Författare: Daniel Åberg

Snabba cash

Jag vet att det inte är ett direkt purfärskt fenomen, men i år blev det på något vis extra tydligt – är det inte konstigt att Tomas Bannerheds ”Korparna”, som för tre månader sedan utsågs till 2011 års Augustvinnare och så sent som i går kväll blev årets mottagare av Borås Tidnings debutantpris, är med på årets bokrea?

Det känns som en devalvering av litteraturen att det blivit så här. Som att bokbranschen har så dåligt självförtroende att man inte ens tror att en dubbelt prisad, fortfarande rätt ny roman kan säljas i sin egen rätt, utan nu genast måste reas bort.

Och då är inte ens ”Korparna” nyast på rean. Leif GW Perssons ”Gustavs grabb”, som kom ut så sent som lagom till bokmässan i september och var en av höstens absoluta storsäljare, verkar bli årets största reabok om man ska tro topplistorna hos Adlibris och Bokus.

Jag kan inte komma över känslan att bokbranschen är sin egen största fiende när den agerar så här.

——

Ah, jag är inte ensam om de här funderingarna ser jag. Bokhandlaren Gunnel A:son Hedenblad skrev häromdagen en läsvärd debattartikel på samma ämne i Svensk Bokhandel.

Ett, två, tre. Eller tre, ett, två? Äh, vem bryr sig.

Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, ”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller fritt som i en dröm”, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?

Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att ”Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.

Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?

Hej då Kenya

Vi är på väg hemåt nu. Mellanlandning i Kuwait, stadens skyline med skyskraporna såg väldigt vackra ut i kvällningens mörker under inflygningen.

Det har varit en bra semester. Väldigt bra till och med, även om det stundtals känts underligt att vara välbärgad turist i ett så fattigt land.

Jag var nere och lämnade en del kläder hos strandförsäljarna innan vi åkte, en av dem hade frågat om det, och det blev nästan handgemäng mellan honom och en annan kille som också ville åt innehållet, vilket var en skjorta, några t-shirtar, en klänning och ett par av Tages tröjor. En annan kille vi pratat en del med och som var vår guide när vi åkte till naturparken Haller Park gav oss sin mejladress och hoppades väl att vi kanske håller kontakten och skickar honom lite pengar någon gång, kanske gör jag det också, han verkade inte ha det särskilt lätt och kändes på något sätt för försiktig och snäll för att klara sig i konkurrensen på stranden. De andra beachboysen var buffligare, och i samma stund de insåg att inga fler pengar fanns att tjäna blev man som luft. Andy verkade genuint intresserad av att prata med och upplysa mig om Kenyas problem, klyftorna mellan de rika och fattiga, men också avståndet mellan dem som lyckats få ett (ofta underbetalt) arbete och de som var helt utan och i stället jagade brödsmulor bland turisterna. Dessutom var han väldigt fin med Tage under parkbesöket, och pratade med Johanna om att han en dag hoppades få ekonomi nog att starta en egen familj.

Jag skriver nog mer om honom vad det lider.

Vi söker lokal!

Jag, Johanna och några fler är för övrigt på jakt efter en ny lokal att sitta och jobba i. Vi tänker oss något i stil med Blustret, ni som minns den lokal som Johanna var ansvarig för i Vasastan för några år sedan, där jag hade min releasefest för ”Vi har redan sagt hej då” och även webb-tv-showen ”Sweet Sunday web crunch” länge spelades in.

Helst vill vi dock att den här lokalen ska ligga på Söder, dessutom allra helst i trakterna av Skanstull/Medis/Sofo/Mariatorget, så att det blir enkelt med lämning och hämtning på dagis med Tage. Men om lokalen är rätt kan så klart andra platser också funka, att den ligger nära tunnelbanan i innerstan är dock ett minimikrav.

Så här ser annonsen jag har lagt ut på Blocket i samma ärende:

Lokal med butikskänsla sökes för ett stillsamt gäng på cirka sex personer som jobbar med journalistik och kommunikation. Vi har fasta uppdrag och god ekonomi. Vi är främst på jakt efter en lokal utan överlåtelseavgift i storleken 40-70 kvm. Främst intresserade av Södermalm i allmänhet och trakterna kring Skanstull/Medis/Sofo/Mariatorget i synnerhet, men även Gamla stan och nedre Norrmalm är av intresse.

Har du en lokal du vill hyra ut till oss? Hör av dig genom mejl eller en kommentar!

Tio dagar

Jag har kommit fram till att den perfekta semestern för mig är en semester där jag förflyttar mig rent fysiskt till en ny plats, men sedan kan fortsätta att leva mitt ”normala” liv någorlunda som vanligt. Jag blir orolig i kroppen efter en tid när rutinerna rubbas, känner ett vagt obehag som inte riktigt går att sätta fingret på. Förr blev det där obehaget värre, växte till ett rent missmod, men i dag är nog vagt surr en bättre beskrivning.

Sedan Tage kom med i bilden – kom in och dominerade bilden ärligt talat – kommer rutinerna nästan per automatik. Vakna, välling, lek i sängen, frukost, bad och kolla på sköldpaddor, sovning för de små och surfstund för de stora, lunch, bad och kolla på sköldpaddor, lek och slappning på rummet, middag, sovning för de små och surfstund för de stora, sova. Och så börjar vi på ny kula dagen efter.

Vi börjar känna att den här semestern är gjord nu. Sju dagar hade varit för lite, men fjorton känns några för många. Alla börjar bli en smula trötta på charterlivets naturliga begränsningar nu. Tage är trött på att bara vara med oss och babblar om sina dagiskompisar mest hela tiden, och vi är i ärlighetens namn rätt trötta på att bara vara med honom också, eftersom han måste vaktas på ett helt annat sätt än hemma.

Tio dagar känns som den perfekta chartertiden. Finns det sådana resor?

Färgad

Aah, den färgsorterade bokhyllan rör upp känslor igen. I dagens måndagsmöte hos Bokhora säger Vi Läsers redaktionschef Jonas Eklöf sig inte bara vara motståndare till företeelsen att sortera efter färg, utan även lite skeptisk till folk som sysslar med det.

Visste väl att det fanns en orsak till att han tackade nej till artikelidén som jag föreslog i höstas.

Surfa på rätt sätt

Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.

Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.

Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.

Hej då morfar

På morgonen när jag skulle resa till New York för en tvåveckorsvistelse för fyra år sedan, ringde mamma och berättade att mormor hade dött under natten. Dödsfallet var inte oväntat, hon hade varit sjuk ett tag och låg inlagd på sjukhus, men det var så klart ändå ledsamt. Jag reste ändå, jag stod bokstavligt talat i hallen och var i färd med att sätta på mig skorna för att åka till Arlanda när hon ringde och begravningen låg några veckor in i framtiden, men jag minns att det var med en klump i magen jag flög västerut.

I natt hände det igen. I morse vaknade jag och såg att mamma skickat ett sms sent i går kväll efter att vi lagt oss där det stod att morfar var inlagd på sjukhus och att det nog inte var långt kvar. När jag ringde hem till henne nu på morgonen var det redan över, morfar hade somnat in i natt. Ännu en gång var jag utomlands.

Morfar hade också varit sjuk ett tag och tappat gnistan den senaste tiden, eller ja, egentligen blev han väl sig aldrig lik efter att mormor dog, även om han knotade på och envist vägrade medge eventuella krämpor in i det sista.

Åldern tar ut sin rätt. Det är bara några veckor sedan Johanna begravde sin farfar uppe i Vittangi, hon satt vid hans sida när han dog, något hon även gjorde när hennes morfar dog för ett antal år sedan. Jag skrev om det då, att döden känns mer närvarande där uppe, den tillåts ta plats på ett annat sätt än jag är van vid. Visserligen var det en slump att hon var där när hennes morfar och farfar avled, de dog båda kring juletid, men jag kan inte låta bli att känna att det på något sätt ändå känns typiskt och helt i linje med det jag skrev, att jag när mina morföräldrar dog var på väg till eller redan befann mig en halv värld bort. Och det känns sorgligt.

Hej då morfar.

Hantverk

Går man längs stranden här nere tar det sisådär fem sekunder innan en så kallad beach boy är framme och vill att man ska köpa något av honom. De kan sina saker, jag har redan känt mig tvingad att köpa två giraffer, en sköldpadda, en elefant, ett armband, en brevkniv, en guidad färd med glasbottenbåt för att se fisklivet kring korallreven och en tripp till naturreservatet Haller Park (djuren jag köpt är alltså hantverksfigurer i trä, jag har inte införskaffat några levande giraffer).

Besöken nere på stranden kommer knappast att göra mig ruinerad, men det finns däremot en reell risk att Tages rum kommer att vara nedlusat med afrikanskt hantverk när vi kommer hem. För jag utgår ifrån att det är där de kommer att hamna, varken jag eller Johanna är särskilt intresserade av prydnadssaker.