Tredje och sista kvällen i Sandviken. Tage jobbar på sin fotomodellsmin och bygger lego, Ejda är Ejda (det vill säga lever rövare) och det har snöat ett par decimeter under kvällen, vilket fick min tänkta joggingrunda att … ja, snöa inne.
2 500 tecken skrivna i går kväll och på förmiddagen i dag. Det här kommer att bli en mobilroman.
Vi tog flyget ner till Arlanda, tåg till Gävle, byte, tåg till Sandviken. Och vilken resa, jag är som en urkramad trasa när nu barnen äntligen somnat in för dagen, en i soffan och en i sin farmors säng. Ejda Ejda Ejda, du vet då hur man jagar livet ur sin far. Så liten kropp, så många kilometer i benen.
Fint var att hon så snabbt kom in i leken och tilliten till sin farmor, trots att de inte setts sedan i … augusti? Tage är ju en helt annan femma, han har tydliga minnen av henne men Ejdas tjugoenmånadershjärna är väl lite mer åt guldfiskhållet när det kommer till långtidsminnet, och hon brukar kunna vara rätt reserverad mot människor hon inte är väl bekant med. Men det gick fint nästan direkt.
Boken då? De 1100 tecknen per dag? Tja, jag är kommen åtta dagar in på det nya året inte uppe i 8800 tecken, men i alla fall i cirka 5000, vilket väl får anses okej med tanke på att allt hittills skrivits på mobilen under stulna vardagsstunder. Ett par riktiga datorsittningar och jag torde kunna ligga på plus.
Jag menar inte att det ska ses som ett nyårslöfte, jag tror jag skippar sådana i år, men om jag ska ha någon chans att få boken så som den är tänkt klar i år, måste jag skriva i runda slängar 1000 tecken per dag. Därför skrev jag i dag, på samma telefon som jag skriver de här raderna, i soffan hos mina svärföräldrar samtidigt som Ejda satt bredvid och försökte övertyga mig om att bygga Lego med henne i stället, ungefär 1 100 tecken.
Det är mycket möjligt att de något ogynnsamma förhållandena leder till att jag skriver om varje tecken i morgon, men hey, jag håller i alla fall det krävda medeltempot så här långt kommen in på det nya året. En så bra start som någon.
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Svårt att se vad det skulle vara. Eller jo, vi firade Ejdas första födelsedag, det var ju något helt nytt. Eller i och för sig, hennes egentliga födelsedag firade vi väl redan dagen då hon föddes, men ni förstår vad jag menar. Och jag besökte Key West för första gången (själva Florida hade jag varit i en gång tidigare). Det var en väldigt trevlig plats som jag gärna skulle återvända till.
Badliv på Southernmost Beach i Key West
Genomdrev du någon stor förändring? Det skulle väl vara att föräldraledigheten tog slut och att jag började jobba igen, men den förändringen kändes bra mycket mindre omvälvande denna gång jämfört med när föräldraledigheten med Tage tog slut. I praktiken kommer jag nog aldrig helt sluta vara föräldraledig med Ejda, känns det som.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte i de närmaste kretsarna i alla fall.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Om inget omvälvande skulle inträffa under årets sista skälvande timmar – inget.
Dog någon som stod dig nära? Nej. Tack för det.
Vilka länder besökte du? Idel gamla bekantingar – USA x 2 (semester i Florida i januari/februari, New York Marathon november), Belgien i juni (besök hos Jocke och Jasmin i Bryssel) och England i oktober (Johanna hade jobbmöten i London och vi övriga hakade på) och några korta besök på andra sidan finska gränsen. Att vi inte tog oss tillbaka till Tyskland och Berlin det här året heller ser jag som årets stora misslyckande.
Tage och Ejda på Picadilly Circus
Bästa köpet? Det bästa för min personliga karaktär är nog vad jag inte köpt. Dels valde jag efter en del vånda att för första gången sedan 2009 att inte införskaffa årets iPhone utan hålla kvar vid fjolårets modell, och trots att det vid flera tillfällen kliat så att det gjort fysiskt ont i fingrarna så skriver jag fortfarande det här på min nu mer än fyra år gamla Macbook Air. Och ja, jag vet, det är skitfånigt och ett så kallat i-landsproblem deluxe att på något patetiskt sätt känna sig duktig för att ha motstått frestelsen att lägga tusentals kronor på en ny mobil för ziljonte året i följd, men jag ursäktas väl åtminstone lite av att jag trots allt jobbar delvis som teknikjournalist och Apple är det företag jag kan överlägset mest om. När det gäller datorn så börjar åldern därtill bli ett reellt problem, datorns rapphet har sjunkit rejält på sistone och efter en smärre vattenolycka för ett par månader sedan när jag satt i badrummet och jobbade samtidigt som jag vaktade två badande, galna barn fungerar inte alla tangenter på tangentbordet längre, trots veckolång hängning på element samtidigt som jag körde luftavfuktningsfläkten på full fräs mot den. Så i samma stund som Apple släpper den snart sönderryktade tolvtumsdatorn med retinaskärm slår jag till.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Ejda och Tage gör mig ofta väldigt glad, eller – snarare överrumplas jag ofta av en kärlek till dem så överväldigande att världen vinglar till. Å andra sidan finns det inga andra som kan göra mig så arg heller.
Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Den där Berlinresan. Och kvalitetstid med Johanna. Det har varit för mycket slitsam kvantitetstid i år.
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit på boken. Alltid.
Vad önskar du att du gjort mindre? Satt boken så långt ner på prioriteringslistan att jag aldrig nådde fram till den.
Favoritprogram på TV? Femte säsongen av The good wife som avslutades i våras är svår att toppa. Och The walking dead har slagit till med några av sina absolut starkaste avsnitt i år. Damon Lindelofs The leftovers gjorde också ett starkt intryck på mig.
Bästa boken du läste i år? Är det tillåtet att passa på en så viktig fråga för en person i min position? Jag tror hur som helst att jag måste göra det, jag har haft ett uselt läsår med en olästlista som bara blir längre och längre. Men jag har hunnit uppåt en fjärdedel in i Hans Falladas Ensam i Berlin om vardagslivet i den tyska huvudstaden i nazismens skugga under andra världskriget, den verkar lovande.
Största musikaliska upptäckten? Jag har sorgligt nog i princip bara nött samma gamla spellistor som vanligt.
Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det har mest rullat på skulle jag tro? Fast det är kul att jag har fått göra fler jobb på plats i norr, och inte behövt ha ett och ett halvt öga riktat mot Stockholm hela tiden.
Största framgång på det privata planet? Det bör väl vara att jag faktiskt tog mig runt New York Marathon, trots rätt mediokra förutsättningar i form av träning och friskhet. Har tänkt att jag ska skriva mer om det där loppet, men skjuter upp det av oklara anledningar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag skulle inte säga att jag har varit ledsen, men i jämförelse med i fjol – något ledsnare tror jag, det är inte helt lätt med familjeliv alla gånger. Nu har det på intet sätt varit någon katastrof, men visst finns det utrymme för humörförbättring nästa år.
Vad spenderade du mest pengar på? Det är Johanna som är den ekonomiska stjärnan i vår familj, så de stora kostnaderna har en tendens att främst belasta henne. Den största enskilda kostnad som enbart drabbade mig var nog New York Marathon-äventyret, som gick loss på cirka tolvtusen kronor i form av anmälningsavgift, resa och logi.
Något du önskade dig och fick? Johannas föräldrar gav mig en liten pressobryggare i julklapp ämnad för kaffedrickare som jobbar ensamma hemma. En enkel och fin julklapp som gjorde mig glad, just eftersom jag flera gånger talat uppskattande om deras likadana.
Något du önskade dig och inte fick? Har jag överhuvudtaget önskat mig särskilt mycket det här året? Jag tror inte det.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Den inträffade under vår Floridasemester, så den firades med att jag och Johanna gick ut och åt i Key West. Vi lyckades inte få bord på något av de mer exklusiva ställena vill jag minnas, utan hamnade på en restaurang av familjekaraktär som dock var väldigt trevlig. Sedan gick vi och drack ett par drinkar på Capt Tony’s Saloon ur någon sorts memorabilia-jugs som vi fick ta med hem.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre? Jag önskar att vi hade varit lite mer i Stockholm. Inte så att jag önskar att vi flyttade tillbaka på heltid, men kanske att vi landade åtminstone någonstans runt 80/20. Jag behöver mina Stockholmsgator också.
Vad fick dig att må bra? Först och främst mina barn tror jag. Konstigt hur de små liven kan bli det jorden snurrar kring.
Vem saknade du? Jag vill skriva egentid, men samtidigt är det dubbelt, för när jag väl har den där egentiden, då saknar jag mitt sammanhang, det vill säga min familj. Men jo, ibland saknar jag det trots allt. Fast jaha, nu såg jag att det stod vem jag saknade, inte vad. Okej, då säger jag att det är tråkigt att vi mer sällan träffar mina föräldrar sedan vi flyttade hit. Men även det skulle förändras om vi fick arslet ur och åkte till Stockholm lite oftare, tror jag.
De bästa nya människorna du träffade? Förlåt mig nu om jag missat någon uppenbar men … njaej, har jag träffat några nya människor egentligen? Det har varit ett mellanår på rätt många sätt, ett år då energin har riktats inåt de närmaste och inte utåt mot nya horisonter.
Mest stolt över? Nu låter jag som en repig skiva som hakat upp sig (googla det, Spotifykids), men jag får nog säga mina barn. Jag är oerhört stolt över de två utsökta varelser vi har satt till världen.
Skepp ohoj på Torne älv
Högsta önskan just nu? Att jag ska bli klar med den här enkäten, jag vill kolla på Downton Abbeys julspecial på SVT Play.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Skriva mer på boken. Nej rättelse – skriva klar boken.
Vi plockade fram lådan med julgransattiraljer och pyntade kulor så det stod härliga till. Ejda tyckte i och för sig att de var betydligt roligare att kasta än att sätta upp, men till sist stod den ändå där, julgranen anno 2014.
Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.
Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.
Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.
Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.
Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.
Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.
Hamnade i en diskussion på Facebook i går gällande den här recensionen i Aftonbladet av Isabella ”Blondinbella” Löwengrips bok Babyboost. Bakom en till synes rätt neutral yta och en del välvilliga ord lyckas recensenten Ida Therén ändå på det där ack så typiska i all välmening-sättet komma med insinuerande pikar om hur paret Löwengrip egentligen borde hantera sitt föräldraskap. Hade de bara använt ergonomisk bärsele eller bärsjal hade allt gått lättare, hade de bara idkat ”säker samsovning” hade nätterna blivit lättare, hade hon bara struntat i knipövningarna och i stället lyssnat på en expert på biomekanik hade kissbindan kunnat undvikas.
Och slutstycket, där recensenten kommenterar Isabella Löwengrips återgång till arbetslivet genom att utbrista förvånad inser jag att barnet bara är ett halvår – snacka om skuldbeläggning. Mig veterligen har barnet i fråga en pappa också.
Jag vill tillägga att jag själv inte har läst Babyboost, så jag vet inte i vilken utsträckning eller om alls som Isabella Löwengrip själv försöker pådyvla någon annan att hennes sätt att vara förälder på är det bästa – men kan vi inte bara rent generellt börja fokusera på att sköta våra egna föräldraskap i stället för att ständigt komma med goda råd gällande hur andra ska hantera sina?
… nå, den här dagen har väl inte direkt bestått av roligheter, vi har mest varit väldigt trötta och skavt oss mot lite för energiska barn på hemmaplan.
Men man får ju ändå ge Ejda att hon livar upp med sina huvudkreationer.
Att nämna självklarheter som mjölk, smör, ost, keso och GI-folköl känns fegt, så jag tar de lite mer oväntade i stället:
1. Surkål. Oklart varför, men det har stått en halvfull burk i kylskåpet väldigt länge nu.
2. Grön paprika. Av någon anledning har det i kombination med ost blivit mitt standardmackpålägg de senaste veckorna.
3. Lördagskorv. Detta är Tages standardpålägg, han skulle enkom kunna leva på detta om vi tillät det. Är egentligen finskt och heter Lauantai.
4. Morötter. Som riktigt liten kunde Tage tänka sig att äta en hel måltid bestående av rårivna morötter. Nu har väl detta mildrats något, men han är fortfarande en storätare, något jag med mina egna minnen från barndomen gällande nämnda grönsak finner extremt kuriöst.
5. Liten yogi. Alltså yoghurt i sådana där små färgglada förpackningar i sexpack som säkerligen innehåller något kilo socker och halvskumma färgämnen. Eller som Ejda säger varje gång hon dragit fram en stol till kylskåpet, klättrat upp, insett att hon inte kan öppna dörren eftersom hon har ställt sig i vägen för den, klättrat ner missnöjt gnällandes, öppnat dörren och därefter klättrat upp igen för att försöka norpa ett par av de små plastbyttorna: Nngi!
I kväll testade vi något väldigt spännande till middag: Korv och makaroner, toppat med ketchup. Till efterrätt drack jag kaffe, och barnen spelade iPad.
I går kväll testade jag dock något som jag tror var åtminstone en aning mer originellt – i stället för att hälla jordgubbssylt över mina våfflor likt mina barn gjorde, så toppade jag dem med keso, tonfisk och citronpeppar med gott resultat. Tanken var ursprungligen någon sorts ruccolaliknande sallad högst upp också, men det glömde jag bort i affären, var fullt upptagen med att försöka få Ejda att inte välta hela stället.
Ja, jag vet att den korrekta rubriken till det här inlägget om man ska följa utmaningen är ”Här har jag ritat en hund”. Men så kul ska vi inte ha det.
Det något suddiga fotot är taget i går kväll hemma hos Johannas föräldrar, och det är Atto som ligger i min famn, berömd jakthund i bygderna. Vi har haft lite bekymmer med Atto, eller snarare egentligen med Ejda, eftersom hon visat sig vara väldigt rädd för hundar och katter. Det har börjat lägga sig lite, exempelvis kan hon nu efter noga övervägande och lång startsträcka av egen fri vilja tänka sig att klappa kusinernas katt Klasse. Men Atto är ju, även om hon är rätt timid, monstruöst stor i jämförelse med en katt som dessutom i ärlighetens namn är rätt asocial av sig och inte tränger sig på. Atto däremot vill gärna vara in your face, och när man är tre äpplen hög är det så klart inte så lätt att sätta stopp för en best som vill slicka en i ansiktet, med resultatet att Ejda har drabbats av ren panik så fort vovven närmat sig. Så oftast får Atto vara ute i hallen när vi är på besök om hon inte sitter ute i sin hundbur, vilket hon oftast gör dagtid.
I går var det dock -25 här (så även i dag), och då får även jakthundar vara inomhus. Och faktum var att det gick lite bättre än vanligt. Ejda gav fortfarande ifrån sig missnöjda tjut så fort Atto kom för nära, men hon accepterade ändå att de befann sig i samma rum så länge de höll sig på varsin kant.