Kategori: Boken och framtiden

Gårdagens mest dramatiska utspel i förlags-Sverige var utan tvekan Carl-Michael Edenborgs utrop Jag är bokförläggare, inte elektriker! och beskedet att Vertigo förlag slutar ge ut sina titlar i e-boksformat samt drar in dem som de redan gett ut. Vi gjorde en kort men snabb grej på det hela (25 minuter tog det visst enligt Edenborg själv på Twitter), som fick stor spridning.

Personligen tycker jag att Edenborgs beslut var en smula uppfriskande, om än kanske förhastat. Att besluta sig för att med buller och bång dra sig ur en branschgren som ännu är långt ifrån att ens få styrfart känns … ja, onödigt. Eller så här egentligen – Vertigo förlag ska så klart inte ge ut titlar i e-boksformat om de inte har lust att göra det, men att gå ut och säga NU SLUTAR VI MED DEN HÄR SKITEN! är ju att måla in sig i ett rätt trångt hörn, åtminstone om man tänker sig att vara principfast på sikt.

För visst, Carl-Michael Edenborg har rätt i att dagens e-böcker ofta ser rätt dassiga ut. Har man konstnärliga eller åtminstone estetiska ambitioner så är det fritt flödande epub-formatet rätt trist, eftersom det ligger i dess natur att texten ska flöda om beroende på hur stor eller liten text man vill ha och vilken skärm man för tillfället råkar befinna sig framför, för att inte tala om att de läsarprogram som i dag finns på marknaden gärna ställer in standardtypsnitt. Och ja, det ska väl gå att tvinga epub-filerna att ställa in sig på vissa sätt tror jag, men det är i ärlighetens namn rätt jäkla överkrångligt om man inte besitter rejäla kunskaper i xhtml-kodknackning. Utifrån mina egna erfarenheter av epub-filer hade jag nog satt rubriken Jag är bokförläggare, inte it-tekniker på det där pressmeddelandet.

Men. För det finns så klart ett men – det vore ju väldigt underligt om inte möjligheten att skapa snygga och estetiskt tilltalande e-böcker ökade i samma takt som läsplattemarknaden utvecklas. Om ett år, kanske två, utgår jag ifrån – och hoppas innerligt – att programmet Calibre som jag själv använde för att skapa epub-filen av ”Vi har redan sagt hej då” framstår som otympligt, begränsat och hopplöst omodernt. Och när programmen samt hårdvaran för att läsa titlarna på utvecklas, ja – då lär marknaden börja ta fart och kanske vill även Vertigo vara med.

När det gäller Apples censurmöjligheter i iBookstore och App Store (fråga mig inte varför de skriver ihop det ena och isär det andra men det gör de) håller jag med om att det är ett problem. Däremot är jag långtifrån säker att Apple kommer att bli dominerande i Sverige när det gäller e-boksförsäljning. Till skillnad från i USA fick iTunes Store inte samma megadominans i Sverige när det gäller digital musikförsäljning, och nu när Sverige åtminstone tillfälligt blivit totalt spotifyierat finns det ju knappt något incitament att använda iTunes Store här alls då varken filmer eller tv-serier går att köpa i den svenska butiken. Har Adlibris, Bokus eller för den delen Cdon – som faktiskt stått för en ansenlig del av den svenska digitala musikförsäljningen och därmed har erfarenheter som de två största nätbokhandlarna i Sverige saknar – lite framförhållning och innovationsanda bör de kunna ta för sig på e-boksmarknaden. Och ett långsiktigt tips där: Skapa hellre en webbshop som är anpassad för iPhone, iPad, andra smartphones och Android-tablets istället för att bygga fristående appar. Så länge ni håller er på nätet riskerar ni inte att stoppas av Apples eller någon annans granskningsnämnd. Internet i sig är ju fortfarande fritt, oftast.

Så. Mitt råd till Vertigo är: Kalla gärna officiellt ställningstagandet för ett avhopp, men se det i hemlighet blott som en time out.

Några bokbranschrelaterade grejer:

• Tredje delen i den debatt om bokförlagens framtid (och dåtid) som blossat upp i Svenska Dagbladet i dag. Förläggaren Kristoffer Lind, chef för Lind & Co samt tidigare ordförande för småförlagsorganisationen Noff,skriver ett intressant inlägg om att ”superförlagens” växande dominans (Bonniers och Norstedts) mycket väl kan leda till att de mindre förlagen får ökad betydelse. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det påståendet. När jättarna fortsätter växa kommer mindre spelare med kortare beslutsvägar och mer betoning på kreativitet att kunna plocka åt sig en hel del intressant och vital litteratur. Kanske kommer de inte att tjäna storkovan, men det har sällan varit de mindre förlagens idé heller, snarare brinner de mer av idealism och drömmen om den goda litteraturen – även om de så klart vill tjäna pengar och kunna försörja sig på det de gör samtidigt. I och med att internet blir allt viktigare som försäljningskanal (av såväl fysiska som digitala böcker) demokratiseras också möjligheterna att nå ut, även om det så klart finns potentiella problem med att våra två dominerande nätbokhandlare – Adlibris och Bokus – ägs ett vardera av de här superförlagen.

Ta bara Weyler Förlag som exempel, som på kort tid gett ut tre av det senaste halvårets mest omtalade reportageböcker i Sverige – Björn af Kleens ”Jorden de ärvde”, Torbjörn Nilssons ”De omänskliga” och Andreas Ekströms ”Google-koden”. Visst har Svante Weyler en speciell ställning som en av landets mest kända förläggare sedan tiden på Norstedts, men det pekar ändå på att man inte måste ligga på ett stort förlag för att bli omtalad och framgångsrik.

• Alberte Bremberg på Svensk Bokhandel har skrivit ett blogginlägg om den fysiska bokens särställning och bokbranschens behov av besinning inför en framtid som inte alls kommer att bli särskilt digital. Jag håller föga förvånande inte med henne, och har hittills kommenterat två gånger. Dock grämer det mig att jag glömde bort att skriva avslutningen på min mening om hur en normal bokläsare i dag ofta beter sig. I andra kommentaren står (efter en beskrivning av hur litteraturkonnässörer föreställer sig läsestunder i fåtöljer med läderinbundna böcker med god papperskvalitet): Samtidigt stressar normalbokköparen in på Pocketshop, rycker åt sig något från topplistan och rusar vidare mot tåget. Det skulle ha funnits en avslutning i stil med där hon hoppas få en sittplats för att hinna läsa en kvart, innan det är dags att kliva av och skynda hem för att börja med middagen.

• I dag arrangeras Textmässan på Söder. Vi ska så klart dit. Ska ni?

Igång tidigt för att åka ut till Kista för att delta i halvdagskonferensen ”Framtidens digitala media”, där jag ska medverka i slutpanelen och hålla ett kort anförande om mina erfarenheter hittills av mitt utgivningsprojekt. Det ska bli väldigt spännande, även om jag är väldigt sömndrucken, Tage tyckte att det i natt var ett ypperligt tillfälle att ha stånk, stön och skrik-fest i natt, nu sover han dock sött i sin sitter, han och Johanna ska ansluta i Kista senare.

Gotta run!

Inför presentationen av mitt egenutgivningsprojekt i december valde jag att dra in den existerande e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken”. Jag tyckte att det kändes fel att det fanns en e-boksversion med kopieringsskydd av min debutroman till försäljning, när jag aktivt valde att sprida den nya romanen utan skydd samt för den delen har ondgjort mig över dumheten i drm-lösningar i flera års tid. Så puts väck med den sade jag till Elib, som snabbt drog in den. Ambitionen var att fixa en ny, ”ren” version illa kvickt.

Det var snart ett halvår sedan. Fortfarande är den inte gjord. Det finns en otillfixad råversion i min iPhone, det är allt.

Det grämer mig på flera sätt. Dels stör det mig att jag inte har gjort det jag föresatte mig att göra – åtminstone inte i den hastighet jag tänkt mig – för fixad, utlagd och spridd ska den ju så klart bli. Men dels stör det mig också eftersom det innebär att jag går miste om en liten summa pengar, då ersättningen för utlån av e-böcker för författaren är rena guldgruvan jämfört med biblioteksersättningen för fysiska böcker. Varje utlån av en e-bok ger en ersättning på tio kronor till författaren (samt en tia till Elib). Jämfört med den dryga krona en författare får varje gång en pappersbok lånas ut – pengar som dessutom inte ens betalas ut till författaren själv utan pytsas in i Författarfonden om man inte kommer över ett visst antal utlån per år – gör det vilken dussinförfattare som helst till Joakim von Anka i jämförelse.

Det rör sig i mitt fall visserligen inte om några stora pengar, men enligt Elibs statistik lånades ”Vi har redan sagt hej då” ut ungefär 50 gånger som e-bok under sina första tre månader ute på biblioteken. Säg att den håller i det under hela året, och att ”Dannyboy” hade lånats ut ungefär med samma frekvens om jag inte plockat bort den. Det ger totalt en intäkt på 4000 kronor för mig, varav hälften går bort i skatt. Kvar blir 2000 kronor som jag hade kunnat köpa leksaker till Tage för. Nu riskerar han att bara få hälften så mycket i julklapp, stackarn.

Men du får väl skylla dig själv när du är så jävla korkad att du ger bort e-boken gratis. Ja, det får jag väl så klart, en del av de snart 1000 personer som laddat ner ”Vi har redan sagt hej då” här från sajten hade kanske lånat den på bibblan annars vilket gett mig – eh förlåt jag menar Tage – en del kosing, även om det visserligen är mycket krångligare att läsa bibliotekens e-böcker än de filer jag erbjuder här på sajten. Biblioteksversionerna är ju tyvärr fortfarande kopieringsskyddade, vilket i praktiken gör dem svåra att läsa på något annat än datorskärm.

Hur som helst – se det här inlägget som en fet påminnelse till mig själv att se till att fixa den där förbannade nya e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken” någon gång. Här finns ju pengar att tjäna, för bövelen.

I fredags var jag som jag tidigare nämnt i Umeå, och deltog i ett samtal om bokens framtid på litteraturfestivalen Littfest. Samtalet filmades även och sändes live via Bambuser, och kan så klart fortfarande ses. Kolla in vetja.

Det blev ett trevligt, om än kanske något spretande, samtal mellan mig, Per Helin från Publit och Christer Nylander från riksdagens kulturutskott – och jag fick helt klart blodad tand. Jag vill medverka i fler sådana här samtal, jag vill sitta på en scen och babbla om litteraturen, bokbranschen och mitt författande varje dag! Eller åtminstone varje vecka. Kom igen, anordna fler grejer – och bjud in mig!

Hm. När jag tänker efter så gör ju jag och Johanna visserligen något liknande när vi gör DJtv varje vecka – även om vi aldrig spelat in inför livepublik – men mycket vill alltid ha mer.