Boken och framtiden-arkiv - Sida 26 av 39

Nu satsar vi oss ur krisen, hörni.

Jag har ju gjort mig lustig över det här några gånger, senast i helgen, men kors i taket, kolla vad Svensk Bokhandel skriver två texter om i dag – Akademibokhandeln medger att de senaste årens hårdare satsning på bästsäljare och färre böcker av olönsam art – mindre akademi och mer bokhandel som förre chefen Ulf Lindstrand sade i en kritiserad intervju för några år sedan – inte varit så lyckad. Nu blir det åter satsning på ”den välsorterade bokhandeln med fokus på kvalitet och information”. Akademibokhandeln ska också fokusera mer på allmän facklitteratur och kommunikation med omvärlden för att betona läsningens betydelse.

Hurra! Hoppas att Bokia snabbt följer efter.

Med stora krafter följer ett stort ansvar

UPPDATERAT INLÄGG.

Bokrean är igång! Eller ja, åtminstone på nätet. Eller ja, åtminstone så är förhandsbeställningarna igång på nätet. Bokus öppnade portarna redan i tisdags, och Adlibris i går, och utbudet och priserna är väl som vanligt snarlika med vissa avvikelser åt olika håll. Mina egna priser – jag har valt att ha med båda mina romaner i rean i år – är 19 kronor för ”Dannyboy & kärleken” både hos Adlibris och Bokus, och ”Vi har redan sagt hej då” går för 69 kronor hos Adlibris och 72 kronor hos Bokus. Same same, just slightly different.

Hur ser reorna ut på nätet rent allmänt då? Om vi säger så här:

Jag har alltid haft ett väldigt bra samarbete med Adlibris, ända sedan ”Dannyboy” kom ut i pocket och jag startade mitt vingliga miniförlag för snart fem år sedan har jag bemötts otroligt bra av deras inköps- och marknadsavdelningar, men det går samtidigt inte att blunda för hur sajterna ser ut. Adlibris har genomgått väldigt få förändringar genom åren, vilket säkert beror på att de har ett stort marknadsövertag gentemot konkurrenten, men där Adlibris ofta känns omodern, är Bokus sajt år 2011 rejält mer inbjudande och användarvänlig. Reafliken är inget undantag. Jag älskar att man på förstasidan för exempelvis skönlitteraturrean hos Bokus i vänsterfliken genast ser hur många titlar det finns på rean inom alla genrer och att man med ett knapptryck kan filtrera ut vilka böcker som exempelvis är särskilt väl anpassade för 9-12-åringar, vilka romanserier som finns på rean, vilka reatitlar som puffas för med bokvideos (min är en av dem!), vilka som har recensioner, vilka som är på svenska respektive engelska och så vidare. Klickar man sedan ner sig ett steg, och exempelvis väljer ”samtida skönlitteratur”, ändras filtreringssiffrorna i vänsterfliken och fokuserar enbart på samtiden, och att man sedan kan fortsätta att klicka sig neråt i hierarkin tills man når exakt de sökriterier man själv vill ha. Smart, enkelt och på intet sätt störande om man bara är ute efter att bläddra igenom hela utbudet utan en massa lullull.

Hos Adlibris då? Tja, där kan man välja genre samt använda en sökruta. That’s it.

Kom igen nu Adlibris, bättre kan ni. Innan nästa års rea drar igång vill jag se en rejält moderniserad sajt som lockar till nya läsarupptäckter på samma sätt som Bokus numera gör. Ni må vara etta på marknaden, men med stora krafter följer också ett stort ansvar, som Spindelmannens farbror sa.

——

UPPDATERING: Och som om de inte hade nog att göra på Adlibris efter att jag beordrat dem att bygga om sajten, kommer nu på eftermiddagen nyheten att företagets två kvarvarande grundare, Pär Svärdson och Fabian Fischer, lämnar företaget. Svensk Bokhandel har hela storyn och analysen.

DN Bok, boktorsken och jag.

Alltså, har den en gång så stolta (nåja) satsningen DN Bok i princip dött sotdöden? I skrivande stund toppas denna flik på DN Kultur av ”Familjen Larssons svar till Gabrielsson” och ”Lapidus knyter ihop sin trilogi”, vilket visserligen är två fina litteraturnyheter, men de är skrivna den 26 respektive 27 januari, vilket väl är att tänja på begreppet ”nyhet” lite långt.

Längre ner i flödet dyker visserligen färska recensioner och nyhetsartiklar upp, men om jag tillåts sia om sidans uppbyggnad utan att ha någon egentlig koll skulle jag säga att de hamnar där per automatik, medan de två topptexterna lagts in manuellt, och således stannar där tills någon kommer på tanken att byta ut dem.

Visserligen är det så att antal klick är rätt få när man kommer två underavdelningar ner på en sajt, men det handlar ju om att vårda sitt varumärke också. I pappersupplagan har DN Boklördag på kort tid blivit en etablerad institution på lördagar bland litteraturälskare. Nätmotsvarigheten framstår just nu som en oäkting ingen vill kännas vid.

När DN Bok lanserades lagom till bokmässan 2008 skrev jag följande i bloggen

Behagar de uppdatera den ordentligt så känns det som en välriktad satsning i tiden (internet är ju det nya svarta, ni vet).

och det känns ju fortfarande som en tanke.

Och på tal om mitt inlägg från 2008 – i slutet nämns att Jonas Thente i en ironisk släng till Bokhora ville döpa DN Bok till Boktorsk, ett domännamn som vid den här tiden ägdes av vår vän Fredrik. Han verkar dock ha slutat betala fakturan, för när jag kontrollerade boktorsk.se i går kväll fanns den tillgänglig för köp.

Inte nu längre.

Det blir för jobbigt att sålla

Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners (hittills) tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:

Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.

Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.

Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.

Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.

Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.

Intervju i Macworld

I det purfärska numret av Macworld intervjuas jag i samband med en sex sidor lång e-boksspecial. En fin text om jag får säga det själv, och det får jag eftersom det här är min blogg, om utgivningen av ”Vi har redan sagt hej då” med fokus på de fria digitala utgivningarna. Texten kommer väl på Macworlds sajt om några veckor, jag vill minnas att de brukar publicera sina papperstexter med viss eftersläpning, men annars är det bara att springa till Pressbyrån och köpa. Ni får ju ett fullmatat januarinummer som bonus.

Google Ebooks är här. Typ.

Så kom den då till sist, Googles e-boksbutik, finurligt kallad Google Ebooks.

Eller ja, kom och kom. Den lanseras i USA nu i alla fall, resten av världen ska rullas ut nästa år. I nuläget verkar det inte ens gå att surfa runt i butiken från Europa, något som irriterar mig. Jag vill gärna åtminstone kunna se vad jag missar.

Hur som helst. Google påstår att det nu äntligen kommer en e-boksbutik som är ”öppen”. Tja, det innebär inget mer än att du kan använda den på ett stort antal enheter, böckerna som du köper är självklart kopieringsskyddade med Adobes väldigt låsta teknik. Här har svenska Elib lyckats dra marknaden bra mycket längre, i och med att de flesta e-böcker som säljs här bara ges en vattenstämpel, men i övrigt är öppna på riktigt.

Två saker som jag gillar rent spontant är att man inte behöver en särskild app i sin mobil för att läsa böckerna, utan det går lika bra att använda webbläsaren, samt tanken om synkning. Eftersom all info om din läsning synkas mot ditt Googlekonto i molnet, ska Google Ebooks hela tiden kunna hålla koll på var i läsningen du befinner dig. Om du läser några sidor på morgonen på din läsplatta, och sedan fortsätter på mobilen på väg till jobbet, så ska Google Ebooks automatiskt veta var i handlingen du befinner dig. Enligt ett första test hos Techchrunch funkar det här än så länge bara ungefär hälften av gångerna dock, men det är väl förhoppningsvis bara barnsjukdomar. Nu väntar vi bara på att den här synkningen också ska inbegripa ljudböcker, så att jag kan återuppta ”läsningen” genom att lyssna när jag sticker ut och springer också (jag anmälde mig till lotteriet för att springa 2011 års upplaga av New York Marathon i går).

En annan grej som verkar en smula konstigt är att om jag förstår det hela rätt, så får du om du är ett stort förlag behålla 70 procent av försäljningspriset för egen del, och Google plockar 30 procent (välkänd gammal modell från iTunes). Men är du en mindre spelare, säg egenutgivare, så får du bara behålla 52 procent av försäljningspriset.

Slå på de små bara, gör det.

Det kom ett brev

I går sammanfattade jag ju de digitala utgivningarna av ”Vi har redan sagt hej då” en smula i DJtv. Och som vore det en tanke fick jag i går eftermiddag ett mejl från någon i Norge som gick i liknande självutgivningsbanor och hade några frågor. Jag svarade på frågorna rätt utförligt under kvällen, och insåg när jag var färdig att jag nog svarat så långrandigt mest för mig själv, knappast för att frågorna krävde det. Jag ville helt enkelt summera upplevelserna så här långt på något sätt.

Så vafasiken, jag tar och publicerar hela klabbet här på bloggen också.

> Hei!
>
> Fant frem til bloggen og bøkene dine gjennom forfattercoachen Johanna Wistrands blogg. (http://enbokblirtill.blogspot.com/)
>
> Har lest med smil utdragene fra ”Vi har redan sagt hej då”. Han gjør det ikke lett for seg, hovedpersonen. 🙂
>
> Synes det er modig og kult at du har gitt ut boken selv. Og du har jo jobbet masse for å markedsføre boken på egen hånd. Funderer på å gjøre det samme, og lurer derfor på om du i ettertid synes det var en riktig avgjørelse?
>
> Ville du gjort det igjen? Vil du anbefale andre å gjøre det samme?
>
> På forhånd, tusen takk for tilbakemelding.

Hej!
Oj, svåra frågor. Men intressanta! Jag ska göra mitt bästa för att svara.

Jag ångrar absolut inte att jag valde att ge ut boken på det sätt jag gjorde. Det finns alltid två sidor av ett mynt, och det är möjligt att romanen hade fått lite mer uppmärksamhet eller ”kredd” i traditionell media om jag hade gett ut den på ett etablerat förlag. Men det där är svårt, för jag kan ju egentligen inte veta i vilken utsträckning jag verkligen hade uppmärksammats mer. Kanske är det bara mitt ego som vid några tillfällen tagit en smula stryk, eftersom det alltid kommer att finnas de som inte tycker att en utgivning på eget förlag är på riktigt, oavsett en boks eventuella kvaliteter. Och eftersom jag redan hade en fot inne i branschen dels genom mitt arbete som journalist, och dels genom att jag har debatterat den svenska bokbranschen en del i min blogg och lärt känna en del människor i den, så känner jag ju av det där på ett annat sätt än om jag inte haft någon insyn alls. Eller, jag inbillar ju mig att jag känner av det i alla fall, man kan lätt bli lite paranoid…

Hur som helst – utfallet av min utgivning blev väl ungefär som jag hade förväntat mig på det stora hela. Om jag hade fått önska så skulle jag kanske ha fått några fler recensioner i dagspress, nu fick den sju har jag för mig, och även om det inte är dåligt så är det en rejäl bit från de drygt 30 som min debutroman fick. Om jag hade fått önska kanske jag hade fått … tolv. Men det där är väl också egentligen mest något jag tänker på eftersom jag själv är journalist och vill få uppmärksamhet i ”min egen” värld, uppmärksamheten bland bokbloggare var jättestor, och nästan alla där var oerhört positiva och verkade inte nämnvärt bry sig om att boken var egenutgiven, vilket däremot dagstidningsrecensionerna väldigt gärna poängterade (gärna med påståenden om att boken hade behövt en redaktör, dock rådde ingen konsensus om VAD den här redaktören skulle ha uträttat för underverk, de pekade på lite olika grejer).

Slutsatsen är väl att ja, jag är nöjd med hur det gick och jag ångrar det inte. Det var mycket jobb och stundtals nästan övermäktigt, men också oerhört roligt och lärorikt. Om jag kommer att göra det igen vet jag inte riktigt, det beror nog också på hur min nästa roman blir tror jag, jag har en tanke om en bok som jag tror har potential att bli ”större”, och kanske vore det då dumdristigt att ge ut den själv om den har bättre möjligheter att uppmärksammas rejält om den ges ut på traditionellt sätt. Men samtidigt lär den här ännu väldigt oskrivna romanen knappast vara färdig för utgivning före 2013, och vem vet hur det traditionella sättet att ge ut böcker på ser ut då?

Råder jag dig och andra att göra samma sak? Well, ja, både och. Jag vet inte riktigt vilken din bakgrund är, och jag vet heller inte riktigt hur snacket går i Norge, men jag ska ju inte sticka under stol med att jag så klart hade nytta av att jag var åtminstone lite etablerad som författare innan jag gjorde det här. Är man helt ny i branschen blir det så klart ännu svårare att nå ut och bli tagen på allvar.

Hoppas att mina svar inte gjorde dig besviken. Lycka till, och låt mig gärna veta vad du bestämmer dig för!

/daniel

All books ever written – än sen då?

Som jag sa till min kollega Erika när hon ringde och ville prata Google inför bokmässan och det seminarium som skulle hållas där om Googles bokambitioner förra månaden – jag är inte alls övertygad om att bokförlagen åtminstone i ett kortare perspektiv har så mycket att frukta från Google Books, eftersom Google tvärtom vad många tror inte alls är superframgångsrika på alla områden de ger sig in på. Tvärtom är de ofta rätt taffliga. Och det har förekommit rätt många indikationer på att den här massiva inscanningen av i dagsläget 15 miljoner böcker de gjort inte håller måttet rent kvalitativt.

Och i dag såg jag via Adam Gardefjord ett alldeles lysande och samtidigt väldigt nedslående exempel på just det. Sir Arthur Conan Doyle torde snurra ett par varv i sin grav om någon ger honom länken till artikeln. Att säga att Googles inscanning av hans ”The parasite” är undermålig är närmast att linda in sanningen när man ser resultatet, och om jag förstått saken rätt är det här inte ett undantag, utan snarare en regel på hur kvaliteten ofta ser ut.

Troligen kommer det väl inte att se så här amatörmässigt ut när de ska börja sälja nya e-böcker i sin butik Google Editions, men det visar ändå hur oerhört långt ifrån konsumenter och i det här fallet läsare som Googles datatekniker befinner sig.

It’s a book

Man kan tycka vad man vill om ”kampen” mellan traditionella pappersböcker och e-böcker, men jag tror att vem som helst kan tycka att den här lilla reklamfilmen för Lane Smiths bok ”It’s a book” är särdeles charmant.

Jag hittade klippet via Sociala förlag.

Eh. Vart tog Storytel vägen då?

Något säger mig att de är rätt upprörda på Storytel i dag.

DN toppar sin kulturdel i papperstidningen i dag med att nu ska det minsann startas en ljudbokssajt på nätet, vars målgrupp är de unga, som är vana med Spotify. Bonniersatsningen, kallad Laudio, utmålas som något nytt i Sverige, i en kort passus nämns visserligen att ”ljudbokssajter finns redan, men Laudios ambition är att så småningom ha alla inlästa svenska titlar i katalogen”. Nu vid lanseringen består katalogen av 900 titlar. Modellen de valt torde vara inspirerad av amerikanska Audible, mot en fast avgift får man som medlem ladda ner en eller två ljudböcker per månad, samt köpa utöver det till lite rabatterat pris. Till skillnad från Audible erbjuder dock Laudio även en streamingmodell, man behöver alltså inte ladda ner böckerna man köpt om man inte vill, utan kan lyssna direkt via sin telefon eller dator.

Gott så. Det verkar vara en bra och framåtriktande tjänst, och allt som leder ljudböckerna bort från cd-skivan är ypperligt enligt mitt sätt att se.

Men.

Hur DN kan publicera en artikel om en sådan här satsning, och endast i förbigående skriva att det finns andra sajter som gör något liknande, övergår mitt förstånd. Den ledande svenska ljudbokssajten Storytel, som funnits i flera år och dessutom har ett avsevärt större utbud med 1600 titlar, nämns överhuvudtaget inte. Att Sigge Eklund på Bonniers inte nämner Storytel när han intervjuas är inte så konstigt, hans jobb är att sälja in sin egen produkt, men att DN bara sväljer det han säger utan att bygga på med något eget samt ge en ärlig bild av hur marknaden ser ut är bara pinsamt. Och sättet den där passusen med konkurrenterna är skrivet på, som bara går att tolka som att Laudio till skillnad från andra sajter siktar på att ha alla svenska titlar som finns, är ju helt befängd. Skulle konkurrenterna inte ha den ambitionen? Vad är det för idiotisk affärsmodell? Nej nej, vi nöjer oss med bara en del av utbudet, inte vill vi ha alla böcker heller, usch och fy.

Skärpning DN.

——

Uppdatering: Inte heller Resumé eller Dagens Media tycker att det är viktigt att notera att det redan finns andra svenska aktörer på den här marknaden.

Läsplattans vara eller icke vara

Det svenska IT-konsultföretaget Inuse har gjort en användningsstudie, där min hustru Johanna var en av de medverkande, av några av de läsplattor som finns på den svenska marknaden i dag. De lät 15 personer testa och utföra olika uppgifter på fyra olika läsplattor samt en iPad under en kortare tid, och 5 av dem fick sedan låna hem varsin apparat och utvärdera under några dagar.

Resultatet för dem som gillar e-böcker måste sägas vara nedslående. Ingen av testpersonerna var efteråt intresserade av att köpa en läsplatta. Däremot var alla som testat iPaden intresserade av att köpa den, dock inte främst för att läsa e-böcker, utan för att göra andra saker.

När jag först läste igenom deras rapport måste jag erkänna att jag blev förbryllad. Uppgifterna från USA om att Amazons Kindle säljer som smör, och sommarens uppgifter om att Stieg Larsson blivit den första miljonsäljaren som e-boksförfattare, och att Amazon nu säljer fler e-böcker än inbundna böcker på regelbunden basis – det måste ju ändå tyda på att e-boken är på gång? Visst, Sverige ligger utan tvekan i bakvattnet när det gäller e-böcker, men ändå, att ingen var intresserad av att köpa en läsplatta? Det är en smula konstigt och jag får inte riktigt ihop bilden.

Kanske ska pusslet inte heller helt gå ihop, utan består av skavande delar som på sin höjd skapar en mosaik. Så här ungefär:

Den generation e-boksläsare som säljs i dag är inte särskilt upphetsande, och Amazon må publicera hur många framgångspressmeddelanden som helst för sin Kindle – så länge de vägrar att uppge några försäljningssiffror bör man se på dem med viss skepsis. Detsamma gäller de svenska nätbokhandlarnas lanseringar av e-boksläsare i vintras. Adlibris gick snabbt ut och meddelade att deras Letto sålt slut och att de var förvånade över det stora intresset, men de vägrade att uppge hur många enheter det var som de egentligen hade köpt in, vilket med rätta fick en del kritik.

Jag har fram till och med i dag haft 1 409 nedladdningar av ”Vi har redan sagt hej då” som e-bok. Det ser jag som en jätteframgång, men det beror så klart till allra största del på att den är gratis och fri att sprida. Den kommersiella upplagan av e-boken, för jo det finns ju lite ologiskt en sådan också, har köpts blott 7 gånger. Att den finns som köpe-e-bok beror på att jag ville att den skulle finnas tillgänglig för biblioteksutlåning, och då kom den sålda upplagan med på köpet av distributionstekniska skäl. Den har för övrigt lånats ut på bibliotek 82 gånger som e-bok.

Summa summarum? Jag tror på det stora hela inte heller särskilt mycket på de dedikerade läsplattornas framtid. Däremot tror jag att framtiden för e-böcker är ljus, eftersom vi kommer att läsa dem på våra telefoner och tabletdatorer. I den riktningen pekar ju min egen statistik också – runt 90 procent av nedladdningarna av ”Vi har redan sagt hej då” utgörs av den iPhoneanpassade versionen.

Hallå bokbranschen, är ni där?

Förra året vid den här tiden surrade det svenska litteraturlandskapet av e-bokens snara ankomst och branschens stundande strukturomvandling och varje tidning med självaktning skulle ha en nu dör pappersboken! … väl?-artikel. Det anordnades debattkvällar som visserligen mest blev pannkaka och det pratades på bokmässan och det var allmänt liv och rörelse. Och ja, e-boken kom så sakteliga, men har så klart lång väg kvar att vandra, men det är inte poängen med det här inlägget.

Min fråga är – vad händer i år i bokbranschen som orsakar stormar och oro? I höst? Inte så himla mycket vad? Jag tycker mig knappt ens känna en bris av något. Eller är jag bara så upptagen med att mata Tage till sömns om dagarna att allt passerar förbi utan att jag märker det?

Upplys mig gärna om så är fallet.