Tage väckte mig strax efter sju, jag gjorde frukost åt honom och Ejda, åt själv samma sak som Ejda (mannagrynsgröt), började så smått städa eller i alla fall plocka undan inför Ejdas femårskalas i morgon, gick upp och skrev ett par tusen tecken, gick ner och fixade lunch – makaroner och korv åt de små, konservgulaschsoppa till mig – skrev tusen tecken till, vek en tvätt och tog sedan med mig Ejda till bion för jobb i cafét inför dagens matiné (Grottmannen Dug). Johanna och Tage anslöt, vi såg filmen, städade salongen och gick hem, fortsatte plocka lite, Johanna stekte suovas till kidsen medan jag stack till Coop och köpte blomjord till hennes omplanteringsprojekt varvid vi åkte till mommon och moppon ett par timmar. Hemfärd via OK och ”ett varv runt hela världen”, det vill säga en raggarrunda genom byn enligt Ejdas önskemål, till tonerna av Tages spellista. Väl hemma lade jag barnen, Tage ville läsa ur Dagbok för alla mina fans och Ejda en Vitnos-bok. När de båda trynat in vid kvart över nio återvände jag ner, drack ett glas vin och såg två avsnitt Designated Survivor. Fyllde därefter diskmaskinen, gav Katten Karlsson mat och gick till sängs. Skrev det här.
Etikett: Ejda
Dubbel harmoni
Våra barn är väldigt fina just nu. Eller, det har de alltid varit, men de är just nu i faser där de inte hamnar i särskilt många konflikter vare sig med oss eller varandra. Harmoniska, kallas det väl.
Tage har alltid varit den enkla, den man kan resonera med och någonstans utgå ifrån att han agerar ansvarsfullt och korrekt i en given situation, medan Ejda ständigt haft känslorna och kontrollen över sin kropp all over the place, för att citera prins Daniel. Det har hon visserligen ännu, men kanske är det faktumet att hon blir äldre och klokare även hon, som gör att hennes oförutsägbarhet börjar bli åtminstone en aning mer förutsägbar.
Och hon har för första gången i sitt liv börjat äta. Närmast bisarra mängder därtill. Att den förändringen tajmar rätt bra i tid med harmonin är väl knappast något som förvånar.
Nej, hade ingen mer direkt tanke kring detta, ville bara säga det.
Om mindre än tio minuter börjar för övrigt Tages födelsedag. Grattis älskade unge.
Sju dagar i södern
Så vi reste alltså söderöver.
Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.
Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.
Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.
Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.
Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.
Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.
I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.
I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.
Men det finns ju tvättmaskiner.
Kors i tv-taket
Att jag har haft lite mer tid för annat etter att jag lämnade in Virus-manuset har nog mina kollegor på TVdags-redaktionen märkt. Efter att i princip nästan inte ha skrivit en rad där under hela hösten, har jag den här veckan fått ur mig tre texter. Två om HBO Nordics fortgående problem med att få ordning på sin tjänst, och en om mina barns åsikter om årets julkalenderJakten på tidskristallen, där Ejda dessutom avslöjar sin kärlek till R Kellys ”I believe I can fly”. God läsning!
Helg
Solohelg med kidsen. Vi har det mestadels rätt mysigt, hemmagjord pizza och läsk till middag i kväll och nu springer Tage runt och letar gummisnoddar med ambitionen att tillverka en katapult och Ejda har upptäckt Star Stable, än så länge bara bara som iPad-app dock, datorversionen får nog anstå åtminstone tills hon kan läsa.
Annars då? Jag tragglar på med Virus 4, ska åka ner till Stockholm måndag-onsdag för att hålla i ett seminarium om att skriva för ljud och gläds åt att Gefle If för första gången sedan jag vet inte när lyckats kravla sig över nedflyttningsstrecket i Superettan. Visserligen spelar övriga bottenlag först i morgon och på måndag så avancemanget är möjligen temporärt, men ändå.
Själv lördagsmyser jag genom att pilla med min gamla älskade Powerbook, som jag drog fram i går för att greja med en detalj till ljudboksseminariet. Ack så långsam på många sätt, men jag älskar verkligen tangentbordet på den (skriver det här inlägget på den). Lyckades hitta ett hack på ett forum som möjliggör att få igång Dropbox på den igen (Dropbox lade ner stödet för PowerPC-macar för något år sedan), och drömmer nu så smått om att använda den som skrivmaskinsdator. Men långsam som sagt, många badbollar så fort jag behöver ge mig ut på nätet. Och det måste jag även när jag gör något så simpelt som att skriva roman.
Visst smolk i glädjebägaren dock: Tage upptäckte just att Jocke & Jonna lägger ner sin Youtubekanal. Stor sorg. Och Ejda kom just på att hon saknar Stockholm SÅ MYCKET och är säker på att hon aldrig kommer att få åka dit igen. Stor, mycket ljudlig sorg.
Hästtjejen
Vi cyklar till ängen bakom mommon och moppons hus mest varje dag för att klappa på och mata hästarna. Ejda har gått all in på att bli en hästtjej, 120 procents övertygelse, i dag var vi på biblioteket och lånade ett knippe faktaböcker om hästar, hon vill lära sig varje detalj, för:
– Det är viktigt att jag kan allt när jag får mina hästar.
Märk väl hur orden i citatet ovan faller. Hon säger inte om, hon säger inte häst. För Ejda Ögren är den enda verklighet som existerar den att hon inom en snar framtid ska få sex hästar, och att de ska heta Sunburst, Chili, Leona, Romans, Orange och Sofia.
Teckning efter teckning, inte bara på hästarna, utan också på hur stallet vi ska bygga på gården ska se ut (regnbågsfärgat), hur deras filtar ska vara mönstrade, vilka sorts sadlar de ska ha, grimmor, träns, tyglar och tusen saker till jag som novis har noll koll på.
Att Johanna faktiskt hade egen häst som barn ligger oss onekligen i fatet här. Mamma fick ju!
Ja, jo. Inte när hon var fyra år, dock. Kan bli kämpigt, det här.
Landat
Så vi kom hem, snöskyfflarna stod lutade mot garaget, vinterkläderna hängde på krokarna i hallen, vinterdäcken satt kvar på bilen och gräset var … ja, rätt så moget för klippning, kan man väl säga.
Sex dagar senare så börjar vi någorlunda komma i fas. Barnen vill fortfarande inte gå och lägga sig om kvällarna – till och med Tage är kvällspigg och i går hade såväl han som Ejda kompisar här till halv nio på kvällen – och omställningen av tiden underlättas inte direkt av midnattssolen, det finns ju inget kvällsmörker för kroppen att fästa tag i. Men det ger väl sig. Dessutom går vi ju om några dagar mot mörkare tider.
Jag borde börja skriva på Virus 4, men det tar emot när trean inte kommit ut än. Den skulle egentligen ha släppts i dag men sköts upp en vecka (Original-serierna ges alltid ut på tisdagar), något tekniskt med inläsningen. Dessutom skulle jag vilja göra en liten rekognosceringsresa innan jag sätter igång på allvar, men vi får se om det finns praktiska möjligheter till det.
Något annat jag borde notera? Säkerligen. Men det får anstå just nu.
Fotograf: Ejda Ögren
Ett par veckor in i New York-vistelsen fick Ejda en present av Tage. Utan att först konsultera mig slog han in min gamla iPhone 5 (som jag tagit med för att ha mitt svenska sim-kort i) i ett paket och gav till Ejda med hälsningen: Varsågod, nu har du en egen iPhone!
Det var inte riktigt läge att neka henne den efter det (hon älskar presenter), så vi införskaffade ett guldglittrigt skal som hon fick välja ut själv, och sedan var telefonen hennes. Därefter började hon ta bilder, och ta bilder, och ta bilder. Då telefonen snart är fem år gammal är bildkvaliteten inte den allra bästa och det var långtifrån alltid hon kom ihåg att först sätta fingret på skärmen där hon ville ha skärpa, men trots detta måste jag säga att jag ofta förvånades över hur flink hon var med kameran.
I dag åker vi hem till Sverige igen, flyget går strax före midnatt svensk tid, och jag tyckte att det kunde vara fint att runda av resan med att visa upp en del av hennes foton. Här har jag valt ut 25 stycken från hennes fotorulle som jag på olika sätt tycker blev fina. Hon är kreativ, den lilla envisa filuren.
Sömnlös i New York
Ejda har helt slutat gå och lägga sig här i New York. Hon har alltid varit segare att få i säng jämfört med sin storebror, hon somnar i regel runt klockan 21, ofta uppåt en halvtimme senare. Men det har i alla fall gett en och en halv, två timmar av egentid innan egen sänggång varje kväll.
Faktumet att vi inte måste slita upp henne vid sju här för att få iväg henne till dagis ställer dock till det. Väcker vi henne inte sover hon till halv tio, något som så klart är skönt på morgonen eftersom hon är rätt … tja, intensiv – men på kvällen får vi igen det med råge. En kväll somnade hon kvart i tolv på kvällen, en annan halv tolv och det har varit mer regel än undantag på sistone att hon somnat först vid halv elva. Det lämnar inte mycket tid över till eget liv.
Nu har vi dock börjat med en mer strikt morgonrutin, och påbörjar det segatartade väckningsarbetet vid klockan åtta (Tage går ju ändå upp som ett urverk senast halv sju oavsett ledighet eller inte så det är inte som att huset sover), och i går kväll dunade unga fröken in redan klockan 21.50. Resultatet: Vi hann se såväl senaste Nashville som säsongsavslutningen av Modern Family och därefter prata en halvtimme före sänggång. Det finns hopp om livet.
Mysigt nästan jämt
Parkdag i går, vi hade länge lovat kidsen att de skulle få åka trampbåt på sjön i Prospect Park och det kändes som ett lagom projekt. Självklart bröt Ejda ihop på grund av SÅ HUNGRIG! tio minuter efter avfärd, så den tänkta mystimmen på kluckande vatten i solskenet blev en lätt irriterad halvtimme i stället. Väl i land åt hon pliktskyldigt större delen av en banan, dock ej i närheten så glupskt som skriken ute på sjön låtit påskina.
I närheten fanns en fontänliknande sak barn fick leka i, och Ejda skulle ABSOLUT ut i den. Sagt och gjort – tröja, byxor, strumpor och skor åkte av och vattenleken påbörjades, bara för att avbrytas av ett nytt sammanbrott fem minuter senare när hon BLEV BLÖT!
Vi gav upp och gick hem.
Värt att nämna kan vara att Tage ägnade hela utflykten åt att kolla på Guldtubengalan i mobilen – även under färden i trampbåten – likt den tonåring han numera är. Varje gång Jocke & Jonna vann en kategori skrek han av glädje som vore de hans bästa vänner.
Apple Smart Keyboard-test och pennfantasin
Dagens utflykt gick till Williamsburg. Vi passerade Apple Store, och Tage utbrast: Let’s go in! Nu skriver jag detta som ett test på en 9,7-tums iPad Pro med Apples egna Smart Keyboard, jag har aldrig testat dem tidigare, trots ett mångårigt tangentbordsintresse. Ger ganska bra hastighet i fingrarna, men enerverande att inte ha svenska tangenter att testa med. Å går att hitta enkelt (option+A), men inte de andra två – option+O ger exempelvis danskt Ø.
Några platser bort går Ejda all in på Apple Pencil, hon ritar med den som hade hon aldrig gjort annat. Synd att pennan kostar 99 dollar bara (1 095 kronor i Sverige), plus att den inte fungerar med de något mer åldersstigna iPadar vi har hemma, billigaste varianten av iPad Pro kostar 599 dollar i USA, vilket i Sverige blir 6 695 kronor – totalt alltså knappt 8000 kronor. Yiakes. Men oj vad roligt det hade varit att kunna ge henne.
Okej, slut på tangentbordstest.
Det är ett liv. Och ett kiv.
Oftast är de väldigt fina mot varandra, Tage och Ejda. Men ofta är de också i luven på varandra. Skälen är inte särskilt komplicerade men likväl frustrerande för dem som måste lyssna på det – i regel har det sin grund i att Ejda blir frustrerad över att hon inte vinner när de tävlar (och det ska de i princip alltid göra), det är ju av naturliga skäl så att fyraåringar har rätt svårt att hävda sig mot sjuåringar. Och när hon inte vinner, då skriker hon. Högt. Och oerhört gnälligt.
Tage är också rätt duktig på att påtala för sin lillasyster att han kan en hel del saker som hon inte kan, vilket inte direkt hjälper, för saker hon inte kan, det vinner hon ju aldrig i. Och Ejda, ja, hon tar gärna till skillnad från sin storebror till fysiska åtgärder när hennes försök till retningar inte biter tillbaka – hon drar helt enkelt honom i håret. Och han är extremt håröm.
Med det sagt. Oftast är de fina. Och gulliga.
