Kategori: Livet och sånt

48 timmar Bryssel (1)

Jag kommer på mig själv med att vilja be om ursäkt på tyska. Jag stöter in i någon och ett schuldigung undslipper mig per automatik innan jag kommer på var jag är, att det kanske fortfarande är ett öppet sår att prata tyska i Bryssel, jag har för dålig koll på vad som försiggick här under kriget, vet bara att Belgien var ockuperat.

Hade ställt klockan på kvart över tre, men redan fem över vaknade jag och steg upp, så stor skillnad från halv fem-fem då jag vanligen brukar gå upp för att göra välling åt Tage var det ju inte. Jag cyklade upp till Centralen, tog flygbussen mot Skavsta, åttio minuter landsväg i totalt mörker men kunde omöjligt somna, satt och inbillade mig att föraren skulle somna vid ratten och att vi skulle köra i diket. Flyget lyfte kvart i sju, landning i Bryssel ett par timmar senare, ny flygbuss in mot staden och lite strulande nere i tunnelbanan som mitt besök till ära var belagd med strejk och bara gick med minimal trafik. Tog mig slutligen fram till EU-kommissionens högkvarter där Jocke mötte upp, han tog mig upp till de oändliga korridorerna för en titt. Såg inte Barosso dock.

Efter lunchen har jag promenerat längs turiststråken, den kissande ynglingen Manneken Pis var klädd i någon sorts byggjobbaroutfit vilket jag tyckte var lite sött, enligt Wikipedia är det tydligen vanligt att han då och då spexas till vid högtidliga tillfällen, kanske hade det med strejken att göra, det pratades om national demonstration day i högtalarsystemet i tunnelbanan. Började långsamt röra mig ner mot Jocke och Fannys hemkvarter vars placering jag hade fått utritat på en karta vilket kändes retro så här i Google Maps-tider, men som den gamla orienterare jag är brukar jag försöka undvika att använda gps:en så långt det är möjligt så det kändes ärligt talat rätt skönt.

Jag ser för övrigt Tage i varje pojke i tvåårsåldern jag möter på gatan. Jag saknar honom så det gör ont trots att det bara gått 14 timmar sedan jag stängde ytterdörren och smög iväg i den arla gryningen.

Slumpens krafter visade sig när jag ett par kilometer från deras hem plötsligt stod öga mot öga med Fanny på gatan, hon hade begett sig ut för att köpa en väggkrok och jag skrämde henne halvt från vettet när jag utbrast Men hej! rakt i ansiktet på henne. Då jag inte kände mig färdigturistad fortsatte jag efter några minuters samtal iväg på vidare äventyr. Nu sitter jag på ett café på Chaussée d’Ixelles och dricker en Hoegaarden. I kväll ska Jocke ta med mig ut på restaurang, han har bokat bord någonstans klockan åtta.

Om jag inte har tvärdäckat i deras soffa vid det laget.

Ge oss en saluhall! Som är generös! Och full av delikatesser!

Alltså jag börjar bli rätt så jävla förbannad på de kulturmänniskor som nu i elfte timmen tror att de talar för folket när de kräver stopp för de liggande planerna för ombyggnationen av Slussen och i stället kräver att ”Kulturslussen” byggs, som bland annat ska innehålla en ”generös” saluhall i stället för en ”kommersiell” galleria.

Det finns ingen folkvilja för att stoppa de nuvarande Slussenplanerna. Det är djupt ohederligt av personer som Benny Andersson, Eva Dahlgren och Stellan Skarsgård att försöka frammåla det så i de stort uppslagna debattartiklar de nu låtit publicera (eller åtminstone undertecknat) i Dagens Nyheter och Expressen. Så sent som i dag presenterades en ny undersökning som visar på motsatsen.

Men det blir väl som vanligt. En liten välbeställd elit (som ofta inte ens bor i Sverige längre och troligen högst sällan använder Slussen för ett av sina huvudsyften – som kollektivtrafikknytpunkt) lyckas väl skrika så högt att politikerna räddhågset backar för sjuhundratolfte gången.

Så kan kulturmänniskorna stå där och triumfatoriskt blicka ut över sitt älskade betongfundament (alla utom Bengt Ohlsson vill säga) och drömma om sin framtida generösa saluhall där människor kan spankulera omkring och välja och vraka bland läckra delikatesser dagarna i ända. Så där som man gör.

Bah.

En sång- och dansman

Pysslar med ditten och datten i dag, mejlar halva världen och skriver en recension av Almodovars nya till Upsala Nya Tidning. Försökte gå till ett nytt morgonfik efter dagislämningen i morse, men det föll inget vidare ut, så jag håller mig nog till Blå Lotus igen i fortsättningen. Sitter där nu i stället, har ätit sen lunch efter att ha köat på banken för att få ut ett nytt digipass, anar att ynglingen i familjen ”råkat” lägga den på någon bra plats, vände upp och ner på lägenheten i morse utan framgång.

Rensade skrivbordet på datorn nyss, hittade bland annat nedanstående bild, tagen tidigt i våras, innan vi flyttade från Östermalm.

Digipasstjuv eller inte, jag älskar den här lilla sång- och dansmannen så mycket att det gör ont.

Kindle Fire, bildströmmen och frisören

• Den här veckan släpps e-boksläsaren/surfplattan Kindle Fire i USA (samt även två andra nya varianter av Kindlen). Då Fire är ytterst aggressivt prissatt med sina 199 dollar, antas den bli den första verkliga utmanaren till Apples iPad på surfplatte/pekdator/kalladetvadfannivill-området. Nu har de första recensionerna börjat trilla in, jag har hittills sett New York Times samt The Verges rätt ingående tester. Summa kardemumma: Föga förvånande rejält sämre kvalitet än iPaden rent hårdvarumässigt (den billigaste iPaden kostar 499 dollar), men en väldigt bra platta sett till priset. Och The Verge prisar verkligen integrationen till Amazons egen butik. För till skillnad från iPaden, som faktiskt har visat sig vara en rätt nyttig pryl för att skapa vissa typer av saker på, så är Kindle Fire inriktad på en enda sak – konsumera olika typer av media, och då självklart allra helst sådan som köpts hos Amazon.

• En av de mer omdiskuterade funktionerna i nya iOS 5 är funktionen bildström, eller photostream som den heter på engelska. På sätt och vis väldigt bra, alla bilder du plåtar på någon av dina iOS 5-enheter synkas automatiskt till alla enheter inklusive till iPhoto på datorn. Tar jag en bild med iPhonen på stan dyker den alltså upp på datorn hemma utan att jag behöver göra något. Det som kritiserats är dock främst att tjänsten endast erbjuder ett allt eller inget-läge, det går helt enkelt inte att radera foton ur bildströmmen så länge man inte raderar alla bilder som finns däri. Hittills har det inte stört mig så mycket, bilderna försvinner av sig själva efter en månad om man inte gör något med dem och man behöver ju faktiskt inte bry sig om den där mappen alls egentligen, utan bara veta att bilderna ligger där om man behöver de.

Med det sagt upptäckte jag dock en söt men på sikt möjligen irriterande grej. Jag har även kopplat in iPaden i bildströmmen, den är ju ett ypperligt sätt att kolla igenom fotoalbum på, bland annat. Mest används ju i ärlighetens namn dock vår iPad främst av Tage, han spelar spel och kollar på irriterande gummibjörnsvideor på Youtube. Ett av hans senaste favoritspel är Tocaboca Hair Salon, där man klipper samt fixar till håret på olika djur. Plus tar bilder på dem, bilder som … ja just det, hamnar i min bildström inte bara i iPaden, utan också i min dator och på min telefon.

Bara under helgen hade han lyckats knäppa 66 nya frisyrbilder.

Kan ju vara bra som inspiration när vi tar honom till frisören om inte annat.

PSB, Linkedin och Amazons utlåningstjänst

Några korta grejer så här på fredagen:

• Pet Shop Boys jobbar på ett nytt album, och aviserar det enbart genom att börja sälja en ny t-shirt. Fint.

• Jag har skaffat mig ett konto på Linkedin. Vet ännu inte riktigt vad jag ska med det till, men vafalls, lägg till mig vetja.

• Sydsvenskan skriver om det här med att Amazon startar utlåning av e-böcker via sin betaltjänst Amazon Prime. En sak jag tycker att de missar är dock att utlåningssystemet för e-böcker i USA ofta är betydligt sämre än det vi har i Sverige, vilket gör att Amazons tjänst fyller ett större tomrum på den amerikanska marknaden än den skulle göra här hos oss. Nu finns det ju visserligen en liten risk att ett sådant system kan komma att införas i Sverige också, men eftersom jag då har lovat att emigrera, utgår jag ifrån att de väljer en annan väg.

Med nyfunnen känsla för rörelse

Har kunnat jobba mellan 9-15 varje dag den här veckan. Särskilt effektiv har jag tyvärr inte varit, har väl mest gått runt och känt mig för, försökt acklimatisera mig till en helt ny tillvaro. Att gå tillbaka till mitt tidigare jobb hade nog varit enklare, eller vad säger jag, det är klart det hade varit, att bara glida in i den gamla tillvaron hade ju inte inneburit några problem alls, och på många sätt känts tryggt och bekvämt.

Men det hade heller inte inneburit någon utmaning. Och sådana måste man väl utsätta sig för ibland. Jag var för dålig på det under lång tid, gled in i någon sorts kokong där jag bara lät saker puttra på år efter år, utan någon drivkraft för förändring, utan att knappt ens förflytta mig rent fysiskt.

En sak jag verkligen har stört mig på den senaste tiden är att jag fram till att jag träffade Johanna under ett antal år nästan aldrig reste någonstans. Varför i hela friden inte då? Jag hade råd, jag hade all tid i världen, jag hade inget som höll mig tillbaka. Ändå rörde jag mig aldrig, höll mig i de vana cirklarna i Stockholms innerstad, lät inget rubba dem på något vis.

Ren idioti.

Nåväl. Vi har ju tagit igen det med råge de senaste åren. Tage har blivit en van resenär, han är mer bekväm med att åka flygplan än vad jag själv är och har redan

Eh. Jag skriver det här från soffan, Tage stökar omkring kring mina fötter och möblerar om vardagsrummet så smått, skjuter in soffbordet till sitt direkt angränsande sovrum till exempel. Hur som helst, i samma stund som jag skrev att han är en van resenär och mer bekväm med att åka flygplan än jag själv, kom han fram till mig med sin lilla röda resväska i famnen och ville ha hjälp med att öppna den. Nu har han packat den med ett tåglok, en av sin mammas snusdosor samt en mindre väska i stål  – kan ju vara bra med en liten väska när man ska gå på stan – och försöker under viss frustration få ihop locket.

Ett tecken så gott som något. Vi måste nog resa någonstans snart.

Egen tid

Dag sju på Tages inskolning. I dag är han där från klockan nio till halv tre på eftermiddagen. På förmiddagen har jag hunnit göra en intervju till en Internetworldartikel, pysslat en del där hemma och sitter nu på ett fik och skriver en text till vår bebisbok.

Att det är så här livet ska vara framöver, fyllt med möjligheter att faktiskt ägna sig åt sina egna projekt på dagtid, känns efter femton månader med barnet vid min sida som smått overkligt.

I ett hus vid skogens slut, liten gubbe tittar ut. Viftande ett gevär.

Såg ”Contagion” i går, gick med magvärk därifrån, andnöd och en akut känsla av att jag måste spärra in Tage i ett sterilt rum utan kontakt med yttervärlden så att han aldrig aldrig aldrig kan komma i kontakt med något sorts virus. Endera det, eller en stuga i skogen långt från ära och redighet beväpnade till tänderna och redo att skjuta varje potentiellt smittspridande människa som vågar närma sig vårt enkla tjäll.

——

Min recension av Steve Jobs-biografin publicerades i UNT i går, en recension som föregicks av en liten diskussion på Twitter i fredags huruvida jag som välkänd mac-kramare skulle kunna tänka mig att skriva något negativt om Jobs person. Då jag tidigt i texten skriver Steve Jobs var på många sätt ett praktarsle tycker jag det får anses påvisat att jag faktiskt kunde det. Att UNT:s rubriksättare trots detta väljer att kalla honom älskvärd, är inget jag själv kan lastas för, I did not have sexual relations with that headline, no way José.

——

Och just det ja – det här med Rix FM:s reklamkampanj är ju särdeles tragikomiskt, och de har nu tvingats be om ursäkt på sin hemsida. Även i vår trappuppgång har den skördat offer, två förtvivlade grannar hade i går satt upp reklamlapparna på anslagstavlan i entrén och skrivit egna meddelanden under där de lovade och svor att de faktiskt inte alls hade spelat någon musik natten till lördagen, utan tvärtom sovit tungt. Om det är så att Rix FM inte trodde att den här kampanjen skulle slå slint, så har de väldigt dålig människokännedom. Och om de förstod att den skulle slå slint men tyckte att det var en ”kul grej” och körde ändå, då tycker jag faktiskt att de är rätt elaka.

Skarpt läge

Arbetsförmiddag i dag på riktigt, behövde inte låtsas gå ifrån dagis – förlåt förskolan – utan fick vinka hej då i skarpt läge och lämna barnet vind för våg bland de andra små illbatingarna. Ska dock tillbaka igen alldeles strax, ska vara med på sovstunden och sedan ta honom under armen och göra helg.

Med tanke på att jag inte gått upp senare än halv sex någon dag den här veckan, känns det som att det finns en påtaglig risk att även jag somnar på det där da … jag menar förskolegolvet.

——

Och just det ja – det var en fin recension av min roman hos Tidningen Kulturen för några dagar sedan. Hurra!

Jobb, inskolning och makt

Nej, jag har inte gått upp i rök. Jag har bara fullt upp med några jobbgrejer på kvällarna samtidigt som jag skolar in Tage på dagis – förlåt förskolan – mest hela dagarna.

Inskolningen går bra. Tage verkar gilla sin dagisfröken – förlåt pedagog – väldigt mycket och bryr sig inte nämnvärt när jag låtsasgår till jobbet (men egentligen går in igen genom en annan dörr och sätter mig i personalrummet och ugglar med mina jobbgrejer eller som nu skriver blogginlägg).

Jag vill för övrigt passa på att tipsa om en helt strålande ny podcast om makt och strukturer på internet som mina vänner Josefine, Fredrik och Julia har börjat göra. Maktministeriet heter den, och första avsnittet lovar mycket gott.

Och på tal om podcast – nej, DJtv är inte dött. Vi har planer och drömmar. Däremot är det sämre med tid. Men snart. Snart!