Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.