Skogsbrukardag i dag igen. Jag och Johannas stockholmssysters sambo tog varsin skoter med kälke och körde de sju kilometrarna genom skogen till den lilla sjön Pysäjärvi, där vi lastade på vinterns sista lass med ved och körde tillbaka till byn.
Det var min första skogsfärd av det här slaget som turledare, tidigare har jag bara åkt med svärfar Roger som ju kan de här skogarna som sin egen bakgård samt dessutom är något av en MacGyver, så det har bara varit att följa efter och låta honom hantera eventuella problem längs vägen. Men nu var det jag och en besökande stadsbo, så det var bara att mönstra upp och ta befälet.
Nu är det visserligen inte strapatsfylld vildmarksöverlevnad vi pratar om, men det kräver i alla fall så pass bra kunskap om närområdet att man kan styra rätt i det virrvarr av skoterleder och fria spår som skogarna är fyllda av den här tiden på året, samt kunskap om hur man spänner fast last med spännband och kedjor ordentligt.
Två andra spännande moment vi utförde: Skottade bort en brant plogvall så vi kunde passera över E45:an med tungt släp samt lyfte ena skotern till rätt köl efter att den vält i en kurva i en brant nedförsbacke där släpet pressade skotern framåt ner i lössnön vid sidan av skoterspåret.
Och allt gick bra! Du hanterar ju det här som en infödd Vittangibo, sa gästande Thomas när vi var klara, ett omdöme som infödda Vittangibor så klart skulle fnysa åt, men det känns fint att jag nu skaffat så mycket baskunskaper om skogsliv att jag kan imponera på stockholmare.
