Precis det jag hoppades slippa med min 128 gb-begränsade Macbook Air som enda dator där i dag iPhotobiblioteket upptar i runda slängar 50 procent av hårddisken (jaja, SSD-minnet menar jag).
Visst. Det innebär en förbättring från tidigare, jag kan använda en bild jag tagit med min iPhone och skriva ett blogginlägg i iPaden och bildsätta utan synkningsstrul. Till helgen, när vi åker till New York i en vecka och jag bara tänkt ta med mig iPhone och iPad och ingen dator, gör det mitt liv betydligt enklare. Eller ja, kunde ha gjort mitt liv enklare, iCloud släpps ju först i höst, så det blir till att skicka bilder via mejl till iPaden som vanligt tills dess.
Att appar, e-böcker, dokument och lite annat jox nu automatiskt synkas mellan olika enheter är så klart jättebra, jag har börjat läsa en hel del böcker på iPaden nu, och det ska bli trevligt att automatiskt få in dem i iPhonen också, samt att appen kommer ihåg vart jag senast läste, oavsett enhet. Att dokument blir automatsynkade och automatsparade och hej och hå är för den delen tyvärr en sanning med modifikation och ännu en typisk Appleomständlighet, då det bara gäller deras egna iWorkprogram. Alltså måste jag börja skriva mina texter i Pages för att det ska funka. Jag har personligen inget problem med det, men det är lite jobbigt när man är beroende av att skicka texter till andra, som ofta lever i en Microsoft Word-värld. Visst, iWork kan exportera till Wordformat, men det är ett orosmoment och jag vill i möjligaste mån undvika de det går inte att öppna filen för du sitter på mac!-mejl som relativt ofta dyker upp som svar på ett skickat mejl även år 2011.
Fotnot: Det går visst att öppna filen, men ibland fattar inte Windows vad det är för typ av fil om du bara dubbelklickar på den. Öppna den inifrån programmet i stället, så fungerar det. Lovar.
Så jag är summa summarum inte helt såld på iCloud, trots allt. Men det är en bra början.
Några rader om iTunesdelen av iCloud så. Det verkar råda en del förvirring gällande det som kallas iTunes Match, där Apple med skivbolagens goda minne låter dig matcha dina Pirate Bay-nedladdade ful-mp3:or och i stället spela finkodade aac-filer i 256 kbps. Då övriga grejer gällande iTunes som presenterades i kväll handlade om att all musik du har köpt eller kommer att köpa via iTunes nu synkas automatiskt till alla dina enheter (det vill säga laddas ner), verkade de flesta dra slutsatsen att detta även gäller tjänsten iTunes Match. Informationen är visserligen rätt luddig på Apples sajt, men jag tror att det är fel slutsats. Ingenstans i infon om iTunes Match står att matchningen innebär att musik synkas till din egen dator och sparas lokalt, det står bara att den musik som matchas plays back at 256-Kbps iTunes Plus quality — even if your original copy was of lower quality. Spelas upp alltså. Det innebär streaming i en eller annan form.
Och det här är rätt intressant. För det innebär – om min tolkning är rätt vill säga – att Apple nu sitter på färdig teknik som möjliggör att du streamar musik till iTunes. Det torde betyda att de sitter och är beredda – åtminstone tekniskt och kapacitetsmässigt – den dag Spotify äntligen lyckas få till stånd den där amerikanska lanseringen, som varit på gång ”inom kort” i cirka två år nu.
Och den dag de slår på den on-knappen lär inget i världen kunna rädda Spotify, är jag rädd.
——
Uppdatering: Leander Kahney på Cult of Mac bekräftar mina spekulationer i ett inlägg om iTunes Match. The new scan-and-match feature in iTunes — called iTunes Match — will put a copy of most songs in users’ libraries in the cloud, where they will be available for streaming to any device for $25 a year.
——
Uppdatering 2: Fick en kommentar från Mikael Zackrisson på Facebook som jag tyckte var intressant, gällande varför Apple inte startar en full streamingtjänst på en gång. Så här svarade jag:
Säkert en rättighetsfråga, skivbolagen i USA verkar ju bromsa rätt duktigt när det gäller streaming på det sätt som S7-länderna vant sig vid, de verkar ju i princip helvägra Spotifys försök. Kanske gör Apple det på enda möjliga sättet, de backar in skivbolagen i framtiden med rumpan först, bit för bit. Nu när de introducerat en försiktig streamingmodell mot betalning torde ju nästa steg, ”iTunes Unlimited” eller vad det kan komma att heta, vara nästa logiska steg.
Man ska ju heller inte glömma att mobilnätet som krävs för en bra streamingupplevelse till mobiler delvis fortfarande saknas i USA. Kanske tycker inte Apple att upplevelsen når upp till deras egna kvalitetsmått förrän 4G-nätet på allvar börjar täcka landet.
Eh, ja: S7 är alltså de sju länder i Europa där Spotify finns…
———-
Uppdatering 3: Hm, jag vet inte jag. Kanske hade jag fel gällande streamingen av tjänsten iTunes Match. Nu har Cult of Mac publicerat en ny text, som visserligen är taggad som debattartikel, där det står att det fortfarande rör sig om nedladdning (huruvida de egentligen ens vet något mer än oss andra självutnämnda analysexperter har jag ingen aning om). Tycker dock fortfarande att Apples infotext öppnar för alternativa tolkningar, och kanske är det helt enkelt så att luddigheten är medveten, att de ännu inte bestämt vilka möjligheter som ska erbjudas. Tjänsten ska ju startas först i höst, vilket mycket väl kan vara fem månader in i framtiden. Vem vet hur konkurrensen för iTunes ser ut i USA då?
Så jag säger inte att jag hade fel. Bara att jag kanske hade det.
En fin grej här i Berlin är att folk när de inte längre vill ha sina fungerande prylar, ställer ut grejerna på gatan, så är det bara att plocka när man går förbi. I går promenerade vi förbi den här bokhyllan på en gata i norra Mitte, komplett med egenfixad sparbössa om man ville lämna ett bidrag efter att ha fyndat.
Vi plockade inget ur hyllan, men testskramlade bössan. Jodå, det rasslade. Fint.
Alltså den här staden när det är varma sommarkvällar alltså.
Vi har besök i helgen av familjen Popjunkien och således lever nu tre barn i lägenheten i stället för ett, en utmaning att se hur det går. Hittills har Tage och unge Levi, tre månader yngre än vår egen telning, funkat rätt bra ihop och bara några gånger slagit varandra i skallen med diverse tillhyggen. Just nu badar de tillsammans i badkaret, medan femårige Bobo kollar på ”Teenage mutant ninja turtles” på dvd.
På tal om film har jag i dag på Berlinbloggen skrivit lite om mitt första tyska biobesök. Check it out vetja.
En sak med det här att vi nu styr kosan mot Södermalm (jag kommer inte att kunna släppa det här på ett bra tag, räkna med fler inlägg i ämnet) är en grej som jag tror att inte särskilt många tänker på, men som jag på mitt lite anala sätt tänkt en del på: I och med att vi nu byter Norrmalm mot Södermalm flyttar vi också till ett nytt landskap. Bye bye Uppland och hello Södermanland, i folkmun Sörmland kallat.
Nej, jag vet att landskap inte har någon som helst praktisk betydelse. Men det har ändå känts fint att under åtta år rent geografiskt bo i Uppland, som dels direkt gränsar till mina egna hemtrakter i Gästrikland, och även huserar mitt älskade Uppsala. Nu hamnar jag längre bort, i ett landskap där man i huvudsak anser att Stockholm är en stad som ligger norrut, i stället för söderut. Det finns en psykologisk skillnad där, som jag som (extrem syd)norrlänning inte är helt bekväm med.
——
Just det ja. I förra inlägget angående mina boenden i Stockholm glömde jag visst det senaste årets huserande på Östermalm. Det var visserligen en ren tankemiss, men ändå knappast en slump. Vi var aldrig ett, Östermalm och jag.
Under lång tid kände jag mig som Söderbo, trots att jag först bodde ett och ett halvt år i Skarpnäck, sedan två och ett halvt år vid Gullmarsplan och till sist sju år i Vasastan.
Det var ett mentalt boende, ett sorts tillstånd, en dröm om den person jag trodde mig vara.
När så dagen kommer, den 1 juni 2011, då jag officiellt blir boende på Södermalm inser jag att jag nog i själen blivit en Vasastansbo.
I och för sig har ju gentrifieringen tagit rätt stora kliv det senaste decenniet, så det som var Vasastan i början av 00-talet är ju i mångt och mycket Södermalm av i dag.
Jag ska nog trivas utmärkt. Folkbokförd från i dag, inflyttad från mitten av nästa vecka. Hey ho, here we go.
Vet ni vad jag saknar? Att jag aldrig uttrycker åsikter och skriver om vad jag tycker och tänker om händelser och företeelser och allt annat möjligt och omöjligt längre. Så där tjurigt som jag var rätt duktig på en gång i tiden. Eller ja, duktig och duktig, jag kunde i alla fall bli rätt manisk och skrev som fasiken och uttryckte åsikter, mer eller mindre välgrundade. Som när jag var arg på rödskynkarna kring Odenplan när det begav sig. Som när jag skrev en massa om e-böcker när det begav sig. Som när jag hetsade upp mig så att jag nästan ville gråta gällande den förbannade FRA-lagen.
Det var länge sedan nu. Vill bara att ni ska veta att jag inte slutat ha åsikter, det är bara helt omöjligt att sätta ner dem på pränt i nuläget, ety jag har en son som bokstavligt talat hänger i mina kalsonger och skriker när jag inte gör exakt som han vill. Mitt liv har alltså inte förändrats särskilt mycket alls på ett sätt, det är fortfarande jag jag jag, bara det att jag inte längre är jag, utan han där på golvet.
Samtidigt har ju kanalerna ändrats för var man sätter åsikter på pränt också. I detta nu diskuterar jag exempelvis för fullt på Twitter med Emanuel Karlsten huruvida Kenza är okänd för DN:s läsare, med utgångspunkt i hans krönika i dagens tidning.
Sådana viktigheter måste ju vara värt lite kalsongdragningar, eller hur?
Tyskland avvecklar all kärnkraft inom en tioårsperiod. Inte undra på efter att Tage i går för andra dagen i rad befann sig i händelsernas centrum vid Brandenburger Tor och ståndaktigt tog ställning.
Efter förrättat värv övergick han så till att fokusera på sugröret han hittat på marken.
