Reconstruction time again. Kanske.

Det har blivit den tiden på året igen. Det lackar mot jul och jag känner ett sug efter att bygga om bloggen. Igen. Den här gången lite mer medvetet mobile first, eller åtminstone mobile/computer equal, eftersom hälften av bloggens besökare numera kommer från mobiler och surfplattor.

Jag vill ha ett mobilt tema i samma luftiga stil som jag haft här i spalterna sedan 2006, som inte går ut på att skala bort i princip all funktionalitet bara för att man inte sitter framför en dator. Exempelvis vill jag inte att man ska behöva dra ner en rullgardinsmeny eller scrolla ner till sidans botten för att komma åt högerspalten, vilket sker med temat jag har nu. Men låter det sig göras på ett snyggt sätt?

Tips mottages ytterst tacksamt.

Jag står verkligen högt i kurs

Konversation vid frukostbordet i morse:

– Tage, vet du vem som har namnsdag i dag?
– Nej?
– Det är någon du känner och tycker mycket om.
– Anna-Maja? (vår granne, red anm)
– Nej.
– Mommo?
– Nej. En kille.
– Ville!? (Tages kusin, red anm)
– Nej. Någon äldre.
– Johan? (Villes pappa, red anm)
– Nej. Gissa igen.
– Kan inte komma på fler.

Midnatt råder

Det här vädret alltså.

I går förmiddag var det -37 enligt vår termometer. Vid tvåtiden i dag på eftermiddagen var det -2. En temperaturförändring på 35 grader på ett dygn. Redan när jag gick ut och hämtade tidningen vid halv sex på morgonen – japp, det är så vi rullar – hade temperaturen ännu bara nått -15, men det kändes varmt. Mycket ska man vara med om.

I dag var för den delen sista dagen vi såg solen på ett tag. Enligt de officiella siffrorna gick solen i dag upp klockan 11.18, och ned klockan 11.44 i Kiruna, och i morgon tar den sig aldrig över horisontens rand.

Nu innebär inte detta att det är natt dygnet runt den närmaste månaden. Timmarna mellan … tja, säg halv tio och halv två bjuder på vad jag skulle kalla en klen variant av dagsljus. Inte mycket, men alltid något.

Kom an kom an pirater

Kylan håller i sig, mer än -35 även i dag, och i morse startade faktiskt inte bilen, men efter diverse laddningar och värmningar hoppas jag på bättre tur framåt eftermiddagen. Nu börjar det också kännas i huset att det är kallt, kylan kryper in längs golven i vissa rum, tyvärr särskilt i barnrummet som helst inte bör beträdas utan raggsockor.

Men till onsdag utlovas nästan nollgradigt väder, så kanske kan den där inställda skidpremiären snart bli verklighet.

Jag gjorde förresten Spotifys year in review. Det visade sig att det inte direkt är jag som är familjens främste användare.

spotifyyearinreview

Och just det ja, i går skrev jag på TVdags om hur vi alltjämt fjättras vid våra datorskärmar när vi använder streamingtjänster trots att vi snart vänder blad till år 2014 i almanackan.

Kylslaget

Det har bitit lite i kinderna här i helgen. I förmiddags när jag skulle starta bilen tuggade startmotorn motsträvigt tomt i uppåt tjugo sekunder innan bilen med en hörbar protest hostade igång. Detta trots att jag köpte nytt bilbatteri bara för några veckor sedan just för att undvika detta.

Kunde varit värre dock. Till ettårskalaset vi bevistade på eftermiddagen kom Johannas systers familj trots den stränga kylan promenerande, ingen av deras två bilar hade behagat starta.

-35 i morse, -37 när vi åkte till kalaset. Vore spännande om vi kunde knäcka 40-strecket, tror aldrig det skedde förra vintern.

20131208-183237.jpg

Norstedts på plats i Google Play Store

Den svenska tekniksajten Array rapporterar att det börjat dyka upp en del svenskspråkig litteratur i Google Play Store. Norstedts är det förlag som verkar ha hoppat på hittills, de puffas åtminstone för stort på startsidan med totalt 21 titlar i arkivet vad jag kan se. Jag hittar däremot inget vettigt sätt att söka på förlag så jag vet inte om ett större svenskt utbud döljs någonstans under huven.

Men seriöst Google, ni måste skaffa någon sorts avrundningsfunktion till era priser i Play Store. Prislappar som 134,75 kronor eller 117,25 kronor ser ju bara taffliga ut.

Produktiv plågoande

Två saker från dagen:

Vi är i köket. Johanna, riktat till mig: Vad fint du hade bloggat om Tage i går kväll. Tage, som sitter i kökssoffan, tittar upp med förfäran i blicken: Varför har pappa plågat mig?

Framåt kvällen i dag skrev jag ett par kortare nyhetstexter på TVdags, med 14 son gemensam nämnare. House of cards säsong två börjar 14 februari, Veronica Mars-filmen får premiär 14 mars.

President Snow versus statsminister Reinfeldt

Jag var på bio i söndags, såg andra ”Hunger games”-filmen på Folkets Hus, och morgonen efter frågade Tage vad jag sett. Och det är så fint nu, för det börjar ju faktiskt gå att tala med honom, föra ett samtal, även fast det då klart spårar ur rätt ofta, plus finns risk för blindskär eftersom han av förståeliga skäl ännu har rätt stora luckor i sin allmänbildning.

Men ändå. Jag förklarade historien i korta drag, fokuserade på kampen mellan det goda och det onda, att tjejen som det handlar om sätter sig upp mot den orättfärdiga makten och får folket med sig när de upptäcker att det faktiskt finns något sorts hopp, en möjlighet till förändring. Detta öppnade så klart nya horisonter som var tvungna att förklaras – diktatur, demokrati, varför inte alla människor är goda, att det ibland faktiskt kan vara okej att slåss trots att vi så tydligt sagt att det inte är tillåtet, och så vidare och så vidare.

Och till sist kom så klart frågan som ett brev på posten:

Men pappa, i Sverige då, är de som bestämmer här goda?

Ja, så kom det sig alltså att jag stod inne på toaletten med munnen löddrande av tandkräm och talade vackert om vår moderatledda regering. För i jämförelse med president Snow i Hungerspelens Panem är den så klart godheten själv.

Men det var väl inte riktigt vad jag räknat med när jag klev upp på morgonen.