Livesänd kulturkofta

I morgon vid den här tiden har jag, om allt står rätt till här i världen, nyligen landat på Umeå flygplats och sitter på en flygbuss på väg till Folkets hus, där jag ska medverka på Littfest och samtala om bokens framtid vid ett seminarium. Det ska bli väldigt roligt, och jag har spenderat en del av förmiddagen till att fundera på vad jag ska ha på mig. Skjorta och kulturkofta? Skjorta, slips och kulturkofta? T-shirt och kulturkofta? Möjligheterna är oändliga.

Och vet ni vad? Ni kan alla se vad jag valde i klädväg – live! För Littfest bambusar vårt seminarium, och de flesta andra, på den här sajten. Vi börjar hålla låda klockan 14.30, så det blir perfekt till eftermiddagskaffet med andra ord. Tune in!

Jamen hur ska vi få betalt då?

Få som följer den här bloggen har väl missat att jag ska åka till Umeå och delta i ett seminariesamtal på litteraturfestivalen Littfest om bokens framtid nästa fredag. Nu har den avslutande delen av mitt gästbloggande hos dem publicerats, med rubriken Jamen hur ska vi få betalt då?.

Svaret är inte särskilt uppmuntrande. Eller nej rättelse – det har aldrig någonsin varit särskilt uppmuntrande. Vad jag menar förstår ni om ni läser.

I kartonglandet

Jag borde ha ägnat en del av dagen till ett gästbloggsinlägg hos Littfest, ska ju medverka i ett seminarium i Umeå i deras regi den 9 april, under rubriken ”Bokens framtid”. Men istället har vi gått total galore på de resterande flyttkartongerna hela dagen. Tror faktiskt att vi är nere i under tio ouppackade lådor nu.

Nu har dessutom Johannas föräldrar dykt upp från Vittangi för att syna sitt första barnbarn. Så gästinlägget får nog anstå till i morgon åtminstone.

Bokens framtid finns i Umeå

Om ni skulle råka befinna er i närheten av Umeå den 9 april, så tycker jag att ni ska ta och besöka deras litteraturfestival Littfest. Ni får då inte bara chansen att se författare som PO Enquist, Kjell Johansson, Jonas Karlsson, Peter Kihlgård, Katarina Mazetti och Kristian Lundberg framträda i olika sammanhang, ni kan också kolla in mig då jag deltar i seminariet Bokens framtid tillsammans med Per Helin och Christer Nylander, under ledning av Andreas Ekströms moderatorskap.

Det finns dock ett men. Min medverkan är helt avhängig att bebisen håller sig till den födelsetid som barnmorskan angivit, eller eventuellt bestämmer sig för att komma ut minst en vecka för tidigt. För att minimera risken att missa något livsomvälvande är mitt besök i Umeå planerat till en riktig hit and run, mitt flyg går från Arlanda 11.25 och jag är åter i Stockholm 18.15.

Kom dit vetja! Blir ju kul ju.

——

Uppdatering: Och just det ja – kan man inte vara på plats i Västerbotten så kan man även följa seminarier och dylikt via Bambuser! Så nu finns inga ursäkter alls för att inte se mig hålla låda.

——

Uppdatering #2: Här finns alla uppgifter om hur Littfest jobbar med sociala medier, med en presentation om vad de tänker göra under årets festival.

DJtv #53 – Är bokreans saga all?

Förra veckan ansåg vi ämnet för oviktigt för att komma ihåg, men den här veckan tar vi igen det vi missat genom att dissekera bokrean på längden och tvären. Är den en företeelse som hör en svunnen tid till, är dess dagar räknade? Och om så är fallet, vad beror det på? Och trots att vår inställning till rean får sägas vara sval, passar vi på att bjuda på ett par köptips från årets upplaga. Dessutom får ni veta vilken som är Sveriges mest sålda bok genom tiderna!

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Rean började svagt – Svensk Bokhandel
Bokrean är dödsdömd – blogginlägg av Daniel
Bokrean in action – Johanna skriver om rean på Bokhora
Måns Ivarsson: ”Vill du ha din frihet får du ta den
Sju sorters kakor

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Bokrean är dödsdömd

Bokrean har funnits i Sverige i någon form i princip alltid, eller åtminstone alltid i modern tid. Den nådde sin absoluta topp så sent som 2004, om en faktaruta i Dagens SvD (ej på nätet) talar sanning.

Ändå är jag övertygad om att bokreans dagar är räknade. Det är jag visserligen knappast ensam om att tro, olyckskorpar har kraxat ett tag, men nu tror jag verkligen att det är på väg att ske. Inte nästa år, troligen inte året därefter heller, kanske heller inte 2013, men 2015 tvivlar jag på att bokrean finns kvar i den form vi känner den i dag.

Inom bokbranschen har det på senare år blivit legio att det bråkas högljutt veckorna före reastarten. Någon aktör tjuvstartar med några timmar, en annan bestämmer sig för att tillåta förhandsbeställningar trots att en överenskommelse nåtts om att sådana inte skulle förekomma längre, någon skickar ut en katalog för tidigt och en annan tycker inte att den fysiska bokbranschens överenskommelser gäller när det kommer till nätförsäljning och skapar egna regler. Det här är inget som kunderna märker, men bokrean är likt ingen annan händelse inom svensk handelssektor strikt reglerad och rituell till sin form. Inom branschen finns en konsensus om att kadaverdisciplin måste råda bland aktörerna, annars faller rean som ett korthus.

Och faller gör den, även om korthusdramatiken nog uteblir. Jag tror nämligen inte att faktumet att Ica Maxi tjuvstartade årets rea med fyra-fem timmar kommer att döda den svenska bokrean. Jag tror att avlivningsprocessen redan har pågått ett tag, och att det inte är svårare än att det är dagens samhälle som långsamt men skoningslöst dödar den. Ingen bryr sig helt enkelt längre.

Det samhälleliga kollektivet är på väg in i en situation där det inte längre känns meningsfullt att vid ett specifikt tillfälle under året handla utvalda böcker till rabatterat pris. Vi vill ha allt, och vi vill ha det nu, ja helst redan i går om tillfälle då gavs. Ja, det är klart att det beror på internet. Vårt samhälle är på väg att genomgå en totalförändring som inte bara berör sådant vi spisar digitalt, utan även fysiska varor, eftersom vårt sätt att tänka håller på att programmeras om. Jaha, bokreakatalog, intressant. Ja, den där romanen vill jag väl ha tror jag. Vad är det för datum i dag? Eeh, what, varför ska jag vänta i tio dagar på att få köpa den? Orka liksom, och så läggs katalogen åt sidan.

Jag säger inte att det här redan har skett, men det håller på att bli verklighet. Sakta men säkert vittrar fundamenten för rean bort, kunderna uteblir och pressfotograferna som kommenderats ut för att plåta glada konsumenter med fullproppade kundkorgar dokumenterar istället vardagsstiltje och året efter struntar man i att ens åka ut för att plåta. Det här har för övrigt redan skett, när jag i går eftermiddag rewritade en text från Svensk Bokhandel om att årets rea börjat svagt hittade jag inget från årets rea att bildsätta med, inte heller från fjolårets. Scanpix plåtade senast reastarten 2008. Vad är hönan och vad är ägget? Omöjligt att säga, jag skulle säga att uppmärksamhetsminskningen, försäljningsminskningen och festminskningen går hand i hand.

Troligen kommer de stora bokhandelskedjorna, de som riktar sig till den breda allmänheten, att börja montera ner först. Bokrean kommer inte att försvinna helt, den kommer att överleva som begrepp och hållas igång som en bokfest för de initierade av välsorterade entusiastboklådor som riktar sig till en köpstark medelklasspublik i de stora innerstäderna – ni vet den där sortens bokhandel som i medierna alltid symboliseras av Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm.

Slutligen något som just slog mig. Förra söndagen tänkte vi göra DJtv om den stundande bokreastarten. Vi kollade lite i katalogerna och förberedde. Sedan satte vi oss och kollade på OS, och glömde helt bort att spela in avsnittet.

Det har aldrig hänt tidigare.

Drömmen om en litterär Pixibok

Piratförlagets Mattias Boström skrev i går en intressant bloggpost hos Same Same But Different om hur följetongen kan få nytt litterärt liv i och med framväxten av e-böcker och nya betalningsmodeller på nätet. Prenumerationstanken finns ju redan utbyggd i podcast-världen, men har hittills mest varit ljud- eller videobaserad (DJtv går ju exempelvis att få som veckoåterkommande podcast), men hittills har det inte funnits någon modell för distribution av litteratur i den här formen. Kanske kan e-boken ändra på det framöver. Följetongen är ju annars en anrik litterär tradition, exempelvis skrev ju Charles Dickens många av sina romaner som tidningsföljetonger back in the days.

Hur som helst, det var inte riktigt det jag hade tänkt skriva om här, även om det rör sig inom ett liknande härad. Ända sedan jag bestämde mig för att ge ut ”Vi har redan sagt hej då” som print on demand har jag nämligen sneglat med lysten blick mot det miniformat som min distributör Publit erbjuder, böcker som får vara maximalt 48 sidor tjocka samt kan tryckas så små som 12 gånger 12 centimeter, en något förvuxen och något mer texttung Pixibok, om ni så vill. Dessa böcker kostar till skillnad från de ”vanliga” böcker som Publit trycker för 69 kronor styck bara 39 kronor, vilket i och för sig fortfarande är rejält mycket högre än för traditionellt tryck, men ändå ganska överkomligt.

flygandekaninen.jpgOch vad ska jag då med det här konstiga formatet till? Jo, skriva någon typ av långnovell så klart! Jag tänker mig att man i en sådan här bok skulle kunna laborera lite med textstorlek och dylikt, och trycka in ganska mycket text på sidorna trots miniformatet. Resultatet skulle kunna bli en berättelse på cirka … 60 normala romansidor om man gav sig fan på det, som skulle kunna säljas för runt ungefär samma pris som en pocketbok – ja alltså samma pris som en pocketbok i fysisk butik och inte hos nätbokhandlarna, för annars går inte ekvationen ihop ens som nollsummespel.

Förutom att trycka den som pod-bok ska en sådan långnovell så klart också läsas in som ljudbok, som ges ut som podcast i säg … fyra avsnitt, som släpps ett per vecka fram till den officiella releasedagen av den fysiska boken samt e-boken.

Vad skulle jag tjäna på det här? Troligen inte ett jävla skvatt. Men det är heller inte poängen. Poängen är att jag tycker att det vore så förbannat roligt att genomföra som pausunderhållning innan jag börjar skriva på nästa riktiga roman.

Ja, det var min väldigt löst skissade programförklaring. Återstår bara att komma på vad berättelsen ska handla om samt skriva den.

Olycklig läsplattemiss

Alltså, ser det inte lite konstigt ut när DN i dag provar läsplattor och ger koncernsystern Adlibris Letto-platta högst betyg (en trea), och främst motiverar det med att man får fyra titlar förinladdade vid köp, samtidigt som  man ger man Bokus Cybook-platta en tvåa, och missar att informera om att den kommer med sju förladdade titlar?

Visst, i ärlighetens namn så får även Bokusplattan en minuskommentar för att den saknar mp3-funktion, men det känns ändå en smula olyckligt. DN bör, särskilt i och med att de har en egen nätbokhandel i samarbete med Adlibris, vara extra noga när man recenserar dem samt dess huvudkonkurrent.

Framtiden tillhör inte läsplattan

Så har då e-bokskriget brutit ut, om man får tro Resumé. Norstedts lanserar i dag en läsplatta i samarbete med Bokus där man får sju e-böcker på köpet, och den litterära agenten Joakim Hansson hintar på Twitter om att valet av lanseringsdag knappast är en slump, månne har Bonnierförlagen planerat en liknande e-bokslansering till i morgon.

Och det här är ju så klart jättebra, jag har propagerat för e-böcker ett bra tag nu, och vill dessutom hävda att min e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” är Sveriges för tillfället hetaste e-bok, eftersom den har laddats ner snart 700 gånger på mindre än en vecka. Nej, jag tar visserligen inte betalt för den – även om man gärna får köpa e-boken på traditionellt vis också eller donera pengar om man vill på nedladdningssidan – men det visar ändå att det finns ett intresse för den, människor har tagit sig tid nog för att ladda ner och börjat läsa.

Och det är just av den här anledningen jag tror att storförlagens storstilade lanseringar av läsplattor och e-böcker till paketpris kommer att bli en parentes i den digitala litteraturhistorien. Den specifika läsplattan var redan tidigare en nischprodukt som vägrade ta ordentlig fart, och det blev knappast bättre när Apple lanserade sin iPad häromveckan, sällan har väl en produkt förpassats till stenåldern så fort som Kindlen gjorde den 28 januari när Steve Jobs äntrade scenen. Framtiden ligger i produkter som klarar alla sorters media, samt i att distribuera filer som kan läsas överallt. ”Läsplattor” kommer aldrig att bli en bred produkt, något alla de teknikföretag som det senaste halvåret spottat ur sig mer eller mindre otympliga tekniska tingestar lär bli varse. Det är ett slitet gammalt uttryck – men framtiden tillhör multimediamaskinen, prylen vi kan använda till all vår mediakonsumtion, inklusive traditionell läsning.

Den bästa maskinen vi har i den riktningen på marknaden i dag heter iPhone. Det är en produkt som bokbranschen hittills fnyst åt eller velat ”glömma” eftersom de inte har kunnat använda sina kopieringsskydd på den. Men siffrorna från min nedladdningsstatistik är tydlig – 90 procent har laddat ner den variant jag gjort specifikt för iPhonen, och runt 10 procent har valt filerna jag optimerat för skärmläsning, ”vanliga” läsplattor samt Kindle.

Bokbranschen verkar inte vilja acceptera det, av någon outgrundlig anledning vill de väldigt gärna krångla till det och få oss att köpa en dedikerad produkt som redan är omodern när de borde koncentrera sig på att börja sälja filer till de 350 000 svenskar som i dag äger en iPhone istället. Jag lovar – det är inte jobbigt eller svårt eller bökigt att läsa på den. Tro mig.

——

Uppdatering: Ah, det tog bara timmar innan Bonniers/Adlibris kontrade med sin Letto (som egentligen är en BeBook). För att göra e-boksvärlden ännu krångligare passar de även på att lansera ett nytt filformat kallat lettobok. Nu visar det sig visserligen inte vara värre än att det bara är en epub-fil med annat sorts namn, men det irriterar mig att vi därmed får ännu en filändelse som folk inte kommer att fatta om de kan använda på någon annan produkt. Vilket väl säkert är precis deras avsikt. Argh.

Summa summarum: Norstedts/Bokus varianter är snäppet snyggare än Bonniers/Adlibris, men de ser fortfarande ut som tekniska prylar tagna ur en våt dröm Steve Ballmer hade 2002. Och även om Adlibris vd Pär Svärdson så klart försöker prata ner Apples produkter som undermåliga när det kommer till läsning och prisa e-bläcksläsarna så är jag tämligen övertygad om att han har fel.

DJtv #51 – Läspaddan

Med anledning av allt snickelisnack kring Apples iPad dyker vi i veckans avsnitt av DJtv på allvar ner i läsplattornas värld. Med hjälp av Billingska Bokhandeln i Höör har vi känt och klämt på tre olika sorters läsplattor. Resultatet? Jodå, det tar sig, men iPhone är fortfarande den bästa prylen för att läsa e-böcker på.

Läsplattor vi pratar om i veckans avsnitt:
Sony Reader PRS-600
Sony Pocket Reader PRS-300
Cybook Gen 3
iPhone
iPod touch

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Se Johanna prata läsplattor i SVT

Allt handlar ju faktiskt inte om mig och min förbaskade roman här i världen, en del handlar ju om Johanna också. I morse var hon med i SVT:s ”Gomorron Sverige” igen, och den här veckan var det e-böcker, läsplattor och iPad som var på tapeten. En ypperlig insats, om jag tillåts säga det själv, och det gör jag.

T-banebiblioteket

Efter radioprat och besök hos barnmorskan i går morse (vår parvel är så löjligt normal enligt utvecklingskurvan att det är onormalt) slank vi på väg mot arbetet in på t-banebiblioteket vid Östermalmstorg, som jag hittills lyckats missa att besöka.

På många sätt kändes den relativt nyöppnade filialen helt ljuvlig. Kompakt, modern, luftig, öppen attityd och … kompakt, nämnde jag det? Och så faktumet att det är inhyst i en tunnelbanenedgång, jag får ståpäls bara av att skriva meningen.

Efter att ha gått runt där i några minuter insåg jag dock en sak. Jag tror banne mig att vi har fler böcker hemma än vad de har här, sade jag till Johanna. Nej, så kan det väl inte … Hon stannade och måttade med ögonen. Jo, vi har nog faktiskt det, konstaterade hon.

Nu anser jag visserligen inte att mängden titlar nödvändigtvis måste vara det viktigaste i ett bibliotek. Faktum är att jag personligen främst nyttjar biblioteksrummet som en plats för att i lugn och ro kunna sitta och pilla med mitt skrivande och insupa atmosfär. Och i det avseendet såg t-banebiblioteket ut att kunna fungera alldeles ypperligt, tanken att jag kan sitta rakt ovanför bruset och beskåda folkvimlet men själv befinna mig i en lugn glasbubbla lockar mig mycket, och helt ärligt kände jag för första gången på länge en längtan efter att börja skriva på roman nummer tre de få minuter vi befann oss där.

Men innebär det att det är ett bra bibliotek?

Jag vet inte.