Det här att jag sitter under den tidiga fredagskvällen och scrollar igenom mina gamla Runkeeperpostningar och tänker tillbaka på minnesvärda joggingturer?
Som den här i Berlin i augusti 2011, strax innan vi flyttade hem igen, som var min första träningsrunda någonsin på mer än tio kilometer. Eller den här från Stockholm sommaren därpå, som inte bara är min längsta träningsjogg genom tiderna – 11.07 kilometer – utan också har min snabbaste medelkilometertid någonsin, 5.26 minuter/kilometer? Hur det gick till har jag ingen aning om, men jag minns känslan när jag sprang längs Årstaviken och nästan var framme vid Eriksdalsbadet och hur jag visste att jag var på väg mot niokilometersstrecket och insåg att men, vad i … jag är ju pigg, jag fortsätter! och joggade vidare i stället för att svänga uppåt och hemåt vilket var ursprungstanken, hur extremt nöjd jag kände mig, hur jag började planera för att nästa runda skulle bli den där Hagaparken runt-rundan jag alltid drömt om att orka, nästan femton kilometer i tidvis bökig terräng, lätt som en plätt, jag var ju in the zone nu, uppe på nästa platå!
Den rundan hände så klart aldrig.
Men – jag börjar trots mina modesta framgångar och blygsamma tidsförbättringar känna ett sug efter att springa. Jag ligger fortfarande efter schemat i mitt nyårslöfte inför New York Marathon, men suget, det måste väl ändå betyda något?
