Kategori: Livet och sånt

Samhället vi tillät ske

Så mycket tjänar du på jobbskatteavdraget. Så mycket mer ger regeringens skattesänkningar dig i plånboken.

Vad roligt det vore om vi någon gång, bortom s-färgade ledarsidor, kunde tänka längre än plånbokstabellerna och i stället spalta upp vad det är vi som samhälle drar in på, till ”nytta” för det egna saldobeskedet.

Så mycket mindre välfärd ger jobbskatteavdraget. Så mycket kallare blir samhället när vi envist stirrar ner i vår egen börs.

Ja, jag vet att artiklar av det slaget existerar. Men de får aldrig samma klickvänliga position.

Grattis Ejda, Mona, Petter och Daniel!

I dag är inte bara dagen då Ejda fyller fem månader och Ejdas (och Tages) mommo fyller år, utan också dagen då Sveriges riksrappare Petter firar 15 år som artist. Det var den 26 augusti 1998 som hans debutalbum ”Mitt sjätte sinne” gavs ut, något han firar i kväll genom att framföra hela debutplattan på Tyrol i Stockholm.

Och faktum är att detta även innebär att jag fyller 15 år som journalist. Jag hade visserligen varit redaktör för Kalmar nations tidning Gyckeln och gjort lite intervjuer för den tidigare, men inför att Petter skulle spela i Uppsala någon vecka efter albumsläppet, ringde jag upp honom och gjorde min allra första ”riktiga” intervju. Enligt datummärkningen av dokumentet skrev jag den korta artikeln, som publicerades i nöjesbilagan UNT fredag, den 16 september 1998. Så okej, det är tre veckor kvar, men ändå, det är roligt att uppmärksamma. Så roligt att jag banne mig publicerar intervjun här nedan.

Du spelade på Kraftverket i Uppsala för ett par veckor sedan. Varför väljer du att komma tillbaka till stan så snart?
– Den här spelningen är mycket en kompisgrej. Jag känner de som ligger bakom Fellini. Kraftverket var ett lyckat gig, men det här är en helt annan grej, med en äldre publik och en lokal som bara rymmer ungefär 200 personer. Jag behöver spela både för unga och äldre, för jag har en så spridd publik.
Du är gammal student i Uppsala. Hur trivdes du i staden?
– Jag läste konstvetenskap i ett och ett halvt år tills musiken tog all min tid. Som studentstad är ju Uppsala oslagbart, studiemiljön är klart bäst i Sverige. Nationerna hängde jag inte så mycket på, jag var på Stockholms en del. De borde ha kört mer hiphop.
Din debutskiva har fått överlag positiv kritik. Hade du förväntat dig det?
– Tycker du det? Jag tycker att jag har fått fett mycket taskig kritik, men det kanske bara är mitt självförtroende som är dåligt. Jag tycker att det är synd att kritikerna fått för sig att jag har något slags Bronxkomplex. Jag skriver om mitt liv. Jag hade en schysst uppväxt. Det finns inget om knark och annan skit i mina texter. Jag fattar inte var de har fått det ifrån.
Hur ser du på din framtid inom hiphopbranschen?
– Jag kommer att mogna till nästa skiva, utvecklas både verbalt och tankemässigt. Jag tycker att jag har börjat få perspektiv till skivbranschen, som är ett enda rävspel. Det börjar kännas lugnare nu, jag är nästan tillfreds! Men innan jag börjar med något nytt ska jag runt hela landet på turné fram till i december.

Grattis allihopa på bemärkelsedagen!

Fem år av förändring

Jag går längs stigen mot stugan i Rovasuando och pratar med min svärmor. Av någon anledning kommer vi in på hennes stundande födelsedag. Det var ju faktiskt på din 50-årsdag som jag träffade dig första gången, säger jag. Är det bara fem år sedan? Det känns som längre, svarar hon.

Senare samma dag är vi tillbaka hemma i huset i Vittangi, jag står i köket och dricker vatten vid diskhon. Johanna kommer in, och tittar ett tag på mig. Tänk att du bor här uppe. Att du står här i köket i skogsbyxor och har kniv i bältet.

Ja. Livet. Det tar sina vändningar ibland.

Upplever

Jag vill uppleva Stockholm på ett helt annat sätt nu. Som i går kväll, när jag väldigt oplanerat efter Uppsalafesten hamnade med DN-Mattias på Lokal på Kungsholmen, och vi två öl senare skildes åt vid taxibilarna utanför, jag var redo att likt honom kliva in i en bil hemåt, men i sista steget bestämde jag mig för att nej, jag går till centralen, tar tåget i stället, jag vill uppleva kvarteren, har inte hängt där sedan TT flyttade från Kungsholmstorg till Slussen för sju-åtta år sedan. Nu gick jag, sicksackade mig sakta mot city, tittade i skyltfönster, butiker jag egentligen inte minns, mindes egentligen inget alls bortsett från en känsla, lät en svunnen epok av livet passera revy.

Kom fram till Vasagatan. Stannade till vid den tillfälliga kratern där Scandichotellet stått mitt emot Centralstationen. Klev ner, köpte en sms-biljett och väntade sju minuter på tåget. Åkte hem.

Tar vara på tiden

Saker jag hunnit med sedan jag anlände till Stockholm strax efter 06.30 i morse:

Promenera genom den högsommargnistrande staden till Södermalm och Helgalunden. Det var ljuvligt stillsamt och tyst. Stockholm är som bäst när det är nästan folktomt.

Äta frukost på ett morgonpiggt café på Hornsgatan och skriva lite på romanen. Fick även agera tolk mellan ett amerikanskt turistpar och caféägaren. De var på jakt efter decaf coffee. De gick bet.

Åka tunnelbana till Skärholmen, gå till Ikea vid Kungens Kurva, handla två förpackningar golvtrall som jag ska ta med upp till Vittangi (köpte för lite i Haparanda förra helgen), gå tillbaka till Skärholmen och hinna innanför spärrarna innan tiden på sms-biljetten gått ut. Hade till och med tio minuter till godo.

Inventera sladd- och kontaktförrådet till våra datorer när det gäller bildskärmskopplingar. Vi har löjligt många adaptrar och nu ska en del av beståndet med norrut, de behövs till filmrummet jag bygger i källaren. Trallen ska in i samma rum för övrigt.

Springa sex kilometer runt Årstaviken. Kanske inte den smartaste dagen att göra det på i och med termometern närmar sig 30-strecket, men jag har inte sprungit i Sommarstockholm en enda gång i år, och skulle det ske någon gång så var det i dag. Bara att bita ihop. Eftersvettades i 45 minuter innan det var någon poäng med att gå och duscha. Passade på att kolla lite mer på sladdbeståndet medan jag väntade.

Gå till Södra station och hoppa på pendeltåget mot Uppsala, där jag först ska ha ett möte på eftermiddagen inne i stan och sedan åka ut till min vän Petras 40-årsfest i Sunnersta.

Skriva det här blogginlägget på mobilen under resans gång och posta det strax före Rotebro.

På gränsen

Vi har ett barnfritt dygn, Ejda och Tage är överlämnade till Johannas föräldrar och vi har rest ner till gränstrakterna, sov på Torneås stadshotell på finska sidan i natt och så fort de öppnar åker vi de ynka metrarna över gränsen igen och handlar loss på Ikea i Haparanda utrustade med inköpslistor åt både oss själva och släkten, gäller ju att passa på, det är ändå knappa 30 mil hit.

20130727-075741.jpg

När vi åt middag på Umpitunneli med utsikt åt Torneälven åkte genast våra telefoner fram, jag tror vi är som lyckligast när vi tillsammans får hålla på med internet ostört på varsitt håll.

Gränser fascinerar mig för övrigt. Andra halvan av resan ner till Haparanda-Tornio går längs gränsen, bara ett hundratal meter emellan över älven, gårdar på båda sidorna, gemensamma släkter. Den totala oförståelsen de måste ha känt, när de 1809 fick veta att nej, ni är nu inte längre samma folk, de på andra sidan vattnet tillhör från och med i dag Ryssland.

Rikssprängningen. Jag tycker om att Haparanda-Tornio nu drygt 200 år senare försöker råda bot på det, sluter sig samman som en enhet över gränsen, lämnar idiotin i att ha två helt skilda förvaltningar i en stad som rent geografiskt är en enhet, bara det att en älv råkar rinna i dess mitt och fältherrar dragit linjer på en karta. Visserligen ännu bara små steg, men ändå. Hoppingivande.

Fin söndag

Vi åkte till skogs, plockade blåbär och hjortron, gjorde upp en eld, grillade kött i olika former och turades sedan om att sitta eldvakt, det vill säga såg till att inget av barnen sprang/gick/kröp in i den. Tage och kusin Ville hittade ett fallet, halvt urgröpt träd som tjänstgjorde som bil, den skjutsade ömsom passagerare till Pajala, ömsom till Stockholm. På vägen hem höll två av tre bilar på att köra fast i leran längs timmervägen vi begagnade oss av, det krävdes en del påskjutningar innan färden kunde gå vidare.

Och i dag anländer Popjunkien med familj. Faktiskt är de framme redan vid klockan åtta vid tågstationen i Gällivare, vilket betyder att jag måste hoppa in i bilen och köra dit nu för att hinna fram i tid och plocka upp dem.

Döden döden döden

Följande konversation utspelade sig förra torsdagen i Viking Line-terminalen på Södermalm i Stockholm.

– Hej då Tage, min älskade lilla Tage, hoppas du får det fantastiskt roligt i Muminlandet, sa Tages moster Maria och pussade honom på kinden innan han skulle kliva ombord på M/S Amorella för avfärd mot Åbo.
Han kramade artigt sin moster tillbaka, och sa:
– Morran, när du blir gammal ska du dö.

Det är mycket döden nu. Så fort Tage ser ett kyrktorn vill han att vi går dit, han vill se vilka som är begravda på kyrkogården, vi ska gå rad efter rad och läsa inskriptionerna högt. Vem har dött här? Vem har dött där? Vem har dött här? låter det hela tiden.

Ibland är det som att döden inte bekymrar honom, han pratar om den oblygt och obrytt. Ibland är dock tonen mer nyfiken – Mamma, när du har dött, kommer du att sakna mig då? och ibland rent ledsen, som när han han inser att det grymma men oundvikliga en dag ska drabba även honom. Pappa, jag ska dö när jag blir gammal, säger han och darrar med underläppen och jag kämpar med att inte göra detsamma när jag möter hans skrämda blick. Men inte nu, nu är jag ny, lägger han till, som för att skingra det otäcka.

20130716-220719.jpg

Johanna läser Ilon Wiklands bok om katten Sotis som dör för honom, han kan relatera eftersom vi har haft två kattdödsfall i släkten det senaste året och det är tydligt att berättelsen både tynger och fascinerar, jobbig att ta in, omöjlig att hålla sig borta från.

Vi är i Kungsgården hos Tages farfar nu, på väg hit med bussen passerade vi kyrkan. När min pappa kom oss till mötes vid busshållplatsen hälsades han med en uppmaning: Farfar, i morgon ska vi gå till kyrkan. Vi ska titta vilka som har dött.

Nummer ett kontra nummer två

Vi är åter från Finland, anlände med Viking Line i går morse. Muminvärlden behandlade oss ypperligt, en förtjusande och befriande anspråkslös temapark jag gärna åker till fler gånger. Nådendal var därtill vackert, en plats jag någon gång skulle kunna tänka mig att resa till på en barnledig helg. Nu blev allt väldigt barnstyrt, eller rättare sagt Tagestyrt, det var hans behov och önskemål som kom både på första och andra plats.

Ejda är nu tre och en halv månad. Hon har utvecklats till en bebis med stark personlighet, mycket mer livlig och bestämd än vad Tage var vid samma ålder, hon sprudlar av känslor och är både gladare och argare än vad Tage var. Han var ett enkelt spädbarn att hantera, godmodig nästan för jämnan, skrek sällan, protesterade endast i undantagsfall och visade överlag inte särskilt mycket känslor, fjärran den prunkande treåring han är i dag med så mycket kärlek, synpunkter och åsikter i sin kropp att han ibland inte kan hantera den.

Ejda är annorlunda, när jag ler mot henne och får ögonkontakt spricker hennes ansikte upp i ett hjärtevärmande leende som ofta övergår i ett litet glädjetjut, armarna börjar flaxa och hon rister till av lycka, hela kroppen sprattlar till. Men hon visar också rädsla och ilska mycket tydligare, hon blir skraj av höga oväntade ljud, underläppen börjar darra och följs av ett ledset gråt som ljudmässigt har mycket lite att göra med de läten hon ger ifrån sig när hon blir arg. Hon blir vansinnigt ilsken emellanåt, särskilt när hon inte får mat tillräckligt snabbt eller när vi lämnat henne på babygymsmattan för länge.

På något sätt känner jag att jag har kommit Ejda som tremånadersbebis närmare än vad jag gjorde med Tage vid samma ålder. Henne har jag varit hemma med hela tiden, jag har spenderat mer tid med henne ensam än vad Johanna har gjort. Med Tage var det tvärtom, jag jobbade mellan det att han var två och fyra månader, var borta hela dagarna, påbörjade min långa föräldraledighet först därefter, fick börja bygga relationen med honom på allvar först då, och säkert är det en viktig orsak till att Johanna för honom alltid är nummer ett (eller ja, nummer två, hans mommo är nummer ett). Det ska bli spännande att se vad som händer med Ejda, om de här månaderna påverkar hennes relation till oss även på sikt eller om det helt enkelt bara är så att Johanna är bättre på att vara favoritföräldern och kommer att bli så även för henne.

20130714-092639.jpg

Sommarturné 2013

Dags för semester i de södra regionerna. I Stockholm nu, men redan i kväll äntrar vi Viking Lines Amorella för färd till Åbo och Nådendal, där vi i morgon ska besöka Muminvärlden och därefter bo i ett Muminrum på hotellet. Att säga att Tage är exalterad är ingen överdrift, är det i dag vi ska åka till Muminland? är en fråga som ställts varje morgon de senaste veckorna.

Därefter Stockholm igen i några dagar med start i helgen, följt av Gästrikland i mitten av nästa vecka.

Låt runtkuskningen börja!

Så nära men ändå så fjärran

Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.

Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!