Litteraturvärlden-arkiv - Sida 55 av 99

Så lätt det bara är möjligt

I höstas testade jag några olika externa tangentbord till iPaden för de tillfällen då man behöver lite extra skjuts i sitt skrivande. Då satte jag vikten som en väldigt viktig faktor, och kom fram till att totalsumman inte fick överstiga ett kilo för att jag skulle kunna tänkas vara intresserad.

När nu iPad mini har skakat om marknaden och ställt alla viktklasser på ända, är så klart läget för de externa tangentborden också annorlunda. Därför har jag nu lånat hem ett sprillans nytt tangentbord från Logitech ämnad för just denna tingest – Ultrathin Keyboard Cover Mini. Än så länge har mest Tage hunnit testa det – pappa var är mitt skrivbord? frågade han i morse när han gick runt och letade efter det, eller ja han sa nog snarare skribbord eftersom han säger skriba – men jag ska snart ta mig an det själv.

Vikten lovar dock gott. 208 gram ger tillsammans med en iPad mini en totalvikt på under 520 gram. Lättare dator torde bli svår att hitta.

Nej, Readly är inte som Spotify. Men det kan vara bra ändå.

Något av det mest urvattnade man kan profilera sig som är ett Spotify för [placera in valfri produktkategori]. Hittills kan jag inte komma på en enda som har lyckats i sin ambition att erbjuda ”allt” på det sätt som Spotify gör inom musik. De tjänster som lanserats genom att mer eller mindre subtilt försöka koppla ihop sig med Spotify brukar heller inte bli särskilt framgångsrika.

Men skam den som ger sig. I dag lanseras den svenska tidskriftstjänsten Readly publikt, en tjänst jag tycker känns väldigt lovande om de lyckas få någon ekonomi i det. Ett Spotify för svenska tidskrifter har den redan dubbats som, även om det knappast i realiteten går att göra en sådan jämförelse eftersom Readly i dagsläget erbjuder ”fri” tillgång till blott 37 titlar för 99 kronor i månaden, men även det ringa antalet känns mer än okej att pröjsa en hundring per månad för.

Själv hittar jag på rak arm sex-sju titlar jag gärna laddar ner och läser, som Macworld, Språktidningen, Digitalfoto, Residence, M3, Råd & Rön, Hälsa & Fitness och Fotosidan – även om det inte i alla fallen rör sig om tidningar jag kontinuerligt köper eller läser i dagsläget (hello Hälsa & Fitness). Men det är ju även det som är styrkan med Spotify, många betalar gladeligen 99 kronor per månad för att lyssna på en herrans massa musik de inte skulle ha betalat för styckevis men gärna utforskar inom ramen för sitt abonnemang.

Rent praktiskt handlar det om pdf-liknande versioner av tidningarna. Det finns alltså inget lullull som tar tillvara på ”surfplattans unika egenskaper” eller något sådant snömos, utan papperstidningar i digital form, om än lite snyggare förpackade i appen än att man bara plockar ner en pdf rakt upp och ner. Av vad jag sett hittills går titlarna snabbt att ladda ner, och jag har inte stött på några uppenbara buggar. Än så länge är tjänsten endast utvecklad för iPad. En Androidversion väntas senare i vår.

Akademibokhandeln och bokmarknaden

Att den nya storbokhandelskedjan som bildas när Akademibokhandeln och Bokia slår sina huvuden ihop skulle välja namnet Akademibokhandeln och inget annat känns som årets mest väntade bokbranschnyhet. För även om Bokia har fler butiker i den sammanslagna kedjan framstår deras varumärke mer än lovligt mossigt, det må vara orättvist generaliserande men när jag försöker visualisera den typiska Bokiabutiken ser jag framför mig en oengagerad småstadsbutik i något för dåligt läge där böckerna spelar en undanskymd roll bakom ett berg av kontorsmaterial.

Åh, jag skulle verkligen ha velat gå på konferensen Bokmarknad i kris? som arrangerades på i Stockholm i dag. Men i dessa vecka 39-tider går det inte riktigt att lämna familjen vind för våg, när som helst kan det bli dags att ratta bilen ner mot BB i Gällivare. Att döma av hashtaggen #bokmarknad på Twitter var det rätt intressant, jag hoppas att det dyker upp någon mer utförlig sammanfattning vad det lider.

Biblioteksersättningen under press

Det blåser upp till strid om biblioteksersättningen. I en debattartikel i DN i helgen uttryckte Författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare sin oro inför de signaler de fått från regeringen, och i går var det ett inslag på Kulturnyheterna, där Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius manade till kamp. Exakt vad regeringen vill förändra är inte känt, och heller inte rent konkret att de ens tänker göra det, men som sagt, av formuleringar och antydningar går det att utläsa åt vilket håll vinden blåser. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte gillar ersättningar vars storlek görs upp i slutna rum utan i stället föredrar att bidrag utbetalas, men som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa i gårdagens Kulturnyheterna, ett bidrag kan man ju sänka när det behagar.

Jag får erkänna att jag aldrig har funderat så mycket över den traditionella biblioteksersättningen, eftersom jag personligen ännu inte kommit i kontakt med den. Man måste komma över 2 000 utlån per år innan ersättning kommer i fråga, och den gränsen har mina böcker hittills inte nått. Ersättningen var år 2012 hur som helst 1,37 kronor per utlån, varav 81 öre går direkt till de utlånade författarna och resten går in i Författarfonden och blir till stipendier och pensioner.

Men även om jag inte personligen berörs finner jag regeringens inställning oerhört tröttsam. Dagens system fungerar – även om dagens ersättningsnivå skulle må bra av att höjas – så varför hålla på och fippla med biblioteksersättningen bara för sakens skull? Och jag trodde dessutom att vi hade en borgerlig regering, ska inte en sådan vara emot bidrag rent principiellt? Varför då införa nya?

Johanna L har också skrivit i ämnet på Bokhora i dag.

Drömmen om disciplin

Egentligen är det bedrövligt.

Båda de romaner jag skrivit är cirka 340 000 tecken långa. Det var inget jag planerat i förväg, det bara slumpade sig så att de blev nästan på pricken lika långa.

340 000 tecken är mindre än 1 000 tecken per dag, om man skriver under ett års tid. Det är så nära ingenting man kan komma. Och ändå tog det mig en herrans massa år att få ur mig först ”Dannyboy & kärleken” och sedan minst lika lång tid med ”Vi har redan sagt hej då”. Mellan ettan och tvåan tog det mig fem år mellan utgivningarna, utslaget blir det 200 tecken per dag under det där halva decenniet. Nu är det visserligen inte helt med sanningen överensstämmande eftersom jag hann kassera en tredjedels roman också, men ändå. Några ynka hundra tecken per dag.

Det gör mig frustrerad att jag är sådan här. Att jag inte har mer disciplin än att det tar mig år på år på år att få ur mig något vettigt. Och det som gör mig ännu mer frustrerad är att min nästa roman är tänkt att bli längre, det kommer aldrig att gå att hinna berätta den historia jag tänkt mig på 340 000 tecken, jag kommer att behöva 500 000, kanske mer.

Och det innebär eoner av tid. Eoner som jag inte vet vart jag ska finna dem, förutom långt fram i en diffus framtid, som fallet blev med ettan och tvåan.

Eller ja. Jag skulle ju kunna skaffa mig disciplin också. Det är ett alternativ. Men det är något jag sagt så många gånger, skrivit här i spalterna så ofta, och fortfarande har det inte blivit verklighet.

Argh.

——

Fotnot: Texten ovan är 1 477 tecken.

Skaldar och gör mig till

6 136 tecken oavbruten action skrivna som i ett rus. Jag tror inte att jag har fått ur mig så mycket roman på en och samma dag sedan de sista febriga dygnen av 2008, då jag hade gett mig fasiken på att råmanuset till ”Vi har redan sagt hej då” skulle vara färdigt innan nyåret ringdes in.

Och det kändes kul. Ovan känsla.

In the news

Tidskriftstung dag med posten i dag.

Dels kom nya Internetworld, där jag gjort omslagsjobbet, en åtta sidor lång text om den rörliga men också röriga revolution som alla dessa streamingtjänster som lanserades i höstas innebär för film- och tv-konsumenten. Finns inte på nätet ännu.

Dessutom kom Svensk Bokhandel, där jag skrivit numrets ”fenomen”-artikel, om trenden att författare skriver böcker om hur man skriver böcker. Går att hitta bakom SvB:s betalvägg här.

På tal om Svensk Bokhandel, så har de en trist nyhet i dag om att Dito upphör som egen enhet och går upp i Bokus. Bokus hävdar att detta inte innebär någon minskad satsning på e-boksplattformen, men eftersom Dito blir av med sin självständighet och inte längre ska ha egen personal utan enbart skötas från Bokus, är det svårt att se det på något annat sätt än en besparing/åtstramning.

Känns inte riktigt som det den alltjämt haltande e-boksmarknaden i Sverige behöver.

Hur låter världen? Inte så mycket alls tycker jag.

Jag lyssnar för närvarande på Anders Mildners alldeles utmärkta bok ”Koltrasten som trodde att den var en ambulans”. Lite speciellt dock att höra en bok om ljudets historia i det kaos som min ljudvärld just nu består av. Vänsterörat har fått något sorts svaj där alla höga ljud skär sig, och på högerörat hör jag inget alls bortsett från snäckbrus.

Kanske inte optimalt.

Varför kan vi inte alla bara vara vänner?

Jaha, man bör alltså läsa pressmeddelanden nu också och inte bara medier? Hade jag gjort det hade jag aldrig behövt ställa den avslutande frågan i gårdagens inlägg. Enligt det här officiella pressmeddelandet heter Bonniers e-boksklassikerprojekt 1000-listan och inget annat. DN hade alltså fel och Svensk Bokhandel rätt.

Först ger alltså Bonnierägda DN projektet fel namn, och bara dagar senare meddelas att Bonnierägda Adlibris inte får förstatjing på projektet utan det ros hem av ärkekonkurrenten Dito/Bokus. Vad hände med kollegialitet inom koncernen?

1000-projektet eller 1000-listan?

Spännande initiativ av Bonniers med deras 1000-satsning, där ettusen titlar ur deras äldre katalog ska digitaliseras till e-böcker. Är det något förlag som på nästan egen hand kan se till att lyfta den svenska e-bokens katalogbredd, är det ju tveklöst Bonniers.

Fint för mångfalden också att de väljer att marknadsföra satsningen i samarbete med Dito, som ju är Bonnierägda Adlibris största konkurrent när det gäller e-boksförsäljning.

En viss förvirring råder dock. Enligt DN kallas satsningen 1000-projektet, och enligt Svensk Bokhandel 1000-listan. What gives?

Crossoverlitteratur, jOBS och korvgrillning

Intressant text i Svenska Dagbladet i dag om crossoverlitteraturens allt starkare ställning. Läsningen har förändrats, kvar står litteraturkritiker och pratar om romanens död, medan romanen själv verkar mer levande än någonsin. I alla fall om crossoverlitteraturens (framför allt) kvinnliga lustläsare får bestämma, skriver Elise Karlsson. Själv hade jag tänkt låta mitt nästa läsprojekt efter ”Händelser vid vatten”, som jag läser om efter Sydsvenskans deckaromröstning vid nyår, bli den mycket hyllade crossovern ”Förr eller senare exploderar jag”, även om den svenska titeln känns onödigt ungdomsflirtande (originaltiteln är ”The fault in our stars”).

Den mycket långa recensionen av biopicen ”jOBS” i The Verge lovar gott. Mer blandat på andra ställen visserligen, men ändå en bra känsla i min mage. Tror absolut att det kan bli en bra underhållningsfilm om Steve Jobs uppgång, fall och second coming. Även här har vi ju att göra med en hemsk titel, dock.

Nu ska vi grilla korv i öppna spisen. Det tycker jag att jag förtjänar efter att ha plogat hela gården med Tage sittandes i skopan.

Kindle Paperwhite nu även i Sverige

Ett par veckor före jul skrev jag en krönika plus en liten guide gällande e-boksläsare för UNT:s räkning. I texterna skrev jag bland annat om att Amazons bästa e-boksläsare, den bakgrundsbelysta Kindle Paperwhite, tyvärr inte gick att beställa till Sverige ännu annat än via gråimport.

Men säg de problem som varar. Idag meddelas att Kindle Paperwhite numera kan beställas till 175 länder världen över – och ja, det inbegriper Sverige. 1354 kronor blir det för wifi-modellen i skrivande stund inklusive tullavgifter, och 1862 kronor för 3G-varianten.

Om jag kommer att köpa en själv? Nej, jag tycker fortfarande att det är ett otyg att Amazon vägrar implementera epub-stöd på sina Kindles. Okej att det går att konvertera de filer som säljs i Sverige så att de fungerar, men det känns som onödiga omvägar.