Kom an kom an pirater

Kylan håller i sig, mer än -35 även i dag, och i morse startade faktiskt inte bilen, men efter diverse laddningar och värmningar hoppas jag på bättre tur framåt eftermiddagen. Nu börjar det också kännas i huset att det är kallt, kylan kryper in längs golven i vissa rum, tyvärr särskilt i barnrummet som helst inte bör beträdas utan raggsockor.

Men till onsdag utlovas nästan nollgradigt väder, så kanske kan den där inställda skidpremiären snart bli verklighet.

Jag gjorde förresten Spotifys year in review. Det visade sig att det inte direkt är jag som är familjens främste användare.

spotifyyearinreview

Och just det ja, i går skrev jag på TVdags om hur vi alltjämt fjättras vid våra datorskärmar när vi använder streamingtjänster trots att vi snart vänder blad till år 2014 i almanackan.

Kylslaget

Det har bitit lite i kinderna här i helgen. I förmiddags när jag skulle starta bilen tuggade startmotorn motsträvigt tomt i uppåt tjugo sekunder innan bilen med en hörbar protest hostade igång. Detta trots att jag köpte nytt bilbatteri bara för några veckor sedan just för att undvika detta.

Kunde varit värre dock. Till ettårskalaset vi bevistade på eftermiddagen kom Johannas systers familj trots den stränga kylan promenerande, ingen av deras två bilar hade behagat starta.

-35 i morse, -37 när vi åkte till kalaset. Vore spännande om vi kunde knäcka 40-strecket, tror aldrig det skedde förra vintern.

20131208-183237.jpg

#bloggjul 2013

Vaknar upp till jul- eller adventskalendrar var jag än ser, både på nätet och i köttet. I vårt hem handlar det om Muminkött, Tage har fått en Muminkalender där det under varje lucka finns en Muminfigur som han kan placera i det Muminhus han fick i somras när vi var i Muminvärlden i Nådendal.

Jag tänkte inte själv göra något så avancerat som för två år sedan, då jag ju arrangerade en låtlistekalender baserad på ”Vi har redan sagt hej då” i dagarna 24 (de mycket läsvärda inläggen kan läsas här, och låtlistan finns här), men jag tänkte i alla fall göra en minivariant av #blogg100 och blogga i dagarna 24.

Bryssel tur och retur

Jag känner mig alltid så lockad av närheten till allt när jag är i Bryssel. En timme till Paris med tåget, en och en halv till London, drygt två till Amsterdam. En behaglig känsla av att alla alternativ står öppna, att vara mitt i Europa, ta aktiv del i det i stället för att skvalpa runt i periferin.

Sedan gillar jag verkligen Bryssel också, det här var mitt tredje besök under de två år min vän Jocke jobbat här. Promenadavstånd överallt, mysiga kvarter med restauranger i varje gathörn, en allmän småstads- eller åtminstone närhetskänsla. Ja, åtminstone i de delar vi rör oss, Jocke bor i kvarteren kring Chatelain i stadsdelen Ixelles om jag förstått geografin rätt.

Det hade jag dock inte i fredags kväll när jag anlände. Styv i korken efter mina två tidigare besök proklamerade jag sturskt att vi skulle mötas hemma hos Jocke, jag skulle promenera dit från stationen, inga problem. Vad jag missat var att jag de tidigare gångerna stigit av vid Bryssel södra och inte Centralstationen, med resultatet att jag irrade omkring ett bra tag i närkvarteren och utan framgång försökte finna de landmärken jag visste borde finnas där och tänkte orientera mig efter. Och eftersom min mobil till en början vägrade ge mig något mer än gsm-mottagning kunde jag heller inte använda nätet och Google maps, så det tog sin runda stund innan jag började gå i rätt riktning.

Det är för övrigt mitt enda klagomål mot Halebop som operatör. Oslagbart låga priser sett till vad man får (plus tryggheten i att det är Telias nät vilket är något av ett måste i Kiruna/Vittangi-trakten), men hittills 100 procent strul vid utlandsresor, varje gång har jag tvingats gå in och ändra i APN-inställningarna manuellt för att det ska fungera. Och eftersom jag så klart inte kommer ihåg det här före resan utan först på plats, måste jag på något sätt börja med att skaffa en annan uppkoppling så att jag kan surfa in på Halebops supportsidor för att se vad det ska stå. Att Halebop därtill på ett ställe i supporten anger det felaktiga APNet halebop.halebop.se i stället för det korrekta halebop.telia.se, gör inte saken bättre.

Nåväl. Efter en oerhört stinn pannkaks- och milkshakesbrunch på en mycket amerikansk diner och en promenad ner till den stora dagliga marknaden vid Louise har jag begett mig åter ut till flygplatsen där jag nu sippar en kaffe på Starbucks. Jag omfamnar verkligen det belgiska.

Flyg till Bromma vid fem, därefter ska jag förhoppningsvis kommunalt men mer troligt tyvärr medelst taxi försöka ta mig till Arlanda för att hinna med kvällsflyget till Kiruna. Det har tydligen kommit en del snö under helgen, så det blir väl till att skotta fram bilen på långtidsparkeringen före avfärd.

Mycket

Det är en smula mycket just nu. Mycket förflyttningar riket runt, mycket barn med mycket snor, mycket jobb, mycket snö (om än en smula tö i början av veckan) och jag är stundtals rätt ofta relativt konstant mycket trött.

Jag har dock  hopp om livet. Närmast ser jag fram emot att jag ska vara med i nästa veckas program av ”Nya vågen” i P1. Tune in klockan 14.03.

Snöläget

Det har snöat närmare en decimeter i dag, jag gick en vända med plogen i morse efter att ha lämnat Tage på dagis och fick sedan reprisera proceduren på eftermiddagen. Jag hade nästan lyckats glömma den biten av vintern som husägare, att snön måste bort från uppfarten.

Gärna kvickt dessutom, vill inte framstå som grannskapets svarta får. Sådana här uppgifter sprider sig snabbt.

Snö, Malmberget och Janne Boklöv

Snön följdes av mer snö, så nu ligger här ett täcke på ett antal centimeter. När jag promenerade med Ejda i dag i det gnistrande solskenet kände jag att fasiken, jag är redo, jag ska ju ta mig an skidåkningen den här säsongen, bring it on! Så mindes jag att det är en bit över två månader kvar till julafton, och insåg att min kärlek till vintern riskerar att hinna falna före mitten av november.

Nåväl. Än finns väl tid för någon veckas blidväder.

Jag var i Malmberget i torsdags, en heldag i gruvan för ett kundtidningsjobb. Efteråt klättrade jag och fotograf Hans-Olof upp i Koskullskulles hoppbacke för att ta en vybild över gruvområdet. En gång i tiden gjorde Janne Boklöv sina första försök med V-stilen där. I dag är backen fallfärdig, halvt överväxt och bortglömd, högst upp saknades dessutom delar av räcket vilket gjorde att jag inte kände mig helt kaxig under klättringen upp – att jag dessutom hade ett kamerastativ plus ett objektiv i famnen gjorde kanske inte saken bättre.

Utsikten var slående i det sena eftermiddagsljuset, men jag kunde inte komma förbi känslan av vemod där uppe. Det säger något om oss att den där typen av platser i dag står övergivna. Ingen ids längre. Det är för kallt, för oglamoröst, för långt bort.

Synd.

IMG_5492

Winter is coming

Snön kom i går. Inte mycket här ännu, ett vitt puder som sakta singlat sig nedåt och en temperatur som dinglar kring en, två, kanske tre minusgrader vilket torde göra snöns långsiktiga överlevnadschanser små. I byarna på väg in mot Kiruna, Svappavaara och Jukkasjärvi, som ligger högre belägna än Vittangi, har det kommit mera.

Som tur var blev jag klar med trädgårdsbestyren i måndags. Tolv svarta sopsäckar med löv utöver det som rymdes i komposten, säckar som jag ska köra till tippen i eftermiddag efter att jag hämtat Tage. Vinterdäcken fick vi på i går också, likaså två extraljus på bilens front som jag premiärprovade på kvällen när jag körde in till Kiruna och hämtade upp Johanna från flygplatsen, hon hade varit i Stockholm ett par dagar för jobb.

Lustigt hur snabbt jag vant mig vid ett helt annat sorts liv.

Kroppsarbetaren

Ägnade mig åt vedklyvning i går. Tre timmar vid Torneälven, klyvandes granar som svärfar Roger fällt för att öppna upp kring stugan och sedan kapat i lagom långa bitar med motorsåg. Det mesta gick att köra med vedklyvningsmaskinen (vedklyven månne?), men vissa bitar var för långa för maskinen och fick huggas för hand. När jag stått och vevat med yxan mot huggkubben ett tag kom Tage ut från stugan och tittade. Du är väldigt stark pappa, konstaterade han efter ett tag, och det värmde ju en fars hjärta.

Insåg när vi kommit fram till Rovasuando att jag hade glömt mobilen hemma. Först tänkte jag inte särskilt på det, men när jag började med vedarbetet och efter en stund blev ensam där ute, saknade jag att kunna lyssna på ljudbok. Vad skulle jag nu göra där ute medan jag jobbade, tänka? Insåg efter ett tag att alternativen inte var så många, och bestämde mig för att försöka fundera ett par varv kring ett problem jag har med romanen som jag ack så sporadiskt skriver på. Till min förvåning fungerade det faktiskt, och banne mig om inte strukturen börjar sätta sig nu. Kanske kan det till och med, om jag bara får möjlighet till lite mer kroppsarbete utan ljudboksdistraktioner, bli riktigt bra.

Sedan sist

Jag har fått min första lektion i skogsbruk av svärfar Roger. Vi var ute och ordnade med virke några kilometer väster om byn i torsdags. Nedan syns min första … hög?

20131006-182223.jpg

Krattat. Och krattat. Och krattat.

20131006-182339.jpg

Försökt komma underfund med om jag ska använda mig av första eller tredje person i min nya roman. Plus försökt bestämma mig för vilken som ska bli min nya roman, jag har två påbörjade och får ingen riktig styrsel på någon av dem.

Blivit klar med arbetsrummet. Nästan. Bild utlovas när jag ordnat utsmyckningen.

Samlat ris och sly på myren bortanför OK åt sportklubben. Om jag förstått det hela rätt säljs slyet som därefter eldas och blir till fjärrvärme. Så indirekt plockade vi till vår egen överlevnad i vinter.

20131006-193623.jpg