9. Fem saker jag borde ta tag i

1. Färdigställa romanen.

2. Färdigställa den andra romanen.

3. Bestämma mig för vilken av de två ovanstående romanerna jag egentligen borde färdigställa. För dagens läge är lite hopplöst, jag har två helt väsensskilda berättelser som båda står och stampar någonstans i slutet av den första fjärdedelen av handlingen. Hade jag från början fokuserat på en av dem hade jag kanske varit åtminstone halvvägs, troligen än längre dessutom, jag är rädd att det här velandet fram och tillbaka drar ner skrivartempot överlag.

4. Göra den här sajten mer mobilvänlig. Det är inte det att den inte ser bra ut i mobilen, men väldigt mycket information skalas bort på de mindre skärmarna, vilket jag varit inne på tidigare. Det skulle jag vilja få ordning på. Förslag på lämpliga WordPressteman mottages fortfarande tacksamt.

5. Sortera in den rena tvätten på rätt plats i klädskåpen så att den nuvarande statusen – där entusiastiska barn har plockat plaggen från tvättkorgen och slängt ut över halva vardagsrumsgolvet – upphör.

——

Det här är del 9/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Avfärd

Ligger i gryningen bredvid Ejda i sängen, hon som jag var så arg på i går kväll efter att hon trots mina försök att stoppa henne lyckats smyga av sig blöjan och sedan ställt sig i det lilla hålet mellan vardagsrumssoffan och väggen där hon knappt får plats längre och bajsat järnet och sedan slirat runt i innan jag lyckades få stopp på föreställningen.

Hur kan någon jag ibland kan känna sådan irritation mot nu trycka sig mot min sida och med sina lätt förkylda snusningar kittla min arm och framkalla sådan bottenlös saknad inom mig innan jag ens har hunnit åkt?

Och Tage. Älskade stora lilla Tage, som i går kväll somnade i soffan medan jag lade Ejda på övervåningen, han hade klätt av sig på eget initiativ medan jag var uppe, kissat och borstat tänderna innan (på mitt initiativ), bäddat med kudde och filt, sov som en stock. Jag tror att det är en av mina favoritförnimmelser, att bära ett barn i total avslappning, den fullständiga tilliten i hans kropp efter att först ha vaknat till och spjärnat emot när jag lyfte upp honom, hur kroppen började slappna av igen när jag hyssjade och klappade hans huvud, somnade igen kommen halvvägs uppför trappan, hur kroppen mojnar och åter blir lealös när tryggheten återvänder.

Till Stockholm i dag. Flyger mot New York i morgon bitti via Helsingfors. Totalt fem nätter borta, min längsta frånvaro någonsin.

Älskade barn. Som jag kommer att sakna er.

IMG_9182.JPG

South Kensington

London. Staden jag nog alltid kommer att vara lite kär i, även om vårt förhållande onekligen blivit en smula sporadiskt på senare år.

Vi bor på ett hotell i South Kensington, i morgon har Tage blivit lovad en heldag på närliggande Natural History Museum där Andys dinosaurieäventyr spelades in, han hoppas få se klockan som Andy använder för att resa tillbaka till dinosauriernas tid. Fredagen är Johannas jobbdag, hon har en del möten inbokade, så jag siktar på lekparker i Hyde Park, det utlovas drygt tjugogradig värme vilket blir en skön kontrast till de minus nio vi hade när vi hoppade in i bilen i Vittangi i förmiddags.

Att barn gjorda av samma föräldrar kan vara så diametralt olika övergår mitt förstånd. Ejda var galen på Arlanda, inte still överhuvudtaget, välte resväskor inne på taxfreebutiken, tog Johannas lilla chipspåse och strösslade innehållet över halva cafeterian, hällde med flit yoghurt över både sig och soffan hon satt i och röjde runt i korridorerna med sådan frenesi att affärsresenärerna inte vågade annat än att trycka sig mot väggarna då hon passerade.

Okej att minnet bleknar med tiden, men Tages småbarnsresor var, sedda genom backspegeln, ljuvliga i jämförelse.

Familjens ekonomi i fokus

Den här veckan kör Dagens Nyheter en artikelserie om familjers ekonomi, en serie som tar avstamp i Johannas och Jenny Rosander Neys nya bok Mamma, pappa, pengar – första artikeln i serien var en intervju med dem.

Och från vad jag kan se verkar det finnas ett uppdämt behov efter ökad kunskap om hur familjer bör hantera sin ekonomi. Och det är konstigt att det är ett sådant eftersatt ämne, med tanke på hur viktig ekonomin är i våra liv. Som min gamla Uppsalakompis Henrik Fröjmark uttryckte det när jag delade artikeln på Facebook i går:

– Det där är en fråga som ständigt förvånar mig att så få pratar om. Och så förvånar det mig rätt ofta att folk som lever ihop ibland inte ens har koll på vad den andre tjänar och dessutom har hyfsat separerade ekonomier. En småbarnsfamilj omsätter ju gärna minst en halvmiljon om året.

En tes som förstärks när man läser dagens artikel i serien hos DN, med titeln ”Många män vet inte vad hushållet egentligen kostar”.

Men som sagt, det är ett i mycket outforskat område. Eller som Johanna uttryckte det i DN-intervjun i tisdags:

– När jag väntade mitt första barn fann jag böcker med tips och råd om vilken mat som var bäst för ettåringar. Likaså om vad jag skulle göra när mitt barn verkade vara sjukt och hur jag skulle få mitt barn att sova lugnt om nätterna. Men ingenting om hur ekonomin påverkas när man får barn och vad ett par bör tänka på.

Nåväl. Nu finns ju ett bra första steg på vägen till att ändra på det här. Läs boken!

Någonstans mellan vitt och svart

Världen är grå.

Ingen är riktigt frisk. Ingen är riktigt sjuk. Ejdas vägrar till stora delar fortfarande dagis, Tage älskar det men blir hemskickad varannan dag för att hans feber återvänder gång på gång i småputtrig form, aldrig direkt varm, mest ljummen. Ingen kan jobba, båda behöver jobba. Barn som vaknar mitt i natten attackgråtandes utan synbar orsak. Gnälliga barn som klänger klänger klänger så att man vill skrika tills lungorna tar slut, barn som blott ett ögonblick  senare är så underbart ljuvliga och charmiga att man inget annat vill än frysa tiden, stanna i ögonblicket, aldrig låta det ta slut.

Och det var bara på det personliga planet. Låt oss inte ens gå in på nationell nivå och det som utspelats där den senaste veckan.

Men jag är glad att Feministiskt Initiativ knep en plats i Kirunas kommunfullmäktige. Att det sedan är hela havet stormar i den lokala politiken här med TOLV partier i fullmäktige efter valet – vilket tydligen ska vara svenskt rekord – är en annan femma. Stadsflytten rör om, ställer till, får gamla strukturer att fara all världens väg.

Bokmässan nästa helg. Vi går all in, tar med oss inte bara en utan två barnvakter.

Oh the joy.

Adenoiden

Vad är det värsta med att vara förälder?

Tage opererades i går, en enkel operation där en adenoid, ofta beskriven som en körtel och i folkmun kallad polyp, avlägsnades från övre delen av hans munhåla, någonstans bakom näsan. Den har hindrat hans sömn, han har drabbats av korta andningsuppehåll ibland, orsakat snarkningar, eventuellt också hämmat hans aptit.

En rutinoperation, och allt gick bra.

Men den där knappa timmen efter att jag visats ut från operationssalen, där jag fick sitta vid hans sida och försöka hålla hans allt mer sviktande humör uppe medan de förberedde droppet och narkosen och han till sist somnade (han hade inte fått äta sedan dagen innan och operationen blev försenad och drog igång först strax före klockan tre på eftermiddagen), det var den värsta timmen hittills i mitt liv. Trots att jag logiskt sett visste att det inte var någon fara, trots att jag visste att det var rutin och trots att jag visste att de inte skulle göra något mer avancerat än att skära eller knipsa bort en körsbärsstor körtel från hans svalg och att de inte ens skulle göra ett endaste litet operationshål i honom utan bara gå in via munnen.

Jag vankade fram och tillbaka i den korta passagen mellan centraloperationsavdelningen och uppvaket på Gällivare Sjukhus och försökte lyssna, tyda, sia. Lät det något där inifrån? Verkade de som gick in eller kom ut från avdelningen stressade, på väg till eller från en operation där något gått snett, ökade de takten i sina steg efter att dörrarna slagit igen efter dem? Men det var knäpptyst vilket väl knappast var någon slump, något säger mig att sjukhus byggs medvetet ljuddämpande för att inte störa parallellt pågående livsavgörande verksamheter samt kanske också i viss mån för att inte oroa vankande anhöriga i onödan.

Jag försökte intala mig själv att jag var fånig, att jag rentutav var futtig när jag satt där med dunkande smärta i bröstet för ett rutinärende när det i samma stund med all säkerhet fanns föräldrar som vankade i väntan på avslut på verkligt tuffa operationer, som med genuin osäkerhet inväntade läkarens besked.

När hon så stack ut sitt huvud genom dörren och berättade att allt gått enligt plan, att han nu skulle få ligga kvar i operationssalen en stund för observation innan han rullades över till uppvaket, höll jag fasaden uppe, log, verkade lugn. Klart jag visste att det skulle gå bra.

Men när dörren slog igen bakom läkaren igen brast det. Jag grät ymnigt i den lilla passagen i kanske en halvminut innan jag lyckades lugna mig nog för att smsa Johanna där hemma, nog för att tårarna skulle sluta rinna, nog för att inte ansiktet skulle flamma upp. Den vaga oron som funnits där sedan maj när undersökningen gjordes och det konstaterades att det skulle bli operation, oron som vuxit den senaste veckan när datumet närmat sig och som när jag rattade bilen söderut mot sjukhuset på morgonen vuxit sig till en tung klump placerad djupt ner i magen.

Tage däremot, överraskade som vanligt positivt i en sådan här situation. Han blev lite ledsen framåt tvåtiden, när vi väntat på avdelningen i tre timmar och hungern och rastlösheten tävlade om uppmärksamhet i hans kropp. Och efter uppvaket, när vi rullats upp på avdelningen igen och han börjat kräkas i efterdyningarna av narkosen, la han sig platt ner på magen i sängen, borrade huvudet in i kudden och skrek uppgivet Pappa, jag önskar att den här dagen inte hade hänt.

Men så kom läkaren med en liten skål av det närmaste hon hittat i geléhallonväg vilket Tage berättat före narkosen att det var hans favoritgodis – hon hade letat runt halva sjukhuset men gått bet när det gällde den äkta varan – illamåendet sjönk gradvis undan och han hittade en studsboll under en stol i rummet vi placerats i, och glädjen återkom till hans leende. Vid sjutiden på kvällen, när han visat läkaren att han kunde trycka i sig en hel renklämma utan behov att kräkas, fick vi tillåtelse att åka hem och de första två milen av resan babblade han med sin mommo i telefon innan han sträckte fram mobilen till mig, konstaterade Jag är nog lite trött ändå ännu och somnade omedelbart.

Jag stannade vid fyra parkeringsfickor under de återstående åtta milen hem, vände mig bakåt, kontrollerade att han fortfarande andades, att narkosen inte satt kvar där inne någonstans och orsakade skada.

För mig är det värsta med föräldraskapet maktlösheten. Så länge han är med mig, i min närhet, vid min sida, då kan jag skydda honom, se till att han mår bra, ta ansvar för hans väl och ve. Att det dels är en chimär – jag är knappast i stånd att skydda honom från allt ont bara för att jag fysiskt befinner mig vid honom – och dels är direkt felaktigt – i den där operationssalen till exempel, vilken nytta hade det gjort om jag suttit där och hållit hans sovande hand? – spelar ingen roll för bröstet som värker och hjärnan som skenar överröstar allt annat.

Det här är så klart ett problem som bara kommer att växa. Att växa upp är en konstant pågående frigörelseprocess, och det finns inget jag kan och när jag tänker på det logiskt ens vill göra för stoppa det.

Men om jag hunnit lära mig något om föräldraskap under de här hittills fyra och ett halvt åren så är det väl just det. Det är sällan logiskt.

Inget småbarn längre

I all yra kring vårt yngre barns förskolestart så är det viktigt att påpeka att det även är en spännande dag för storebror Tage. För en timme efter att Ejda stegat iväg till dagis hand i hand med Johanna, så var det dags för mig och Tage att för första gången cykla till samma förskolas storbarnsavdelning, där han från och med i dag går. Väl där visade han mig runt – här får man leka med smålego hur mycket man vill, pappa! – innan han en smula oengagerat gav mig en hej då-kram och hastade iväg.

IMG_8803

Älskade stora Tage. Hur gick det här till egentligen?

Lästips, 24, badliv och bröllop

Vad jag har gjort de senaste dagarna?

Kommit med lästips för sommaren på relanserade Popmani (jag skriver bland annat om Shirley Jacksons Liv bland vildarna och dess betydelse för att mina barn finns), jag har precis publicerat en rejäl drapa om säsongsfinalen (seriefinalen?) av 24 på TVdags, har levt något sorts hemmasemesterliv samt besökt Vittangi Älgpark för att gå på bröllopsfest i sommarnatten.

IMG_8702

IMG_8662

IMG_8670

IMG_8690

Kan du vissla Johanna?

Tvära kast här. Vindstilla högsommarvärme på förmiddagen, stormvarning när jag med Ejda i cykelkärran cyklade över Torneälven på eftermiddagen och alla spjäll öppna på vid gavel-regn på kvällen.

Johanna läste Alice i Underlandet för Tage i går kväll, i dag fick vi således dels svara på en del förvirrande frågor kring den absurda handlingen samt till kvällen arrangera ett tekalas enligt ickefödelsedagsfest-modell. Något te serverades visserligen inte, däremot tårta, glassbåtar, godis, bullar och kakor. Barnen fick visselpipor i ickefödelsedagspresent, de vuxna fick beskåda galna barn som visslade sig hesa.

En så kallad heldag.

UPPDATERING: Johanna har bloggat om kalaset ur ett mer litterärt perspektiv.

Kirunafestivalen light

Vi drog in till stan. Kirunafestivalen i dagarna tre, jag och barnen nöjer oss med i dag medan Johanna får fröjda sig hela helgen bortsett från en dagstur till Stockholm i morgon, hon tar gryningsflyget ner.

Tage åkte tre skraltiga karuseller, hängde i lekparken vid Gruvstadsparken och vägrade äta hamburgare. Dagens ungdom. Nu bor vi på hotell, fyra personer i en 1,60-säng. På papperet låter det ganska mysigt och än har jag inget att klaga på men jag avvaktar händelseutvecklingen framåt småtimmarna när Tage och Ejda drar igång sina schemalagda snurrcirkusar innan jag förkunnar slutlig dom.

20140626-222509-80709499.jpg

Jag chockade för övrigt kropp och själ med att lägga tid på romanen två dagar i följd tidigare i veckan. Hoppet lever.