Det har äntligen börjat lugna ner sig med Nära gränsen 2. Jag påstod lite sturskt på Instagram redan förra veckan att boken var klar, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara, efter genomläsning av finalen önskade sig redaktören mer text för att göra gapet mellan finalen och den epilogliknande avrundningen mindre, så det blev till att snabbskriva tre ytterligare kapitel med andan i halsen. Men nu så! Hoppas jag. Viss redigering återstår dock.
Helgen har gått i städandets tecken. Gräsmattor, golv och extremt äckliga barnrum har fått sig en åtminstone någorlunda välbehövlig uppfräschning.
Vad syssla med nu då? Jo, jag ska genast kasta mig in i ett nytt projekt, som är på en för mig i huvudsak ny arena. Ska bli väldigt spännande, om än lite läskigt. Men mer om det framöver.
Tänkte även försöka lägga lite kärlek på den här arma delen av internet. Inledde starkt nu på förmiddagen med att fixa till en widget för att komma åt Virus-albumet via Spotify, den återfinns i högerspalten (som bara syns om ni surfar hit via en dator, på mobiler måste man scrolla ner förbi hela förstasidan för att nå den).
Författarförbundets tidning Författaren har fräschat upp sin sajt rejält i dagarna, fick jag mejl om häromdagen. Så här skrev tidningens chefredaktör Anders Rydell i mejlet:
– Vi har saknat en bra sida där vi kan publicera vårt journalistiska material som på så sätt kan komma många fler till del.
På Författaren är det tänkt att reportage, intervjuer, nyheter och krönikor återkommande ska publiceras.
– Vårt syfte har varit att skapa en så bra läsupplevelse som möjligt. Många av våra texter är långa och vi vill att medlemmar och andra läsare ska kunna stanna kvar och läsa länge.
Jag ser inget hittills som tyder på att de kommer att publicera unikt webbmaterial, så för oss som får pappersmagasinet tillför kanske inte sajten så mycket, men för intresserade som inte är med i Författarförbundet kan den onekligen vara matnyttig.
Fast jo, viss nytta fyller så klart sajten även för mig, då den ger en enkel möjlighet att länka till texter som är värda att kommentera, något som tidigare saknats. Fint!
Så blev det äntligen dags. Efter totalt 3,78 miljoner skrivna tecken och 75 timmar och 44 minuter ljudbok sätter jag i dag punkt för Virus-sagan. Virus 7 ligger sedan ett antal timmar ute i Storytel-appen, och kan såväl avnjutas i Philomène Grandins inläsning eller läsas som e-bok i appen. Gör det, vetja!
Det har varit resa, sannerligen, och lär fortsätta att vara det ett tag framöver, för även om jag satt punkt för själva storyn, så lever konceptet vidare på olika sätt. Det nämndes ju i pressmeddelandet som gick ut i går om de nederländska respektive indiska spinoff-serierna Virus: Amsterdam och Virus: Mumbai, och de kan komma att följas av några ytterligare. Jag ska återkomma till att skriva lite mer om spinofferna så fort jag hinner. Det finns även lite andra Virus-relaterade saker jag ska berätta om vad det lider.
Men i dag kan jag väl unna mig att bara njuta av att hela seriesviten nu faktiskt är ute. Känns väldigt fint.
I morse skickade Storytel ut följande pressmeddelande:
——
Storytel släpper sista delen av Virus – och succén får spinoffer på andra marknader
Den efterlängtade sjunde delen i Daniel Åbergs uppskattade Storytel Original-serie Virus släpps den 5 maj. Därmed knyts berättelsen om en grupp människors kamp för överlevnad under ett globalt virusutbrott ihop. Virus har sedan premiären 2016 blivit en lyssnarsuccé på Storytel, och nu ges de första delarna också ut på engelska. Dessutom görs spinoff-varianter av spänningsserien i Nederländerna och Indien.
Sedan den första delen av Daniel Åbergs Virus släpptes på Storytel 2016 har spänningsserien fått en stor skara hängivna lyssnare. Fyra år efter starten kommer nu den sjunde och sista delen i ljudboksserien om en grupp människor som kämpar för sin överlevnad i en värld drabbad av ett virusutbrott som hotar att utplåna allt.
Efter nästan fyra miljoner tecken sätter Daniel Åberg punkt för Virus. Men att seriens final skulle sammanfalla med coronapandemin var ingenting författaren kunnat föreställa sig när han i julas blev klar med finalen.
– Visst har jag funderat över hur ett utbrott likt det i Virus skulle te sig i verkligheten. Det känns förstås underligt att gå i mål med min serie mitt i dessa oroliga coronatider. Men Virus är på intet sätt en skildring av den verklighet vi befinner oss i nu. Det här är ren fiktion, och jag tror och hoppas att lyssnarna ska uppskatta den nervkittlande upplösningen för Iris, Amanda, Dano och de andra överlevarna, säger Daniel Åberg, som är överväldigad av vad hans ljusboksserie vuxit till.
Jag vid Torne älvs strand förra sommaren. Inte riktigt lika grönt och isfritt här uppe i detta nu, direkt…
Virus har i Sverige mer än 800 000 lyssningar, och delar av serien har översatts till finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska. När den sjunde och avslutande ljudboken nu ges ut översätts dessutom de första delarna till engelska, och läses in av skådespelaren Michelle Fox.
– Virus är en av våra allra mest uppskattade originaltitlar genom tiderna i den svenska tjänsten. Det är en serie med oerhört engagerade lyssnare, och vi vet att det är många som har väntat spänt på avslutningen. Det är också väldigt roligt, och ett fint betyg för det välskrivna och täta manuset, att flera tv- och filmbolag visat intresse för serien, säger Marta Hedener, förlagschef på Storytel Sverige.
– Flera av våra marknader släpper nu dessutom egna spinoffversioner av serien, som Virus: Mumbai och Virus: Amsterdam, med författaren som showrunner. Det säger verkligen något om att Daniel Åberg och våra lokala team har lyckats skapa en berättelse som fängslar oavsett var på jorden lyssnaren befinner sig, tillägger Rickard Henley, global förlagschef på Storytel.
Virus:7 släpps på Storytel den 5 maj och är liksom de två föregående delarna inläst av Philomène Grandin. Del 1-4 är inlästa av Disa Östrand.
——
Jag ska skriva lite mer om det här med spinofferna och den engelskspråkiga utgivningen vid ett senare tillfälle. En dag kvar till premiären av sjuan nu. Kul!
I dessa bistra, konstiga pandemitider känns det en aning kymigt att slå på trumman och meddela att det blivit dags för den stora finalen i min långa Virus-serie där världen faller samman i en ytterst aggressiv pandemi, men föga anade jag hur världsläget skulle utvecklas när jag satt och våndades i höstas för att få ihop den sista delen. Och nu när det äntligen är färdigskrivet, inläst och klart – ja, står vi här, mitt i den otäcka coronatiden.
Hur som helst – tisdag den 5 maj kommer den sista säsongen av Virus, där sagan om Iris, Amanda, Dano, Jenny, Risten och alla de andra knyts ihop. Och finalen blir extralång, det krävdes 13 timmar för att all action och känslomässig dramatik skulle få plats. Jag hoppas verkligen att ni som gillat min ljudboksserie ska älska den avslutande Virus 7.
Men vänta nu – Virus 7?! De senaste säsongerna har ju hetat Smittad? Jo, och detta förtjänar en förklaring. För i samband med att sista säsongen i sviten nu ges ut så har dels samtliga tidigare säsonger klippts ihop till vanliga ljudböcker och relanserats i det formatet (inga fler uppdelningar i tio avsnitt per säsong, alltså), och dels har vi tagit beslutet att döpa om säsongerna som tidigare hette Smittad 1 och Smittad 2 till Virus 5 och Virus 6, för att skapa en tydligare helhet nu när finalen kommer. Det som var tänkt att bli Smittad 3 när jag började skriva, får alltså i stället namnet Virus 7.
För att summera siffermagin: Den sammanhängande ljudboksseriesvit som ursprungligen var tänkt att gå under namnen Virus 1-4 samt Smittad 1-3 blir nu alltså i stället Virus 1-7. Och i stället för att dessa sju säsonger ska bestå av totalt sjuttio uppdelade avsnitt, består de nu av sju hela ljudböcker.
Men varför krånglade vi ens till det och började med det där Smittad-namnet? Ja, sett i backspegeln var det nog ett misstag. Min tanke var att det skulle visa att serien nu skiftade fokus lite, jag hoppade fram i tiden några månader, breddade persongalleriet genom att lyfta upp den tidigare birollsfiguren Jenny till en huvudperson och introducerade Risten och Patrik som helt nya, tongivande rollfigurer, vilket sin tur breddade världen vi befann oss i – Risten bodde ju i Kiruna, och Patrik i norra Hälsingland. Det gamla persongalleriet fanns kvar, men de fick dela på utrymmet med den nya trion. Tanken var också att man skulle kunna ta sig an Smittad även om man inte lyssnat på de fyra Virus-säsongerna, all förkunskap som behövdes om utbrottet, virusets beskaffenhet och det som skett tidigare i historien skulle man få invävt i den nya berättelsen.
Rätt snart upptäckte vi dock att ytterst få valde att göra så, det var fortfarande ”bara” Virus-fansen som lyssnade. Därtill upptäckte vi att en del inte förstod att Smittad var den direkta fortsättningen på Virus, jag fick flera mejl med frågor om när Virus 5 egentligen skulle komma, de ville inte ta sig an Smittad-serien innan jag verkligen avslutat Virus-storyn, meddelade de. Och så var det ju inte tänkt.
Nu rättar vi till det. Jag hoppas att ni ska gilla finalen, oavsett dess namn och nummer. Och att ni ljudbokslyssnare som varit tveksamma till att hoppa på tåget eftersom ni inte gillar serieformatet med säsonger uppdelade i avsnitt nu ska ge Virus en chans. För det tycker jag nog – helt opartiskt (host host) – att den är värd.
Är väl som en repig skiva vid det här laget, men jösses vad svårt jag har att komma igång med den nya boken.
Ja, jag vet att jag brukar säga detta ungefär varje gång jag påbörjar en ny bok, men den här gången måste vara någon form av rekord.
Inledningsavsnittet – som jag redan borde ha varit klar med för en vecka sedan – är fortfarande bara halvskrivet, och det känns som att de aldrig kommer till skott, tomgången är så påtaglig att jag vill skrika när jag sitter vid den förbannade skärmen.
Att de rent bokstavligt sitter i en bil på tomgång när de sedan länge borde ha öppnat dörren och gett sig ut för att pulsa genom snön en kall decembernatt gör inte saken bättre. Lossa säkerhetsbältet och sätt fart! vill jag vråla.
I morgon, säger rösten som svarar på skriker. I morgon tar de sig ut, får upp pulsen, agerar.
Synd bara att den upprepat det med en dåres envishet varje dag sedan cirka 23 mars, hittills utan framgång.
Återigen en dag då jag inte riktigt lyckas ta mig ur startblocken. Men fick i alla fall iväg den uppdaterade synopsisen till samtliga instanser (inga svar dock, svårt att veta hur det bör tolkas…), hade ett bra samtal med min Norrlitt-kollega David om hur vi ska lägga upp det kommande årets styrelsearbete, hjälpte Ejda med ett knivigt Minecraftproblem och tog mig ut på en långsam femkilometersjogg.
Jag har haft ett par extremt ickeproduktiva veckor, sett till den magra mängd text som producerats.
Först använde jag första veckan till att skriva en synopsis för Nära gränsen 2 (eller vad den nu kommer att heta, juryn överlägger fortfarande) som jag fick godkänd av min förläggare, sedan använde jag andra veckan till att korta ner denna synopsis i syfte att skicka den till avdelningen som jobbar med försäljning av rättigheter, då de önskat en sådan. Då började jag så klart samtidigt skriva om den eftersom jag aldrig blir nöjd med något, och det så pass mycket att resultatet blev helt annorlunda än det jag fick godkänt av förläggaren.
Jag antar att jag således först borde skicka den ett nytt varv till förläggare och redaktör, innan rättighetsavdelningen får den.
Men orka schmorka. Måste ju börja skriva själv innehållet någon gång också. De får leva i ovisshet.
Till saken hör att jag hatar att skriva synopsis, jag föredrar att skriva mina berättelser på instinkt. Att jag drar ut på plågan så här är alltså både helt oförklarligt som förståeligt.
Förfärligt dålig bloggfrekvens här, jag skyller på att det verkligen brinner i knutarna med att bli klar med Smittad 3 nu, och manuset bara sväller och sväller utan att jag kommer en millimeter närmare mål, känns det som (fast det gör jag så klart). Det ska nog bli bra till slut.
Eller rättare sagt – det måste det bli. Det är ju sista delen i hela Virus-sagan, känns helt meningslöst att skriva en sju böcker lång serie och sedan avsluta med ljummen bris.
Kanske därför jag har så förfärligt svårt att sätta punkt. Fucking jävla prestationskrav.
Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.
Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.
Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:
Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.
De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.
Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.
Försökte summera mitt ljudboksliv 2019 i ett inlägg i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i går på julafton. Här följer en något kondenserad variant av samma text:
Mitt eget ljudboksskrivande 2019 handlade först om premiären av Smittad 2 i mitten av maj, och följdes bara en dryg månad senare av Nära gränsen, som gick som Storytels första egna sommarföljetong och under hösten gavs ut som egen ljudbok.
Av de två måste jag säga att Nära gränsen är den som personligen sticker ut, det var min första bok på länge som stod på egna ben (Virus och Smittad rullar ju bara på i all evighet amen…), och det var det första jag skrev som till fullo utspelade sig i norra Tornedalen där jag bor sedan ett antal år. Och med tanke på den bisarra tidspress den skrevs under (75 dagar tog det, trots att det är den längsta bok jag författat) måste jag säga att jag blev extremt nöjd med resultatet. Det är ett gripande, intensivt och stundtals väldigt sorgligt kidnappningsdrama, där en desperat mamma drivs allt längre bort från lag och ordning och rim och reson i jakten på sin bortrövade son. Jag tror att tidspressen som boken skapades under återspeglas i handlingen, det finns en frenetisk ton i den som jag gillar. Därtill har Lo Kauppi fångat de olika tornedalsdialekterna med stor bravur i inläsningen. Så för mig blev onekligen Nära gränsen årets ljudbok.
Säger jag helt opartiskt.
Men bortom mitt eget författande då? Självklart har jag lyssnat på en hel del bra! Jag har gått igenom min bokhylla med avslutade böcker, och nedanstående nio är de jag tycker har stått ut mest från mängden (presenterade i alfabetisk efternamnsordning):
Järtecken av Christoffer Carlsson, inläst av Martin Wallström Klubben av Matilda Gustavsson, inläst av Ella Schartner En förlorad man av Jane Harper, inläst av Niklas Engdahl Osebol av Marit Kapla, inläst av Marit Kapla Institutet av Stephen King, inläst av Jonas Malmsjö Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi Staden av Camilla Sten, inläst av Callin Öhrvall Delmar Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katarina Cohen Marken av David Väyrynen, inläst av David Väyrynen
Nu när jag studerar listan ser jag att den inte bara innehåller nio olika författare, utan även nio olika inläsare. Fint med bredd!
Jag är dock inte familjens enda ljudbokslyssnare. Sexåriga Ejda är också en lyssnare av rang, särskilt när det kommer till böcker om Pelle Svanslös, där hon blivit något av en konnässör och lyssnar minst två timmar varje onsdag när vi reser in till ridskolan i Kiruna. Hon gillar såväl de äldre inläsningarna av Gösta Knutsson själv, de något mindre antika av Peter Harryson och även de färska där Björn Kjellman läst in de moderniserade, nya berättelserna som getts ut de senaste fem åren. Att såväl Kjellman som Harryson är med i Pelle Svanslös-julkalendern som hon tack vare Öppet Arkiv sett för andra året i rad simultant med årets SVT-kalender, tycker hon är en rolig bonus.
Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.
Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.
Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.
”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.
Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.
Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.
Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.
För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!
Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.
Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.
Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.
Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.
Det har varit resa, sannerligen, och lär fortsätta att vara det ett tag framöver, för även om jag satt punkt för själva storyn, så lever konceptet vidare på olika sätt. Det nämndes ju i pressmeddelandet 
