Kategori: Författande

Den 10 december 2009

På tal om romanen som aldrig verkar säga hej då:

I går var det alltså exakt sju år sedan jag presenterade romanprojektet för världen. I dag är det i stället exakt sju år sedan romanen inleds. Så här står det ett par sidor in, när huvudpersonen Filip står och väntar på Iris vid Sankt Eriksplan inför deras första dejt:

I en annan del av staden har Nobelmiddagen precis inletts och minusgrader har för första gången denna vinter lagt sig över Stockholm.

Jag minns inte om det fanns någon medveten tanke kring det här när jag skickade ut pressmeddelandet om boken och skrev mitt blogginlägg, men med tanke på hur mycket jag gillar den typen av detaljer håller jag det inte för otroligt. Först presentation, sedan drar genast historien igång.

Nu är det visserligen inte här berättelsen egentligen startar, ni som läst romanen kommer kanske ihåg att kapitlen inte kommer i ordning, boken startar med kapitel sex. Och där är det, precis som i dag, den 10 december.

Romanen som aldrig verkar säga hej då

Via Facebooks ”Den här dagen”-funktion upptäckte jag att det i dag är exakt sju år sedan jag presenterade mina planer på att ge ut min andra roman Vi har redan sagt hej då själv som ett egenutgivningsexperiment. Här är blogginlägget där det presenterades.

Sju år! Sett i backspegeln är det hisnande att se både hur mycket och hur lite som har hänt sedan den där decemberdagen 2009 gällande ljudböcker och e-böcker, som ju var minst lika viktiga beståndsdelar som pappersboken i mitt projekt. De är dessutom de format som utan tvekan fortfarande är mest livskraftiga (även om det går utmärkt att köpa originalutgåvan i mjukband i min egen lilla bokhandel!).

E-boken tog aldrig Sverige med den storm som jag och många andra trodde, åtminstone inte med den fart vi hade förutspått. E-boken växer visserligen stadigt, men jämfört med USA är vi fortfarande ljusår efter. Däremot har den digitala ljudboken, till stor del beroende på mina vänner på Storytel, gjort en resa jag knappast själv ens kunde drömma om. Och sett i backspegeln är nog den egenproducerade ljudboken den del i Vi har redan sagt hej då-projektet som jag är mest stolt över rent produktionsmässigt. Det var extremt utmattande att ro den biten i hand, särskilt redigeringen. Men så spräckte jag också deadlinen gällande ljudboken med ett halvår, haha.

Print

Ångrar jag att jag gav ut romanen själv och inte försökte få något traditionellt förlag att nappa? Nej, det var en fantastisk erfarenhet som jag inte skulle vilja ha ogjord, även om jag med facit med hand troligen var lite tidigt ute, det var först några år senare som en del egenutgivande författare lyckades slå igenom och bli riktigt stora i Sverige. Kanske var heller inte en rätt så avig och mörk relationsroman den rätta sortens bok att leda vägen, det har mest varit mer renodlad genrelitteratur som har nått stora egenutgivna upplagor.

Men jo, jag är glad att jag gjorde det! Dessutom ledde det där projektet mig dit jag är i dag. De av er som är minnesgoda kommer ihåg att det senare var det då relativt nystartade Massolit Förlag som i slutändan gav ut Vi har redan sagt hej då i pocket, och det förlaget gick senare samman med Storytel och hade det inte funnits människor på Massolit som jag fortsatt hålla kontakten med hade de med all sannolikhet inte kontaktat mig och frågat om jag var intresserad av att skriva något för deras Storytel Original-satsning, det som kom att bli Virus.

Så det löste sig i slutänden fint ändå, trots den skepsis som de i min närhet (och även jag själv) initialt kände.

Min möjlighet att skriva

Det här året har inneburit en del förändringar i mitt skrivande liv. För första gången har jag kunnat lägga merparten av min tid på att skriva skönlitterärt, utan att för den sakens skull behöva göra avkall på mina månatliga inkomster. Mitt författande har tidigare alltid varit en ren hobbyverksamhet som dragit in löjliga summor sett till hur mycket tid jag lagt ner på det, men med de två säsongerna av Virus har det förändrats.

Kontraktet jag har skrivit med Storytel är belagt med viss sekretess så några exakta summor kan jag inte delge, men de två böckerna/säsongerna har hur som helst gett mig möjlighet att skriva på heltid i ungefär sex månader. Hade jag varit mer disciplinerad i hur jag arbetar och kombinerat med att ha ett jämnt journalistiskt frilansflöde som motsvarar ungefär 25 procents arbetstid, hade jag kanske kunnat dryga ut det ytterligare 2-3 månader.

Med traditionella bokkontrakt får författaren i regel inte en krona förrän ett färdigt manus har lämnats in till förlaget (förskottet eller garantihonoraret som det kallas ses då som ett ej återbetalningsskyldigt förskott på framtida försäljning och inte som en ersättning för arbetet som lagts ner under skapandets gång), men här har jag kunnat fakturera kontinuerligt samtidigt som jag skrivit, vilket inneburit en enorm lättnad ur monetär synpunkt. Förskottet har dessutom varit rejält mycket större än vad traditionella förskott brukar vara (en normal debut- eller mid list-roman får man vara glad om man får ett förskott på 40 000 kronor för, och det är pengar man sedan måste skatta och betala sociala avgifter på själv, så räkna bort åtminstone hälften).

Med de större pengarna följer även att Storytel har större rättigheter till Virus än vad som är brukligt i branschen, något de fått en del kritik för. Jag höjde också på ögonbrynen gällande ett par saker i kontraktet när jag fick det tillsänt mig, men kom fram till att möjligheten att faktiskt få betalt för tiden jag lägger ner vägde rejält mycket tyngre. Och som en parentes kan nämnas att Storytel en tid efter att jag skrivit på avtalet återkom och bad mig riva det ursprungliga kontraktet och därefter sände ut ett nytt, där ett par detaljer gällande rättigheterna hade ändrats till min fördel.

Men visst, skulle någon vilja göra actiondockor av Amanda och Iris, då är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren och inte jag. Den chansen bedömer jag dock som rätt liten.

Vad jag vill säga är att jag gillar den här skrivartillvaron betydligt mer än den tidigare. Visst är det till viss del frustrerande att det jag skrivit ligger bundet hos en specifik tjänst och inte är allmänt tillgängligt, men återigen – för mig bleknar nackdelarna i det här fallet eftersom det faktiskt ger mig lön för mödan. Dessutom är Virus, trots att Storytel ”bara” har cirka 220 000 svenska abonnenter, redan den av mina böcker som har nått flest lyssnare/läsare.

Och det om något är väl ett skäl att känna sig nöjd.

Virus 2 är klar!

Eller – jag hoppas att Virus 2 är klar i alla fall, jag skickade i alla fall in den till Storytel i fredags. Att påstå att det blev svettigt i slutet är en underdrift, jösses vad jag slet de sista två, tre veckorna. Må jag aldrig vara så seg upp ur startblocken igen.

För i ärlighetens namn borde det inte ha behövt bli så stressigt som det i slutändan blev. Visserligen var tidsschemat redan från start tajt – men det berodde främst på att jag beslutade mig för att ha semester ordentligt innan jag började, och sedan när jag väl drog igång den 1 augusti nådde jag till en början sällan upp till mitt uppsatta mål om 10 000 tecken per arbetsdag. Följden blev att jag till slut blev tvungen att dels förhandla till mig några extra skrivveckor samt skriva betydligt mer än tänkt vissa dagar – några gånger blev det 17 000, och den allra sista dagen när säcken skulle knytas ihop skrev jag över 22 000 tecken.

Jag var ganska mör i skallen efter det.

524 669 tecken blev det till sist, och från måndag den 1 augusti till fredag den 18 november hann det passera 80 arbetsdagar. Det ger cirka 6250 tecken per dag.

Inför framtiden – för jo, det lutar kraftigt åt en tredje Virus-säsong också, får jag nog anpassa schemat redan från start så att det räcker att jag skriver någonstans uppåt 7000 tecken/dag, och sedan väljer att se de dagar när inspirationen flödar och orden sprutar ur mig som ren bonus.

Nu ska jag ta tag i de 2638 andra saker som blivit liggande de här veckorna…

———

UPPDATERING: Utgivningsdatumet är nu satt till 3 januari.

Kvantitet och kvalitet i Kiruna

Det börjar bli riktigt bråttom med Virus 2 nu, och följaktligen tog jag 06.40-bussen in till stan i morse för en heldag i skrivandets tecken. Och bortsett från tio minuter då jag gick till biblioteket och snackade lite med Tage som också hade Kirunadag med sin förskoleklass, tjugo minuter när jag åt lunch på Spis och en kvart då jag gick och snackade med Tora på Kiruna Bokhandel, så jobbade jag i princip nonstop med boken från 07.45 till 17.45, då bussen hem angjorde Vittangi busstation.

Trodde först att jag skulle landa på cirka 15 000 tecken eftersom det var vad jag hade nått när jag slog igen datorn för att gå till bussen, men väl på plats i mitt säte tänkte jag att vafasiken, slumra kan jag väl göra i kväll, och skrev 2 300 tecken till på ipaden jag tagit med som batteribackup ifall jag skulle hamna på caféer där jag inte kunde ha sladden i och riskerade soppatorsk i datorn.

Så 17 300 tecken, det är banne mig personligt rekord. Jaja, jag vet att författeri handlar om kvalitet och inte kvantitet, men just i detta läge är faktiskt kvantitet det som behövs.

Lyckas jag nu bara nå uppåt 12-13 000 tecken i fortsättningen varje arbetsdag, så ska nog det här ordna sig.

Lås eller sås

Jag har en ovana att skriva korta, uppmanande anteckningar i botten av mitt textdokument så att jag inte ska glömma ”briljanta” idéer jag inte orkar ta tag i genast. Så här ser de senaste tre ut:

• Hon måste skjuta lite mer mot dem!
• Ta med kärlekslåsen, mer kontrast då!
• Hon kan använda sitt förbrukade filter som ett vapen!

Våld, en gnutta kärlek och utropstecken. Världens undergång i ett nötskal.

——

Postade ovanstående på Facebook redan i går. Fick en kommentar av min kompis Sandra: Jag läste ”kärlekssåsen” och hann RODNA innan jag såg att jag läst fel.

Den dag jag skriver om kärlekssås lovar jag också att rodna.

Rapport från Bokmässan (1)

Halvtid i bokmässeland, och efter en stark inledning i torsdags med monterminglande, middag med Storytelmänniskor och därefter Natur & Kultur-fest på Park, kände jag redan i går att min ursprungliga plan att verkligen gå all in på den här mässan – jag är ju trots allt här mol allena och kan dricka hur många plastmuggar montervin jag vill utan att ha i bakhuvudet att jag ska kliva upp vid sextiden och hänga med kidsen – kommer att gå i stöpet.

Jag gjorde ett tappert försök även i går, men kände redan när Storytels mingel led mot sitt slut att kroppen inte svarade på det sätt jag hoppades på. Jag vek således in hovarna redan vid halv ett-tiden – dock så klart efter att häckat ett tag kring baren på Park som traditionen bjuder.

Dagsaktiviteter? Jaha, pågår det sådana också?

Jo, i går gick jag mest runt bland montrarna, lyssnade på Mats Strandberg när han pratade om Färjan och fick honom att signera ett exemplar av Monstret på cirkusen till Tage, besökte ett samtal som min gamla skolkompis Madeleine Bäck deltog i på temat om hur det är att debutera (hennes fina bruksskräckis Vattnet drar kom ju tidigare i år), var förbi och hurrade lite åt kompisarna på Provins som just hade fått veta att de tilldelats utmärkelsen årets kulturtidskrift, sprang på och snackade lite med människor som Elin Olofsson, Annika Norlin, Bladen brinner-duon Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo och en massa andra jag i mitt morgontrötta tillstånd inte riktigt kommer på i detta nu, var iväg och blev intervjuad av en medieforskare vid Göteborgs universitet och var så klart och hängde i Trafik-Nostalgiska förlagets monter, som traditionen bjuder. Inget köp där dock. Än.

I dag har jag mitt samtal i Storytels monter, eller i deras låda rättare sagt, deras scen är byggd som en ljudstudio och för att höra samtalet måste man använda sig av de lurar som är upphängda vid åskådarläktarna utanför. Jag är väl knappast intervjuschemats största publikdragare, men jag inleder eftermiddagspasset före namn som Björn Ranelid, Jan Guillou och Jens Lapidus, så jag har tänkt att jag ska be förlaget att ta några bilder i slutet av mitt anförande när Ranelids fans redan börjat ta plats, så att det ser ut som att Virus är riktigt het bland Gudrun Sjödén-publiken.

Och just det, jag är enkätintervjuad i DN i dag, i anslutning till ett stort Storytelreportage. Vare sig enkäten eller huvudartikeln verkar dock ha hittat ut på nätet ännu.

dn

Virus över 60 000 lyssningar – och blir pappersbok

Branschsajten Boktugg skrev i fredags om att Storytel Original-boken Svart stjärna av bröderna Joakim och Jesper Ersgård nu nått över 100 000 lyssningar och att det nu pågår diskussioner om att även göra en pappersboksversion av berättelsen.

Och då vill ju inte jag vara sämre:

Eller jo, det måste jag, för Virus har ännu en bit kvar till 100-strecket, den passerade för några dagar sedan 60 000 lyssningar (61 107 i fredags enligt min förläggare), vilket jag med mitt modesta sinnelag tycker känns väldigt bra.

Jag har också mycket glädjande fått besked om att Virus i likhet med Svart stjärna med mycket stor sannolikhet blir pappersbok framöver. Exakt när återstår att se, men räkna med att det sker först på andra sidan årsskiftet.

virusny

Vad är det då som gör att Svart stjärna stuckit iväg så pass mycket högre än Virus? Det kan så klart till viss del vara så att fler lockas av bröderna Ersgårds sci fi-serie än av min dystopi, men jag vågar nog också påstå att det till åtminstone liten del kan tillskrivas ”Sauk-effekten”. Stefan Sauk – som har läst in Svart stjärna – är det närmaste en superstjärna vi kommer som ljudboksinläsare i Sverige, något som bland annat visat sig genom att ”hans” böcker tilldelats Stora Ljudbokspriset i deckarklassen 2013, 2015 samt 2016. Vissa fans lyssnar på allt som ”Kung Sauk” (som jag sett honom kallas ibland i kommentarsfält) läst in, för de vet att han kommer att ge dem exakt det de hoppas på.

Att min serie, som för den inbitna ljudbokspubliken har en mer okänd inläsare i Disa Östrand, ändå står sig så väl i konkurrensen ser jag som ett bra betyg för såväl Disa som mig.

——

En annan sak som nämns i Boktuggtexten är det här med hur topplistan hos Storytel ska hanteras när den under perioder har närmast svämmat över av Storytel Original-placeringar, något jag skrev om i inlägget Topplistans betydelse som inkastare. Tiina Nevala på Storytel säger så här till Boktugg: Vi håller på att kika på möjligheten att visa en serie på lite annat sätt i topplistan. Men som alltid när det kommer till teknikutveckling är det svårare än man tror att göra ”enkla” förändringar.

Det svåra andra albumet

Det går motigt. Arbetet med den andra säsongen av Virus frestar på. Att den första säsongen gått relativt bra, och att människor verkligen verkar tycka att den är mycket smittande och ser fram emot fortsättningen – SÅ SPÄNNANDE! Satt som på nålar hela tiden. Bästa jag lyssnat på på länge. Längtar till del två!! som någon skrev som en kommenterar på sista avsnittet förra veckan – gör så klart att jag känner en inre press att andra säsongen ska bli ännu mer rafflande och spektakulär.

Och då knyter det sig lite.

Just i detta nu känns det dessutom som att jag skriver för intet. Ramarna är rätt strikta, de tio delarna ska ligga på 50 000 tecken vardera för att bli en timme långa när de läses in. Självklart behöver det inte vara prick 50 000, men ganska nära. Och avsnittet jag nu jobbar med har jag redan skrivit slutet på, ett slut jag tycker blev en väldigt bra cliffhanger som litegrann drar undan mattan för mina hjältar och ändrar spelplanen. Problemet är bara att jag har kommit på i efterhand att jag måste få in mer saker i det här avsnittet, och därför sitter jag nu och skriver till grejer i ett avsnitt som redan nått 50-strecket sedan länge.

Det som är irriterande med detta är att det inte tar mig närmare slutmålet, för även om det säkert är okej att något avsnitt blir lite längre, så betyder inte det att de andra avsnitten får bli kortare. Det enda som händer när jag nu sitter här med 58 000 tecken och med skohorn försöker pressa in ännu mer för att nästa avsnitt ska kunna starta där det är tänkt, är att jag sitter och lägger extra tid på något som enligt teckenräknaren blev klart redan förra veckan.

Tid som jag inte direkt har massor av.

Och så ständigt i ackompanjemang av tankar som dessa: De trampar vatten. Det händer inget. För omständligt! För mycket luft. Kom igen nu då!

Plus någon enstaka gång ibland: Fan, det där blev ju rätt bra.

Argh.

virus10

Pratade Virus i P4 Norrbotten

Jag intervjuades om Virus i P4 Norrbottens förmiddagsprogram i går. En trevlig intervju, där jag för att få en lokal vinkel även tänkte högt gällande en lös tanke jag haft om att förlägga en framtida säsong av serien i Kiruna, givet de rätt speciella omständigheter staden bjuder på. Det gäller ju att bjussa den lyssnande publiken på något unikt.

Ja, förutsatt bland annat en sådan liten detalj att jag först måste få grönt ljus för fler än två säsonger, så klart.

Bokmässan 2016

För första gången sedan år 2009 kommer jag i år att bevista Bokmässan utan barn. Eller ja, till och med 2008 strikt talat, i slutet av september 2009 låg Tage i Johannas mage när vi traskade runt på mässgolvet, vilket så klart delvis även präglade det årets upplaga.

Men i år alltså. Jag ska ha ett samtal om Virus i Storytels monter på lördagen efter lunch – på timmen när om exakt en månad med andra ord. Jag har Björn Ranelid och Jan Guillou efter mig i schemat, så med lite tur bänkar sig Ranelids månghövdade publik tidigt och får sig till livs lite av mitt snack också. Ska försöka se till att någon tar lite foton på mig i slutet av mitt samtal, det torde kunna ge mycket bra publikbilder.

Jag beger mig dock ner redan på torsdagen och ämnar gå all in på mässeriet, så om någon är sugen på att boka in mig för ytterligare samtal i någon monter gällande e-böcker, ljudböcker eller bara böcker – var inte blyga!

Senast helt barnfria bokmässan, år 2008. Små var vi.
Senast helt barnfria bokmässan, år 2008. Små var vi.