Jag hade länge varit skeptisk till att köpa en iPod. Tyckte att de var lite för stora, och hur effektiva var de egentligen, klarade hårddisken att man sprang med den utan att hela mekaniken hakade upp sig?
Under mitt första besök i New York i januari 2004 var jag dock redo att våga språnget. På Apple Store i Soho – som då var New Yorks enda men som i dag är den minsta och mest anspråkslösa av Manhattans hittills fyra Applebutiker – köpte jag mig ett exemplar av en tredje generationens iPod med 20 gigabytes hårddisk. Den modell jag införskaffade har med tiden kommit att kallas den fulaste av alla iPodar, då den frångick den enkla designen med det ikoniska hjulet som enda styrmedel genom att placera fyra knappar mellan skärm och hjul. Varken förr eller senare har iPoden haft det.
Ett halvår senare, i juli 2004, kom klickfunktionerna i stället att flytta in i själva hjulet (i ettan och tvåan satt de i en ring runtom) när den fjärde generationen presenterades. Funktionaliteten att play, pause, framåt, bakåt och meny-knappen satt i hjulet hade först visats upp i modellen iPod mini bara ett par veckor före den där New York-resan, men jag var rädd att 4 eller 6 gigabytes minne inte var tillräckligt, skulle jag nu ändå satsa på en iPod ville jag få plats med all min musik på den.
Fem månader senare, när jag i juni 2004 gjorde mitt andra besök i samma stad, köpte jag dock i samma Sohobutik en brun iPod mini på 4 gigabyte, och sålde vidare min gamla iPod till en arbetskollega. Det var starten på mitt beteende att köpa på mig nya Appleprodukter lite för ofta och motivera det med att jag faktiskt kan sälja av de gamla prylarna till min omgivning utan allt för stor förlust. Det var också början på min ambivalens mellan stort och smått, jag har under åren som följt fortsatt att växla mellan en längtan efter att kunna få plats med allt i min spelare, och ett sug efter minimalism genom att ha mini-, nano- och till och med shuffle-iPodar i mitt stall. Det har för övrigt även synts i mitt datorägande, jag har det senaste decenniet haft bärbara Appledatorer i såväl 17-, 15-, 12-, samt 11-tumsmodeller.
Sedan jag skaffade min första iPhone sommaren 2009 har jag inte köpt någon mer iPod. Kvar i min ägo finns den första generationens nano på 4 gigabyte, en femte generationens ”vanlig” iPod (den sista omgången innan de fick namntillägget classic) och den första generationens iPod touch på 32 gigabyte. Av de tre är det egentligen bara touchen som används i dag, den är kopplad till en stereo i form av en röd gris som vi köpte för att ha som köksstereo/radio i Berlin, och står nu i Tages rum och agerar musik- samt webbradiospelare. Jag har varit sugen på en ny nano att ha som klocka i ett armband, men det är nog något som kommer att stanna vid en tanke. Samtidigt känns det lite sorgligt att tänka att jag aldrig mer skulle köpa en iPod. Så vi får se.
I dag fyller iPoden tio år. Den 23 oktober 2001 klev Steve Jobs upp på scen och presenterade originalet framför en oförstående och skeptisk teknikpressvärld. Om det har jag bland annat skrivit om i min Steve Jobs-text i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan. Kolla in den vetja, och kika in bland annat Cult of Macs iPodspecial lagom till jubileet. Det går även att se själva presentationen här:
Min egen favorit bland mina iPodar är nog den iPod mini jag köpte i juni 2004 i New York. Jag älskade verkligen formen, de helt runda kanterna på sidorna som gjorde den skön att hålla samtidigt som den kunde stå upp utan stöd eftersom den var platt på ovan- och undersidan. Med blott 4 gigabyte var jag visserligen tvungen att sålla hårt bland mina låtar, men jag minns det år jag använde den som mitt mest musiklyssnande någonsin, jag lade verkligen manken till att göra spellistor och att lyfta in och plocka ut beroende på humör. När Apple lade ner minin efter bara ett och ett halvt år och ersatte den med nanon var det ett logiskt steg – de gick från hårddisk- till flashminne och ville poängtera det inte bara genom att utseendet ändrades utan även namnet – men jag minns att jag ändå tyckte att det var sorgligt.
Kommer iPoden att få fira sin tjugoårsdag? Det är väl tveksamt, även om jag inte tror att dess död är så nära förestående som en del vill hävda. Visst säljer Apple färre iPodar för varje år som går, men de tjänar fortfarande mycket pengar på dem. Dessutom beror inte den sjunkande försäljningen på att de tappar marknadsandelar inom själva mp3-spelarsegmentet, utan enbart på att deras egen iPhone äter upp mer och mer av dess försäljning. Så länge de kan säga att de har 70-75 procent av den totala marknaden för mp3-spelare, ja då tror jag att de fortsätter.
Och det finns ännu tillfällen då många vill kunna lyssna på musik eller podcasts men ändå inte vill ha med sin telefon, exempelvis när de tränar. Och här finns det faktiskt utrymme för utveckling. Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.
